torsdag 23 maj 2019

CHRIST, WHAT A COMEDY! Base23 6 Stockholms Musicalartistutbildning, föreställning 24, 17/5 2019


JESUS CHRIST SUPERSTAR: regi Stefan Marling, sånginstudering: Maria BenHajji, Kerstin Ryhed, Ceca Wadstein

MUSICAL COMEDI: Regi: Roine Söderlundh, Hans Marklund, Sånginstudering: Maria BenHajji, Kerstin Ryhed, Ceca Wadstein, Pelle Arhio. Kostym Eva Johnson, Annie Dahlin, m.fl. 

Efter föreställningen, när jag stod och väntade på min kompis Tailorch, som pratade med någon stilig scentekniker han kände, sa jag på min Instagram Story att föreställningen var löjligt bra. Onödigt bra. Speciellt om man betänker att detta gjordes en gång. En enda gång.
Och var du inte där…

Jag har missat en massa föreställningar under den här våren och hösten. Många hanns inte med för att jag inte hade tid, men många missades med flit, för att jag inte var vidare sugen. Teater, tycker jag, har plötsligt  blivit förutsägbart och präktigt. 
Men, det fanns en massa föreställningar som jag velat se, men där det inte fanns tillfällen. Som Kuluramas musikaluppsättning. Jag tror inte jag har missat någon sen jag började den här bloggen. Och Base23 och Stockholms Musikalartistutbildnings slutprocduktion LEGALLY BLONDE. Det hade varit kul att se vad man gjort med den i en värld post #metoo. Jag menar idag, i Sverige i alla fall, hade Callahans försök att kyssa Elle fått både honom och hans chefer avsatta. Eller?
I alla fall: det var därför jag blev extra glad när min kompis och kollega Amanda fixade biljetter till CHRIST, WHAT A COMEDY! 

Innan föreställningen käkade jag och Tailorch lunch på Vigårda i K25, den där foodcourten på Kungsgatan 25. Han är vegetarian, och jag är vegan, och trots en uppsjö av veganska restauranger så var det lite knepigt att hitta någon som låg på vår färdväg. Jag hade planerat att vi skulle käka på Vegan House i Fältöversten, men det visade sej att dom slagit igen. Dom öppnade i Maj. 
Jag borde gått dit oftare, för det var en väldigt bra restaurang. 

Maxim, där man håller sin redovisning, är fullproppad av föräldrar, släkt och vänner. Det är fri sittning, så jag är lite småstressad - som alltid - att vi inte kommer att gå några bra platser, men när vi väl kommer in får vi en plats på tredje bänkraden, nästan i mitten. Stämningen är fnissig och förväntansfull, så där liksom elektrisk när hela publiken förväntar sej något fantastiskt. 

Av tradition brukar Musikalartist-tvåornas föreställningar börja med en redovisning av en musikal, som framförs i förkortad, förenklad och förvandlad version. I år är det JESUS CHRIST SUPERSTAR. Det är också tradition att ettorna är med, och gör några nummer, för att visa upp sej, och för att få känna på. I år börjar förstaårseleverna med  med I Hope I get it, ur A CHORUS LINE, översatt av Erik Fägerbom. 
Jag vet inte om eleverna fattar hur lyckligt lottade dom är som har kommit in på den här skolan. Det går liksom inte att börja en karriär med bättre förutsättningar. När förstaårseleverna river av ett nummer som många proffs skulle ha svårt att fixa, då vet man att skolan har lärare av hög klass. 
Men ärligt talat, något har hänt: jag har sett andra förstaklasser, och dom har - som sig bör - känts lite kalviga, glada och oerfarna. Här verkar det som om eleverna gått en yrkesutbildning innan dom kom in på yrkesutbildningen. 

Om det fanns något jag inte såg fram emot så var det kvällens redovisning av en musikal. JESUS CHRIST SUPERSTAR tillhör inte någon av mina favoritmusikaler, och eftersom det varit en trend att låta Jesus spelas av en kvinna - något jag tycker är ganska ointressant, då rollen redan är ganska mjuk och passiv, och det är mer anmärkningsvärt med en man med dessa attribut än en kvinna  - så antog jag att vi skulle få se minst en kvinnlig Jesus. 
Vi fick se flera, men vad regissören och pedagogen Stefan Marling gjort, är att propsa på att eleverna ska spela förutsättningarna, inte sina kön. Detta är något jag går igång på; när det inte spelar någon roll om det är en man eller kvinna som spelar, vi agerar i stort sett på samma sätt. Mänskligt. 
Man har också brutit ner musikalen, och istället för att försöka berätta hela historien - en omöjlighet när eleverna delar på flera av rollerna - så koncentrerar man sej istället på essensen: vad sångerna och musikalen handlar om  - för dom.

Efter paus kommer mitt favoritparti. Man fyller på med nummer efter nummer från kända och mindre kända musikaler, översatta, på originalspråk, eller kraftigt bearbetade.
Man presenterar sånger ur nya verk, som Ex Wives ur SIX, från 2017, Schuyler Sister ur HAMILTON, från 2015, och Meet the Plastics från MEAN GIRLS, från 2017, till My Favorite Things och Sixteen Going on Seventeen, ur SOUND OF MUSIC, från 1959.
Från sofistikerade tungvrickare som  You Can Drive a Person Crazy, ur COMPANY, och Mama Says ur FOOTLOOSE, spänner man över till rena akrobatnummer, som  Teach Me How To Shimmy, ur SMOKEY JOE’S CAFÉ.
Textmässigt tycker jag bäst om de sånger som omarbetats av Hans Marklund, som när Hello, ur BOOK OF MORMORNS skrivits om och blir Hallå, en nummer där eleverna presenterar sej. Eller när Forget About the Boy ur THOROUGHLY MODERN MILLIE blir Fjorton Likes, och handlar om Instagrampopuläritet, A Spoonfull of sugar och Supercalifragilisticexpialidocious ur Mary Poppins blir När Ditt Socker Når Botten - om blodsockersvaj - och Superkalciumextrakt - som handlar om tillsatser i vad vi äter - och Coffee in a Cardboard Cup ur 70, GIRLS, 70, blir Var Kan Man Få En Kafffekopp? och handlar om bristen på bryggkaffe i en specialkaffefierad verklighet.
Man går från intima - om än sexiga - duetter, som  I Can Cook Too, ur ON THE TOWN, till finalen You Can’t  Stop the Beat ur HAIRSPRAY, där det känns som om hela skolan med omnejd, medverkar.
Eleverna är för många, och för bra, för att några ska utmärka sej ur mängden. Visst, det finns säkert megastjärnor här, men skolan har varit noga med att låta alla glänsa. 

Det finns ingenting ”budget” eller ”elevproduktion” över den här föreställningen. Från ljus till kostym till koreografi och regi, från ambition och intention, till elever och lärare är det här bättre än mycket man kan se på många större scener, presenterade av mer erfarna personer, och i mer ”seriösa” sammanhang.

Om jag har något råd till eleverna, så är det: gå och se musikaler. Dra med er släkt och vänner. Med så mycket talang på scenen så måste vi boosta i salongen.

Vilket gör att vi kommer tillbaka dit vi började: med det nästan slösaktiga i att allt detta görs endast en gång, för en publik. Om nu avgångsklassen från Balettakademien får visa upp sej på Parkteatern, vad finns det för ursäkt att inte bjuda in det här gänget?

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ÖMSA // ÖGONBLICK på Stdh: 

"Första akten handlar om skador som eleverna haft under sin utbildning - eller kanske innan - och det funkar bra som en presentation av dom och deras konst. Det snowboardas, bryts armbågar och ben, och tänder tappas och blindtarmar spricker. Det är ett gemensamt berättande, även om det är en persons historia som framförs. De fysiska lösningarna är många, och jag sitter och skrattar och ler så att jag får ont i nacken, där jag antar att mina smilband sitter fast."

ANDANTE, på Dramaten: 

I början sitter jag och försöker samla in ledtrådar, lite som om dramat vore en deckare, där det gäller att hänga med i svängarna. Jag förväntar mej en invecklad intrig, en minimalistisk struktur och en tillfredställande men överraskande upplösning, en slags katarsis. Det är inte den sortens pjäs. 


Låter det intressant? Här är resten: ANDANTE

DEN SISTA KABARÉN på Soppteatern: 

Jag är lite orolig, lite rädd att det jag ska se är sådär politisk korrekt och tillrättalagt, presenterad med samma trygga synsätt, sådär självgott och självförhärligande, som när någon plötsligt deklamerar ett avståndstagande mot barnaga och djurplågeri, och förväntar sej att bli nominerad för något slags fredspris. 
Men den största anledningen till min oro är att jag är rädd att jag inte ska tycka om det. Jag tycker nämligen väldigt mycket om Sara Jangfeldt och Andreas T. Olsson.

Det går någon sekund in i föreställningen, och sen är alla mina tvivel borta.

Låter det intressant? Här är resten:

Här är en film från min IGTV-kanal, där man kan följa vad som hände innan föreställningen. 

tisdag 14 maj 2019

Idag har du chansen att inte missa -

- en reading på Playhouse Teater:

READING 14 MAJ: MLIMA'S TALE

En omtumlande resa genom girighet, begär & fåfänga

Information in English will be available shortly.

Elefanten Mlima är legendarisk. På den kenyanska savannen där han strövar är han äldre, större och mer aktad än de flesta. Den som kröker ett hår på hans huvud riskerar hårda straff. Men ändå sker det. För sina magnifika betars skull dödas Mlima och en rafflande, ljusskygg handel tar sin början. Går det att sälja ett par så glödheta betar? Vad driver människorna som är involverade – desperationen att mätta sin familj eller begäret efter en optimal statussymbol till lyxvåningen?

Elefanten Mlima visar sig vara svår att ta död på – han tar oss med på en  omtumlande resa genom mänsklig girighet, utsatthet, begär och fåfänga –  och hans betar lämnar spår efter sig på alla som kommer i kontakt med dem.

Beautiful, endlessly echoing portrait of a murder and its afterlife. 
– The New York Times

The world Nottage has brought to the stage is rich with detail, its characters complex and engaging. – TimeOut New York

Biljetter: 100 kr

Skådespelarna repeterar pjäsen under dagen och läsningen görs på engelska, direkt från originalmanuset. Vi avrundar med ett samtal där du gärna får dela med dig av dina tankar om pjäsen, om du vill.



OM READINGEN

Pjäs: Mlima's Tale av Lynn Nottage

När: Tisdag 14 maj kl 19.00

Längd: 90 minuter, ingen paus

Var: Playhouse Teater, Drottninggatan 71 A

Medverkande: TBA.

Framförs på engelska. 
Biljetter: 100 kr


tisdag 7 maj 2019

ÖMSA // ÖGONBLICK, Stdh, föreställning 21, 29/4 2019


Ömsa i regi av Ika Nord och Ögonblick i regi av Anne Jonsson. Konstnärligt team båda akterna Scenografi och ljusdesign: Charlie Åström Ljuddesign: Safoura Safavi Maskdesign: Helena Andersson Dramaturgi (I Ögonblick även vissa texter): Lena Stefenson Akrobatikcoach: Ulf Rönnell Kostymdesign: Linda Prejner Producent: Katarina Tillberg Tekniskt team: Pedro Martinez, Ragnar Fäst, Lina Benneth Foto: Anna Ukkonen Prefekt: Josette Bushell-Mingo Med Ida Jensen, Jacob Danielsson, Jessie Lewis Skoglund, Lucas Carlsson, Matilda Bördin, Oskar Webrell, Tilda Henriksson. 


”Vad är det här för musik?” viskar jag till min kompis Skäggige Skalman. 
”Är det inte något från The Virgin Suicides?” viskar han tillbaka.
”Är det?” 
Det var inte så, egentligen, att jag ifrågasatte honom och hans kunnande, det var mer så att jag hade trott att han skulle svara:  Det är Pastische, av Gravel, eller Jag tror det är L’Ambulance av Maupin. Kanske La Canasta av Rigor Mortiç.
Skäggige Skalman är nämligen mycket smartare än jag. 
”Kanske,” tillägger han, ”är det bara för att dom springer omkring i underklänningar,” han pekar på dom på scenen, ”det gjorde dom på filmen.”

Jag gillar när man i programblad anger vad man använder för musik i en föreställning, och om man använder en dikt: vem som har skrivit den, och vad dikten heter. Jag gillar inte, när man som, som här, inte anger musiken man använder eller varifrån texten kommer. 

Vi är på StDH, Stockholms Dramatiska Högskola, och tittar på mimskådespelarelevernas examensproduktion.
Jag tycker om mim. Eller, kanske ska man kalla det rörelsebaserad teater? Nej, mim, förresten. Det får inte bli ett sånt där fult ord man slutar använda för att man inte tycker om associationerna man får. Då är det mycket bättre att ändra sättet man tänker på ordet. 
I alla fall: jag gillar mim, och den här sortens föreställnignar. Jag gillar det kollektiva sättet att berätta. I ”vanlig” teater handlar det ofta om en eller två personer, och alla andra är underordnade, biroller, småroller, som helst ska stå still, inte sno fokus när huvudrollen talar. I den här sortens teater berättar man tillsammans. Det finns ingen huvudroll, eller ”viktigare” roll. 

Kvällens föreställning är en dubbelakt: samma elever, men två olika regissörer, uppdelade i två verk och två akter. 
Jag har gillat, nästan älskat - i all fall varit totacharmad - av föreställningen, fram till nu. Första akten handlar om skador som eleverna haft under sin utbildning - eller kanske innan - och det funkar bra som en presentation av dom och deras konst. Det snowboardas, bryts armbågar och ben, och tänder tappas och blindtarmar spricker. Det är ett gemensamt berättande, även om det är en persons historia som framförs. De fysiska lösningarna är många, och jag sitter och skrattar och ler så att jag får ont i nacken, där jag antar att mina smilband sitter fast. 

Vad jag gillar med mimklasser är att jag aldrig tycker mej hitta någon fåfänga vad gäller det egna utseendet. Jag menar absolut inte att någon inte är till sin fördel, men i ett teatersverige där de stora rollerna oftast går till blonda botoxade brudar och muskulösa manliga män, så är kvinnorna här underbart fysiskt starka och männen upplyftande mjuka. 

I alla fall, plötsligt händer något som jag inte är riktigt med på. Man river ner några tyger, klär av sej, och står i underklänningar, män som kvinnor. Det skrattas lite i publiken, men vi förstår snabbt att detta inte ska vara roligt. Detta är en oväntad vändning, och så stilbrytande att jag ser det som att en helt annan föreställning har börjat. Den pretentiösa delen. Jag hade nämligen läst att det skulle vara två regissörer, så jag antar att det är den andra regissören som tagit över. Man börjar också klättar upp på ett podie, ställt på högkant, och läser en dikt av Edit Södergran. Plötsligt förstår jag inte vad något har med något att göra. 

Tyvärr hade jag fel. Det visar sej, när pausen kommer att allt varit av samma regissör, och jag antar att man behövt en dramaturg som sagt till dom att de två sista scenerna - dansen i underklänning och Edit-Södergran-klättrandet behöver vara längre, och kanske tydligare bindas ihop med delen om de egna skadorna. 
Jag anser att akten hade behövt en helt annan sammanfattande avslutning. Nu går jag ut och hämtar lite vårluft i en tillstånd av förvirring. Och mina tanker handlar mer om förvirringen än det underbara jag har sett. 


Andra akten är ett annat djur, kanske inte lika charmig, men väl så intressant. Även här lider man lite av en frånvaro av en dramaturg: det handlar om människor på ett torg, och det offentliga rummet just som rum, men när det är dags att knyta ihop påsen känns det som om man kunde ha sagt något mer, kommit fram till något. Jag saknar den där nöjda känslan när man vet att det är slut, att något har blivit sagt. Nu presenteras en massa intressanta personer och situationer, men jag minns faktiskt inte ens hur det slutar. 

När vi åker hem pratar vi om att det borde finnas en scen vigd åt det fysiska berättandet. Jag skulle älska en teater som satte upp en rörelsebaserad version av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga, eller varför inte Tove Janssons Pappan Och Havet, eller Det Osynliga Barnet?

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ANDANTE, på Dramaten: 

I början sitter jag och försöker samla in ledtrådar, lite som om dramat vore en deckare, där det gäller att hänga med i svängarna. Jag förväntar mej en invecklad intrig, en minimalistisk struktur och en tillfredställande men överraskande upplösning, en slags katarsis. Det är inte den sortens pjäs. 

Låter det intressant? Här är resten: ANDANTE

DEN SISTA KABARÉN på Soppteatern

Jag är lite orolig, lite rädd att det jag ska se är sådär politisk korrekt och tillrättalagt, presenterad med samma trygga synsätt, sådär självgott och självförhärligande, som när någon plötsligt deklamerar ett avståndstagande mot barnaga och djurplågeri, och förväntar sej att bli nominerad för något slags fredspris. 
Men den största anledningen till min oro är att jag är rädd att jag inte ska tycka om det. Jag tycker nämligen väldigt mycket om Sara Jangfeldt och Andreas T. Olsson.

Det går någon sekund in i föreställningen, och sen är alla mina tvivel borta.

Låter det intressant? Här är resten:


ASHES TO ASHES med Polar Eclipse Theatre, på Olympiateatern: 

Givetvis glömde jag helt bort att gå hem och lyssna lite på Mahler. Jag sa, på min Instagram Story, när jag kom ut från teatern, att jag skulle hem och lyssna på Mahler, men när jag väl cyklat hem var alla såna tankar bortblåsta. 
Hängde du med vad jag menade med Mahler? ”A Matinée, a Pinter play, Perhaps a piece of Mahler’s”? 

Låter det intressant? Här är resten: 


måndag 22 april 2019

ANDANTE, Dramaten, Repetition, föreställning 13 27/2 2019


Av Lars Norén, Regi Lars Norén, Scenografi Lars Norén, Dick Sandin, Ljusdesign Egil B Hansen, Kostym Lars Norén, Åsa Jonsson, Peruk och mask Mimmi Lindell, Kjell Gustavsson, Med Per Mattsson, Sten Ljunggren, Monica Stenbeck, Carl Magnus Dellow, Erik Ehn, Nina Fex, Statister: Camilla Rensgård / Siw-Marie Andersson / Nils Eklund, Barnstatister: Alexandra Sahlman / Ella Odenholm

Det här är första delen i en trilogi, som också innefattar VINTERMUSIK som sattes upp på Kulturhuset Stadsteatern, och POUSSIÈRE/STOFT, som hade urpremiär på Comédie-Français i Paris och båda sattes upp förra året.
Kanske är det inte riktigt rättvist, för jag kom från en fantastisk föreställning, DEN SISTA KABARÉN på Soppteatern, och var ganska peppad av all talang på scenen. Inte för att det inte finns en massa talang på den här scenen. Talang är  vad som är den stora behållningen. 
Det handlar om åldrande och åldringar, om människor på ett servicehem. Ingenting verkligt dramatiskt händer. Det sitter där, och tiden går.
Min mormor, efter en stroke, satt länge på vårdhem, där även min mamma arbetade i större delen av sitt liv. Och när jag gjorde lumpen, som sjukvårdargruppbefäl, praktiserade jag på ett vårdhem. Så det här är inte en okänd värld för mej. Eller, det borde inte vara det. 
Det här handlar inte om vad det handlar om, tänker jag, där jag sitter, i salongen. Det här är en slags privilegierad ålderdom, en slags fantasi om hur det är att bli gammal, detta är en idé, snarare än en initierad kommentar om åldringar och åldringsvård. Vem känner någon som sitter på ett sånt här hem? Vem känner någon som har råd att sitta på ett sånt här hem? Kanske ute i landet, men i Stockholm sitter, ligger eller förvaras de flesta hemma i sina lägenheter. Det här är en väldigt värdig ålderdom. Här finns inga blöjor, inget bajs, inga borttappade löständer, medicin och dagar uppdelade i när man får mat och fika. Här finns ingen ensamhet eller isoleringar. 
Det här är förhöjt, det är teater. Man använder åldrandet för att säga något, men man säger inte nödvändigtvis något om åldrandet. Och jag tycker faktiskt inte att något nytt blir sagt. Detta är teater för teaterns egen skull. För att man hade all denna tid kvar, så man skrev en pjäs, för vad annars finns det att göra? 
I början sitter jag och försöker samla in ledtrådar, lite som om dramat vore en deckare, där det gäller att hänga med i svängarna. Jag förväntar mej en invecklad intrig, en minimalistisk struktur och en tillfredställande men överraskande upplösning, en slags katarsis. Det är inte den sortens pjäs. 
För mej fungerar det - efter en stund - som en slags scenisk meditation. Jag slutar tänka, försöka förstå, och bara tar in. 
Jag försvinner iväg, och tänker på Marie-Louise Ekamans DÖDSPATRULLEN, FÖRSÖKSKANINER, och PAPPAN på Kulturhuset Stadsteatern. 

Jag går från teatern med en aldrig sinande beundran för skådespelare och skådespeleri. 

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DEN SISTA KABARÉN på Soppteatern

Jag är lite orolig, lite rädd att det jag ska se är sådär politisk korrekt och tillrättalagt, presenterad med samma trygga synsätt, sådär självgott och självförhärligande, som när någon plötsligt deklamerar ett avståndstagande mot barnaga och djurplågeri, och förväntar sej att bli nominerad för något slags fredspris. 
Men den största anledningen till min oro är att jag är rädd att jag inte ska tycka om det. Jag tycker nämligen väldigt mycket om Sara Jangfeldt och Andreas T. Olsson.

Det går någon sekund in i föreställningen, och sen är alla mina tvivel borta.

Låter det intressant? Här är resten:


ASHES TO ASHES med Polar Eclipse Theatre, på Olympiateatern: 

Givetvis glömde jag helt bort att gå hem och lyssna lite på Mahler. Jag sa, på min Instagram Story, när jag kom ut från teatern, att jag skulle hem och lyssna på Mahler, men när jag väl cyklat hem var alla såna tankar bortblåsta. 
Hängde du med vad jag menade med Mahler? ”A Matinée, a Pinter play, Perhaps a piece of Mahler’s”? 

Låter det intressant? Här är resten: 

ART på Rival:

Det är precis såna här pjäser och produktioner jag gillar: när det inte finns en klar vinnare eller en klar bov, där man under kvällen liksom vacklar och vänder, ändrar sej och tänker om. Detta är definitivt inte barnteater. Med det menar jag att man inte går från teatern med ett klart förpackat och presentinslaget svar. Här finns inte häxa som är ond, ingen prins som är god, inget skylls rakt av på patriarkatet, kapitalismen, eller andra -ismer, -ier eller -ater. 

Låter det intressant? Här är resten: