EN NATT I FEBRUARI, av Staffan Göthe, Regi: Josefin Lennström, Scenografi: Anna Sigurdsdotter, Kostym: Anna Sigurdsdotter, Musik: Anders Nyström, Ljus: Mikael Tham, med Henrik Gustafsson, Magnus Munkesjö, Eva Welinder, föreställning 60 2014.

  Jag vet inte hur gammal jag var när jag skulle rymma. Nån hade verkligen gått över gränsen - jag antar att det var Mamma - och nu skulle jag minsann visa henne! Dom! Allihop! Jag gick bakom Konsum och satte mej i det höga gräset. Ingen kunde hitta mej här. Jag var osynlig. Jag var borta.

Jag vet inte hur länge jag satt där. Länge, kändes det som. Sen gick jag hem, antar jag. Jag minns inte. 

Jag undrar hur barn i stan rymmer hemifrån? 

Jag skulle kunna fråga nån av ungarna runtomkring mej. Efter föreställningen, förstås. Man får inte prata när det är teater. Då stör man folk och dom blir jättearga, och så får man kanske gå ut, eller nåt. Så vi är jättetysta. Utom ibland. 

Vi är på Teater Påfågeln och tittar på Mittiprickteaterns uppsättning av Staffan Göthes En Natt I Februari. Och det är helt förtrollande.

Det handlar om Pojken, som inte har haft nån vidare dag. Han skulle åka skidor med skolan, och Feffe tvingade honom att åka utför en jättefarlig backe så han trillade och slog sönder pappas termos, och sen när han och Feffe slogs sa fröken att det var hans fel. Så nu ska han rymma. Eller gömma termosen. Eller säga att den blev stulen. Eller…

Tankarna går runt, runt, och pojken kan inte sova. Han ligger inne i sitt rum, och i rummet utanför går tankarna runt, runt. Bokstavligen. 

Det är mästerligt skrivet. De tre skådisarna spelar hans vandrande, irrande tankar. Pojken själv möter vi aldrig, men det är bra nära ibland. Tankarna irrar iväg på rymmarstråt, och dom försöker pigga upp sej med clownerier, och dom undersöker hur det skulle kunna ha gått om folk betett sej lite annorlunda, innan dom börjar bli drömlika, och pojken somnar. 

Jag vet inte hur det är med dom andra ungarna, men jag är helt fast. Det här är spännande, roligt och mycket, mycket vackert. Jag får klumpar i halsen och det känns som om jag minns saker jag inte ens visste att jag varit med om. Staffan Göthe har hittat mina känslosträngar och spelar på dom som om han vore Charo. Det här är inte sorgligt för barn, det är sorgligt för  oss som minns hur det var att vara barn. Som vet vad som kom sen. Som har varit med om allt det där som ska komma. Som undrar hur man över huvud taget  överlevde. 

”Man kan aldrig skydda en enda människa från något enda lidande, och det är det enda som gör en så gränslöst trött,” säger Madame Armfeldt i Bergmans Sommarnattens Leende. 

Jag säger såhär: ge nåt slags pris till Staffan Göthe. Det Oerhört Stora Internationella Priset För Extra Särskild Utmärkthet. Inte bara för den här pjäsen, eller för alla andra pjäser han har skrivit, utan också för att han är Staffan Göthe. Han borde få det varje dag, tillsammans med frukost på sängen, och på söndagar borde vi ha en liten parad, upp och ner för Kungsgatan.

Och när vi delar ut priser, ge ett åt Josefin Lennström, som har regisserat. Ett mindre, kanske i silver, eller i väldigt blank metall. Även om jag vore gnällig skulle jag inte kunna hitta något att anmärka på. Det är lekfullt, gripande och inspirerat. Det är magi i turnévänlig scenografi. 

Och så tre mindre, kanske i flossad, lila metall, åt de tre utmärkta skådisarna. Och jag, som överlämnar priset vill i mitt motiveringstal be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt för alla de år som jag trott att barnteater var något man sysslade med när man inte kunde få några andra skådisjobb. Något man tvingades till med hot om indragna anslag. Något man började söka när man bara hade dagar kvar att stämpla. Jag hade fel. Där vi vuxna kanske kan duperas av kända namn och personlighetsskådespeleri accepterar ungar ingen bullshit, och det finns inte en lögnaktig minut nere på scenen. Jag tror på varenda sekund. 

Det här är obligatoriskt.

Fribiljett, tack Rolf. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4295:- 

Gillade du det här kanske du gillar:

SWEENEY TODD: 

"Begåvade skådisar har vi i parti och minut, men en regissör som kan bita tag i en musikal och riktigt skaka loss kan man räkna på en hand som skadats av nyårssmällare. Jag är inte helt negativt inställd till att vi i allmänhetens tjänst stänger in honom i källaren på Stadsteatern och tvingar honom att regissera Follies, Company, Into The Woods och Passion. Det vore också intressant att se vad han skulle kunna göra med Kristina från Dufvemåla, för där känner jag att något måste göras."

Låter det intressant? Här är resten:


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/sweeney-todd-text-och-musik-av-stephen.html

ANDREA CHENIER: 

"Vad skulle du säga om du var en straight kille som jobbade som betjänt åt en adlig kvinna, och den kvinnan hade en dotter, som du var kär i, men hon var kär i en poet, som du - när 1789 kommer med revolution och du kommer till makten och adelskvinnan dör och dottern flyr - falskeligen anklagar för att brott så att han blir dömd till döden och den flydda kvinnan kommer tillbaka och ber dej att få dö med han, honom, poeten, och du låter henne göra det? Vad skulle du säga då? Jag antar att du inte skulle säga någonting. Du skulle möjligtvis sjunga. Opera. Som i Andrea Chenier av Umberto Giordano och Luigi Illica."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/andrea-chenier-av-umberto-giordano-och.html


VÄLKOMMEN HEM - FRAGMENT FRÅN KRIMINALVÅRDEN: 

"Jag har åkt luftballong över klipporna i Kappadokien, och jag har bungyjumpat på ett turnerande nöjesfält i Sundsvall, men när jag satte mej på cykeln efter att ha sett Teater Fryshusets gästspel Välkommen hem på Kulturhusets Studio, då skakade mina ben. Det var som när man tränat lite för hårt på gymmet, eller när man joggat lite för långt bort och inte orkar ta sej hem. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/valkommen-hem-av-mattias-brunn-i-regi.html

EN UPPSTOPPAD HUND, av Staffan Göthe, i regi av Sofia Rönnegård, med Boulevardteaterns Teaterskola, termin 1, på Boulevardteatern, föreställning 10 2014, recension

1945 hade Tennessee Williams genombrottspjäs Glasmenageriet premiär på Broadway. Det är en poetisk minnespjäs om en man som heter Tom, och hans minnen av hans dominanta mamma, och hans syster Laura, som haltar och samlar på små djur av glas. Jag har aldrig sett någon uppsättning av den, men jag har läst den flera gånger, och jag tycker det är vackert och sorgligt varje gång jag läser Toms farväl till sin syster, till minnet av sin syster, där hon står i slutet av pjäsen, i fönstret upplyst av ett stearinljus: "Then all at once my sister touches my shoulder. I turn around and look into her eyes. Oh, Laura, Laura, I tried to leave you behind me, but I am more faithful than I intended to be! I reach for a cigarette, I cross the street, I run into the movies or a bar, I buy a drink, I speak to the nearest anything-anything that can blow your candles out! For nowadays the world is lit by lightning! Blow out your candles, Laura-and so, goodbye…” Laura blåser ut ljuset.

Det är sorgligt och vackert på samma gång, precis som ett minne ska vara. Man liksom ler genom tårar, som Tjechov skulle ha sagt.

Jag vågar påstå att Staffan Göthes En uppstoppad Hund är en ursvensk version av Glasmenageriet. Jag vet att det låter som att säga att Siw Malmqvist är den svenska motsvarigheten till Bessie Smith, men vad jag menar är att här finns samma tragedi, samma ömma minnen, och den amerikanska poesin, skir som en silkesgardin i kvällsvinden, och flyktig som parfymerad cigarettrök, är i En Uppstoppad Hund liksom utbytt mot pölsa, julgranar och manglade lakan. Det är en pjäs om efterkrigstidens Sverige och vad det blev av oss. Det är minnet av en idyll som aldrig riktigt var den idyllen man minns. 

Det är 1986 och en inte så ung man träffar en inte så ung kvinna på ett Hotell någonstans. Hon känner igen honom; dom kände varandra som barn. Dom bestämmer sej att dom ska ses i hotellbaren, om en kvart. Resten av pjäsen är mannens minnen av allt som har lett fram till nuet. Och jävligt bra dramatik. 

Här hade jag tänkt skriva att det gränsar till fosterlandsförräderi att inte Staffan Göthe skriver fler pjäser. Sen googlar jag, för att vara säker, och ser att han har typ skrivit en pjäs vartannat år sen 1972, så jag ändrar mej: Det gränsar till Fosterlandsförräderi att han inte sätts upp oftare. Det borde vara obligatoriskt!

När Boulevardteaterns Teaterskola årskurs ett nu sätter upp En Uppstoppad Hund är jag som vanligt lite vaksam, rädd att bli besviken, rädd att jag kommer att sitta där i två timmar och bara HATA.

Men jag är imponerad. Det här är förstaårselever? 

Fyra nedslag markerar spelytan på golvet. Vid fonden står en julgran. Skådespelarna sitter på stolar på var sin sida om spelrummet, redo att räcka rekvisita eller kostym till de som står inne på scenen. Scenografin är enkel men inspirerad, och kläderna är ambitiösa. Sofia Rönnegårds regi är säker och hennes val är stilsäkra, och dom gånger det liksom inte räcker till är det nog därför att eleverna inte kommit längre i sin utbildning, och behöver hjälp av sina pedagoger. Dom gånger dom tvingas spela mycket äldre än de är, eller är lite osäkra på vilka känslor dom ska spela, och hur man tydligast gör det. Eller när dom helt ställer sej utanför sin karaktär och redovisar snarare än försvarar. När dom spelar på det där sättet dom tror eller tycker att dom ska spela. När dom safe-ar. Men det händer förvånansvärt sällan.

Maria Friberg imponerar som mamman med stark tydlighet och hon åldras mycket trovärdigt. Amy Alsegård är mycket bra som Irenes pappa. Det är väldigt vanligt att skådespelare, när dom blivit rollbesatta som  ett annat kön, lägger all krut på att spela könet, inte personen, men Amy Alsegård är så övertygande att jag efter ett tag inte ens tänker på det. Teodor Olsson som huvudrollen Morgan gör ett så bra jobb att det tar ett tag innan jag inser att det egengtligen inte är en lätt roll. Hundarna är rörande kärlekstörstande. 

Jag skrattar och jag harklar mej, för jag har små gråtklumpar i halsen. Det här är som minnen jag inte kom ihåg att jag mindes. Det här är bra. Det är en bra uppsättning och det är en fenofuckingmenal pjäs!

Fribiljett. Hittills har Scenkonsten 2014 kostat mej 1250+0=1250:-