Idé, manus och regi: Siri Bengtén
Producent: Mia Ohlsson
Producentassistent: Josefine Rapp
Regiassistent: Ella Nycander
Scenografi och kostym: Maja Döbling
Ljusdesign: Ellen Holm
Fotograf: Thomas Hultgren
Ensemble: Emma Behrendtz, Ala Riani,
Cia Eriksson, Zarah Njoki Nilsson,
Cecilia Säverman, Mathias Terwander Stintzing, Jonatan Lewerth,
Siri Bengtén & Mia Ohlsson
Jag tyckte mycket om den här föreställningen; och jag hoppas att dramatikern Siri Bengtén tar ännu en vända med materialet, för det finns något väldigt intressant här. Det behöver bara rensas,
Det handlar om Lee Miller, verksam som fotograf under andra världskriget, och ett ypperligt val för en pjäs. Jag kan tänka mej tre, fyra infallsvinklar på hur den skulle kunna berättas. Hon började som fotomodell för Vogue, för att sen åka till Paris och bli elev och älskare åt Man Ray, innan hon gifter sej med en Egyptisk man, innan hon blir krigsfotograf, skiljer sej, gifter sej med en engelsman, får barn och försvinner in i alkoholism.
Tyvärr har Bengtén här valt att blanda in de nio musorna och kvinnan som kallades den tionde musan; Sapfo, och det rör till det något. Jag förstår inte greppet med att Saphos spöke söker upp Miller och varnar henne för att Musorna kommer att stjäla hennes konst. Jag har alltid trott att Musorna inspirerade till konst, inte stal den. Det hela ger pjäsen en konstigt drivkraft. Det intressanta, Millers liv, handlar liksom i skymundan, utan att vi egentligen förstår vad muserna ska göra med hennes foton.
SCENOGRAFIN, av Maja Döbling, är intressant och inspirerad: Den är svart och vit, minimalistisk men detaljrik. Scenrummet är öppet, men istället för att tillåta flera spelrum så håller man ibland - helt i onödan, eftersom scenen är stor - på att flytta fram och tillbaka bord, stegar eller lådor, när de lika gärna kunde stått kvar.
KOSTYMERNA, också de av Maja Döbling, är också svara och vita, och ambitiösa, effektiva och smakfulla. Speciellt klänningen som Lee Miller har på sej, en glansig, grå minimalistisk, för tankarna både till Madeleine Vionnets design, och solarization, den fototekniken som Lee Miller och Man Ray uppfann.
Jag anser att det är väldigt svårt att vara både författare och regissör till ett verk. Man får liksom ingen hjälp utifrån, och jag tror att det hade varit ett tillskott om man varit två, en regissör och en dramatiker, istället för att som nu, låta allt hamna på ett par axlar, utan möjlighet att få input från någon annan. Är man dessutom också med och agerar - som en av musorna - så är det nog ännu svårare att se på det hela utifrån. Och omöjligt att se att musorna kanske inte tillför så mycket.
Som så ofta i såna här sammanhang är skådespelarna en eklektisk blandning vad gäller erfarenhet, teknik och stil. Vissa klarar sej väldigt bra, men ibland får jag en känsla av att man inte riktigt vet vad en speciellt scen eller situation har för funktion. Kanske är det så enkelt att man inte frågat sej vad det är karaktären vill i scenen, vilket skulle kunna förklara en otydlighet och ett diffust agerande.
Kanske skulle man också behöva ta sej en titt på hur huvudrollen är skriven, för jag tycker att man inte har bestämt sej om man berättar om Lee Miller, och eller om man vill låta Lee Miller berätta. Det saknar en skarpt inställning, en stark synpunkt. Försöker vi förstå Lee Miller, eller försöker Lee Miller göra sej förstådd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar