CLUB CORNER OF THE SKY, Scalateaterns källare, föreställning 52, 3/9 2017

Jag hade saker att göra, den här dagen. I stort sett hela söndagen var så där underbart fullbokad, du vet, när inget av det du måste göra är direkt jobbigt, det bara måste bli gjort. Ingen stress, men eftersom jag ska tillbringa stora delar av den här säsongen i Göteborg så var det en hel del som skulle fixas. 

Det börjar med ett förmiddagsbesök på Stadsmissionen i Liljeholmens Galleria. Göteborg, speciellt om hösten, betyder regn och rusk, och jag är på jakt efter en tunn, regntät jacka, en sån där man kan vika ihop och stoppa i ryggsäcken. Andra hade kanske samma behov, för jag kommer tillbaka till min cykel tomhänt. Eller, inte helt och hållet: jag hittade Typer av Tage Danielsson, en bok med en slags korta noveller, nästan som monologer, och senaste gången jag läste i den är nog för trettio år sen. 

Så trampar jag till Hornstulls Strand och Hornstulls Marknad, som har öppet på helgerna, från April till September. Jag har ett favvoställe, Vivo Foodbike, en ambulerande veganrestaurang, och jag köper en blissbox, en quinoa/kikärtssallad med rödbetshummus, inlagda rädisor och farinata, en slags tjock pannkaka gjord på kikärtsmjöl.

För att vara ganska musikintresserad så lyssnar jag väldigt lite på musik. Jag kan inte ha obekanta sånger skvalande i bakgrunden, utan när jag lyssnar, då lyssnar jag. 

Men för det mesta så lyssnar jag på podcasts om teater och musikaler. Jag gör det när jag cyklar, handlar, gymmar, jobbar, och eftersom hörlursuttaget på min nya iPhone 7 inte är ett vanlig uttag, så kan jag inte köpa nya hörlurar var som helst. 

Sist jag var på MediaMarkt såg jag att dom hade in-ear-pods från apple, så det är dit, till MediaMarkt i Gallerian, som det bär av till, när salladen är slut. För säkerhets skull köper jag två. Och nya tandborst-munstycken till min eltandborste. Check och check. 

Jag avverkar inköp så att det står härliga till. 

När jag passerar Sergels Torg ser jag konstinstallationen som har skapat lite upprörda känslor i veckan: en svensk flagga på en flaggstång med erektil dysfunktion. Jag vet inte vad det är som är så upprörande: vi är en ganska ryggradslös nation, det är väl bara bra att någon uppmärksammar det?

Min kompis Cue hade några dagar tidigare lagt upp ett foto på en gymbag från Nike, där det stod Kiss My Airs, och jag fnissade glatt när jag såg bilden. Jag har alldeles för många väskor, och har nyligen haft en utrensing, men jag kände, när jag såg bilden, att den där bagen måste jag ha. Fotot var taggat på Hemköp Åhlens, så jag låste fast cykeln vid en av byggnadsstaketen vid korsningen Drottninggatan Klarabergsgatan, och gick in på Åhlens, för jag antog - mycket riktigt - att Hemköp inte börjat sälja gymnastikparafernalia. Trots detta tog det mej en stund att lokalisera påsen. Jag irrade runt uppe på herravdelningen en lång stund utan att fråga någon, och när jag väl gjorde det fick jag veta att man inte hade någon sportavdelning för män, men damavdelningen låg på tunnelbaneplanet.

Med min bag ihopvikt i min rygga kände jag att det var dags för en kaffe, och något sött. I vanliga fall försöker jag äta nyttigt, men eftersom jag snart lämnar stan så unnar jag mej bra mycket mer än jag borde. Det verkar som om jag inte lyssnar när jag intalar mej att man är fet även om man är i Göteborg. 

På Dunkin Donat på Vasagatan tuggar jag i mej en fikon- och honungsfylld munk, sköljer ner den med kaffe och sms-ar med min kompis Bobby Child. Vi har bestämt att vi ska gå på kvällens föreställning tillsamman, och eftersom han precis slutat jobba bestämmer vi att vi ses där. 

Så var jag framme vid det enda den här dagen som inte kunde uträttas någon annan dag: CLUB CORNER OF THE SKY, en openmike-night som hållit på några år, men som nu flyttat från Kulturhusets Soppteaterscen till Scalateatern.

Jag sätter mej långt in i ett hörn, till vänster om scenen, och medan jag väntar bläddrar jag i Typer. Långsamt, nästan lite motvilligt, fylls lokalen. Det är ett avlångt rum, med bar i bortre, högra hörnet, och en tre, fyra meter lång scen vid långväggen, mittemot rummet breda öppning. Det finns egentligen inte någon fantastiskt bra sittplats, eftersom - om man vill sitta i mitten - så sitter man i dörröppningen, och i vägen för alla. 

Så kommer Bobby, vi köper en varsin öl, och det börjar.

Kvällens konferencier, Johan Mörk, klubbens grundare, går upp på scenen, och förklarar kvällens regler: man skriver upp sitt namn och vad man vill sjunga, sen ropas man upp, får en kort konsultation med pianisten, och sen är det upp till bevis. Han flaggar också för ett gästspel.

Precis som det ska vara är det högt och lågt, intressant och lite förutsägbart, ton- och textsäkert, och lite slirigt och slarvigt. Vissar har lagt tid på att lära sej sångerna de framför, andra verkar bara ta tillfället i akt att synas och höras, utan att riktigt tänkt efter. För vissa är det blodigt allvar, andra tar det med en klackspark.

Vi bjuds på I’ll Be here ur en av mina favoritmusikaler, ORDINARY DAYS, When You Come Home To Me, ur THE LAST FIVE YEARS, She Used To Be Mine ur WAITRESS, Ring of Keys ur FUN HOME, Du Måste Finnas ur KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA, Defying Gravity ur WICKED, och I Dreamed a Dream ur LES MISERABLES.

Två kvinnor går upp och sjunger Only Us, ur Broadways senaste hitmusikal, DEAR EVAN HANSEN, och jag kommer att tänka på förr i tiden, på dansbanor när en flicka - i brist på danssugna herrar - fick leda, för även här verkar det vara svårt att få tag i män som vill delta, så en av dom har fått offra sej, och sjunga mansstämman, i en klart svårsjungen tonart. Snacka om att vara The Wind Beneath Someones Wings.

Så är det dags för det utlovad gästspelet: Victoria Tocca och Daniel Sjöberg är ute i god tid - ett helt år tidiga - och berättar om en kommande produktion på Maxim, av THE BRIDGES OF MADISON COUNTY, och framför några sånger. 

Jag gillar det här gränslösa på CLUB CORNER OF THE SKY, blandningen av amatörer och proffs, av marknadsföring och ren sångglädje. Förhoppningsvis kommer andra produktioner att ta tillvara på detta marknadsföringstillfälle och visa upp sej. 

Stockholms improvisationsteater har nappat: två sångare och en pianist kommer upp, och framför en improviserad sång om en illaluktande man på tunnelbanan. Det är mycket bra, och jag inser att det var väldigt länge sen jag besökte teatern. 

Mama Who Bore Me, ur SPRING AWAKENING, följs av Someone like Me, JEKYLL & HYDE,

”Vem är hon?” viskar Bobby, när den blonda kvinnan som tidigare sjungit Defying Gravity återigen går upp på scenen. 

”Ingen aning,” svarar jag, men jag vet vad han menar. Vissa personer som har gått upp, har mer eller mindre bra framfört en sång, så som en sångerska skulle framföra den. Toner med text. Det verkar inte finnas - och behöver inte finnas - någon preparation eller inlevelse i de känslor och situation varur sången uppstår. Vissa kan knapp texten, andra verkar ha en ganska flyktig bekantskap med melodin, och det är okej, eftersom detta inte är någon slags audition.

Andra är precis tvärtom: instuderade, färdiga, inlevda. 

Kvinnan framför Screw Loose en hit ur den floppade musikalen CRY BABY, och Bobby fnittrar förtjust och förförd både av henne och av henne sång.  

Det finns nämligen de som får det att verkar som om det dom sjunger handlar om dom själva. Personligheter, kallas dom av en del. 

”Jag köper henne,” säger jag till Bobby, när hon har slutat sjunga.

”Va?”

”Jag köper henne! Jag skulle vilja se en berättelse som handlade om henne. Hon är intressant; hon känns som en huvudroll, som någon som det skulle kunna hända saker. Jag tror att en historia skulle kunna handla om henne!”

Så kommer Pilates and Christ, ur JESUS CHRIST SUPERSTAR, sjungen av en kvinna, istället för som vanligtvis, en man. Sångerskan sa något om en kommande uppsättning där alla roller sjungs av kvinnor, men jag tror inte hon menar den i Januari i år, på Highline Ballroom i New York, då Judas sjöngs av Shoshana Bean och Jesus av Morgan James.

Så jag antar om det var en världspremiär så är den inte fullt global.

Detta följs av Popular ur WICKED,och så kommer kvällens enda man upp och sjunger Up There ur SOUTH PARK: BETTER, LONGER & UNCUT. 

Kvällen avslutas med en slags uppsluppen allsångsversion av All that Jazz ur CHICAGO, där publiken fyller i tappad text och korrigerar felaktigt påbörjade verser.

På vägen hem funderar jag på den ojämna könsfördelningen i föreställningen jag hade har sett. Av de tre män vi sett på scenen var det bara en som gick upp för sin egen skull, de andra två gick upp för representanter för produktioner dom jobbade med. Är det så att män inte känner sej välkomna? 

Borde man börja kvotera?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Om du gillade det här kanske du gillar:

ENSAM, av Alfhild Agrell, genrep, Dramaten, föreställning 51, 30/8 2017.

Gudarna ska veta att det finns många kristna, heterosexuella manliga dramatiker, men jag tror - baserat på det jag läst om henne - att Alfhild Agnell inte föll i glömska för att hon var en kvinna, utan för att hennes dramer ansågs förlegade och gammaldags. 

Däremot tror jag att hon har återupptäckts, återuppväckts, i första hand för att hon var en kvinna, och i andra hand för att hon var en dramatiker. Det är som undantag hon blir exceptionell.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/09/ensam-av-alfhild-agrell-genrep-dramaten.html

STOCKHOLM 59° NORTH, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

Och över alltihop, som en slags motpol, ut i den soliga sommarnatten, upp i trädkronorna, där mörkret och kylan kommer krypande, klingar en av de där oändligt sorgliga sångerna. Den här versionen har ingen text, men det betyder inte att jag inte hör den, inne i mitt huvud: 

Once I laughed when I heard you saying

That I'd be playing solitaire

Uneasy in my easy chair

It never entered my mind

And once you told me I was mistaken

That I'd awaken with the sun

And ordered orange juice for one

It never entered my mind

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/08/stockholm-59-north-parkteatern-i.html

DANSK DANSETEATER, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

”Ursäkta,” sa jag till mannen som precis slagit sej ner framför oss, och log så brett jag kunde, för att han inte skulle ta illa upp, ”dom här platserna är uppmärkta för rullstolar…”

Han kastade en trött blick över axeln: 

”Jag vet. Jag flyttar mej om det kommer någon.” 

I princip har jag inget emot folk i allmänhet, men ibland önskar jag att jag hade haft en hammare i ryggsäcken.

Vem faan trodde han att han var?

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/08/dansk-danseteater-parkteatern-i.html