Marina Mascarell: The Bone Woman, Musik Chris Lancaster, Ljus Loes Schakembos, Kostym Carolina Mancuso, Dansare Anette Jellne, Anna Ozerskaia och Jing-Yi Wang, Marcos Morau: Och jord ska du åter vara, Ljus Michael Sylvest, Dansare Graham Adey, Sarah Bellugi-Klima, Samuel Denton, Peter Jansson, Peder Nilsson, Belinda Nusser och Sara Åhman, Martin Forsberg: The Extended Version of Nothing, Ljus Chrisander Brun, Scenbild och kostym Jenny Nordberg, Dansare Kang Ma, Lidia Wos och gästdansarna Dan Daw och Sindri Runudde som bägge har speciella fysiska förutsättningar, föreställning 27 5/3 2015
Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic 'til I'm gathered safely in
Lift me like an olive branch and be my homeward dove
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love
Oh let me see your beauty when the witnesses are gone
Let me feel you moving like they do in Babylon
Show me slowly what I only know the limits of
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love
DANCE ME TO THE END OF LOVE
Leonard Cohen
Det var länge, länge sen jag slutade röka. 20 år sen, kanske? Nej, lite mindre, arton eller sjutton, eller så. Men börja inte applådera, för guds skull: jag började snusa istället. Snusade i en himla massa år, till November, förr-förra året. Jag slutade den 13 Oktober 2013, samma dag som jag såg DE OSKYLDIGA på Dramaten. Jag slutade inte för att jag såg den föreställningen, det bara föll sej så: jag hade under några veckor varvat mellan nikotinfritt snus och vanligt snus, varannan gång, och den är söndagen slutade jag helt enkelt varva. Jag slutade med nikotinet. Det gav en härlig, näsan narkotiskt nikotinabstinens som gjorde att jag upplevde föreställningen med plötsligt nakna känslor.
Men jag kommer fortfarande ihåg den bästa ciggen någonsin, och det var mycket längre sen. Sommaren 1988. Jag var med i Mariefred, det var sommar, jag stod på torget, väntade på någon, och jag tände en cigg. Effekten och smaken var underbar. Ingen cigg, sen dess, var någonsin lika sensationell.
Så jag vet hur det känns att jaga den där ultimata kicken. Jag gör det varje gång jag kommer till dansens hus. Två av mina största teaterupplevelser skedde där, förra året: JOHN, med DV8, och HANS WAS HEIRI, av Zimmermann och De Perrot.
Skånes Dansteater började 1995, som en ersättning för malmöbaletten, men med inriktning på modern dans. Man gör varje år tre stora dansproduktioner och flera små, och årligen framför man mellan 60 och 80 föreställningar. Man har 16 dansare anställda och en egen lokal i malmöstadsdelen Dockan.
Nu gästar dom Dansens hus i en helaftonsföreställning bestående av tre olika verk, och jag och min kompis Patti-Li Leuk sitter på sjätte raden. Han, som var ute och festade till klockan åtta på morgonen känner av gårdagen, så vi har grundat med en varsin pizza, och en massa cola på Därmedpasta vid Hornstull. Jag, som tillbringade kvällen med att läsa om Jerome Robbins, sympatisvullar.
Martin Forsbergs THE EXTENDED VERSION OF NOTHING börjar med att man fyra dansare i skrynkliga, beiga kläder sitter i en ring och talar om ingenting. Det låter först som ett försiktigt, trevande samtal, och jag tänker först hur typiskt svenskt det låter, fast det är på engelska, typ:
”I saw the one - ”
”The one? In the - ”
”Yes, yes - ”
”But could he - ”
”Couln’t he?”
”Pardon?”
”The dog?”
”Was he?”
”Yes, but - ”
Rörelserna är också upprepande, kontaktlösa, oberoende av varandra. En efter en försvinner dansarna tills det bara finns en kvar, upprepande sina korta repliker utan de andras, dansande i ensamhet, som en slags sista pusselbit. Jag tänker på pjäsen GERTRUDE STEIN, GERTRUDE STEIN, GERTRUDE STEIN, på något Gertrude Stein sa att någon sagt, jag vet inte om det var Picasso eller Matisse, men det lät, typ: ”Om man målar en tavla av en violin, och sen tar bort violinen, så är det fortfarande en målning av en violin.”
