Regi: Farnaz Arbabi, Texter: Dimen Abdulla, Erik Uddenberg, Farnaz Arbabi, Molly Uddenberg m fl, Dramaturg: Erik Uddenberg, Scenografi: Jenny Kronberg, Kostymdesign: Johanna Mårtensson, Maskdesign: Erika Nicklasson, Ljusdesign: Johan Sundén, Musik: Foad Arbabi, Grafisk form: Studio Parasto Backman, Medverkande skådespelare: Angelika Prick, Ardalan Esmaili, Bianca Cruzeiro, Carlos Romero Cruz, David Arnesen, Evin Ahmad, Hanna Edh, Isabel Reboia, Jeff Lindström, Klas Lagerlund, Malou Zilliacus, Maria Salah, Nidhal Fares, Pablo Leiva Wenger.
You are not alone
Believe me,
No one is alone
No one is alone
Believe me
Truly
You move just a finger
Say the slightest word
Something's bound to linger
Be heard
No acts alone
Careful
No one is alone
People make mistakes
Fathers
Mothers
People make mistakes
Holding to their own
Thinking they're alone
Honor their mistakes
Fight for their mistakes
Everybody makes
One another's terrible mistakes
Witches can be right
Giants can be good
You decide what's right
You decide what's good
Just remember
Just remember
Someone is on your side
Our side
Our side
Someone else is not
While we're seeing our side
Our side
Our side
Maybe we forgot
They are not alone
No one is alone
NO ONE IS ALONE
ur Into The Woods
Stephen Sondheim.
”Utanför en kvart innan?” messar jag.
”Abso” svarsmessar min kompis, Abercrombie Clone.
Jag fortsätter läsa på om Hallwylska Palatset. Jag ska dit, dagen efter, med en annan kompis, Patti-Li Leuk, och sen efteråt blir det teater med Abercrombie Clone. Vi ska mötas utanför teatern. En kvart innan.
Jag har precis börjar googla det Ferenska palatset när jag kommer att tänka på en sak: Var någonstans ligger den här teatern?
Jag går in på deras hemsida. Läser. Letar. Lägger ner. Messar Abercrombie Clone:
”Var ligger Unga Klara?”
Jag brukar se deras reklamaffischer på stan, när jag cyklar, men när jag tänker efter har jag aldrig någonsin gått förbi en byggnad och noterat: Det är här dom spelar den här pjäsen.
Det dröjer en stund innan han svarar:
”Ligger dom inte i Kulturhuset?”
”Jag tror inte det. Dom finns inte med i deras Kalender, och där står ju allt som händer i huset.”
Jag funderar på när jag senast var och såg en föreställning på Unga Klara. Det måste ha varit Affären Danton, år nittonhundra-...? Jag googlar. 1986. För 29 år sen. Nej, det kan inte stämma, det måste vara 19 år sen, och bara det låter för mycket. 19 år sen, då gick jag väl i småskolan? Jag räknar igen.
2015
-1986
=29.
Det är ju galet. Jag blir alltid lite snopen vad gäller sånt här: inte hur gammal jag är, utan hur lång tid som har gått. Tid är så väldigt, väldigt relativt.
Efter en stund, där jag på något sätt förirrat mej in Wikipedias sida om Blasieholmens Historia, plingar det till i min iPhone; ett meddelande från Abercrombie Clone:
”Längst ner i Kulturhuset, mellan Designtorget och Restaurang Noosh.”.
Kilen? tänker jag. Jaha. Ja, dom kanske inte har någon fast scen, ingen kontinuerlig verksamhet, så dom hyr kanske in sej lite här och var?
”Manjana” messar jag tillbaka. Vilket är svengelska för ”Vi syns i morgon, jag ska bara läsa lite till om Grevinnan Hallwyl, och sen går jag och lägger mej, och innan dess vill jag att du ser åtminstone ett avsnitt av Web-serien Submissions Only för jag vill diskutera den i morgon…”
”Nachos,” svarar han, vilket inte alls betyder ”God Natt” på spanska, utan ”Tror du att jag har tid att sitta och glo på webserier hela natten?”
KLIPP TILL:
Paus i föreställningen X, dagen efter. Jag och Abercrombie Clone släntrar ut och slänger oss i varsin av de där två hårdplastfåtöljerna som står utanför Unga Klaras Scen. Japp, dom har en egen scen. Bredvid Kilen. Dom ingår tydligen inte i Kulturhuset Stadsteatern, utan är en enhet för sej, lite som Vatikanen inte är en del av Italien, på samma sätt som tevelicensen inte är en allmän skatt, eller hur en ambassad inte är en del av det landet där byggnaden ligger, utan räknas som en del av det landet som det ambassederar.
”Jag kommer inte in i det,” säger jag.
”Vaddå?” undrar han.
”Jag kommer inte in i det, pjäsen. Är det här en barnföreställning? Det känns så väldigt naivt? Präktigt, rent av…”
Jag letar undertexter, baktankar, jag försöker förstå vad det är som ska väcka mej, som ska provocera, vad det är med Drottning Kristina och Cabo Corso och S:t Barthélemy som ska kännas relevant idag? Kvinnor fick rösträtt i Sverige först 1919, gifta kvinnor blev inte myndiga förrän 1921, homosexualitet sågs som en sjukdom fram till 1979, vissa människor propsar på att människor som är födda i Sverige ska skickas hem till länder där dom aldrig någons satt sin fot, och jag förväntas bli provocerad av något som hände för två, tre hundra år sen? Det måste väl finna paralleller som känns mer aktuella?
Eller är det så att jag efter GÖTGATAN, NÄR VINTERNS STJÄRNOR LYSER HÄR, AKT:KÄRRTORP och SÅNGER FÖR NORDEN har lite för höga förväntningar?
”Jag sitter,” säger han ”och tänker på hur det skulle bli om man bytte ut rasismen mot homofobi? Även om det skulle kännas mer personligen angeläget skulle jag nog bli lika trött på scenen där en kvinna på tunnelbanan istället för rasistiska slagord skulle skrika ’Jävla Bögjävel!’ Jag menar, det händer ju? Vill man bara berätta att det händer? Är det nån som tror att det inte händer?”
Scenografin är en massa rumsstora lådor, på hjul, öppna åt en eller flera sidor i obehandlad spånskiva, eller här och var målad i någon nu för tiden så populär signalfärg. Kläderna, med många byten, är hämtade ur ett stort historiskt perspektiv, och går i ljusgrönt, ljusblått, beige.
En kvinna har en monolog där hon spelar en adopterad kvinna som har behandlas avskyvärt och rasistiskt av sina föräldrar, och jag, som har flera adopterade släktingar, undrar vad det är man vill säga? ”Sluta adoptera, barnen mår inte bra av det? Dom mår bättre om dom får stanna kvar där dom kom ifrån? Skicka tillbaka dom?”
En kvinna med afrofrisyr säger att hon är trött på att folk tar i hennes hår, men för mej säger det mer att vi lider en akut brist av folk med afrohår, för om alla nyfikna fått chansen att känna på det, en gång, så skulle ju det hela vara över. Även om jag förstår känslan när främmande människor kommer fram och tror sej ha rätten att bara tafsa: jag har en gång varit en blond liten pojke på besök i Grekland, och har nog aldrig blivit så mycket klappad på huvudet och fingerkammad.
Det är lite som när en välvillig människa, som inte anser sej vara homofob, efter ett par glas, på ett trevligt kalas nån gång, nånstans, frågar en homosexuell person: ”Så vad gör ni i sängen? Vem är mannen och vem är kvinnan?”
Vad kan man göra? Man kan välja att ta illa upp, eller man kan ljuga och börja beskriva den mest fantastiska och fantasifulla sexakt man kan hitta på, inspirerad av Kama Sutra, 9 1/2 Vecka, Spökhuset på Gröna Lund och en Berg- och Dalbana, och och sen avsluta med:
”Vad brukar du göra i sängen?”
Jag tror man vill provocera genom att framställa vita människor som grisar, men efter Djurfarmen och åratal av polis-polis-potatisgris så känns det ganska verkningslöst, även om jag initialt hajade till lite och undrade om det var så folk skulle se mej, tycka att detta var det djur jag liknade, om jag damp ner någonstans i Afrika där man aldrig mött en vit person.
Det är en väldig massa springande, och skrikande och klättrande, och för mej signalerar det ofta att det är ett regi-grepp, att föreställningen i sej inte har någon fart, inte är på väg någonstans, inte håller publiken vaken på egen hand, så man pumpar in lite energi genom att springa omkring. Eller spela hög musik.
Det känns som om dom har skrivit en pjäs för en svensk publik på 1990-talet. Eller kanske lite senare. Säg; början på 2000-talet. Nån gång innan de senaste två valen. Om den där tiden då berättelser om svensk rasism skulle komma som en nyheter, få oss att känna:
”Va? Här? Det är omöjligt!”
Nu känns det mer som: Men var har ni varit de senaste tio åren?
Det känns nästan som en privilegierad privatskola väljer att skriva en pjäs om rasism, baserad på en av elevernas upplevelser när hon blev tagen för en romsk kvinna när hon var på väg till en maskerad utklädd till påskkärring.
Naivt.
För det här är inga nyheter, för nån. Eller?
Ibland tycker jag att man behandlar scenskole-elever ganska respektlöst. Som kanon-foder, nästan. Som något lite förmer än statister. Som kreatur. Man kan få hur många man vill, så man klämmer in maximalt belopp i en uppsättning, med resultatet att ingen får något att bita i. De flesta försvinner i mängden. De får sin stund i solen, och sen förväntas dom smälta in i den grå massan. Jag tycker inte jag får se tillräckligt, av någon.
Den enda gången jag får mej en tankeställare, och antagligen av fel anledning, är när man försöker bena ut hur en typisk svensk ser ut. Medelsvensken. Man lyckas på ett smidigt sett, genom att inte ta upp kön, förbigå det faktum att medelsvensken än så länge är en kvinna, men hon är ju å andra sidan inte lika intressant att visa upp. Man vill ju ha en man att skuldbelägga. Och det är helt okej för mej, även om jag hade tyckt att det hade varit intressantare att låta en kvinna få ta den platsen.
I alla fall står en lång blond man ensam kvar, när gallringen är över. Helnöjd. Som en slags stålman, där alla glåpord glider av, all kritik bara studsar. Han ber oss, eller tillåter oss, att kalla honom vitlök, tror jag det var, och det är då det händer, för mej, det intressanta:
Jag tänker: det är hit vi måste komma. Det är inte förrän en person kan stå såhär och man kan kasta vilka fula invektiv om honom eller henne, och dom rinner av, eftersom orden i sej är verkningslösa, som man har gjort personen osårbar.
Det är nämligen så att jag är av den tron att bögarna, flatorna och transorna gjorde något väldigt smart när vi tog till oss skällsorden. Vi avväpnande homofoberna, på sätt och vis. Det finns inga ord dom kan säga som är vidriga nog, vi har tagit dom alla till oss. Att skrika ”bög” eller ”flata” efter någon på stan har blivit som att skrika ”Din jävla dalslänning!” eller ”din äckliga småskolelärarinna!” Det kanske inte låter så trevlig, men ordet i sej kan inte skada. Ordet i sej har desarmerats.
Jag använder inte vissa ord, av respekt. Jag kallar vissa kondisbitar för chokladbollar, och vill man byta ut ord i Pippi Långstrumpböckerna är det helt okej för mej, men jag önskar att det inte behövde vara så. Det är ingen rätt jag slåss för, men orden i sej, dom fula, försvinner inte. Små barn forsätter att viska dom till varandra, som jag, när jag var liten, lärde mej könsord och fula svordomar. Kanske borde vi, istället för att hoppas på att dom ska dö ut, ge dom alternativa betydelser? Göra dom till allmänna svordomar, eller tvärtom försöka förhöja värdet på dom?
Efteråt, när vi cyklar hem, pratar vi om det här, och Abercrombie Clone undrar hur det kommer sej att utvecklingen har gått så, att vissa ord har avväpnats medan andra ord har blivit mer och mer laddade.
Kanske är det för att vi ofta har känt till orden långt innan vi visste att det var ett ord för det vi var, medan andra grupper med tiden upptäcker att det finns ett fult ord för det som vissa anser att dom är?
Kanske är det för att det är ett ord för vad vi är, och inte ett ord som beskriver hur vi ser ut?
Kanske var det för att vi stod längst ner på stegen och insåg att välja att ta illa upp var helt verkningslöst, att det ger förövaren makten att skada?
För det är väl ett val, att välja att ta illa upp?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett. 260:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1470:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
VARNING FÖR MAGNUS OCH BRASSE på Scalateatern:
"Det känns som om det här var ett sånt ställe dit Nils Ferlin kom och skrev dikter på bordsduken, eller dit två unga killar vid namn Hasse och Tage vågade sej in och satt och tryckte, storögda, i ett hörn, med varsin pilsner. Därborta, där det brukade stå ett piano, stod Lissi Aland och sjöng, och hit tog Karl Gerhard med sej Noel Coward när han var på Sverigebesök, för att bjuda honom på Stockholms bästa pytt i panna. "
Låter det intressant? Här är resten:
ONE VOICE, Gunilla Backmans hyllning till Barbra Streisand på Soppteatern:
Ibland har man tur. Eller som Blanche DuBois säger:
“Sometimes—there’s God—so quickly!”
Min kompis Patti-Li Leuk ringde mej en dag. Eller skypade, eller face-timade, jag minns inte:
”Gunilla Backman sjunger Streisand på Soppteatern, är du på?”
Det är klart jag är på. Vi börjar kolla datum i våra iCal, kolla dagar som skulle passa bäst.
Låter det intressant? Här är resten:
TANGO PÅ EN SOPTIPP, med Avart Dans & Rörelse, på Dramalabbet:
”Jag kommer precis från gymmet,” ursäktar sej min kompis från förr, Måns Gibbon, och liksom hötter med sin tunnbrödsrulle. Eller, jag tror att han säger det som en ursäkt. Det låter som en ursäkt. En ursäkt, ett legitimerande av att han äter skräpmat, eller en ursäkt för att han eftersvettes - vilket han inte gör - eller en ursäkt som inte alls är en ursäkt utan egentligen är skryt: Jag har varit på gymmet. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar