I vår föreställning av Min vän Fascisten har barnen i Bullerbyn, sinnebilden av det trygga Sverige, vuxit upp till medelålders medelklass-svenskar. Olle, Anna, Lisa, Britta, Bosse och Lasse är en genomskärning av Sverige idag. Kerstin är tyvärr inte med, hon är på behandlingshem. De träffas för den årliga kräftskivan men deras idag skilda åsikter om Sverige blandat med personliga tillkortakommanden och oförrätter leder till öppna konflikter. Konflikter som är på väg att stjälpa deras gemenskap. Ända tills en objuden gäst plötsligt tvingar dem att formulera sig om livet och politiken.
Med inte en endaste talad replik utan med en musikrepertoar som spänner mellan kuplett och reagge, rock och bossa sjunger och spelar ensemblen och orkestern oss igenom denna dräpande musikteaterkomedi.
Detta är en föreställning i tiden! Kom och skratta! Kom och fundera! Kom och ta ställning!
MEDVERKANDE:
REUBEN SALLMANDER
FRIDA BERGH
THÉRÈSE ANDERSSON LEWIS
NIKLAS LÖJDMARK CHRESSMAN
ANDERS BUTTA BÖRJESSON
ÅSA BERGH
TEODOR WENNÖ
ORKESTER:
JOHAN MÖRK
TOBIAS JOHANSSON
CARL-EMIL SVENSSON
JONATHAN LINDH
MEDARBETARE:
Klas Abrahamsson - text och manus
Erik Gedeon - musik och manus
Erika Carlborg - scenografi & kostym
Gunilla Bratt - mask & kostym
Hedvig Carlborg - rekvisita
Martin Johansson - producent & marknadsföring
Björn Sundling -ljud
Kevin Wyn-Jones -ljus
Jessica Welander - affischbild
Bo Sandberg - foto
Artisterian STHLM kollektiv produktion
med stöd från Statens Kulturråd
Colombine Teaterförlag
Föreställningen spelas 30/12, 31/12, 2/1, 3/1 och 4/1.
Idé, manus och regi: Siri BengténProducent: Mia OhlssonProducentassistent: Josefine RappRegiassistent: Ella NycanderScenografi och kostym: Maja DöblingLjusdesign: Ellen HolmFotograf: Thomas HultgrenEnsemble: Emma Behrendtz, Ala Riani,Cia Eriksson, Zarah Njoki Nilsson,Cecilia Säverman, Mathias Terwander Stintzing, Jonatan Lewerth,Siri Bengtén & Mia OhlssonJag tyckte mycket om den här föreställningen; och jag hoppas att dramatikern Siri Bengtén tar ännu en vända med materialet, för det finns något väldigt intressant här. Det behöver bara rensas, Det handlar om Lee Miller, verksam som fotograf under andra världskriget, och ett ypperligt val för en pjäs. Jag kan tänka mej tre, fyra infallsvinklar på hur den skulle kunna berättas. Hon började som fotomodell för Vogue, för att sen åka till Paris och bli elev och älskare åt Man Ray, innan hon gifter sej med en Egyptisk man, innan hon blir krigsfotograf, skiljer sej, gifter sej med en engelsman, får barn och försvinner in i alkoholism. Tyvärr har Bengtén här valt att blanda in de nio musorna och kvinnan som kallades den tionde musan; Sapfo, och det rör till det något. Jag förstår inte greppet med att Saphos spöke söker upp Miller och varnar henne för att Musorna kommer att stjäla hennes konst. Jag har alltid trott att Musorna inspirerade till konst, inte stal den. Det hela ger pjäsen en konstigt drivkraft. Det intressanta, Millers liv, handlar liksom i skymundan, utan att vi egentligen förstår vad muserna ska göra med hennes foton.
SCENOGRAFIN, av Maja Döbling, är intressant och inspirerad: Den är svart och vit, minimalistisk men detaljrik. Scenrummet är öppet, men istället för att tillåta flera spelrum så håller man ibland - helt i onödan, eftersom scenen är stor - på att flytta fram och tillbaka bord, stegar eller lådor, när de lika gärna kunde stått kvar. KOSTYMERNA, också de av Maja Döbling, är också svara och vita, och ambitiösa, effektiva och smakfulla. Speciellt klänningen som Lee Miller har på sej, en glansig, grå minimalistisk, för tankarna både till Madeleine Vionnets design, och solarization, den fototekniken som Lee Miller och Man Ray uppfann.Jag anser att det är väldigt svårt att vara både författare och regissör till ett verk. Man får liksom ingen hjälp utifrån, och jag tror att det hade varit ett tillskott om man varit två, en regissör och en dramatiker, istället för att som nu, låta allt hamna på ett par axlar, utan möjlighet att få input från någon annan. Är man dessutom också med och agerar - som en av musorna - så är det nog ännu svårare att se på det hela utifrån. Och omöjligt att se att musorna kanske inte tillför så mycket. Som så ofta i såna här sammanhang är skådespelarna en eklektisk blandning vad gäller erfarenhet, teknik och stil. Vissa klarar sej väldigt bra, men ibland får jag en känsla av att man inte riktigt vet vad en speciellt scen eller situation har för funktion. Kanske är det så enkelt att man inte frågat sej vad det är karaktären vill i scenen, vilket skulle kunna förklara en otydlighet och ett diffust agerande.Kanske skulle man också behöva ta sej en titt på hur huvudrollen är skriven, för jag tycker att man inte har bestämt sej om man berättar om Lee Miller, och eller om man vill låta Lee Miller berätta. Det saknar en skarpt inställning, en stark synpunkt. Försöker vi förstå Lee Miller, eller försöker Lee Miller göra sej förstådd?
Musorna är en fantasi om våld, magi och makt. Om konst, systerskap och dekadens. Och om den otroliga smärtan i att få existera, verka och skapa en kort del av jordelivet, innan vi försvinner, dör och glöms bort.
Musorna handlar om krigsfotografen Lee Miller som blir hemsökt av de grekiska gudamusorna. De vill ha hennes mästerverk.
Snart är Lee indragen i kampen mellan konstnär och musa.
Samtidigt bryter det stora kriget ut i världen och Lee blir som förtrollad.
Klarar hon av att skydda sin konst från Musorna? Och hur klarar man av att vara konstnär i en helt omöjlig tid? Idé, manus och regi: Siri Bengtén
"Altitudteatern är en fri teatergrupp som skapar utforskande feministisk scenkonst, med nyskapande dramatik i fokus. Altitudteatern har sin bas i Stockholm och en filial i Göteborg.
Altitudteaterns scenkonst föds ur utforskande lekfullhet och fantasi. Vi verkar för ett brett och bildande konstnärskap med utbyten av kunskap och erfarenheter, konstnärer och organisationer emellan."
Fem, sex minuter in i föreställningen sitter jag och funderar på andra saker. Som till exempel ord man väljer när man ska försöka locka in en publik, kontra ord man väljer när man söker pengar för att sätta upp en produktion. Att påstå sej vara en musikal är väldigt bra, om man vill att folk ska komma, speciellt om man kan tänka sej att sjunga några sånger i föreställningen. "Musikal" borgar för kvalitet, det är inte något man bara slänger ihop. Det känns genomtänkt, workshopat, kanske till och med testat på andra scener. "Musikal" nästan garanterar att man ska bli underhållen. "Psykiskt ohälsa bland unga" är en bra fras, om man söker bidrag. På Kulturhusets hemsida presenteras föreställningen såhär: "PotatoPotatos föreställning "Sadland" är en elektronisk musikal där ångest, depressivitet och känslan av att ha förlorat något blir narrativet. Vi djupdyker i gammal och ny sadkultur för att gestalta vår tids sorgesång.Psykisk ohälsa bland unga är en aktuell ödesfråga. I föreställningen undersöker vi vad som händer om vi inte springer från mörkret, om vi ligger kvar och vägrar resa oss upp ur sängen."En fåtölj och en säng och en massa vita duntäcken. En kaffekokare, en påse med snabbnudlar, två mikrofoner, ett akvarium, chips, en rosa nalle, och två skådespelare i myskläder. Ingen direkt handling. Inget direkt manus. Jag menar inte bildligt, jag menar bokstavligt: det närmast en manusförfattare jag hittar i programmet är "Idé och regi: Linda Forsell"Och jag tror faktiskt, för att vara lite kontroversiell, att den här föreställningen hade tjänat på att ha ett manus. Någon slags handling. Nu känns berättandet som etyder som improviserats fram, och som antagits vara tillräckligt intressanta för att få vara med. Som gråt, som övergår i skratt, som sen kommer tillbaka som gråt. Vilka de två personerna är på scenen, verkar inte ha varit viktigt.Min behållning var scenografi, kostym och mask, av CMS, och jag önskar att skådespelarna fått något riktigt, viktigt att sätta tänderna i.
Jag vågar påstå att det här är långt ifrån en musikal. Bara för att man tar upp en mic och river av några sånger kan man inte kalla : man kan kalla sej konsert. Eller Installation. Eller performance. Men inte musikal. Och jag vet inte vad med den här förställningen som gör att den kan sägas handla om ungas psykiska ohälsa. Unga, när man talar om "ungas psykiska ohälsa" är tonåringar, och jag kan sträcka mej upp till 22, 23, men inte längre. Är man äldre än så handlar det om vuxnas psykiska ohälsa. Eller, helt enkelt, Psykisk Ohälsa. Nånstans där ute i novemberkylan finne en föreställningen om ungas psykiska ohälsa som hade förtjänat bidrag från Malmö Kulturstöd, Statens Kulturråd och Region Skåne. Tyvärr, som man säger, kom den aldrig på pränt. På scenen: Johanna Malm och Nils Wetterholm
ProduktionRegi och ljusLinda ForsellScenografi, kostym, maskCMSLjuddesign och kompositionJohan Stohne** Praktikant frånSKH
I det här avsnittet - som jag glömde ladda upp - går jag och ser ett rep av musikalen FOREVER PIAF på Göta Lejon.#edithpiaf #musikal #musical #piafpågötalejon #genrep #publikrep #repetition #regi #manus #scenografi #kostym #publik #mask #peruk #scenkonst #piaf #foreverpiaf
Med
David Lindgren, Andreas Lundstedt, Kajsa Ernst, Samuel Fröler, Peter Eggers, Kristina Lindgren, Lovisa Bengtsson, Rikard Björk, Fernando "Nando" Fuentes, Nils Reinholtz, Andreas Vilsmyr, Peter Gröning, Minou Deilert, Ulrika Ånäs, Alvaro Estrella, Zain Odelstål, Emilia Hallstensson, Louise Wallentin, Victoria Pérez, Martin Jonsson, Oscar Törnell, Albin Lindén
Kreativt TeamRegi och svensk översättning - Anders AlbienBiträdande Regi - Klas WiljergårdKoreografi - Jennie Widegren & Zain OdestålScenografi & kostymdesign - Lehna EdwallMask & Perukdesign - Sara Klänge & Catharina LundinLjusdesign - Palle PalméLjuddesign - Oskar JohanssonMusikaliskt ansvarig & arrangör - Jan RadesjöVideodesign/produktion - Johan Larsson & Philip Sundbom
Jag vill börja med att ge en liten kärleksförklaring till ANDREAS LUNDSTEDT i rollen som discjockeyn DJ MONTY, och hoppas att han snart kommer tillbaka till musikalscenen, när SATURDAY NIGHT FEVER har spelat klart, för han är ett rent nöje att titta på, och under flera scener vet jag att jag inte borde titta på honom där han står i discobåset och diggar, men det är svårt att slita blicken från honom. Han är självlysande och självklar, och han är disco på två ben.
Det handlar om Tony, en ung man som bor hemma hos sina föräldrar, jobbar i en färghandel och drömmer om att en dag lämna Brooklyn, och som hoppas kunna göra det genom att dansa disco. Låter det lite konsturerat? Det är det inte. Det är nästan ovanligt naturalistiskt för att vara en musikal, men så bygger den också på en film, som visserligen innehöll mycket sång och dans, men som jag nog inte skulle kalla en musikal, utan ett drama som bitvis utspelar sej i en värld av musik och dans.
Scenversionen, förstås, är ren musikal. Man håller sej i stort till handlingen, men har slängt in ytterligare musik för att göra det till en helafton, och trots att man skulle kunna kalla den för en juke-box-musikal, så håller jag inte med: jag brukar tänka att i såna kommer musiken först, men här kommer historien i första rummet, och musiken används till att förhöja och förtydliga.
När jag säger 70-tal och disco så antar jag att du får en ganska klar bild av hur dom var klädda? Lehna Edwalls KOSTYMER har undvikit att falla i schablonkostymfällan: hon har valt den snyggare delen av 70-talsmodet: murriga färger, brunt, vinrött, mocka och läder, inte så glansigt, inte så plastigt. Visst, det finns breda skjortsnibbar och utsvängda byxor, men det är modernt stylat. De ger ett verklighetstroget, autentisk intryck. Det här är kläder, det är inte en maskerad. Och det är snyggt.
Hennes SCENOGRAFI däremot, är underbar fantasi: fyra eller fem eller sex - jag hann aldrig räkna - fyrkantiga far runt på scenen som om det vore trolleri: de formar ideligen nya rum, och eftersom de är klädda med ledskärmar och speglar så verkar det inte finnas några gränser för vad man kan illustrera. Och jag vill påpeka: Golvet: jag sitter uppe på balkong - och kan nöjt notera att man har monterat in ljus och - tror jag - ledskärmar i valda delar på golvet. Inte hela golvet: man har varit smakfullt sparsmakad.Förhoppningsvis är tiden av tråkiga svarta scengolv förbi.
När det gäller Sara Klänges och Cahtarina Lundins MASK OCH PERUKDESIGN är Andreas Lundsteds i rollen som diskjockeyn ett litet mästerverk: han är en mycket vacker man, men genom att ge honom ett par glasögon och en tunn blond, lockig peruk som börjar någonstans bak på hjässan har de förvandlat honom till en blandning av Staffan Götestam och Art Garfunkel. Med resten av ensemblen har man gått åt motsatt håll: jag antar att det finns många peruker, men det syns inte. Det är diskret, stiligt, effektfullt. Inget skämtas bort.
Jennie Widegrens och Zain Odeståls KOREOGRAFI är en av föreställningens absoluta pelare, mot vilken mycket lutar sej. Det är ambitiöst, flashigt, och inspirerat, och nivån är mycket, mycket hög. Det är 70-talsdiscodans, men sett genom ett nutida filter. Man har lånat, utvecklat, varierat.
David Lindgren i den manliga huvudrollen gör en annorlunda Tony än Travoltas. Hans är känsligare, oskyldigare, renare. Han är inte så mycket streetsmart och sexfixerad som sökande och schysst. En modern, ung man, post #metoo.
Rikard Björk, som gjorde en fantastisk insats som Tore i SÅ SOM I HIMMELEN på Oscarsteatern, gör också här något fantastiskt. Han lyckas göra sin sång TRAGEDY till något som känns specialskrivet för den här föreställningen, och inte en Bee Geeslåt som skrevs två år efter att filmen haft premiär. Han lyckas göra sången till någon mycket, mycket mer, till den grad att man glömmer att han sjunger.
Det är en lyxig, fartfylld föreställning, med en bra story som inte viker för seriösa ämnen som abort, missbruk, rasism och sexism. Den är en blandning av lika delar WEST SIDE STORY, DIRTY DANCING, IN THE HEIGHTS, FAME och, förstås, filmen.
