When I was young
I never needed anyone
And making love was just for fun
Those days are gone
Livin' alone
I think of all the friends I've known
When I dial the telephone
Nobody's home
All by myself
Don't wanna be
All by myself
Anymore
Hard to be sure
Sometimes I feel so insecure
And loves so distant and obscure
Remains the cure
All by myself
Don't wanna be
All by myself
Anymore
All by myself
Don't wanna live
All by myself
Anymore
ALL BY MYSELF
Eric Carmen
Föreställningen är en examensföreställning från StDH:s utbildning för Mimskådespeleri.
Lena Bruun Bondeson, SÅNGER FÖR NORDEN, TODAY WAS A COMPLETE WASTE OF MAKE UP, SAGOR,
Lilja Fredrikson, BLODSBAND, INGEN KAN VARA INGENSTANS, ANNELISE FRANKFURT,
Stina Gunnarsson, AKT UTAN ORD,
Katarina Krogh Engelsen, SÅNGER FÖR NORDEN, STÖRRE ÄN DU SJÄLV, SAGOR, PRESTUDY HAROLD AND MAUDE,
Sara Ribbenstedt, KATTVAKTEN, SAGOR,PRESTUDY HAROLD AND MAUDE,
Ana Stanisic, CONNECTION, PLEASE,
Peter Åström, REPULSE, PRESTUDY HAROLD AND MAUDE,
Regi: Ana Vnuk, SKAKA GALLER, KARL GERHARD, HEJ, DET ÄR JAG IGEN,
Koreografi: Ana VnukSKAKA GALLER, KARL GERHARD, HEJ, DET ÄR JAG IGEN,
Kostym: Maria Peterson, Kostymteckning åk 3, ETT GRYMT OCH OHYGGLIGT SKÄMT, NOVEMBER, LANDET ENSAMHETEN,
Ljus och rum: Karl Svensson, SKIMRA ljusproduktion STHLM
Efteråt är vi lite förälskade, jag och min kompis Malvolio Morrhår. Inte i varandra. I en kvinna. En underbar kvinna, som vi vill hänga med. Det är bara det att hon inte finns. Hon är en karaktär. En roll.
När vi vandrar upp mot S:t Eriksplan - jag ledande min cykel - pratar vi om personlighetsbaserad humor kontra situationshumor, om karikatyrer och karaktärer.
Vi har varit på Mimlinjens examensföreställning.
Jag gillar Joan Crawford. Inte för hennes filmer, så mycket, jag har sett ganska få, utan för hennes järnvilja och disciplin. Att hon gjorde något av sitt liv. Att hon hela tiden försökte blir bättre. Att hon inte låg kvar i sängen och drog sej. Jag beundrar sånt.
Av alla mina biografier handlar nog de flesta om Joan Crawford. Inte procentuellt, alltså, nej, jag menar att jag har flera biografier om Joan än om någon annan. Memoarer och biografier. Sen har det förstås också skrivits en massa böcker om henne, så det är inte så konstigt.
Därför gjorde det inte så mycket att Malvolio Morrhår var sen: jag hade min tidning. Min nya, gamla tidning, inköpt på Stadsmissionen på Hagagatan för 40 kronor. Vilket är ganska dyrt, det håller jag med om, men det är en Life International med det där berömda Joan Crawfordfotot där hon, iklädd blå hatt tittar in i en handspegel, och genom spegeln rakt in i kameran.
Försiktigt, försiktigt plockar jag upp tidningen ur ryggsäcken, och nästan vördnadsfull börjar jag bläddra. Jag sitter inne på La Neta på Barnhusgatan, och trött på att stå utanför och vänta har jag gått in och beställt. Två quesedillas med ost, och så guacamole med majschips. Ingenting att dricka. Den där lilla plingelingmanicken som ska börjar blinka när min mat är klar, ligger framför mej på bordet. Det är en och en halv timme tills föreställningen börjar.
Jag gillar mimlinjen. Jag menar, jag gillar det dom gör på mimlinjen. Det dom lär sej. Det dom visar upp. Det fysiska, blandat med det intellektuella. Där dans ibland kan bli för intuitiv, för flummig, står mim ofta för en annan disciplin. En himla massa tekniskt arbete för att nå en slags poetisk tydlighet. Som klassisk balett. Inte som modern konst och modern dans där man många gånger tänker att man lika gärna kunde gjort det själv. De som går på mimlinjen blir en slags hybrider av dansare och skådespelare.
Malvolio kommer insvepande - a la Auntie Mame - med en massa ursäkter om att klockan på hans telefon går rätt, och att det är därför han är sen. Han trodde den gick fel, men så visade det sej att den gick rätt. Hur stavar du till nödlögn?
Vi bubblar och babblar, min plingelinmanick ringer, hans plingelingmanick ringer, vi äter, vi träter. Han verkar inte alls vara så imponerad av min tidning som han borde vara. Jag är ganska ensam i min fascination.
Så går vi runt hörnet och köper en varsin kaffe i en muffinsbutik, innan det är dags att gå in till lilla scenen, bänka sej och börjar skratta.
Det handlar om ensamhet. Om tvåsamhet. Om dom som känner att dom inte är nog, ensamma. Som helnöjd singel är jag ganska trött på orerandet om - och förväntningarna på - att en annan person skulle lösa alla dina problem. Jag känner människor som är livrädda för att vara singlar, som klänger från förhållande till förhållande, där några dagar som singel får dom att börja fundera på Västerbron.
Men jag har full förståelse för att dessa personer är singlar. Dom i föreställningen, alltså. Dom är lite knepiga.
Kostymerna, av Maria Pettersson, är precis lagom galna och tillräckligt tydliga för att man med en gång ska veta vem som är vad, men ändå vill veta mer. Mask och peruk är i många fall så varierad att jag har svårt att komma ihåg hur skådisen ser ut i vanliga fall. Scenografin är ett tjugotal svartsitsade stolar med kromkram som flyttas runt efter behov. Och dalande höstlöv.
Det handlar om en sån där Förverkliga Dej Själv-kurs. Vi får följa 6 kursdeltagare och en kärlekscoach under några tillfällen en höst, från att det första tvekande mötet tills de bestämmer sej för att bilda ett Roller Derby-team, en slags kontaktsport på rullskridskor för mestadels kvinnliga utövare.
Men det är inte vad man berättar, utan hur man berättar. Det är en föreställning hårt driven av rollerna, av karaktärerna, och eleverna spelar ut ett brett galleri, från ganska endimensionella karikatyrer till rena rama mästerverk. Mycket av det som jag tycker i roligt i Tjechovs pjäser är roligt på grund av karaktärshumorn. Av vad just den personen gör eller säger. Att det är just den personen som säger det där, eller gör just så. Så typiskt henne. Så på pricken honom.
Ana Stanisics karaktär Olja Wypadkova får mej att skratta så att jag får ont i nacken. Jag antar att det sitter några muskler där som drar och rycker i smilbanden. När hon, under en tillitsövning, blir tillsagd att lita på dom andra och bara falla, och faller framåt rakt ner i golvet, istället för bakåt, där dom andra väntar, då sitter jag och smågråter glatt i flera minuter efteråt. Jag slutar, tänker på det som hände, och börjar igen. Slutar, tänker, börjar om igen.
Olja Wypadkova, flegmatisk och förvriden som en trollhasselbuske, är som fix och färdig för ett eget barnprogram, eller för att leda melodifestivalen, för den delen. Hon påminner mej om en tomburkssamlande man i damkläder jag brukade möta när jag på 80-talet sålde bröd i tunnelbanan. Hon har också tagit det smarta beslutet att ha en röst som går emot karaktären.
Även hennes berättelse, där hela klassen deltar, om varför hon kom försent till en date, är något som borde läggas ut på Youtube.
Också Stina Gunnarsson som en nyligen övergiven kvinna som inte kan ta ett enda beslut är alldeles, alldeles underbar, även om jag kanske tycker att det skulle varit intressantare om hennes känslomässiga vändning hade landat i en annan känsla än den ganska förutsägbara aggressionen. Det hade varit kul att se henne lycklig, kanske. Glad? Euforism hade överraskat, faktiskt.
Och Sara Ribbenstedts karaktär, den gravida kvinnan som har ett svar på allt, ofta en invändning, och noll koll på sina känslor, skulle jag vilja se i en scen där hon går med i en amatörteatergrupp och lyckas bortförklara varenda en av regissörens anteckningar.
Jag tror faktiskt jag skulle vilja se hela det här persongalleriet sätta upp Hamlet, med allt vad det skulle innebära av analyser och kontaktclasher. Kunde den heta Våga Våren Tillsammans?
Teater, förstår du, är det perfekta botemedlet mot ensamhet.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1210:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE WEDDING SINGER med Teater Poff! på Diesleverkstaden:
"I pausen börjar jag läsa i programbladet, och det känns plötsligt lite som om jag är med i Pelikanfallet, eller Da Vinci-koden, eller nåt, du vet, när man inte riktigt tror på det man ser, att man tänker att det kan väl verkligen inte stämma:
Att allt har regisserats av kvinnan som gör den kvinnliga birollen, och varit ansvarig för rekvisitan. Att kostym - en kostym på mycket hög nivå - har gjorts av den kvinnliga huvudrollen, som också gjort den utmärkt intressanta koreografin."
Låter det intressant? Här är resten:
DINA VÄNNER OCKSÅ, en reading på Dramalabbet:
"Det är svårt, som man, att uttala sej om feminism. Man har all rätt i världen att uttala sej om feminismens fiender, men att på något sätt ifrågasätta, kritisera, diskutera själva feminismen, det är nästan omöjligt. Det känns som om man är med i en klubb där en kvinna när som helst kan komma och ta ifrån dej ditt medlemsskap genom att säga: du vet inte vad du talar om, tack för ditt stöd, men du är ingen kvinna, du är en typisk man. Där har du dörren. "
Låter det intressant? Här är resten:
PEOPLE RESPECT ME NOW, med Lumor på Turteatern
"Men först och främst är detta skådespelarnas föreställning. De är fyra stycken, men föreställer 24 personer, och de flesta så övertygande att det flera gånger, när en ny karaktär gjorde sin första entré, tog några sekunder innan jag insåg att det inte var en ny skådespelare som kom in, bara en ny roll. Det är som ett After Dark-medley, men utan musik och med riktiga människor."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar