tisdag 19 februari 2019

SOMETHING ROTTEN, Musikal, Wermland Opera, föreställning 4, 27/1 2019


Manus av  John O’Farrell och Karey Kirkpatrick, musik och låttexter av Karey Kirkpatrick och Wayne Kirkpatrick, Calle Norlén Översättare, David White Dirigent, Markus Virta Regi, Nigel Hook Scenografi & kostym, Rachel Goodwin Koreograf, Palle Palmé Ljusdesign, Johannes Medelius Ljuddesign Elisabeth Näsman Maskdesign, med Christer Nerfont, sjukskrivenNick BottomOscar Sundling Wallin Nick Bottom (cover)Patrik Martinsson William ShakespeareTord Hansson Nigel BottomCecilie Nerfont Thorgersen BeaTobias Lundqvist NostradamusJenny Holmgren PortiaPeter Gröning Brother JeremiahUlrik Spjut ShylockJohan Rudebeck Lord Clapham & ensembleJohn Alexander Eriksson Minstrel & ensembleMarkus ChristensenFredrik SjöstedtIsak BendelinStefan JohanssonHani ArrabiSienna SebekSara OllinenRachel GoodwinHanna UlvanElin MånssonLinda Fabricius HultemarkTherese Erch

Jag är inte vad jag trodde jag var, eller: jag blev inte vad jag trodde jag skulle bli. Sen jag var liten har jag haft en romantisk idealbild av mej själv, där jag gjorde sånt här nästan dagligen: hoppade på ett tåg, drog iväg, upplevde nåt, hade ett äventyr.
Verkligheten är att den att det kostar på, att jag tycker det är ganska jobbigt, och att det är väldigt skönt när jag är hemma igen. Kontrollfreaket i mej gör att jag har svårt att slappna av, go with the flow, bara liksom luta mej tillbaka och njuta. Uppleva. Bara vara närvarande. Det är inte det att jag ser glaset som halvfullt eller halvtomt: jag ser alltid till att ha ett extraglas, ifall det första skulle gå sönder. 
Men det är inte något jag låter hindra mej: mitt kontrollbehov är ett handikapp som jag hela tiden jobbar på att övervinna. Det ät så lätt att ge efter, ge upp, välja det enkla, säkra, trygga. Jag vet vad du tänker: det ligger ett slags kontrollbehov i att kontrollera sitt kontrollbehov.

Som nu, på tåget till Karlstad, och Wermland Operas uppsättning av SOMETHING ROTTEN: jag trodde jag hade tänkt på att packa med mej allt: biljetter till tåget, biljetter till föreställninen, läsglasögon, kontanter, kort, padda, powerbank, vattenflaska, mackor, termos med kaffe, nötter, strömadapter…
Men var, var var lightning-USB-sladden som behövs för att koppla powerbank eller strömadapter till telefonen? 
Hemma, i en annan väska. 
Jag är ganska aktiv på Instagram Stories, och ofta samlar jag ihop vad jag filmat, klipper det och lägger upp på min IGTV-kanal, och jag hade stora planer för den här resan, men nu, om jag inte kunde ladda min telefon, skulle batteriet inte räcka, och inget skulle bli som jag ville att det skulle bli.
Eftersom jag filmat en hel del innan jag steg på tåget, och hade en hel del appar påslagna, var batteriet av någon anledning redan nere på under 30%. Även om jag inte filmade något alls tror jag inte att batteriet räcka hela dagen. 
Okej. Jag måste köpa en ny sladd. Var köper man en sån där sladd? Jag menar, jag vet femton ställen i Stockholm, men var köper man en sån sladd i Karlstad? Har dom en Apple Store? Ett Teknikmagasinet? Ett Elgiganten, ett Media Markt, ett Clas Ohlsson?
Dessutom är det söndag. Är allting stängt i Karlstad på en söndag?
Jag googlar, och får svar. Saker är öppna i en stad som Karlstad, en söndag. Och det ligger ett Clas Ohlsson hur centralt som helst. 
Problem löst. Panik genomliden. I teorin, i alla fall. 
Visst, det var ingen verklig katastrof, men en slags nervernas version av tinnitus låg där och tjöt, i bakgrunden, tills kabeln var införskaffad och inkopplad. 
Och då, med några timmar till godo, börjar jag fundera på att jag kanske skulle kolla upp var teatern låg. Bara för att lugna mina nerver. Visst, jag har varit där förut, men då har jag alltid kommit i bil, och inte riktigt tänkt på var teatern ligger i förhållande till stationen, och stan. 
Jag smiter bara först in på Zao Street Kitchen, i en av stadens många gallerior, och äter en vegan spring roll salad.

Bröderna Karey, en kompositör och musiker, och Wayne Kirkpatrick, filmregissör och filmmanusförfattare, jobbade med SOMETHING ROTTEN sen 1990-talet, men det var inte förrän 2010, när de började arbeta med den brittiske komediförfattaren John O’Farrell, som det började gå framåt. De slog sej ihop med regissören Casey Nicholaw, och man hade premiär på Broadway 2015. Föreställningen nominerades för tio Tony Awards, men fick bara en: Christian Borle vann den manliga musikalbirollen för William Shakespeare. Den stora vinnaren det året var FUN HOME, THE KING AND I och AN AMERICAN IN PARIS. Föreställningen lades ner 2017, efter 742 föreställningar. Wermland Operas uppsättning är den första i Europa.

Jag hade mycket höga förväntningar när jag lämnade restaurangen och promenerade bort mot teatern. Dels kunde jag delar av musiken nästan utantill - speciellt favoriten Right Hand Man, en underbar sång, fylld av trioler, där huvudrollsinnehavarens fru sjunger om att hon inte behöver behandlas med silkeshandskar, inte behöver beskyddas, utan att hon är en fullvärdig partner i deras äktenskap, kapabel att lösa problem, och stark nog att axla alla de jobb som män utför - dels har jag sett en bootleg av Broadwayföreställningen, och var mer eller mindre besatt av numret A Musical. 

Givetvis var jag tidig. Jag smög runt på teatern, kollade in utställda kostymer, tog en fika i teaterkaféet, tjuvlyssnade på andra besökare och gjorde massor av inlägg på min Instagram Story, innan det äntligen var dags att gå in i salongen.

Musikalen utspelar sej i London, 1595, året då Shakespeares ROMEO OCH JULIA har premiär. Det handlar om de två bröderna Nigel och Nick Bottom, som kämpar med att skapa en teaterhit, i ett London där Shakespeare är den ende guden. Den äldre brodern, Nick, söker upp Nostradamus brorson Thomas Nostradamus, för att få svar på vad nästa store scenhändelse blir, och får svaret att det är något som heter en musikal. Nostradamus är dock inte lika klarsynt som sin farbror, och när Nick frågar honom vad som blir Shakespears stora hit, missuppfattar han namnet Hamlet och tror att verket ska handla om en omelett. Nigel, å andra sidan, blir förälskad i den unga Portia, dottern till en religiös puritan. 

Bara att få se Hanna Ulvan komma in, utklädd till en förvuxen Annie, ur musikalen ANNIE, i första aktens stora produktionsnummer, En Musikal, är värt biljettpriset. Jag skrattar så att tårarna rinner, så att folk vänder sej om, så att jag nästan har svårt att följa med i vad som händer sedan. Det är en fantastiskt generös och intelligent uppsättning, så fullproppad av referenser och skämt att det jag verkligen måste koncentrera mej för att inte missa några, vilket jag är säker på att jag gjorde i alla fall. 

Eftersom jag kan föreställningen någorlunda bra, i alla fall vissa låtar, måste jag säga att jag tycker att Calle Norlén har gjort ett superjobb med översättningen. Detta är inte vanlig musikaltext, detta är en text där det haglar referenser, till Shakespeares verk, till musikaler, och till renässansen i sej, och skratten måste komma där det är musikaliskt möjligt, inte mitt i en strof, och man måste samtidigt översätta så att vi förstår vad det är man syftar på. Man måste var briljant utan att briljera.

Nån gång i höstas såg jag SHAKESPEARE IN LOVE på Kulturhuset Stadsteatern, och blev rejält besviken, bland annat på scenografin. Den kändes oinspirerad och odynamisk, och i stort sett var den bara ett stort rum i vilket man möblerade om, lite, då och då. 
Det är såhär dom borde ha gjort, tänkte jag, när jag sitter i salongen på Wermland Opera. Ambitionen är lika hög som utförandet, och den är designad av Nigel Hook (EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, THE PLAY THAT GOES WRONG - för vilket han fick en Tony för bästa kostym.) Scenbild efter scenbild rasslar förbi, nästan som när man flippar igenom sidorna i ett magasin, och aldrig, nånsin, möts vi av en tom, svart scen. Tvärtom, det är nästan som om man kommit hem till en hoarder, varje nytt rum är knökfullt, och det är omöjligt att visuellt ta in allt. 

I sången Dressing Them Up, ur musicalen KISS OF THE SPIDER WOMAN, sjunger Molina, en fängslad dekoratör på ett varuhus: 
Once I asked for a Balenciaga scarf
To stuff in a mannequin's purse
They told me, no one on earth will see!
I answered, no one on earth but me!
I stood my ground as no other dresser does
And darling guess what? Balenciaga, it was!
Det är lite så jag känner när jag ser Wermland Operas kostymerockså de designade av Nigel Hook. De är nästan onödigt ambitiösa, men tack gode G för att dom är det. I landets huvudstad är vi inte så här bortskämda med visuell fägring. Jag vet inte när jag sist såg en stockholmsproduktion vars kostymer fick mej att vilja ställa mej upp och skrika:
”Stoppa showen! Låt oss nu alla ta några tysta minuter och bara ta in hur fucking fantastiska de här kostymerna är. Börja beundra… Nu!”

I numret En Musikal, ifrågasätter Nick Bottom varför man dansar på scenen:
NICK
Does it advance the plot? 

NOSTRADAMUS
No.

NICK 
Advance character?

NOSTRADAMUS
Not necessarily.

NICK
Then why do it?
NOSTRADAMUS
Because — IT’S ENTERTAINING! 5,6,7,8!

Om det finns något jag möjligtvis kan kritisera i originalmanuset, är det att det finns lite för många avstickare från handlingen, nummer som inte nödvändigtvis pådriver handlingen. Dels har vi Nostradamus fantastiska vision En Musikal, och det påföljande numret Böldpest, och så andra aktens färdiga musikal Gör En Omelett, men vi har också två drömsekvenser, dels Kärlekens Språk, där Portia och Nigel drömmer sej bort till en värld fylld av kärlek, acceptans och poesi, dels Bottom Ligger Snart På Topp, ett nummer där Nick Bottom drömmer om hur framtiden ska bli, och kanske är det en dröm för mycket. 

Det finns inte många bra musikalregissörer i Sverige. Markus Virta (PARADEEN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD) är en av några få, och en klar favorit. Han förstår och högaktar genren, och förhöjer verket, inte sej själv. Jag har svårt att förstå att det inte just nu går en uppsättning av honom, både på Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern. Som tur är går hans SÅ SOM I HIMMELEN för utsålda hus på Oscarsteatern.

Regissören John Huston sa: I relieve myself from the rigours of directing by casting the movie Correctly
John Frankenheimer sa: Casting is 65 percent of directing
Robert Zemeckis sa Good directing is good writing and good casting.
De tre ovanstående männen var förstås i första hand filmregissörer, men jag kan nog tänka att deras tankar går att applicera på teater. 
Ofta, när en skådespelare inte funkar på scenen så är det inte dens fel. Det kan bero det på bristfällig kompetens hos regissören, men i många fall handlar det om att skådespelaren aldrig borde ha blivit erbjuden rollen överhuvudtaget. Det är inte aktörens fel om han tackar ja när han blir erbjuden att spela Hamlet, och det är inte upp till sångerskan att upplysa om att hon inte kan agera när hon blir erbjuden rollen som Eliza Doolittle.
Med detta sagt vill jag inte ta själva något från själva hantverket att regissera, utan vill belysa att en framgångsrik uppsättning också ligger i att kunna rollbesätta. 
Visserligen var tre av de stora manliga rollerna borta när jag såg föreställningen, huvudrollen, vanligen spelad av Christer Nerfont, spelades av Oscar Sundling Wallin, Nigel Bottom, hans bror, spelades av Markus Christensen, istället för av Tord Hansson, och Broder Jeremiah spelades inte av Peter Gröning, utan av Isak Bendelin, och detta medförde att tre platser i ensemblen var tomma, men det var inget jag märkte. Inte heller märkte jag av att det så att säga inte var rätt man på rätt plats i de stora rollerna. 
Den här uppsättningens rollista består av idel högt kompetenta personer, vissa exemplariskt typecastade, medan andra är mycket framgångsrika i roller där jag aldrig skulle tänka på dom.
En av mina kollegor, Marcel Wave, proklamerar, så fort han träffar på en skådespelerska som visa någon slags fallenhet för komedi, att hon borde spela Fannie Brice i FUNNY GIRL. Mej veterligen, finns det bara en kvinna i Sverige som kan axla den rollen, och det är Jenny Holmgren, som här spelar en roll som jag aldrig hade tänkt på henne som: Portia, den hårt hållna dottern till puritanen Broder Jeremiah. Fantasilösa jag hade tillsatt någon söt och snäll, det är ett genidrag att ge den här ganska typsiak ingenyrollen till denna dråpliga dam, och sen låta henne göra vad hon gör bäst. 

När jag hörde att Patrik Martinsson (EVITA, EVITAS ENSEMBLE SÄGER NEJ TILL CANCER, PRISCILLA QUEEN OF THE DESERTHAIRSPRAYMURDER BALLAD) skulle spela rollen som William Shakespeare, slog jag bara ut med händerna och sa:
”Jamen, javisst, givetvis!” för jag har svårt att tänk mej någon i Sverige som skulle kunna vara mer perfekt. Detta är typecasting när det är som bäst: skådisen får liksom driva med en typ av roll han är fenomenal på: den sexige rocksångaren.

Och nånstans undrar jag var i helsike man har hittat Tobias Lundqvist, som spelar Tomas Nostradamus, Nostradamus brorson. Det här är en talang som omöjligt kan ha kämpat för att bli upptäckt, utan som mer måste ha gömt sej för att inte bli det. 

(Någon vecka senare, förresten, hörde jag att även inhopparen för huvudrollen blivit sjuk, och att showen axlades av en orepeterad ensemblemedlem, Fredrik Sjöstedt, och att han varit fantastisk.)

Det här är en föreställning som riktar sej till de smartaste i publiken - dit jag inte räknar mej själv - och det är precis som det ska vara. Detta är en musikal och en uppsättning som inte är fördummande, som inte riktar in sej på lägsta gemensamma nämnare, utan som kräver att man följer med, men som också är värd din koncentration, och kompenserar därefter.

När tåget - kraftigt försenat - rusar hem mot Stockholm, försöker jag smälta detta överdåd av intryck. Minnesbilder fladdrar förbi: 
Jenny Holmgren - som den berusade Portia - i ett på gränsen till showstoppande i sitt klättrande och klängande på en meet and greet hos Shakespeare.
Cecilie Noerfornt Thorgersen, i Din Andraman, ett nummer så efterlängtat att det kändes som om jag inte vågade andas under hela hennes sång. 
En ensemble med så starkt utspel att det kändes som om alla ansåg att de minst hade en stark biroll. 

Och sen, förstås, så är det det där med Hanna Ulvan som den förvuxne Annie…


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

HAMLET, på Dramaten: 

Jag har sett det här nyligen, - i Electra Hallmans roll Viviane i Feydeaus FÖRLOVNINGEN på Dramaten - att man klär den klassiska ingenyrollen i rejäla skor i hopp om att hon - i alla fall visuellt - ska framstå som starkare. Tyvärr skriver kostymval inte om en hel pjäs; det kvittar hur man klär henne, hon kommer fortfarande att göra som det står skrivet, och jag tycker att man gör feminismen en otjänst genom att visa upp dessa offer som starka kvinnor, när de sen i handling framstår som svaga. 


CARMEN på Kungliga Operan: För mej är den här uppsättningen lite av en kalkon: Sångarna gör ett fantastiskt jobb, men flera gånger måste jag verkligen anstränga mej för att inte fnissa: textmaskinen berättar om saker som inte överensstämmer med vad som händer på scenen, och när Don José till slut dunkar Carmens huvud två gånger i scengolvet, och sen liksom rullar henne av taket, som om hon vore en rulltårta, då måste jag bita mej i läppen. 


FÖRLOVNINGEN på Dramaten: 

"Den verkligt stora behållningen är Danilo Bejarano, i rollen som en uppblåst spansk general, komplett med en underbar, spansk brytning. Han är långt ute i parodin och travar, utan att för den skull förlora trovärdighet. När han är inne på scenen behöver jag inte försöka förhålla mej välvillig till föreställningen: jag är genuint road."



måndag 18 februari 2019

Vinn Biljetter till SOMETHING ROTTEN på Wermland Opera:



Vinn biljetter till Something Rotten och träffa ensemblen backstage!

Den 22 februari ger vi dig och en vän en unik möjlighet att följa med bakom kulisserna. I vinsten ingår, förutom backstage-pass, två musikalbiljetter och valfri förfriskning i Operacaféet.
Vem vill du ta med och varför? Skriv din motivering i ditt Facebookinlägg. Tagga gärna och dela.
För att delta i tävlingen gå in på vår Facebooksida.

KVÄLLENS UPPLÄGG:

  • 17.15 - ca 18.15 Upplev operan backstage och träffa vår stjärnspäckade ensemble.
  • 18.15 - ca 18.30 Kvällens publikvärd visar operacaféet samt era platser i salongen.
  • 19.00 - ca 21.45 Musikalen Something Rotten startar.
Tävlingen pågår t.om. 20 februari. Vinnarna presenteras i ett inlägg på vår Facebooksida den 21 februari och utses av en jury på Wermland Opera. Går ej att överklaga. Tävlingen är inte på något sätt sponsrad, stödd, administrerad av eller knuten till Facebook. E.v. vinstskatt betalas av vinnaren.

onsdag 13 februari 2019

Idag ser jag fram emot -


- en öppen repetition av Dancing Forward, på Kungliga Operan.

Från TÅSPETS till MODERN DANS på Kungliga Operan


Koreografen Serge Lifars paradverk Suite en blanc är en briljant nyklassistisk balett – en bländande uppvisning i precision och skönhet. Lifar hade sitt ursprung i Ballets Russes och tog den klassiska baletten till en ny nivå under 1900-talet.
Kvällens andra koreograf, Jérémie Bélingard, har själv dansat Lifars verk och hans stil är kreativ och poetisk. Tillsammans med Kungliga Baletten skapar han ett helt nytt verk som sätter kompaniets skicklighet på prov.

tisdag 12 februari 2019

HAMLET, repetition, Dramaten, föreställning 3, 23/1 2019


 Av William Shakespeare, Översättning Ulf Peter Hallberg, Bearbetning Sofia Jupither, Irena Kraus, Regi Sofia Jupither, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym Maria Geber Ljusdesign Ellen Ruge, Ljuddesign Michael Breschi, Peruk och mask Peter Westerberg, Anne-Charlotte Reinhold, med  Adam Lundgren Hamlet, Jonas Bergström Dödgrävaren, David Book Laertes, Bengt Braskered Polonius, Thérèse Brunnander Gertrude, Otto Hargne Horatio, Gerhard Hoberstorfer Claudius, Sten-Johan Hedman Osric, Karin Franz Körlof Ofelia, Irene Lindh Förste skådespelaren, Razmus Nyström Guildenstern, Per Svensson Vålnaden / Andre skådespelaren, Marcus Vögeli Rosencrantz, Kaj Snijder Statist: Marcellus / Tredje skådespelaren

Visst är det konstigt att vi känner till så lite om Shakespeare? Jag menar, 400 år, det är ju inte så länge sen? Inte om man jämför med allt vi vet om Jesus, eller faraonerna, eller de gamla grekerna. Det är inte ens säkert vilket år HAMLET hade premiär. Man tycker att någonstans borde det ligga brev eller dagböcker som berättar ”Idag var jag på en öppen repetition av William Shakespeares nya pjäs HAMLET, och den verkar ganska lovande. Den är full av fäktning och spöken och dolkar, men man får sej även en hel del skratt, så jag tror att detta kan bli en riktig hit.”

För att vara en så flitigt uppsatt pjäs är det lite konstigt att detta är första produktionen jag ser sen jag började den här bloggen. Jag såg Ingmar Bergmans dramatenuppsättning nån gång 1986, men jag minns mest Fortinbras våldsamma entre i slutet, och detta mest för att någon i publiken blev så skrämd att han tuppade av och fick bäras ut på bår.

Hamlet hade premiär någon gång mellan 1599 och 1602, i slutet av renässansen, när Shakespeare var i 35-årsåldern, en ålder då han statistiskt borde vara död. Drottning Elizabeth I av England regerar, men har inte långt tid kvar på tronen. Det är under den här tiden man återupptäcker Pompeji, Kalmar, Åbo, och Linköping har sina blodbad, Globe Theatre invigs, Holländarna når Japan, den ryska svälten dödar 2 miljoner människor, och Turkiets trettonåriga krig mellan Habsburgarna och Osmanska riket fortsätter i ytterligare några år.  

Det handlar om den danske kronprinsen Hamlet, som kommer hem från ett segerrikt krig med norrmännen, bara för att att upptäcka att hans far dött och hans mor har gift sej med hans farbror, som nu är den nya kungen. Hans döde fars spöke dyker upp,  berättar att han blivit mördad av sin bror, och befaller Hamlet att hämnas. 

Jag hade inte speciellt höga förväntningar. Jag tycker att regissören Sofia Jupithers (SALOMEMIO MIN MIO, FRUN FRÅN HAVET, RIGOLETTO,) uppsättningar av pjäser ofta verkar vara operor där man har strukit musiken, och hennes operor påminner mer om konserter. Jag saknar rörelser i rummet. Aktioner. Alltför ofta är det som att titta på tablåer. Och jag tycker om hennes förmåga att underordna sej berättelsen, att hon inte begår våld på verken hon sätter upp, som jag tycker att Johanna Garpe gjorde med sin CARMEN
Men den här gången blev jag glatt överraskad. Dramat är kraftigt nedstruket, så det finns inte så många chanser att bara stå still och orera, och trots att det är flera veckor kvar tills premiären känns det i mycket ganska färdigt.

Ursprungligen utspelar sej HAMLET  i skuggan av kriget mellan Danmark och Norge, men det är inte något som inte alls har en konsekvens i de här uppsättningen. Det handlar inte om män och makt, men jag kan inte riktigt säga vad det handlar om. Föreställningen ikläder sej nutida kläder, men utan moderna konsekvenser eller sensibilitet. 
Jag hade önskat att Thérèse Brunnander, som Hamlets mamma Gertude, hade fått mer utrymme. I pjäsens moderna infattning är det svårt att placera henne. Vad för slags kvinna är hon, och varför gifte hon om sej så snabbt? Har hon kalkylerat och insett att livet som änkedrottning inte är jämförbart med statusen som rikets första dam, och fångade Claudius innan någon annan kunde göra det, drevs hon av verklig kärlek och passion till honom, eller var hon bara en slags relik för honom, ett sätt att legitimera sitt maktövertagande? 
Den stora behållningen är att man låtit Bengt Braskered, som Ofelias far Polonius, få så mycket utrymme. I en produktion där det är lite svårt att greppa balansen mellan nutid och dramats historiska förutsättningar, är hans fumliga figur som hämtad ur något av Tjechov, och blir på så sätt en av de mest mänskliga personerna på scenen. Det är en njutning att se honom misslyckas med att avsluta en mening, att liksom prata till punkt. Han vågar dra ut på det, vilket är modigt. 

Erlend Birkelands (FRUN FRÅN HAVET, RIGOLETTO, MIO MIN MIO, GLADA ÄNKAN, IVANOV, RAMPFEBER, FÅGLARNA, PARAPLYERNA I CHERBOURG, EN FOLKEFIENDE) scenografi föreställer en trappa som leder nerifrån salongen och upp till en ungefär en våning upp på scenen. Den är imponerande, effektiv och jag upplever inte greppet som störande. Trappan verkar tyvärr inte ha något symboliskt värde - vem som är högst upp, kontra längst ner - utan den är mer en fysiskt ”look” och skådespelarna verkar inte ha någon direkt relation till stegen, eller någon insikt om att dom trampar runt i en trappa. 
Dödgrävaren får sin grav genom att man öppnar en lucka i golvet, och vålnaden  - jag vet inte om detta är scenografi, kostym eller ljus - bär liksom med sej sin egen rökmaskin, och blir på sätt en mycket effektiv vålnad. Röken väller liksom upp ur honom, ur hans kläder, som genom magi, för jag ser inga slangar.
Kostymerna, av Maria Geber, speciellt i den här minimalistiska scenografin, känns ordentligt ointressanta. Oinspirerade. Ofärdiga. Det känns ganska tydligt att hon inte tyckte det var speciellt roligt att klä männen i föreställningen. De har alla herrkostymer - dödgrävaren Jonas Bergström undantagen, i vitt linne, keps och hängslen - i olika nyanser av grått, med lite marinblått och svart insorterat. Det ser ut som om man har skickat aktörernas mått till en textilfabrik i Balkan, och detta var vad som kom tillbaka. Visst, det finns variabler; någon har väst, någon har en vit polo, vissa har slips, ingen har fluga, men i stort sett skulle alla män kunna byta kläder med varandra, och ingen skulle märka något.
Om det är ett försök att säga någon om män och manlighet vet jag inte riktigt vad som blir sagt. Att män är tråkiga? Att det alla är inbördes utbytbara? Att man inte riktigt orkar bry sej om vad dom har på sej?
Deras homogena kostymering medför också en irriterande negligering av att berätta något om deras inbördes status. I en pjäs om kungar och komedianter borde det vara tydligare skillnad på vem som är vem. 
Kvinnorna verkar hon ha haft lite roligare med, men inte mycket. Gertrud har fått några ganska tantiga klänningar, och Ofelia är en slags svartklädd emo- eller gothgirl, i lång, svart plisserad kjol och svarta ”herrskor”. 
Jag har sett det här nyligen, - i Electra Hallmans roll Viviane i Feydeaus FÖRLOVNINGEN på Dramaten - att man klär den klassiska ingenyrollen i rejäla skor i hopp om att hon - i alla fall visuellt - ska framstå som starkare. Tyvärr skriver kostymval inte om en hel pjäs; det kvittar hur man klär henne, hon kommer fortfarande att göra som det står skrivet, och jag tycker att man gör feminismen en otjänst genom att visa upp dessa offer som starka kvinnor, när de sen i handling framstår som svaga. Det kvittar om man klär henne som Ellen Ripley i Alien när hon sen ändå gör som pappa säger. 
Jag hade föredragit en mer maktlös kostym.

Detta är en kort och koncis Hamlet, utan krusiduller och tålamodsprövande tolkningar. Man berättar historien, ibland kanske lite för fort, lite för skissartat, men det känns som om man riktar sej till en yngre publik - eller en äldre med lite koncentrationssvårigheter - och då gäller det att inte dra ut på det. 

Vad som är lite synd, men som på intet vis rör den här uppsättningens förtjänster, är att man - vem? Teaterchefen, misstänker jag - inte har tänkt på att sätta upp Tom Stoppards ROSENCRANTZ OCH GUILDENSTERN ÄR DÖDA, som en slags scenisk pendang  till Hamlet. Efter att ha sett Razmus Nyström och Marcus Vögeli clowna runt i rollen som Hamlets två vettskrämda ”vänner” blev jag ordentligt suger på att se mer av dom.

Jag lämnar teatern ganska nöjd, och i nästa uppsättning jag ser kommer jag att förvänta mej en minst lika intressant Polonius.

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


CARMEN på Kungliga Operan: För mej är den här uppsättningen lite av en kalkon: Sångarna gör ett fantastiskt jobb, men flera gånger måste jag verkligen anstränga mej för att inte fnissa: textmaskinen berättar om saker som inte överensstämmer med vad som händer på scenen, och när Don José till slut dunkar Carmens huvud två gånger i scengolvet, och sen liksom rullar henne av taket, som om hon vore en rulltårta, då måste jag bita mej i läppen. 


FÖRLOVNINGEN på Dramaten: 

"Den verkligt stora behållningen är Danilo Bejarano, i rollen som en uppblåst spansk general, komplett med en underbar, spansk brytning. Han är långt ute i parodin och travar, utan att för den skull förlora trovärdighet. När han är inne på scenen behöver jag inte försöka förhålla mej välvillig till föreställningen: jag är genuint road."




Foto från min Instagram Story