Verket är 40 minuter långt, men innehållsmässigt känns det kortare. Jag minns hur en backdrop faller ner, och hur vi efter en stund ser någont röra sej under det långa, tunga sammetstyget. Jag minns människor röra sej i mörkret framför en upplyst bakscen, så att allt vi ser är deras siluetter. Jag minns gummistövlar, blomsterhattar med flor, och tjocka blomstergirlander. Jag minns en lång applåd.
Jag har läst i programmet att Marina Mascarells THE SWAY OF HER HIPS ska handla om den kvinnliga själen, om sökandet efter källan till ursprunget. Jag tycker det handlar om tusenfotingar, skalbaggar, insekter, om symbios, om att växa samman, om muskler och senor och sand.
Det finns också en skräckfilm om människor som blir ihopsydda till en mänsklig tusenfoting, och jag tänker lite på den. Inte för att jag har sett filmen, jag skulle aldrig våga se något så hemskt, och inte för att dansverket är på något sätt skräckfyllt, men jag tänker på kroppar som på något sätt binds samman, som siamesiska tvillingar, eller barn som föds med fler än två armar eller ben. Dansen minns jag som intim, kompakt, vridande, rullande, som en sån där snurrande buske som alltid blåser igenom små byar i vilda västern-filmer, och flera gånger hade jag svårt att skilja vilken arm som tillhörde vilken dansare, och hjärnan kunde ibland inte förstå att varelsen på scenen egentligen var tre personer. Som ett snurrande klot av elfenben, med utskurna, figurer, sådär som såna där relieffigurer på indiska tempel, men varje gång klotet gjort ett varv har figurerna ändrat sej.
Den dansas av tre kvinnor, klädda i beiga jeans och beiga linnen.
När jag innan föreställningen satt hemma och kollade in youtubeklipp från de här tre verken trodde jag att detta var det jag skulle uppskatta minst. Men det blev inte så. Det fanns en härlig, lite otäck känsla.
Det sista verket, OCH JORD SKALL DU ÅTER VARA, tyckte jag mycket om, och det var också det lättaste att ta till sej. Den handlar om begravning, och är både komisk, lite otäck och väldigt vacker. De fyra männen i klädda i prästkläder, snäva kavajer, för korta byxor och vita strumpor, à la Michael Jackson, Steam Heat ur Pyjama Game, eller Audrey Hepburns Gap-reklam ur Funny Face. De tre kvinnorna har vadlånga plisserade kjolar, vita korta strumpor, vita blusar och kavajer med röda korset-armbindlar. Deras frisyrer är vad jag tror man kallar margaretaflätor.
Jag vet inte varför jag tänkte på Bayern, på Tyskland, på Alperna.
Scenrummet är förminskat av stora, tunna, vita draperier, som såna där akutstikdödare dom sätter upp i moderna kapell, och i mitten av scenen står ett slags altare, höga silverkandelabrar och en vit begravsningskrans.
Och det förekommer gevär i föreställningen.
Koreografin är snabb, exakt, påminner mej lite om isdanspiruetter i sin hastiga perfektion. Och jag kommer att tänka på vogueing. Det är nästan som om man blivit inspirerad av målningar och skulpturer av Michalangelo. Det är nästan som tablåer. Man tar en pose, håller den, byter till nästa pose.
Ett av mina favoritdansverk är Jerome Robbins The Concert, en ballet skapad till Chopins musik, och här var det mycket som påminner om det: Det galna, vackra, komiska. Det är lite som en dansad fars.
Jag saknade egentligen bara en sak, och jag vet att det skulle göra det till ett annat verk, men jag skulle önska mej ett linjärt berättande. En utveckling. En början, och ett slut. Nu finns en massa härliga mikro-situationer, vackra bilder, snygga poser, men en berättelse, en övergripande situation hade kunnat tillföra mycket. Och jag vet att det inte är upphovsmannens intention, men det är min önskan.
Ibland undrar jag, om vissa koreografer - för att dom arbetar med ett fysiskt uttryck - saknar respekt för det skrivna ordet. Och att jag, för at jag inte uttrycket mej fysiskt, har för hög respekt för det. Ofta, när jag sitter och läser beskrivningar av dansverk, förstår jag inget av det dom försöker säga. Det blir en slags gallimatias, och jag fattar inte alls vad man menar. Dansen i sej säger mej ofta något, men beskrivningen av den kan vara förvirrande, typ:
Den astrala verkligheten har en fundamental återvändsgränd. I sitt verk The End Of The Now Is Beginning, undersöker den gotländska koreografen Katja Brunhilde Lebanon hur partiklarnas inbördes katarsis leder till neuroser, och hur regn kan ge en frihet som saknas i den moderna strukturens kommersialism. Och fundamentalt tvång.
Kanske är det inte ens koreografen själv som skriver sin beskrivning, utan någon på kontoret? Någon med intellektuella ambitioner? Nån som tycker att man inte bara kan skriva:
Det blev dom här rörelserna på grund av att vi dansade till den här låten, och vi tyckte om känslan i det hela. Vi hade egentligen inget vi kunde verbalisera. Hade det kunnat sägas hade vi sagt det. Då hade det inte behövt dansas.
Nu, efteråt, när jag tänker på danskvällen, är mitt tydligaste bildminne från det första verket: En dansare med ett ansikte som får mej att tänka på Norma Desmonds ”We had Faces!” springer runt, runt, runt i stora cirklar. Jagar han något, eller försöker han komma undan? Vill han hinna fram, eller vill han hinna bort? Springer han, bara för att springa, utan mål, utan mening? I mitt minne springer han fortfarande, runt, runt, runt, på väg fram, på väg bort.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1110:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
VAD ÄR PENGAR? på Elverket:
”Vad var det där med kläderna?” undrar Mormor Älva. Vi leder våra cyklar nerför Styrmansgatan, ner mot Strandvägen, förbi den där parken bakom Historiska Museet, som jag tror är nyöppnad, nyskapad, nyplanterad, i alla fall. Solen skiner, det är vår. Vi har precis varit på det första publikrepet av VAD ÄR PENGAR, på Elverket, i vilken rollerna i slutet har ganska söndertrasade kläder.
”Jag tror det var för att visa baksidan, det fula, att ju mer vi vet ju mindre vackert, lyxigt, är det. Att man försöker hålla upp en fasad. Att dom också är fångar, slavar, i det hela?” svarar jag.
Hon är på väg in till city och Elgiganten, för att köpa en surfplatta. Jag är bara på väg.
Låter det intressant? Här är resten:
HOFFMANS ÄVENTYR på Folkoperan:
"Jag önskar att fler orkestrar, fler regissörer och musikaliskt ansvariga, både inom opera och musikal, vågade vara lika respektlösa, och ge oss lika överraskande orkestreringar. Kostymt och scenografiskt brukar man sticka ut hakan, men det brukar alltid låta likadant. Vad sägs om Cabaret i kletzmertappning, eller West Side Story som Houseinfluerad? Kanske skulle jag orka sitta igenom ännu en av dessa sönderspelade musikaler om dom lät lite annorlunda. Sen är jag sugen på hur Trollflöjten skulle låta med lite mer electropop. Eller kanske lite schlagerarrangemang?"
Låter det intressant? Här är resten:
PÅ SPEL av Malin Elgan:
"Någonstans i boken jag läser, en biografi över Florenz Ziegfeld, säger en teaterkritiker typ: Ziegfeld hade tyvärr inga uppslag för sin nya revy, men han satte upp den i alla fall.
Det är väldigt frestande att skriva: Malin Elgan hade inga idéer för sin senaste koreografi, men hon satt upp den i alla fall. Det är bara det att det inte stämmer. Hon hade en idé, läser jag i programmet."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar