See, I really couldn't
sing
I could never really
sing
What I couldn't do was... -
Sing!
I have trouble with the... -
Note!
It goes all around my... -
Throat!
It's a terrifying... -
Thing!
See, I really couldn't hear Which note was lower or was... -
Higher!
Which is why I disappear If someone says, "Let's start a... -
Choir!"
Hey, when I begin to... -
Shriek!
It's a across between I... -
Squeak!
And a quiver or I... -
Moan!
It's a little like a... -
Croak!
Or the record player... -
Broke!
What it doesn't have is... -
Tone!
Oh, I know you're thinking what a crazy... -
Ding-a-ling
But I really couldn't... -
Sing!
I could never really... -
Sing!
What I couldn't do was... -
Sing! -
Sing!
Ur A CHORUS LINE
av Edward Kleban & Marvin Hamlisch
För några år sen - lite längre sen än jag skulle vilja - bodde jag och Patti-Li Leuk en månad i New York. Vi hade fått låna en lägenhet på Upper East, och vi gjorde som vi alltid gör: Vi öppnade vår 1kl Guide book och gjorde stan, område för område.
Nej, förresten, inte som vi alltid gjorde, det här var första gången vi gjorde så här; innan resan hade jag fått guideboken i present av Jud-John, och det var här, i New York, som vi upptäckte hur roligt det var att vara vanliga turister, att gå på dom utritade gatorna, följa bokens förslag och utöver det, se saker som vi annars aldrig skulle ha sett.
Första veckan och andra såg vi inte en enda föreställning, jo, kanske någon: BLITHE SPIRIT med Angela Lansbury, Rupert Everett och Christine Ebersole, på Shubert Theatre, men mest gjorde vi stan: Uppe med tuppen, och sen hela dagen: knata, knata, knata, från öst till väst, från söder och norrut. Det var varma, svettiga dagar då bara var klädd i shorts och linne, med bara en kortärmar skjorta nedsknösad i väskan, för när kvällsbrisen kom.
Tredje veckan kom Drill-Killen och Melitta på besök, och dom var där - speciellt Drill-Killen - för att se MU-SI-KAL, så mycket som möjligt, på kortast möjliga tid. På några dagar rev vi av - tillsammans eller utan dom - NEXT TO NORMAL, 9 TO 5, SHREK, THE 39 STEPS, WICKED…
Och så kom den där magiska kvällen.
Jag minns inte vem det var som föreslog att vi skulle se THE TOXIC AVENGER, på New World Stages, en off-broadwayteater på 340 West 50th Street, men kanske var det en fråga om minsta gemensamma nämnare, för jag tror inte någon av oss hade kommit till stan med planer att se den. Vi var nog bara lite sugna på att se en off-broadwayshow, kanske. Några kväller tidigare hade vi suttit och druckit margaritas på The View Restaurant and Lounge, en roterande restaurang ovanför Mariott Marquis, ett hotell precis vid Times Square, och kanske var det där idén hade dykt upp, med Manhattan och Broadway, roterande långt där nere, utanför vårt panoramafönster.
Dagen för föreställningen hade vi hade vandrat runt, allihop, var för sej, med planer på att stråla ihop vid teatern fram emot kvällen, och jag hade gått förbi Hotel Chelsea, hittat korsningen där första gatan krockar med första avenyn, och tittat in på Yonah Schimmel Knish Bakery på East Houston Street, köpt en knish, coleslaw, pickles och en Dr. Browns Black Cherry Soda, och satt mej i parken mellan Chrystie St. och Forsyth St. och svullat, innan jag och Patti-Li möttes vid Astor Place.
Föreställningen, senare på kvällen, som byggde på en serietidning om en nörd som upptäcker att borgmästaren i New Jersey dumpar giftigt avfall var fantastisk, helgalen och respektlös, med en helt sinnessjuk insats av Nancy Opel, och jag köpte en t-shirt som minne. Men det var det som hände efteråt som var mer minnesvärd
Teatern, som var ett biografkomplex mellan 1994-2001, består av en fem småteatrar, och lite likt flerbiobyggnaderna här hemma, så ligger de olika salongerna skiljda genom långa, breda korridorer. Och det var när vi kom ut från vår salong, fnissiga, lite tagna, och rejält imponerade, som vi hörde pianomusik. Nyfiket, och inte speciellt sugna på att redan gå hem, följde vi ljudet, och kom fram till en liten pianobar.
En broadwaypianobar! Den var redan ganska välbesökt, och vi satte oss i en soffa. Jag antar att vi beställde något att dricka, men jag minns inte vad. En MC skickade runt notböcker och ett formulär, där man skulle anteckna sej om man ville sjunga något. Folk, american-style, rusade fram till böckerna, rev och slet, antecknade sej och rusade upp och rev av den ena klassikern efter den andra. Majoriteten av publiken var unga broadway-bögar, med någon osorterad tjej inslängd. Unga studenter, tänkte jag, såna som kanske ville stå på Broadway själva, en dag, eller såna som bara gillade hela grejen. Många var fantastiska, några inte lysande, men det verkade inte spela någon roll. Man satt där och myste, lyssnade och surplade på något berusande.
Det här var innan någon av oss hade en iPhone, och jag var för blyg för att ta upp min videokamera, så jag har varken foton eller film från den kvällen, vilket är både synd och bra, för kanske var det inte alls så underbart som jag minns det?
Jag är ingen sångare, och Patti-li, som är en, är inte typen som går upp och ställer sej på en scen, orepeterad, men det dröjde inte länge innan Drill-Killen och Melitta studsade upp. Han sjöng Ut Mot Ett Hav, minns jag. Eller var det Guldet Blev Till Sand? Nånting ur KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA, i alla fall, nåt som Jöback gjort. Melitta, en beltar-jänta, reva av något minnesvärt, som jag inte kommer ihåg, och sen blev hon uppraggad av en ung kvinna ur publiken och fick sjunga Take Me Or Leave Me, ur Rent.
”Who are these phenomenal swedes?!” utropade MC:n när hon gick av scenen. Jag tror förresten att detta var deras sista kväll i New York.
För några år sen försökte man göra samma sak på Börsen, en slags open mike-kväll, men det ville sej inte riktigt. Jag var där de flesta kvällarna, men jag tror att lokalen kanske var för stor, det kändes varje gång som om vi bara var där på ett slags första genomdrag, där var fler tomma bord än personer i publiken, även om underhållningen för det mesta var toppen.
Nu har en entusiast dragit igång några såna här musikalkvällar på Klara Soppteater, och kallat det hela CLUB CORNER OF THE SKY, efter en sång ur Stephan Schwarts musikal PIPPIN:
So many men seem destined
To settle for something small
But I, I won't rest
'Til I know I have it all
So don't ask where I'm going
Just listen when I'm gone
Far away you'll hear me singing
Softly to the dawn
Oh, rivers belong where they can ramble,
Oh, eagles belong where they can fly
I've got to be where my spirit can run free, yeah
Gotta find my corner, ooh of the sky.
Jag har redan missat den första, som var för någon månad sen. På fejjan har man skapat en grupp, Club Corner of the Sky, för det här eventet är lite som en pop-up-club, den har inga fasta dagar, utan man hör sej för, och sen annonserar man vilken dag det blir.
Ingen av mina vänner kunde hänga på. Jag hade planerat att gå med Patti-Li, men han hade körts över av influensan, eller vad det nu är som går. Några var inte ens i stan, och andra jobbade. Abercrombie Clone sa att han skulle komma, men lite senare, efter att ha sett en Bondfilm, tror jag det var. Jag visste inte ens att man fortfarande gjorde biofilmer. Vem ser dom, förutom Abercrombie?
Glenn Edell, som till vardags spelar Pastor Jackson i KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA på Cirkus, är kvällens konferencier, och han håller precis på med soundcheck när jag kommer in. Så tidig är jag. Personen på ljusbordet testar reglar, intensitet - kallas det lux, eller är det lumen jag tänker på? - och olika färgfilter.
Det är uppställt ungefär som för en föreställning på soppteatern: en massa bord på olika plan, och på scenen, flera mikrofoner i stativ, och en flygel.
Jag köper en kaffe i baren och sätter mej någonstans i mitten, en bit upp. I ljudanläggningen spelas musikallåtar årgång något äldre. Ganska rejält äldre.
En bit bort sitter en mörkhårig ung kvinna, med ett stort leende, i vit puffig blus och svarta, tajta jeans, och mörka kängor. Antagligen en musikalnörd som jag, tänker jag, som har kommit för att lyssna, inte för att höras. Jag hoppas att vi blir fler. Det vore lite prekärt om publiken bara bestod av lyssnare.
Långsamt fylls lokalen på. Den mörkhåriga kvinnan några bord bort får sällskap av en man. Hon skrattar. Han ser också ut att vara en musikalnörd. Då är vi tre som inte kommer att sjunga, tänker jag.
Jag börjar känna igen folk i publiken: några unga talanger från Kulturama, några från amatörmusikaluppsättningar, och bakom mej, visar det sej, har ett helt bord upptagits av herrar som man nog skulle kunna kalla proffs, eftersom musikal är vad dom gör, för brödfödan.
Min vän miss Primrose kommer in, på strålande humör, på gränsen till euforisk, i alla fall okaraktäristiskt uppsluppen. Hon, liksom jag, har ganska bestämda åsikter om det vi ser, och ibland tycker vi på samma sätt, men lika ofta har vi skilda åsikter, vilket är ganska intressant. Med sej har hon en man - Sven? Kjell? Lars? - och jag tänker först att hon kanske är på en första dejt, och det är därför hon har förvandlats till sen slags melange av Scarlett O’Hara och Blanche DuBois. Nej, det är Bette Davis i Jezebel jag tänker på, i scenen där hon får veta att Henry Fonda är gift.
Men det visar sej att detta bara är en gammal kollega, från en arbetsplats hon sen länge slutat på, och som hon har återknutit kontakten med sen hon slängde ut ett rop om hjälp hjälp på fejjan om att hon behövde nån med bil. Eller var det nån med stege? Var det att frakta en tung byrå nånstans, eller var det bara något jag antog? Jag vet inte, vi kom liksom inte fram till det. Hon kallade honom ”Hjälte” och ”Min hjälte” men jag lyckades aldrig reda ut varför. Jag frågade flera gånger, men vi gled hela tiden in på en resa hon skulle göra dagen efter, en slags rundresa planerad att ta tre månader - vad jag förstår - men vars olika destinationer hon inte alls var intresserad av att röja, även om hon hintade en väldig massa.
När jag bad henne lägga ut en massa bilder på instagram fnissade hon och sa att det skulle bli omöjligt, om hon befann sej över Antarktis. Eller sa hon Arktis? Den enda logiska förklaringen jag kunde hitta var att hon skulle ge sej ut och leta efter Amelia Earhart, möjligtvis i flygplan, möjligtvis med hundsläde. Skulle inte du göra samma antagande?
I alla fall misstänker jag att han - Sven? Kjell? Lars? - inte lirar i samma lag som hon, av döma på de blickar han gav min kompis Abercrombie Clone, som senare kom till vårt bord, en bit in i showen. Eller menar jag att dom lirar i exakt samma lag?
Det börjar. Albin Flinkas - som, jag är nästan övertygad, måste bo i någon skrubb här vid Soppteatern, för varje gång jag är här, är han också här, är det kvällstid hittar jag honom hängande ljus på scenen, och är det dagtid så är han här och styr upp Soppteatern, när han inte spelar i något, här, eller på stora scenen - hälsar oss välkomna. Han pekar på en bunt notböcker som ligger till höger om scenen, och varnar oss att dom är hans sambos, och att sambon tränar boxning - eller var det brottning, eller tyngdlyftning? - och att detta kanske inte ska uppfattas som ett hot, men att det är det. Så presenterar han Glenn Edell, som kommer upp, och så sätter vi igång. Han läser upp namn, och sånger, och folk kommer upp. Vi får höra:
Bring On The Men ur JEKYLL & HYDE,
Shine Like The Sun ur 9 TO 5, framförd av en trio som nog gjort den förut.
Inte Jag, ur CHESS,
One Perfect Moment ur BRING IT ON,
All The Wasted Time ur, PARADE, av en duett, en kvinna, och kvällens första man på scen.
Alla av förvånansvärt hög kvalitet.
Parade är en av mina favoritmusikaler, och i våras såg jag en fantastisk uppsättning, en av mina favoriter av allt jag har sett, någonsin, på Wermland Opera, regisserad av Markus Virta, med James Lund i huvudrollen som Leo Frank, och när duon sjungit klart går Glenn Edell upp på scenen och berättar att han också sett den - eller: att han sett den, ingen visset ju att jag sett den, förutom kanske miss Primrose, om hon läst just det blogginlägget - och att vi publiken ikväll har huvudrollsinnehavaren i publiken, och från bordet bakom mej får James Lund resa sej - eller vinkade han bara? - och ta emot våra applåder. Det måste ha känts lite konstigt, när de flesta i publiken inte ens hade sett föreställningen, och ganska många inte hade någon aning om vem han var. Och jag skulle kunna nypa mej själv för att jag inte tittade på killen som just stått på scenen och sjungit rollen, för det skulle var intressant att se hur han tog det hela.
Det märks att Glenn Edell är ganska impad, över lag. Nästan lite tagen, nästan lite ställd. Han hade nog inte förväntat sej att kvaliteten skulle vara så hög och att låtvalet skulle vara så - relativt - modernt. Efter att en kvinna gått upp och rivit av den komiska
TMI (Too Much Information) ur ISLAND SONG av Garner and Gregor, kan han inte låta bli att fråga, när hon gått ner, och han gått upp:
”Vem är du? Vad gör du i vanliga fall?”
Han får svaret att hon jobbar på Wallmans. Jag tror, att om detta varit en audition, så hade hon fått jobbet, rakt av, och vi hade alla fått gå hem.
All Grown up ur BARE, följer, och jag undrar hur många i publiken som hade tänkt gå upp, men känner att varje nummer gör det lite svårare att våga gå upp.
Så ropar konferenciern ut ett mansnamn, och att han ska sjunga Anthem, ur CHESS. Det går som en liten minivåg av förväntan genom publiken. Det är en kaxig sång att välja. Och mannen som sitter med kvinnan vid bordet bredvid, musikalnörden, reser sej.
”Åh, nej,” tänker jag, tar en sista klunk av mitt kalla kaffe, ”nörden ska ta ton, och Anthem till råga på allt!!!”
Det händer ibland på sån här tillställningar att folk helt saknar ödmjukhet, eller självkännedom, eller vad man nu ska kalla det.
En gång reste jag och min kompis Patti-Li Leuk till Helsingfors - eller nånstans dit man tar båten, som Talinn, Åbo, Riga eller Åland, vi har gjort dom allihop - och upplevde en väldigt intressant karaokekväll, där person efter person gick upp och sjöng de mest deprimerande sånger - av kompet att döma - i tron att dom var Barbra eller Josh Groban, när dom i verkligheten mer var en PR-yrkets motsvarighet en sån där som står på Drottninggatan och håller upp skyltar för att locka folk till restauranger på nån bakgata.
Det finns inte mycket - om vi talar teatrala eller musikaliska prestationer - som toppar hur jobbigt det kan vara att se någon stå vid en mikrofon, prestera något undermåligt och uppenbarligen längta miltals därifrån.
Som tur är får vi inte se det här. Nörden - jag antar att man inte kan kalla honom det längre - river av Anthem som om det vore en röstuppvärmning. Inte ens slutet, där de flesta sångare i alla fall brukar se ut som om det är lite ansträngande, verkar han ha några problem. Jag är impad.
Så bjuds vi på en sång ur den nyskrivna svenska musikalen STALIN THE MUSICAL. Några män från musikalmänsbordet bakom mej har skrivit den, och ännu en från bordet ska sjunga den. Den skrevs tydligen, berättar sångaren, under en turne av JESUS CHRIST SUPERSTAR, för några år sen. Sången heter Besarion Är Missnöjd - jag Wikipediade Stalin när jag kom hem, och det är hans pappas namn - men jag hörde hela tiden att den hette Visario är Missnöjd, så kanske sångtexten borde ta en tur till genom ordmaskinen? Den kändes lite kompromissad, lite styltig, kanske inte helt organisk, men det är svårt att säga något om ett verk man inte har sett i sin helhet.
Här nånstans måste Bondfilmen ha tagit slut, för Abercrombie kommer hukande, smygande, till vårt bord.
Så går konferenciern upp och berättar att han ska sjunga den sången som alltid ger honom jobb. Jag tror inte han menar att skryta. Han säger att så fort han sjunger andra låtar så får han inte jobbet, men sjunger han den här så fixar det sej. Så river han av I Will Make You Proud, ur MARTIN GUERRE, och jag tror vi fattar varför han får jobben.
Efter det är det dags för ännu en nyskriven sång, Ghost, framförd av kompositören. Jag gillade den, men såhär efteråt är jag lite osäker på vad det var den handlade om. Jag säger inte att det var så här, men ibland har svenska kompositörer - när dom skriver på engelska - en tendens att liksom låta orden, fraser och rimmen styra texten, istället för att ha en klar bild av vad man vill säga och sedan leta text som passar, vilket kan ge vag, lite ambivalent sångtext, där hela fraser - till skillnad från varje ord - får styra vart texten tar vägen.
Efter Out Of My Head, av Kooman och Dimond, som jag inte tror kommer från någon specifik musikal, utan också bara är en slags monologsång, ropas plötsligt:
”Mercedes och Mayby I LIke It This Way, ur THE WILD PARTY,” och den mörkhårig, leende kvinnan vid bordet bredvid reser sej och går upp, fortfarande leende.
Detta är en sång som sorteras i samma fack som My Man, Surabaya Johnny, Barbara Song, eller When I First Met Him, ur Andrew Lippas version av THE WILD PARTY: en sång som nog inte ingår bland hardcorefeministers spellista. Man behandlar kvinna illa - kvinna stannar kvar.
Detta blir spännande, tänker jag. Jag hade varit mer nervös om hennes sällskap - Anthemsångaren - inte hade gjort så bra ifrån sej, men nu vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mej.
Hon levererar. Hon levererar rejält. Klockrent, kanske man skulle kunna säga. Under hennes nummer sitter jag och fantiserar. Försvinner liksom bort. Funderar över vem hon, sångerskan, är, sådär som man gör, ibland.
Jag tänker att hon egentligen kommer från ett annat land, från någonstans varifrån man måste fly, kanske från oroligheter, kanske för att hennes mamma eller pappa har kritiserat regimen, säg Ryssland, kanske Ungern, kanske Ukraina.. Nånstans där hon för kanske fyra, fem år sen hade en fruktansvärt lovande framtid, gick på ett slags musik-konservatorium och hade hela världen framför sej, och nu, efter flykten, med språket som oöverstigligt hinder, jobbar hon som… ska vi säga pianolärare, eller sångpedagog, eller kanske har hon vänt den professionella sången ryggen, och jobbar som något helt annat, biljettriverska eller lokalvårdare, och detta, att få gå upp och sjunga på såna här kvällar, är det enda hon lever för.
Hon verkar nämligen så underbart lycklig när hon sjunger. Sådär Christine Daaé-lycklig, som om rösten vore en present, en överraskning, något som tillfredställer henne själv lika mycket som den tillfredställer en publik.
Givetvis - måste jag tillägga, eftersom jag var tvungen att kolla upp henne - stämmer nästan ingenting av mina fantasier. Hon är en sån där svenska som jobbar som sjutton - utomlands. Tyskland, Danmark, England, Ryssland, som Sarah i TANZ DER VAMPIRE, som Eponine i LES MISERABLES och som understudy för Christina Daag i PHANTOM OF THE OPERA.
Så följer
How About a Dance, ur BONNIE AND CLYDE,
Out Here On My Own ur FAME,
What Is This Feeling ur WICKED,
I Could Have Danced All Night ur My Fair Lady,
Och så blir det allsång av Do You Hear the People Sing ur LES MISERABLES, och jag, som inte är vidare tonsäker, roar mej med att sjunga på ett litet sätt jag har hittat på. Man lägger sej, textmässigt, en takt, eller slag efter musiken, så när när de andra sjunger:
Do You hear -
så är man tyst, och när de andra fortsätter sjunga
the people sing -
så börjar man sjunga
Do you hear-
till den melodi som spelas. En slag textbaserad kanon, kan man säga. Man ligger alltså efter, textmässigt, men inte musikalost, men det märks inte om man ingen lyssnar på vad du sjunger. Detta sätt är extra roligt att sjunga när alla sjunger Jag Må Han/Hon Leva, för de som står bredvid blir alltid lite förvirrade.
En bit in i låten överger jag leken och testar om det går att föra en konversation i toner; så när dom andra sjunger:
Do you hear the people sing?
Singing a song of angry men?
It is the music of a people
Who will not be slaves again!
When the beating of your heart
Echoes the beating of the drums
There is a life about to start
When tomorrow comes
- så vänder jag mej till Abercrombie Clone och sjunger:
Hur har din dag varit i-
dag, har du fått någonting gjort,
Har du gjort någonting ro-
ligt, har du varit på ditt gym?
Jag har käkat en burri-
to och sen har jag skrivit om
Billy Bloom på Turteatern,
men jag hann ej klart.
Så kommer någon upp på scenen som gör mej lite osäker. En snubbe i glasögon och en påskgul kort jacka, en sån där som sagoprinsar har i baletter, en längre variant av en sån där som Beatles hade på omslaget till Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band, en sån som Michael Jackson hade ibland, eller som piccolopojkar har i filmer eller på scen. Han är initivtagaren till den här kvällen, och han ber om ursäkt för att han kommer sent, och berättar att han haft ett gig nån annanstans, innan. ”Man måste tjäna pengar också,” säger han.
Han är en rara avis - känns lite speciell, lite nonchalant, lite stressad, antar jag, och när han säger att han ska sjunga Heaven On Their Minds ur JESUS CHRIST SUPERSTAR, så tänkter jag att det här kan gå hur illa som helst.
Vilket det inte gör.
Är det inte konstigt att man kan höra, bara på de första tonerna, om en människa kan sjunga eller inte. Fattar du vad jag menar? Från ”Oh, hur ska det här gå…” till ”Oj, det här kommer att gå fin-fint…” på bara några toner.
Kvällen avslutas med att Mercedesz Csampai - för så hette kvinnan vars öde jag utbroderat,- kommer upp och sjunger Wishing You Were Somehow Here Again ur PHANTOM OF THE OPERA, en passande, och ganska fenomenastisk avslutning.
När det börjar närma sej slutet på sången kommer jag ihåg att tänka på att ingen har sagt att man inte får filma, så jag sliter upp min iPhone, fingrar fram kameran, och trycker på inspelningsknappen precis om hon tar de sista tonerna, och det sista ordet -
Goodbye…
Till nästa gång borde dom förresten säga att det är mer än okej att instagramma, tycker jag. Så länge man inte använder blixt. De flesta som framträder här gör det ju för att synas, och det vore bra reklam, både för sångarna och för tillställningen, för detta är något som måste spridas.
Och vad sägs, förresten, om att lägga ut hela konserten på Periscope?
Över lag var detta högt, högt, över mina förväntningar, och för mej fick som gärna ha klubben en gång i veckan. Eller, kanske kunde man en gång i veckan ha en reading - säger man så när det gäller musik? - av en hel musikal?
Jag kommer definitivt att vara där nästa gång, den 14 December. Och här är min önskelista, med detta förbehåll: Jag brukade ha fester, där jag spelade musik jag tyckte om, tills jag insåg att de sånger jag tycker om inte är direkt skapar en uppsluppen atmosfär, utan mer förde tankarna mot självmord och missbruk. Inte hade jag en aning om att Drinking Again och Something Cool inte räkans som artig cocktailmusik:
The Baby Sitter’s Here av Dar Williams,
Gravity av Sara Bareille,
Someone To Fall Back On, av Jason Robert Brown
Fifty Percent, ur BALLROOM
Someone Like That, som jag tror är skriven av Hayden Tee?
Since Your Stayed Here, ur BROWNSTONE
Jonathan Wesley, Oliver, Jr, ur Gy 90s Musical,
Never Neverland (Fly Away), av Scott Alan
Joshua Noveck, ur Showing Off, av Douglas Bernstein och Denis Markell,
Fly, Fly Away ur CATCH ME IF YOU CAN,
I’m Not Afraid Of Anything, ur SONS FROM A NEW WORLD.
Where Have You Been, av Kathy Mattea.
And there it is, av Scott Alan
I’ll Be Here ur ORDINARY DAYS.
I’d Rather Be Sailing ur A NEW BRAIN.
Kiss The Air av Scott Alan.
För sjuttsingen, vad som helst av Scott Alan eller Jason Rober Brown, går bra, helt enkelt.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett 100:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4829:-
Du vet väl -
Om du gillade det här kanske du gillar:
CULLBERGBALETTEN: FIGURE A SEA, på Dansens Hus:
Inne i salongen står dansarna redan och värmer upp, när vi kommer in. Eller, det ser ut som om dom värmer upp, i verkligheten har föreställningen redan börjat. Den startade liksom utan oss, och den fortsätter lite så.
Detta känns lite som backstage, minuterna innan ridån går upp till en afton av dans. Alla koncentrerar sej på sitt, gör sina speciella steg, markerar eller gör kombinationen fullt ut. Musiken är sporadisk, incidental, lite som om någon satt och undersökte ljudbilder, i ett annat rum, oberoende av det som hände på scenen. Det dröjer inte länge innan jag sjunker ner i stolen, lite uttråkad.
CIE NON NOVA: AFTERNOON OF A FOEHN på Dansens Hus:
När kultur för barn görs bra, då blir jag väldigt, väldigt lycklig. Har man väl fått in en unge i en salong, en konsertsal eller ett museum, då är det livsviktigt att man vårdar det intresset, man måste göra detta det första mötet till något som ger mersmak, nåt som barn kommer att längta tillbaka till.
För, som Whitney sjöng: I believe the children are our future audience. Eller har jag fått det där om bakfoten?
BILLY BLOOM - ENSAM SOM GUD, gästspel på Turteatern:
Pjäsen börjar den första skoldagen. Billy är bög, lika sprakande som ett tomtbloss, och lika fjollig som Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. För att tona ner sej själv och smälta in klär han ut sej till pirat - den manligaste av kostymer, han tonar ner sin mejk till det mest nödvändiga och gör storstilad entré i biologiklassen.
Några dagar senare ligger han på sjukhus, i koma, efter en omfattande misshandel på skolan.
