Av Andreas Cervenka och Magnus Florin, Dramatisering och regi Ellen Lamm, Scenografi Sören Brunes(GALILEIS LIV, KARL GERHARD, KOMMUNENS DAGAR, NECRONOMICON), Ljus Torkel Blomkvist(KARL GERHARD), Koreografi Aleksandra Czarnecki Plaude, Peruk och mask Mimmi Lindell(MÅSEN, SUFFLÖREN, AMADEUS), Kostym Stina Hedin (praktik STDH) (PURER AIR THAN MORTALS, ALLA MÄNNISKOR ÄR BOMBER), med Simon Reithner(ILLUSIONER, VARIATION), Kicki Bramberg(JOHANNA, DE OSKYLDIGA), Danilo Bejarano(RICHARD III , DE OSKYLDIGA, JOHANNA), Johan Holmberg(VINTERSOLSTÅND, MÄSTAREN OCH MARGARITA, I SHALL NOT BE ENTIRELY FORGOTTEN), , Emma Mehonic(MÅSEN, WERTHER), Peter Engman.
Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends, then let's keep-
I know what you must be saying to yourselves.
"If that's the way she feels about it why doesn't she just end it all?"
Oh, no, not me.
I'm in no hurry for that final disappointment.
'Cause I know just as well as I'm standing here talking to you,
That when that final moment comes and I'm breathing my last breath
I'll be saying to myself-
Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends
Then let's keep dancing
Let's break out the booze and have a ball
If that's all there is
IS THAT ALL THERE IS?
Jerry Leiber and Mike Stoller
”Vad var det där med kläderna?” undrar Mormor Älva. Vi leder våra cyklar nerför Styrmansgatan, ner mot Strandvägen, förbi den där parken bakom Historiska Museet, som jag tror är nyöppnad, nyskapad, nyplanterad, i alla fall. Solen skiner, det är vår. Vi har precis varit på det första publikrepet av VAD ÄR PENGAR, på Elverket, i vilken rollerna i slutet har ganska söndertrasade kläder.
”Jag tror det var för att visa baksidan, det fula, att ju mer vi vet ju mindre vackert, lyxigt, är det. Att man försöker hålla upp en fasad. Att dom också är fångar, slavar, i det hela?” svarar jag.
Hon är på väg in till city och Elgiganten, för att köpa en surfplatta. Jag är bara på väg.
Det är så att jag har svårt att hitta till Elverket. Jag menar, jag kommer alltid dit, men jag vet inte riktigt hur. I min hjärna, i den där delen som har hand om den där mentala kartan man har över sin fysiska verklighet, finns ingen väg riktigt utritad. Jag tar liksom sikte på den delan av Östermalm där jag tror att teatern ligger, och så må det bära eller brista. Det har aldrig brustit, hittills. Jag tror att det aldrig kommer att brista, för så svårt är det inte att hitta dit. Jag menar, det är inte omöjligt. Jag tar ofta bara fel väg, fel gata, och får vända eller svänga eller fråga någon.
I solgasset utanför Elverket, i solglasögon och en sån där tajt, tätquiltad lila eller vinröd dunjacka, sitter min kompis Titanias Älva, vars dotter precis fått en dotter och gjort henne till Mormor Älva.
”Jag visste att du skulle komma hit,” säger hon, när vi kramas. ”Jag har en sån där - ” Hon gör en slags flygande, fladdrande handsignaler runt sitt huvud som jag tolkar ska föreställa en slags tankeläsande, framtidsförutsägande förmåga, ”- grej, och jag visste att du skulle komma.”
Hon har ett nytt titanknä, och vi talar om det. Hon har en nytt barnbarn, det första, och vi talar om det. Hon har en ny resa på gång, till Sahara, och vi talar om det. Och surfplattor. Och telefoner. Och matsalsmöbler. Hon anser att sen hon blev mormor borde hon ha en matsal och en kristallkrona, och hon är en sån där som inte bara snackar, så efter lite letande har hon nu en kristallkrona och ett matsalsbord, och silverbestick. Hon har redan invigt alltihop med en middag.
Inne i foajen är vi bland de yngre. Det är så, dagtid, på Dramaten och Operan. Många gråa hår. Jag antar att yngre människor tycker att dom har viktigare saker för sej. Vi har inget viktigare för oss.
När regissören innan föreställningen kommer ut och informerar och förmanar, tar en gråhårig gubbe med hörapparater bakom båda öronen upp en digitalkamera och bränner av en blixt rakt i hennes ansikte. Jag funderar på om han är en stolt mor- eller farfar, eller om han är utskickad som reporter från nån pensionärspublikation. Eller om kameran bara är en present, en åttioårspresent, eller nittioårspresent, och han vill testa den.
Han gör likadant när vi kommer in i salongen: Han sätter sej längst fram i mitten, och han vänder sej plötsligt och tar ett foto på oss, resten av publiken. Jag, som sitter precis bakom, har nog en framträdande position i fotot, och ser nog lite snopen ut. Jag hinner undra om han ska göra samma sak när pjäsen börjat, och om jag i såna fall ska ta tag i saken, eller vänta på att personalen griper in. Men när föreställningen sen sätter igång ser jag hur hans kvinnliga sällskap bestämt stoppar ner kameran i sin handväska. Kanske är hon rädd att han ska börja en ny karriär som föreställningsfotograf? Eller också har hon bara varit med förr.
Föreställningen bygger på två verk:
Cirkulation, en bok om hur en ung man kommer till en bank och blir kvar där. Jag har inte läst den själv, men jag föreställer mej boken som lite absurd, lite kafkansk, lite bulgakovisk. Författaren, Magnus Florin, är bland annat chefsdramaturg på Dramaten.
Vad är pengar?: Allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om, är en bok med en samling Svenska Dagbladetkrönikor om pengar, ekonomi och bankväsendet av Andreas Cervenka. Jag har inte heller läst den här, men den verkar vara en fascinerande och deprimerande läsning, innehållande mycket sånt som man bara vill förtränga, inte tänka på, lite sådär som jag förhåller mej till vetskapen att solen en dag ska slockna, och att allt vi gör i slutändan på det stora hela är meningslöst. Men som Petra sjunger i Stephen Sondheims A Little Night Music: ”In the meanwhile there are mouths to be kissed/Before mouths to be fed/And there's many a tryst and there's many a bed/There’s a lot I'll have missed/But I'll not have been dead when I die/And a person should celebrate everything passing by.”
Jag fattade inte, när jag satt där, att föreställningen var hämtad ur två källor, utan trodde bara den byggde på krönikerboken som gett den dess namn. Jag hade inte gjort min hemläxa, kan man säga. Jag önskar att jag hade gjort det.
Som det är nu sitter jag där, lite konfunderad. Jag får inte riktigt ihop det. Å ena sidan verkar det vara en slags Processen-liknande historia om en ung man som kommer till en bank, och liksom bara blir kvar där, långsamt arbetande sej upp inom hierarkin, och världen som beskrivs känns ganska gammaldags. Å andra sidan bjuds det en massa intressant information om pengar och nutida banker och den moderna ekonomin. Mycket av min uppmärksamhet går åt till att bena upp vad som är vad. Och när.
I fonden finns fem långsmala, fönsterliknande öppningar, bakom vilka man ser målade landskapsmotiv, så att dom påminner lite om såna där panelmålningar man kan se i riktigt fina hus. I mitten av scenen står en slags garderob, eller telefonhytt, i valnösfanér, med frostade rutor. Senare, i spelet, visar det sej att den sträcker sej långt bakåt, i trappstegslikande moduler, ihopsatta med gångjärn, så att man kan veckla ut den, arrangera om den, vrida och vända lite hur man vill. De olika delarna har dörrar och fack och lådor, och jag önskar nästan att jag inte hade några väggar i min lägenhet, för då skulle jag vilja ha en sån där mackapär att rulla runt och låta mitt hem se lite annorlunda ut varje dag.
En gång skrev jag in Minimalstic Living på Pinterest, och det dök upp många såna här moduler. Stora saker man kan rulla runt i lägenheten, och arrangerar efter behov: Sovrum, vardagsrum, garderob, toalett, badrum. Kanske inte badrum och toalett, förresten. Det måste till avrinningsrör och sånt. Och inte kök, kanske.
Över scenen hänger ett slags glastak vilande på ett meterrutigt järnraster. Scenografen Sören Brunes vet hur man levererar ett förändrande scenrum.
Kostymerna på de bankanställda går i lila, purpur och vinrött, och allt eftersom föreställningen går så sjangserar kläderna: byxor rivs upp, ärmar går av, sömmar spricker. Tekniskt är det mycket bra gjort, för jag hinner inte se en tryckknapp eller ett kardborrband innan förvandlingen sker. Dramatiskt känns det kanske lite som överkurs?
Simon Reithner, som jag tyckte mycket om i Galeasens VARIATION och ILLUSIONER, och till vars Vår Klass jag aldrig verkar kunna få biljetter, gör huvudrollen som Den Unge Mannen. Han blir till en slags Nils Holgersson i Bankvärlden, suveränt inklämd i en för liten, bedagad frack, komplett med vi väst och solkig vit fluga, för korta, tajta byxor och vita strumpor. Jag tycker mycket om honom på scenen, och tycker det är dags att någon skriver en JANNE, MIN VÄN, eller SKUGGLAND till honom. En monolog där man långsamt inser att han gjort något fasansfull, kanske? Han är en sån där underbar skådespelare som verkar tänka på scenen, som verkar bli överraskad, där och då, och som kommer till insikter inför våra ögon. Undrar hur han vore i Equus, eller i I LODJURETS TIMMA?
Jag har letat efter ett ord som kan beskriva min känsla, och det enda jag kan komma på är Bristen på Emulsion. Jag antar att det finns bättre ord. En emulsion är en blandning av två vätskor som normalt inte blandar sej, som olja och vatten, men hur man, genom att slå den ena substansen till så små droppar att dom flyter omkring fritt i, och är omslutna av, den andra substansen.
Vad jag menar är att här finns saker som inte blandar sej. De två historierna blir liksom inte till en historia, utan blir lite som Hamlet hälsade på lite i Tre Systrar, eller nåt. Det är bara det att jag inte är tillräckligt bekant med de två verken för att kunna uppskatta mötet, och jag antar att själva mötet i sej inte är det primära. Jag antar att Cirkulation är med för att få ett slags linjärt berättande, men det känns som om man strukit för mycket av den berättelsen.
Sen är det talade och det visuella som heller inte låter blanda sej, i vissa fall. Ibland är jag så upptagen av det fysiska skeendet, som inte verkar ha något med det talade ordet att göra, att jag liksom inte tar in det som sägs. Jag har fantastiska minnesbilder av Simon Reithner farande runt högt över scenen på ett snedställt plexiglastak, livrädd att han ska trilla ned(Jag, inte han, eller kanske han också), men jag minns inte ett ord han sa. Och det är inte hans fel, det är lite som att se en väldigt spännande thriller på dvd, för första gången, låt oss säga inledningen till nån av James Bond-film, och av misstag ha råkat sätta på kostymörens kommentatorsspår, och hen pratar just då om hur dom sydde smokingen som 007 har på sej, och den speciella blandningen av bomull och rayon som ger plagget dess glans och följsamhet, och inte alls om det som visas på skärmen. Jag får inte ihop det.
Regissören har gett dom många roliga och tydliga situationer, men ofta överensstämmer handlingen inte med texten, så man fattar vad som händer på scenen, men inte vad som sägs, eller man fattar kanske vad som sägs, men inte varför det sägs i det sammanhanget. Alla skådisarna är också mycket skickliga på att underhålla, att ta något, en situation, en replik eller en relation, och göra det bästa möjliga av det. Undrar om vi ska kalla dom telefonkatalogsskonstnärer?
Det här var som sagt det första publikmötet, och det ska bli spännande att få se vad som händer innan premiären, vad man behåller, vad som stryks och vad som ändras.
Varje nyår träffas jag och min kompis Patti-Li Leuk hemma hos mej och lagar en himla massa mat. Det är allt vi gör: vi dricker skumpa och lagar mat. Två, tre förrätter, några huvudrätter, och några efterrätter. Eller ibland blir det bara förrätter och efterrätter. Tre gånger, under flera år, har vi försökt gör Bearnaisesås, och varje gång skär den sej. Det här är lite så: det är gott, det går att äta, men det hänger inte riktigt ihop.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Öppet rep. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1110:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
HOFFMANS ÄVENTYR på Folkoperan:
"Jag önskar att fler orkestrar, fler regissörer och musikaliskt ansvariga, både inom opera och musikal, vågade vara lika respektlösa, och ge oss lika överraskande orkestreringar. Kostymt och scenografiskt brukar man sticka ut hakan, men det brukar alltid låta likadant. Vad sägs om Cabaret i kletzmertappning, eller West Side Story som Houseinfluerad? Kanske skulle jag orka sitta igenom ännu en av dessa sönderspelade musikaler om dom lät lite annorlunda. Sen är jag sugen på hur Trollflöjten skulle låta med lite mer electropop. Eller kanske lite schlagerarrangemang?"
Låter det intressant? Här är resten:
PÅ SPEL av Malin Elgan:
"Någonstans i boken jag läser, en biografi över Florenz Ziegfeld, säger en teaterkritiker typ: Ziegfeld hade tyvärr inga uppslag för sin nya revy, men han satte upp den i alla fall.
Det är väldigt frestande att skriva: Malin Elgan hade inga idéer för sin senaste koreografi, men hon satt upp den i alla fall. Det är bara det att det inte stämmer. Hon hade en idé, läser jag i programmet."
Låter det intressant? Här är resten:
JANNE, MIN VÄN, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:
"Du vet den där Gilbert- and Sullivan-sången ”I Am The Very Model Of A Modern Major General”? Eller Stephen Sondheims ”(Not) Getting Married Today”? Det måste vara som att sjunga dom sångerna, för Per Öhagen, om och om igen. Jag vet inte hur han gör det. Han har en text, späckad med fakta, adresser och namn och märken, och mej veterligen stakar han sej inte en gång, tvekar aldrig, flackar inte.
Och du vet den där berömda scenanvisningen i Tjechovs Körsbärsträdgården: ”Leende, genom tårar” Det är lite så jag känner det. Sorgsen och glad. Det är lite som att titta på bilder från när man var liten. Nej, som att titta på film från när man var liten. Dåtiden blir plötsligt levande, och man minns hur det var, hur världen såg ut"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar