Av: Paula Stenström Öhman(MYS MED KÄNDIS)
Medverkande: Eva Rexed, Sandra Huldt(ILLUSIONER, FÅGLAR), Lars Bringås, Oskar Thunberg(MYS MED KÄNDIS)
Regi: Paula Stenström Öhman(MYS MED KÄNDIS)
Scenografi & ljusdesign: Markus Granqvist(Ljus Markus Granqvist, ≈ [Ungefär Lika med), Carolus Rex, Heroines, Begränsat Utrymme på TurTeatern, Gyllene Draken på Fria Teatern)
Musik och ljuddesign: Saemundur Grettisson
Sång/text: Kajsa Grytt
Kostym: Jenny Nordmark
Teknik: Jenni Godoy (SÅNGER FÖR NORDEN)
Producent: Vilma Seth
Marknadsföring: Therese Jonasson (BEGRÄNSANT UTRYMME, SÅNGER FÖR NORDEN)
Regiassistent: Maja Frykberg Andersson
Scenografiassistent: Siri Areyuna Wilhelmsson
Grafisk form: Erica Jacobson
Foto: Freja Lindberg
Tell me why?
I don't like Mondays.
Tell me why?
I don't like Mondays.
Tell me why?
I don't like Mondays.
I want to shoot
The whole day down, down, down.
Shoot it all down
All the playing's stopped in the playground now
She wants to play with her toys a while.
And school's out early and soon we'll be learning
And the lesson today is how to die.
And then the bullhorn crackles,
And the captain crackles,
With the problems and the how's and why's.
And he can see no reasons
'Cause there are no reasons
What reason do you need to die?
I DON’T LIKE MONDAYS
Boomtown Rats
Efteråt, när vi låser upp våra cyklar, säger jag:
”Jag hatade att det var fotbollstränare som gjorde det. Det är så typiskt, så provocerande och så onödigt, och det känns som om man bara spär på fördomar. Jag hade en kompis som slutade jobba på fritids för att han tyckte att föräldrarna tittade snett på honom, som om dom trodde att han var en pedofil, och jag jobbade en gång med en kvinna som misstänkte, bara misstänkte, tyckte, egentligen, att hennes sons gympalärare var lite slemmig, och hon ville försöka hitta två ”juggar” som kunde spöa upp honom. Hon ansåg inte att hon var rasist, förresten. Läraren slutade innan hon tog sej ut till Alby. Alby: det var där hon tänkte att utlänningarna bodde. Utlänningar som tog betalt för att spöa upp vem man ville. ”
”Vad menar du,” undrar Abercrombie Clone. Han har slagit på sina cykellampor och knäppt på sej hjälmen, och tittar på mej som om jag eller han missat något: ”Han var ju inte skyldig?”
”Va?”
”Nej, Anton sa ju att den där killen - vad han nu hette - att han skulle säga att han sett hans pappa i skogen. Säga, som i att påstå, som i att ljuga?”
”Anton sa? Det var väl Silas som sa det?”
”Var Silas han med boken?”
”Ja?”
Han börjar om:
”Silas sa att han skulle säga att det var hans pappa som gjort det, om han inte fick tillbaka sin bok, eller att dom skulle sluta slå honom, eller vad det nu var?”
”Ja?”
”Han skulle ljuga och påstå det?”
”Han skulle berätta det, som i att säga sanningen!”
Vi tittar på varandra, lite som två boxare efter några ronder, lite förvirrade, sådär, inte riktigt på det klara med någonting.
Allt hade varit ganska tydligt när vi kom ut på gatan, men nu, när vi hoppar upp på cyklarna och börjar pedala hem, är vi lite fascinerade av hur olika vi har uppfattat föreställningen.
Det har precis varit genrep på Turteatern, av scenkonstkompaniet Lumors senaste produktion People Respect Me Now, en pjäs som handlar om olika, manliga övergrepp i och kring en mellanstadieskola, någonstans i Sverige. Vi får liksom följa maskineriet bakom, vad som leder fram till hur det slutar, eller bristen på något som kunde ha stoppat det som hände. Hur långt tillbaka måste man gå för att förändra framtiden?
Titeln är ett citat från Michael Carneal, som 1997,14 år gammal, mobbad och med odiagnosticerad paranoid schizofreni tog med sej vapen till sin skola och sköt tre flickor och sårade fem andra. I hans skolskåp hittade man ett ex av Stephen Kings Rage, skriven under pseudonymen Richard Bachman. Som en följd av dödsskjutningen har King begärt att man inte gör några nytryckningar av boken. Hipp hurra för den författaren, säger jag, det finns många som skulle propsat på en ny upplaga. För jag hoppas att han inte bara var rädd att bli stämd?
De döda flickornas föräldrar försökte senare stämma flera dataspelstillverkare, två porrsidor på internet, och tillverkarna och distributörerna av filmerna Natural Born Killers och The Basketball Diaries. Deras mål avfärdades.
Lumor, som funnits sen 2004, spelar nyskriven dramatik under ledning av Paula Stenström Öhman, och på deras hemsida läser jag att dom inte har någon fast scen, utan alltid samarbetar med andra teatrar, och man arbetar ”utifrån en egen metod där såväl ensemble som akademiker, praktiker och privatpersoner involveras i den konstnärliga processen på ett tidigt stadium.” Vilket jag antar betyder att det är görs en himla massa research.
Scenen föreställer ett klassrum. Nio stora skolbänksbord täcker nästan hela golvytan. Längst fram, som en slags gräns mot publiken, längs scenens bredd, löper en bänk. I taket hänger lysrör. På scenens väggar projiceras en korridor: Utanför rektorns rum? Utanför psykologen? Kuratorn? Sjukhuset? Polisen? Fängelset?
Det handlar om fyra män. Eller, två män och två pojkar. När det börjar sitter dom, var och en för sej, i något slags förhör. Skolans populäre musiklärare har misshandlat sin fru. En pappa, fotbollstänare för både tjejerna och killarna och aktiv i hem och skola, är anklagad för ett övergrepp på en fotbollsspelande flicka uppe i en skogsdunge. En av killarna är där, tror jag, för att han har mobbat den andra killen, och den andra killen är där för att han till slut fick nog, tog med sej en pistol till skolan och började skjuta vilt omkring sej.
Men det handlar också om ett Sverige där välfärden har slutat att fungera. Det nya Sverige. För stora klasser, en punkterad socialvård, döda drömmar. Atlantångaren Sverige, den osänkbara båten, har gått på ett isberg, och det gäller att ta sej till livbåtarna. Nej, det finns inte plats för alla. Alla kan inte följa med. Ja, jag vet att vi sa att vi bryr oss om alla passagerare, men eftersom alla ville resa billigt så valde vi att inte investera i livbåtar för alla. Dom utan privatförsäkringar, utan speciellt pensionssparande, de halta, de lytta, de sjuka och de svaga, dom får inte plats, har inte rätt till en plats i en av våra livbåtar. Dom har inte betalat för extra livbåtar. Det är inte det att vi inte vill hjälpa dom, det är bara det att det är deras eget fel, inte vårt, dom ville ju resa så billigt som möjligt dom också, och vi har fullt upp med hålla näsan över vattnet, själva. Inte bokstavligen som dom, kanske, men bildligt. Vi hjälper gärna, men vi vill gärna välja när vi hjälper, och just nu väljer vi att vänta med att hjälpa.
En föräldraförening med fokus på sina egna barn och andras ungar. En rektor som blundar och bollar över. En kurator som kommer en timme varannan torsdag. En klass där ingen mobbar nån. Det hela är som en spännande film, som en sån där katastroffilm, där alla har en liten del, en liten skuld, i det som händer.
Det är alltid lite farligt när författaren också regisserar. Det blir lätt otydligt. Allt är så uppenbart klart för skaparen - och skådisarna är ofta mer investerade i att djupdyka i sina roller - att eventuella förvirrande oklarheter inte uppmärksammas. Jag är den första att erkänna att jag har svårt att gå med på att jag inte är vidare smart, men jag hade problem att följa med, vad gällde tiden och namnen. Talade man om en karaktär som inte var på scenen hade jag lite svårt att reda ut vem det var. Det var så många namn, och så lite personlig information att hänga upp minnesbilderna på. Lite som i Tjechov, när alla har en himla massa namn och man inte är riktigt på det klara med allas relationer? Kanske är det jag som har ovanligt svårt för namn, men jag minns bättre när man refererar till rollernas personligheter eller attribut, som när en flicka nämner att hennes mamma kommer från Finland, då vet jag precis vem det är hon menar. Sägs det att Lena går omkring ensam på skolgården vet jag inte riktigt vem av flickorna hon är. Kanske hade man kunnat ge henne ett attribut, något som hon talat om, eller som vi iakttagit, och som senare kan refereras till, som en för kort kjol, eller röda hår, smutsiga kläder, selfiefotande eller tuggummituggande. Något som gav rollen en personlighet även när den var av scenen.
Ibland blir det som när jag läste Nancy Mitfords Love in a Cold Climate, och flera gånger måste bläddra tillbaka för att försöka bena ut vem som var vem.
Tidsperspektivet upptog också mitt fokus lite mer än jag skulle önska. Jag har svårt att reda ut under hur långt tid det hela sträcker sej, och händer allt i rätt ordning, eller är vissa saker tillbakablickar? Vad beror på vad?
Kostym, av Jenny Nordmark, imponerar. Med enkla, men tydliga medel, som en hoodie, eller ett par birkenstokk, utan att bli överdrivet ”kostymiga”, får varje roll en egen, lättläst personlighet. Jag sitter och funderar hur mycket hjälp dom har bakom scenen, för vissa byten måste vara sekundsnabba. Jag hittar inga uppgifter på vem som gjort mask och peruk, men vem eller vilka det än är så är det ett beundransvärt arbete.
Men först och främst är detta skådespelarnas föreställning. De är fyra stycken, men föreställer 24 personer, och de flesta så övertygande att det flera gånger, när en ny karaktär gjorde sin första entré, tog några sekunder innan jag insåg att det inte var en ny skådespelare som kom in, bara en ny roll. Det är som ett After Dark-medley, men utan musik och med riktiga människor.
Det är en masterclass i karaktärsskådespeleri.
En del av dom är helt feno-fucking-menala. Sandra Huldt måste vara både en ren dröm och en riktig mardröm för en rollbesättare, för det känns som om hon kan spela vilken typ som helst, vilket ger oändliga möjligheter, men hur bestämmer man vilken roll som passar henne bäst? Det känns ibland som om hon skulle kunna framföra vad som helst av Tjechov, på egen hand.
Och jag lär mej något, som jag egentligen vet, men hela tiden glömmer bort: Man tror man har en bild av vem en skådis är. Man tänker: den här rollen vore perfekt för den och den, utan att tänka att det i de flesta fall är en persona man ser, den mask skådisen väljer att visa upp, eller den personlighet som gjort att hen fått jobbet. Varumärket, kanske man skulle kunna säga.
När männen ska spela kvinnor blir det ibland lite skevt. Jag tror att man är rädd att falla in i några stereotyper, schabloner, att dom blir mer fjolliga än kvinnliga, men det gör också att jag inte köper dom som kvinnor. Det blir en man med stora örhängen, eller en man med uppsatt hår och långkofta, och för mej signalerar dom mer män på väg att byta kön, i början av sin hormonbehandling, än kvinnor. Kanske, om dom nu inte vill framställa ett mer feminint kroppspråk, så kanske dom skulle ha fått lite mer hjälp av kostym, eller mask. Men detta var som sagt ett genrep, så man kanske testade något, för kvällen, eller ändrade det till premiären.
Det här är inte en sån där föreställning varifrån man går med en slags aha-upplevelse, där allting plötsligt blivit tydligt, som slutet på en Agatha Christie-deckare, när man vet att det var Butlern, i Biblioteket, med en Ljusstake. Och jag tror inte det är meningen. Det här är något man måste ta sej en funderare över.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Genrepsbiljetter! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1110:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
101 HATTAR ATT SPARKA NER INNAN JAG DÖR på Dansmuseet.
"Ibland kan en affisch få in mej på fel bana. Den här affischen föreställer dansaren i närbild, leende mot kameran, med en massa färglada hattar, staplade i varandra, på huvudet. Sminkningen drar åt 50-talet, och jag associerar till filmen Fröken April, med Gunnar Björnstrand, Lena Söderblom, Jarl Kulle, från 1958, eller Amelie från Montmartre, eller på modister och konstblommor och flor och flätade hattar sköra som sockerkristyr.
Det är inte alls den typen av föreställning."
Låter det intressant? Här är resten:
SVALBARD på Dramalabbet:
"”Varför skulle hon inte kunna ha en bikini på sej?” resonerar jag. ”Varför skulle hon inte kunna ha bikini, högklackade skor, vara blonderad och prata som ett litet barn?”
Jag sitter på min cykel och rullar nerför Högbergsgatan. Klockan är nio på kvällen. Det är kallt igen. Solen har skinit hela dagen, människorna har för första gången på månader lyft blicken från hala trottoarer och snöslask, gått ut i vårsolen och börjat le mot den blå himmelen, men nu, som för att påminna oss om att det bara är Mars, och bara början på Mars, är det kallt igen. Och folktomt. "
Låter det intressant? Här är resten:
M&M&M med Skånes Dansteater på Dansens Hus:
Ibland undrar jag, om vissa koreografer - för att dom arbetar med ett fysiskt uttryck - saknar respekt för det skrivna ordet. Och att jag, för at jag inte uttrycket mej fysiskt, har för hög respekt för det. Ofta, när jag sitter och läser beskrivningar av dansverk, förstår jag inget av det dom försöker säga. Det blir en slags gallimatias, och jag fattar inte alls vad man menar. Dansen i sej säger mej ofta något, men beskrivningen av den kan vara förvirrande, typ:
"Den astrala verkligheten har en fundamental återvändsgränd. I sitt verk The End Of The Now Is Beginning, undersöker den gotländska koreografen Katja Brunhilde Lebanon hur partiklarnas inbördes katarsis leder till neuroser, och hur regn kan ge en frihet som saknas i den moderna strukturens kommersialism. Och fundamentalt tvång."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar