Visar inlägg med etikett Musikteater. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Musikteater. Visa alla inlägg

tisdag 11 mars 2014

SWEENEY TODD, Musik och sångtexter Stephen Sondheim, Manus Hugh Wheeler, Efter en bearbetning av Christopher Bond, Nyöversättning Calle Norlén, Regi Tobias Theorell, Musikalisk ledare/dirigent Mikael Jöback, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljus Ellen Ruge, Ljud Oskar Johansson, Koreografi Roine Söderlundh, Mask Susanne Von Platen, James Lund, Peter Jöback, Linda Olsson, Vanna Rosenberg, Philip Zandén, Niklas Hjulström, Maja Rung, Anton Lundqvist, Robin Keller, Tove Edfeldt, John-Alexander Eriksson, Cilla Silvia, Tua Dominique, Rudolf Suttner, Vendela Duclos, Glenn Edell, Joakim Jennefors, Martin Hallberg, David Inghamn, Johan Ahlin, Magnus Bagge, Jenny Eklund, Martin Höper, Emil Jonason, Jonas Lindeborg, Peter Nilsbro, Patrik Svedberg, Birger Thorelli, Anna Wallgren, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 47 2014


Jag har varit och sett Sweeney Todd. Igen. Förra gången spelade Niklas Andersson huvudrollen, och jag satt längst fram i mitten. Nu spelar Peter Jöback, och vi sitter på 13 raden nästan längst ut åt höger. Vi beställde biljetterna för nästan ett år sen, och det här var det bästa vi kunde få. 
Jag var lite avvaktande, just för att det var Peter Jöback. Och inte bara Peter Jöback. Det gällde Peter Jöback och publiken. 
Vi har inte så många riktigt stora musikalstjärnor i Sverige, och han är en av dom. Han är liksom en garant för att det här, det är kvalité. Det är hans namn som säljer biljetter. Gemene man vet vem Peter Jöback är, men har inte nödvändigtvis en aning om vem Sweeney Todd var, eller vem Stephen Sondheim är. Det medför också att folk kommer för att se stjärnan, och inte nödvändigtvis stjärnan i en annan roll än rollen som just stjärnan. För att det ska funka måste publiken acceptera stjärnan i rollen. 

Paret bakom mej, vi kan kalla dom Niklas och Laila, pratar om Peter Jöback. Har han barn? Är han gift? Det låter lite som om dom blandar ihop honom med Jonas Gardell. Dom vet att han har spelat huvudrollen på Broadway i alla fall, men dom verkar inte veta i vad. Dom tror att det var i Fantomen på Operan, men dom är inte säkra på att den fortfarande går. Jag antar att vi är några stycken inom tjuvlyssningsavstånd som sitter och ler.

Det börjar. Vi vet att det börjar, för så fort ljuset går ner förklarar Laila för Niklas att det börjar. Hon förklarar också högt att Peter Jöback är Peter Jöback när Peter Jöback gör entré. Jag vrider huvudet och ger henne en blick. Inte en sur blick, bara en blick som för att visa att jag också har hört henne. I mörkret ser jag bara hennes grå eller blonda hår och en silverglittrig topp över en ganska knubbig torso. 

Linda Olsson i rollen som tiggerskan möts av ett ”Åh, fy!”, vilket jag är övertygad har mer att göra med hennes utseende än hennes insats, eftersom hon är strålande.

När Vanna Rosenberg har kommit in och sjungit om sina pajer får hon ett högt och ljudligt godkännande av Laila, nästan en liten monolog, som sträcker sej en bra bit in i Mrs Lovetts och Sweeneys dialog. Nu vrider jag huvudet och ger henne min imitation av Somerset Maugham.

Så kommer Anton Lundkvist in på scenen. Laila förklarar högt att han är Maria Lundkvist son. Jag ger henne Somerset Maugham och räknar till tio. Nu tror jag hon ser mej, för det är väldigt tyst resten av akten. 

Det är en jäkligt bra föreställning. Det är jäkligt bra teater, och det är jäkligt bra musikal. Peter Jöback går in i sin roll, och han är mycket övertygande, långt över mina förväntningar. Alla är lysande. Jag dras in i berättelsen. Jag ser och hör mycket bra där jag sitter, men jag hade nog helst suttit längst fram, igen. 

Det är paus. Vi börjar köa för att komma ut. 
Vi har just sett Sweeney skära halsen av en man, och han och mrs. Lovett har bestämt sej för att mala ner liket i en paj.
Laila, som varit mycket tyst, börjar berätta för Niklas om Maria Lundkvist, hennes skiljsmässa, och hennes tydligen komplicerade förhållande med sin son Anton.
Ibland är det bara så. 
Hänt i Veckans verklighet överträffar Sondheims diktande.




Vanlig biljett 450:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  3645 + 450 = 4095:-



Om du gillade det här kanske du gillar 



Låter det intressant? Här är resten: 






Låter det intressant? Här är resten: 


OLIVIA STEVENS: PASSION - EN SKÅDIS RESA IN I LJUSET


Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

söndag 9 februari 2014

SWEENEY TODD, Musik och sångtexter Stephen Sondheim, Manus Hugh Wheeler, Efter en bearbetning av Christopher Bond, Nyöversättning Calle Norlén, Regi Tobias Theorell, Musikalisk ledare/dirigent Mikael Jöback, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljus Ellen Ruge, Ljud Oskar Johansson, Koreografi Roine Söderlundh, Mask Susanne Von Platen, James Lund, Niklas Andersson, Linda Olsson, Vanna Rosenberg, Philip Zandén, Niklas Hjulström, Maja Rung, Anton Lundqvist, Robin Keller, Tove Edfeldt, John-Alexander Eriksson, Cilla Silvia, Tua Dominique, Rudolf Suttner, Vendela Duclos, Glenn Edell, Joakim Jennefors, Martin Hallberg, David Inghamn, Johan Ahlin, Magnus Bagge, Jenny Eklund, Martin Höper, Emil Jonason, Jonas Lindeborg, Peter Nilsbro, Patrik Svedberg, Birger Thorelli, Anna Wallgren, på Kulturhuset Stockholms Stadsteater, recension.

Linda Olsson i Sweeney Todd. Fotograf: Carl Thorborg
1981 kommer Jean-Jacques Beineix film Diva, efter en bok av Daniel Odier, om brevbäraren Jules som lyckas göra en bootleg-inspelning av operadivan Cynthia Hawkins version av Alfredo Catalanis La Wally. 
1989 skrev Terrence McNally en pjäs om ett gäng bögar som samlas för att lyssna på en icke auktoriserad utgåva av en Traviataföreställning av Callas i Lissabon.
2014 sitter jag på Kulturhuset Stadsteatern och undrar om det sitter några musikalfans och spelar in Niklas Andersson när han gör sitt sista planerade inhopp som Sweeney Todd. 
Men låt oss börja från början.
1988 träffade jag i Gripsholm en riktig Musikalnörd. Fast på den tiden hette det inte nörd. En regnig sommardag satte han på teven och sköt in en kassett i videobandaren. Det var första gången jag såg Sweeney Todd. Innan dess hade jag trott att musikal var något som Fred Astaire och Ginger Rogers gjorde på teve. Och någonting som Andrew Lloyd Webber tjänade pengar på.
Nu, en hel livstid senare, ska jag för första gången se Sweeney Todd på riktigt. Jag har inte ens sett filmen. Jag och en kompis köpte biljetter så fort vi bara kunde, på bästa möjliga platser. Vilket gjorde att vi sitter där någon gång i Mars. Så dök det plötsligt upp att Niklas Andersson skulle göra ett planerar inhopp i huvudrollen och eftersom Niklas Andersson inte är Peter Jöback, tyvärr och tack och lov, så fanns det plötsligt platser tillgängliga. Jag gillar att min version av att spela spel online är att då och då gå in på Stadsteaterns hemsida och kolla om det finns några bra platser kvar. Det fanns två platser, precis i mitten. Skulle jag köpa biljett till fullpris eller skulle jag chansa på sista minuten? Fullpris ger ju en säkerhet, men sista minuten gör att jag kan gå på fler föreställningar. Jag chansade. Att säga att jag låg sömnös är att överdriva, men att säga att det första jag gjorde när jag gick upp söndag morgon var att gå online, det är att vara korrekt. Platserna fanns kvar. 
Föreställningen börjar klockan tretton, och klockan tolv öppnar biljettkassan. Jag stod där klockan kvart i tolv, och tog en kölapp. Jag räknade kallt med att jag skulle vara den första. Det var folktomt. Den mycket slanka biljettkassörskan gick runt och fyllde på foldrar och ordnade broschyrer. En liten del av mej ville gå fram och säga att jag kunde göra det där om hon bara gick och satte sej i luckan, men jag lugnade mej. Jag hade dessutom precis gått ut på nätet och kollat att min plats fanns kvar. 
Det hela var väldigt odramatiskt. Hon satte sej, drog upp den lilla rullgardinen, ställde ut kontokortsläsaren och den där lilla skålen för kölappar, tryckte fram till mitt nummer, och presto! så hade jag min plats. 
Med biljett tryggt invikt i min plånbok stoltserar jag över plattan, när jag plötsligt möter den där vännen från Gripsholm. Chansen var egentligen ganska stor att han inte skulle missa en chans att se en ny Sweeney, men ändå, att mötas mitt på plattan…
Jag köper en hälso-bar på Åhlens och han hämtar ut sina biljetter till raden bakom mej, och sen promenerar vi nästan arm i arm genom kulturhuset, pratar gamla minnen och minnen som är mer nyliga. Han har givetvis sett föreställningen förut, två gånger, men vi pratar inte om dom. 
Och från att ha varit gott om tid så var det nästan försent, så vi skyndade till våra platser. Jag sitter längst fram. I mitten. Den enda som sitter bättre är sufflösen. Hon sitter bredvid mej. 
Jag var beredd på en plötslig ångvissla, men jag var på något sätt helt oförberedd. 
Om en pjäs misslyckas så är det regissörens fel. Och om den lyckas så är det tack vare skådisarna, manuset, scenografin, kostymen eller musiken. Därför tänker jag börja med att proklamera att  någon borde adla Tobias Theorell, regissören. Eller doppa honom i bladguld. Eller utlysa en Tobias Theorell-dag på valfri söndag i Maj. Eller vad gör man när man ska hylla en begåvad konstnär? Uppkalla en gata i Fruängen efter honom? 
Begåvade skådisar har vi i parti och minut, men en regissör som kan bita tag i en musikal och riktigt skaka loss kan man räkna på en hand som skadats av nyårssmällare. Jag är inte helt negativt inställd till att vi i allmänhetens tjänst stänger in honom i källaren på Stadsteatern och tvingar honom att regissera Follies, Company, Into The Woods och Passion. Det vore också intressant att se vad han skulle kunna göra med Kristina från Dufvemåla, för där känner jag att något måste göras.
Jag har haft två riktigt otäckt bra musikalupplevelser: Next to Normal och Wicked, båda på Broadway. Och så nu Sweeney Todd på Stadsteatern i Stockholm. Och med otäckt bra menar jag en sån där upplevelse som är som en religiös uppenbarelse, som en brinnande buske eller att guds ängel plötsligt gör besök och berättar att du ska bli styvfar. Som en käftsmäll, en hästspark, en frontalkrock. Luften går ur en och man vacklar. 
Det är magiskt. Varenda detalj är magisk. Scenografin är mörk, och underbart hotfull. Vägglösa byggnader, som stora byggnadställningar, trappor och falluckor. Som klätterställningar för zombies. Men ser inte var scenen tar slut, man anar bara mer av samma sak, längre bort. Som ett spökhus, fast på riktigt. 
Koreografi, rörelser och scenlösningar får mej att vilja gå en gång till, bara för att se hur det var dom gjorde. 
Kostymen är svart, läder, vit trikå, mönster och enstaka färger. Stilen skulle kunna kallas Emo/Goth, och jag vill ropa ”Frys!” för att alla ska stanna så att jag kan ta in alla detaljer. Geni-fucking-alt! Det är tillräckligt dåtid och nutid för att vi ska kunna befinna oss i ett ingenstans där allt är möjligt. 
Jag antar att scenograf och kostymören Magdalena Åberg också behöver få en gata uppkallad efter sej. 
Och eventuellt kommer också en liten cykelbana i Fruängen att uppkallas efter Susanne Von Platen, ansvarig för mask och peruk. 
Nu tänker jag smyga in min enda kritik, och det är att det ibland var svårt att höra texten, speciellt i de snabba partierna. Det hade nog inte något med ljudtekniken att göra, utan hade nog behövt lite mer projektion. Och så kanske man kunde jobbat lite mer med rim och text. 
Tillbaka till elogerna.
Vanna Rosenberg är makalös. Ge människan en tiara och ett sånt där band man har över bröstet när man vinner något. Jag kan inte titta bort när hon är på scenen. Hon fyller varenda minut med något intressant, och jag tror mej förstå precis det 
jag tror hon vill att jag ska förstå. Jag vill se henne i den unga kvinnliga rollen i Edward Albees Vem är Rädd för Virigina Woolf.
Linda Olsson, som var fantastisk som Mary Poppins på Göteborgsoperan gör här något fantastiskt: en Ofelia, en Lady Anne, en Fantine eller en Fröken Julie som slutat som baglady. Hon är nästan ständigt på scenen, och när hon inte där kan man känna hennes närhet. Hon är både vulgär och eterisk. När jag ser hennes ögon tror jag på allt hon säger. När hon  snor och vränger över scenen tänker jag på Oscar Wildes Spöket på Canterville.
Maja Rung, som jag älskade i Den Allvarsamma Leken på soppteatern, attackerar sin roll som om den vore en audition för Stadsteaterns Permanenta Ensemble (SPE), eller ett scenskoleprov. Hon är fenomenal. Och hon har en tonhöjd som trotsar det möjliga, och hon gör en ganska trådig roll mycket egen och intressant. Hon blir aldrig bara ett kvinnligt offer på scenen. 
Niklas Anderson var kanske inte till hundra procent skådismässigt där han ville vara, men han fick mej att förstå var han ville vara, och det räcker gott. Han tappade bollen några sekunder, men när han lät sej gripas av känslan var han magisk. 
James Lund tar en klippdockskaraktär och ger den en varm personlighet och empati. Han lyckas få mej intresserad av en roll som är ganska påfrestande i originalet. 
Anton Lundkvist som jag ibland kan tycka flyr in i fysiskt skådespeleri på samma sätt som Ola Forssmed ibland, slutar ganska fort med såna fasoner och levererar ett ömkansvärt porträtt av en stackars människospillra.
Nikls Hjulström, som verkar bli yngre för varje roll, gör en sexigt mänsklig men farlig Beadle som får mej att undra vad han skulle göra om han fick sätta tänderna i Sweeney Todd. I rollen alltså.  Också.
Men så är det ensemblen. Jag vet inte om det är för att regissören har ett förflutet som skådis, och har kunnat ge initierad personregi, eller om det bara är så att detta råkar vara Sveriges bästa intuitiva skådisar. Dom skrämde skiten ur mej. Bildligt talat. Till skillnad mot så många andra uppsättningar där ensemblen tillåts vimsa omkring på scenen enligt egen förmåga, eller stryps av begränsad rörelsefrihet så tillför dom här så mycket att jag nog skulle vilja kalla dom den tredje huvudrollen. 
Det enda som hindrar mej från att gå ut på nätet och köpa en biljett är vetskapen om att jag har en som ligger och väntar, och Mars är inte långt borta. 


Så vad tyckte då min vän om den här inhoppsföreställningen, han som sett den några gånger innan? Han sa att här fanns en nerv och en vaksamhet - antagligen beroende på den nya huvudrollen - som gjorde det till något totalt njutbart och den bästa av de föreställningar han sett. Och han vet vad han pratar om. Han är en musikalnörd. 


Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

lördag 8 februari 2014

FERLIN - I TIDENS VILLERVALLA, text av Nils Ferlin, musik av Johan Söderqvist, med Joakim Jennefors, i regi av Charlotte Ardai, på Klara Soppteater, Kulturhuset Stadsteatern, recension.



När jag gick på gymnasiet och försökte luska ut vad jag skulle bli för slags människa, köpte jag en en bok som hette Svensk Dikt - från trollformler till Lars Norén. Jag antar att jag tänkte att jag skulle bli en sån där som förstod sej på poesi. Jag och min yngre kusin tillbringade kvällar i min lilla studentlägenhet med att dricka te, käka rostat bröd med keso och Den Gamle Farbriks hallonmarmelad, lyssna på Eva Dahlgren och försöka lära oss dikter utantill. Hennes version av en mycket känd Ferlindikt såg ut såhär: 

Du har tappat din lapp
i en trapp 
skynda dej innan dom stänger affären.

Jag tror inte jag haft någon närmare kontakt med Ferlin sen dess, tills nu när Joakim Jennefors kommer till Klara Soppteater. Och jag önskar att jag hade varit lite mer påläst, för nu sitter jag som på akupunkturnålar, med öronen som parabolantenner, för att inte missa något. Hade jag varit mer bekant med texten hade jag kanske kunnat luta mej mer tillbaka och bara njutit av tonsättningen och sången.  

Innan föreställningarna på Soppan börjar brukar dess konstnärlige ledare Albin Flinkas dra ett skämt om att för länge sen fick man röka men inte dricka vin på soppan, och nu förtiden är det tvärtom. Och även om jag är emot rökning så känner jag en viss nostalgisk saknad över den tid när cigarettrök låg som ett romantiskt dis över restauranger och nattklubbar. För Ferlin, det känns lite som cigarettrök, pilsner, kaffe i porslinskoppar, gubbkepsar och mullbruna yllekavajer. 

Scenen är tom, förutom en flygen och en ståbas. Och två män: pianisten och Joakim Jennefors, klädda i svart kostym. 
Det känns som om vi i publiken hade väntat oss en ganska trevlig eftermiddag med Ferlindikter reciterade till ackompanjerande pianoskval.  Vi blir lite tagna med byxorna i brevlådan, eller vad det nu är man säger. Det här är ambitiöst. Det här är inte en sångare som står rakt upp och ner och sjunger några melodier medan vi surplar i oss vår soppa. Det här kräver sin publik. Här tolkas det, och framförs.  
Musiken, av Johan Söderqvist - en tonsättare som i första hand verkar syssla med filmmusik - är som gjord för Ferlin. Eller så är Ferlin som gjord för Johan Söderqvist. För det är inte lätt att tonsätta dikter. I många fall tar texten över, och musiken blir bara någonting som håller takten, snöpt och med svansen kuperad. Och i andra fall tar musiken över, och texten blir stympad och våldtagen. Jag vill inte skryta, men jag har genomlidit en hel del Dorothy Parker-tonsättningar som gått på grund.
Men här är en mycket bra balans: musiken är intressant, och dikterna fungerar mycket bra som sångtexter. Hur får vi Johan Söderqvist att ge sej in i musikalbranchen och tackla Selma, Astrid och Tove?

Regin, av Charlotte Ardai, är säker och inspirerad, och är mycket mer ambitiös än ett sångprogram brukar vara. Kanske missar vi några referenser eller avsikter, men vi snappade snabbt. 
Jag visste att Joakim Jennefors sjöng bra, men jag visste inte att han var så mycket mer än en sångare på scenen. Han har an aura av sorgsen humor, eller humoristisk sorg. Stundtals - och här riskerar jag att förolämpa två herrar - påminner han mej om Tommy Körberg. Ansiktet gör det ansiktet gör för att forma dom toner som måste fram.

Det händer också något väldigt coolt, som jag aldrig varit med om förr. Joakim Jennefors försöker få igång handklapp till en av sångerna, men vi i publiken vägrar totalt. Det är nästan så att vi demonstrativt sätter oss på händerna. Inte för att vi inte tycker om musiken, det är bara det att vi inte vill missa en enda stavelse av texten. 


Tyckte dom om det här kanske du gillar dessa andra föreställningar på Klara soppteater:


 Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1905+0 =1905 + 190 = 2095:-

LÄNKBLÄNK:


Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

onsdag 5 februari 2014

SKAKA GALLER av Anna Vnuk, Mija Fokesson och David Shutrick, regisserad och koreograferad av Anna Vnuk, musik av Mija Folkesson, text av David Shutrick, med Kajsa Reingardt, Lisette Pagler, Lisa Larsson, Louise Peterhoff, Catharinga Allvin och Maria Eirefelt, kostym och scenografi av Sven Haraldsson, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 24 2014, öppen repetition dagen innan genrep, recension.

Regissören till det här verket påminner mej om såna där deltagare i Project Runway som visserligen åker ut ganska snabbt, men som aldrig tvivlar på sin talang och står bakom sin design till hundra procent. Dom tittar förvånat på när Tim Gunn får sina frustrerade men tillbakahållna utbrott, och när Heidi Klum frågar varför dom har valt att sätta apelsinfärgade volanger och hallonröda rosetter på en dannebrogenfärgad slalomdräkt så svarar dom: ”Jag tyckte det var fint.” Det verkar aldrig falla dom in att dom skulle kunna tveka, ändra sej, välja något annat. Dom känns opåverkbara. Dom är ett litet universum, i sej. 
Detta är berättelsen om en kvinna som utger sej för att vara journalist för att i fängelse kunna besöka den kvinna som lämnade bort henne när hon var liten, och hon vill veta varför.
Varje pjäs har egna regler, sin egen logik, och det är upp till verkets skapare att ganska snabbt etablera vad det är som  gäller, för att vi som publik ska kunna slappna av och börja följa med. Vi vill veta vad det är för slags värld vi ska besöka. Kan alla flyga? Kan jag skratta eller borde jag gråta? Dansar man istället för att prata? Utspelar det sej i en fantasivärld eller är verkligheten  ganska lik vår egen? Och om det nu är  nutid: varför har ingen mobiltelefon?
Denna logik behövs för att vi ska kunna köpa fantasin. Om vi vet vad det är som gäller så vet vi också när någon bryter mot gällande regler. Om man i West Side Story inte lyckats berätta att Maria och Tony kommer från oförenliga grupper blir handlingen ganska förvirrande. 
Det finns så många konstigheter i den här föreställningen att jag måste utgå från att upphovsmännen inte bryr sej, eller att det är medvetet. 
Det börjar redan i första scenbilden. Kvinnorna står framför en sån där horisontellt streckad tavla med höjdangivelser, en sån där man fotas framför i amerikanska filmer. Höjdangivelsen är i inches, så jag antar att vi är i USA, men när det sen börjar har alla svenska namn. 
Journalisten använder en kassettbandspelare som tydligt visar på att detta utspelar sej på 1980-talet.
Kvinnor dömda för vitt skilda brott sitter instängda på samma avdelning. 
Det verkar inte finnas några väktare på det här fängelset. Dottern släpps in av osynliga personer, på en låst avdelning, och sen lämnas hon liksom åt sitt öde. 
Att låta det hela utspela sej i ett fängelse verkar vara en ursäkt för att kunna ställa mamman mot väggen, på en plats hon inte kan fly ifrån. Platsen blir bara en gimmick och tillför inget ytterligare. 
Det är naivt och blåögt, och det är synd, för i grunden finns en intressant historia, men den drunknar i schabloner och karikatyrer, förutfattade meningar och generella uppfattningar. Manuset verkar vara skrivet av en tonåring, den där åldern där man vet allt utan att ha lärt sej något. Jag har svårt att tro att någon av upphovsmännen är någorlunda insatta i hur den svenska fångvården ser ut. Och det hade kunnat ge så mycket. 

Musiken är ett litet medley över olika musikstilar, och var gång en ny melodi börjar sitter jag och funderar på vilken sång den påminner om. Man dansar farligt nära plagiat, men det är nog meningen. 
Sångtexterna känns lite oinspirerat författade, med förutsägbara rim och låter ibland som en dålig översättning av något mycket banalt. Men det är nog meningen. 

Ikeas PS-serie hade för några år sen en kollektion som bestod till stor del av vitmålade träribbor, och Sven Haraldssons scenografi påminner mycket om den. Han har också slängt in ett gäng stora brandgula kub-kuddar som får mej att minnas att jag ännu inte har sett teveserien Orange Is The New Black, om kvinnor i fängelse. Jag vill ha en sån där kub-kudde. 

Produktionen har mycket kunnigt folk på scenen. Kajsa Reingardt, sorgligt outnyttjad i musikalsammanhang, har en sån där röst som gör att jag verkligen lyssnar på texten. Hon lyckas med mästerstycket att få mej att tänka på Barbro Hörberg, mitt i alltihop, och hon tvingar mej att tro på det hon sjunger. 
Lisette Pagler jobbar på i en äkthet och känslomässig nakenhet som gör att jag köper hennes historia. Hon har också den enda sången som verkligen berör, sången som hela föreställningen kretsar runt: varför hennes mamma övergav henne. 
Lisa Larsson, som jag tyckte mycket om i Katrin Sundbergs Du Kan Kalla Mej Mamma på Klara Soppteatern, har en väldigt fin scen om hustumisshandel och sin hund. 
Louise Peterhoff, som den obligatoriska flatan, visar energiskt och tydligt att hon vågar och gillar att ta ut svängarna, och hade kanske behövt en mer erfaren regissör för att kunna gå längre med tolkningen. 
Maria Eirefelt, i en mindre roll, gör en fin och obehagligt alldaglig version av en mördare. Hennes försiktiga scenspråk gör henne riktigt otäck.
Catharina Allvin har en jäkligt fin närvaro och ett suveränt utspel, men hade verkligen behövt något rejält att bita tag i. 
Vad gäller dansen känner jag att jag inte kan uttala mej, men jag hade nog förväntat mej att bli mer överraskad av sceniska rörelser i ett verk regisserat av en koreograf.
Nu tror jag väl inte att det här är tänkt att ha nån vidare livslängd efter sin spelperiod på Stadsteaterns lilla scen. Det här är en liten bagatell, en distraktion för stunden. Jag tror inte att ambitionen här är att säga mänskligheten något den inte redan har hört. Och det är synd.
Det är aldrig roligt att skriva en dålig recension, men det bästa i det här fallet är att jag inte tror att Anna Vnuk bryr sej om vad jag tycker. 


Gratis, tack Magnus. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1905+0 =1905:-



Upplagd av kl. 1 kommentar:
Etiketter: , , , , , , ,

söndag 2 februari 2014

DEN ALLVARSAMMA LEKEN, MED ANDRA ORD, I TONER, en musikal med text av Emma Sandanam och musik av Mette Herlitz, efter Hjalmar Söderbergs bok, med Albin Flinkas, Maja Rung, Marika Willstedt, Fredrik Meyer, kostym av kostymateljén och mask av Josefin Kulle Nygren, med regi av ensemblen, på Klara Soppteater, Kulturhuset Stadsteatern.


Jag vill börja med att be Soppteaterns kock om ursäkt. Vid söndagens föreställning av Den Allvarsamma Leken stod det en nästan orörd skål sötpotatissoppa på bord 2. Den var min. Förlåt. Soppan var väldigt god; jag glömde bara bort att jag var hungrig. Jag hann ta några matskedar, sen började musiken, och jag blev liksom bortförd av en föreställning, sådär som folk i filmer förs bort av aliens i rymdskepp, och när det var över och jag återigen satt i min stol var soppan lite kall. Men kakan var god.

Det finns vissa absoluta sanningar här i världen. 
Som att Girls Will Be Girls är världens roligaste film. 
Som att Daisy Fey och Mirkelmannen är världens bästa bok. 
Som att ingenting kan toppa Maggie Smith i Talking Heads. 
Som att Deborah Kerrs monolog  i The Night of the Iguana är så nära nån slags gud man kan komma. 
Odisputabel fakta. 
Som att du ångrar inte dom böcker du har läst, bara dom du aldrig öppnade.

Jag öppnade aldrig Den Allvarsamma Leken, och jag ångar det. Jag är övertygad om att en läsning av boken hade tillfört min teaterupplevelse så väldigt mycket mer. Inte för att den behövde det. Jag gillar bara att känna mej smart. 

Hjalmar Söderbergs bok Den Allvarsamma Leken kom ut 1912. Det är berättelsen om Lydia och Arvid, som  har en romans när dom är unga, för att sen, gifta på var sitt håll, träffas igen, och återuppta leken. Testa den där vägen dom aldrig tog, och se vart den leder. 

Scengolvet är vitt. På den vita fonden kryper en slags stor stiliserad gren, kanske finns den där för att symboliserande dom olika vägarna man kan ta här i livet. Eller så finns den där för att den är snygg. Till vänster står en svart flygel. I mitten två stolar, bredvid den högra, på golvet; brevpapper, penna och läppstift. Framför dom, vid scenkanten, två mickstativ. Till höger en cello.
Fyra personer på scenen. En kan spela cello. En kan spela flygel. En kan spela dragspel. En kan inte spela någonting, men fick vara med ändå. Det handlar egentligen bara om två personer, vi möter nästan inga andra, men alla är med och berättar.
Man står rakt upp och ner och talar till publiken. Man går in och ur rollerna, kommenterar spelet, iakttar varandra. Det är långt ifrån pretentiöst och fullt tillräckligt. 
Berättartexten, på vers och rim är skriven av Emma Sandanam och är ett litet mästerverk i sej. Det är vers som inte skanderar och rim som varken känns utstuderade eller förutsägbara.
Sångerna som oftast handlar mer om tillstånd än för handlingen framåt, framförs oftast vid mickstativen, ut mot publiken istället för mot medspelaren, vilket ger en sån där berömd brechtiskt verfremdungeffekt. Det är heller inte tydligt om det är Arvid och Lydia som sjunger, eller om det är skådespelarnas musikaliska kommentarer, vilket gör det spännande.
Det är skönt att, i musikalsammanhang, få uppleva musik och text man aldrig hört förut. Att höra oöversatt, otolkat text. Att slippa höra meningar som inte speciellt begåvade ”översättare” har snickrat ihop, med allt vad det innebär av nödrim, slaktad grammatik och de där sexistiska putslustigheterna som inte finns i originalet, men som vissa tror att en svensk publik inte kan klara sej utan. Det är skönt att höra något som inte är Hair, West Side Story eller Jesus Christ Superstar.
Men det är också ganska ansträngande att höra text och musik man aldrig hört förut, speciellt om det som i det här fallet varken handlar om schlager eller poptexter för dom liknöjda. Man måste verkligen anstränga sej, speciellt som sångerna inte är direkta aktioner eller har en definitiv riktning. Som bäst låter musiken riktigt magisk, som sämst låter det som någonting man hittat i byrålådan, polerat upp och försökt klämma in. Inte dåligt, men kanske inte riktigt passande. 
Kläderna är modernt retro med en chic styling av dåtidens enkla yllebyxor, västar och grova kängor. 
Uppsättningen är lekfull, med plötslig smärta och oväntade bråddjup. Det handlar inte om evig kärlek, det handlar inte heller om den där fantastiska olyckliga kärleken där den ene dör och den andre kan tillbringa resten av sitt liv med att minnas, trygg i vetskapen att partnern aldrig hann vara otrogen. Det här är en kärlekshistoria för vuxna. För dom som liksom vågar ta sej ett titt på livet, på riktigt. Till slut blir vi alla lämnade, eller, om vi har tur, lämnar någon. 

Mitt upp alltihop, när jag nästan fått en överdos av smakfulla lösningar och subtilt finlir tänkte jag:
”Vem har regisserat detta? Detta är mycket bra regi.” Jag fumlar i skumrasket bland soppskålar och kaffetermosar och hittar ett litet programblad: 
Regi Ensemblen står det. Feno-fucking-menaliskt. Dom har gjort det på egen hand. Det är nästan stört omöjligt, men dom har gjort det. 

När det är över sitter vi där, jag och min kamrat, lomhörda av våra egna busvisslingar och med rödklappade handflator. Framför mej på bordet står en skål kall soppa. Vi öppnar kaffetermosen och hugger in på kakorna, ivrigt diskuterande:
Hur hade det blivit om dom inte riktat sången rakt ut?
Vad hade hänt om sången varit i spel?
Var han för kall? Inte? Verkligen?
Var hon inte underbar?
Det bästa med teater är att det inte är över när det är över. 

Som alla som någon gång förts bort av en föreställning får jag ibland flashbacks:
Albin Flinkas som Arvid vid det sista farvälet. Hon säger adjö. Han säger adjö. Kylan i hans röst. Tårarna i hans ögon. 
Marika Willstedt går över scenen på väg till pianot, och Maja Rung, som Lydia, står mitt på scenen och berättar något för oss, tar in henne i spelet, och sänker rösten tills hon passerat.
Fredrik Meyers replikföring. Det känns som om han inte är rädd för det förhöjda, poetiska, som om det ord han säger är just det ord han själv skulle ha valt.
Den intima sängscenen, där de två älskade post coitus förefalla ligga i en säng, men i verkligheten står lutade mot fonden i en sängkvadrat av ljus. 

Och till sist, nånting vackert, på en cello.

Biljett + soppa: 190:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+190=1905:-


Tyckte dom om det här kanske du gillar dessa andra föreställningar på Klara soppteater:


LÄNKBLÄNK:

http://www.mhmusik.se

http://klassikerhornan.wordpress.com/2012/12/19/lisas-analys-av-den-allvarsamma-leken-av-hjalmar-soderberg/

http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_allvarsamma_leken

http://kulturhusetstadsteatern.se/Teater/Klara-Soppteater/Pjaser/Den-allvarsamma-leken/

The Night of the Iguana

Girls Will Be Girls

Maggie Smith: Bed Among the Lentils av Alan Bennett
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , , , , , ,

lördag 21 december 2013

MACBETH, av William Shakespeare, i regi av Fredrik Benke Rydman på Stockholms Stadsteater, föreställning 107(2013), recension


Av William Shakespeare
Regi Benke Rydman

Det här är åsikter om genrepet, men eftersom Stadsteatern tar betalt bedömer jag det hela som en färdig föreställning.

Detta är en uppsättning för dom som gillar dans, 70-talskostymer och inte har så höga krav på tolkning och förståelse av handling.

Jag ville verkligen tycka om den här föreställningen, eftersom jag tyckte mycket om det Benke Rydman tillförde till Romeo och Julia på Göta Lejon, men jag fullständigt avskydde den. Redan vid dom första entréerna var jag uttråkad och besviken. Detta är gimmickteater för mej, och med gimmickteater menar jag när man hittar en visuell infallsvinkel och  låter scenografi och kostym bli så framträdande att de tar över och  eventuellt maskerar att man inte har någon annan intressant läsning att komma med. King Lear på sjukhus, till exempel. 

Mitt största problem är valet av pjäs.  Det känns inte som om Rydman har något direkt att tillföra dramat, dom kunde lika gärna ha spelat Hamlet eller Richard III, det verkar vara 70-talet och funken som är det intressanta. Varför välja Macbeth? I min fantasi ser det ut såhär:

BENNY FREDRIKSSONS PÅ SITT KONTOR. DET KNACKAR PÅ DÖRREN. 

BENNY: KOM IN.

FREDRIK BENKE RYDMAN KOMMER IN.

BENNY: Hej, Benke, varsågod och sitt - 

FREDRIK BENKE: (AVBRYTER:) Fredrik Benke.

BENNY. Förlåt?

FREDRIK BENKE. Det är okej. 

BENNY (FORTSÄTTER, NÅGOT FÖRVIRRAD). Jag skulle vilja att du sätter upp Macbeth här på min Stadsteater.

FREDRIK BENKE. Okej, vilken typ av Macbeth vill du ha?

BENNY. Vilken typ? Din typ, hade jag tänkt. Lite overlocking och headbopping och vad det nu är du brukar göra?

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar, men jag menar typ vilken pjäs av Macbeth är det du vill att jag ska göra?

BENNY. Nej, nej, förlåt -

FREDRIK BENKE. Det är okej - 

BENNY(FORTSÄTTER:) - det är inte en pjäs av Macbeth, det är pjäsen Macbeth jag vill att du sätter upp?

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar. Macbeth, är det av han, typ Hamlet, eller typ vaddå?

BENNY. Det skulle man kunna säga. Shakespeare skrev Hamlet. 

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar. Så vem skrev Macbeth, typ?

BENNY. Eh, det var Shakespeare som skrev Macbeth, Benke.

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar, han skrev båda. Och det är Fredrik Benke. 

BENNY. Förlåt?

FREDRIK BENKE. Det är okej, gör bara inte om’et, typ. 

BENNY. Så du tycker detta verkar intressant? 

FREDRIK BENKE. Sure thing. On the top of my head tänker jag mej 70-talsgroove...

BENNY. Okej?

FREDRIK BENKE. Typ Shaft? Typ Boogie Nights, fast utan dildon, du fattar? Är det nån som dör i typ den här pjäsen, för om det är nån som dör i typ den här pjäsen så ser jag guns framför mej, fattar’u? Och typ blod.

BENNY. Öh, du kanske ska läsa igenom pjäsen först, Benke?

FREDRIK BENKE. Behövs inte, jag litar på dej när du säger att den är bra. Och det är Fredrik Benke.

THE END. 

Jag har inget emot Gimmickteater så länge läsningen håller. Här blir läsningen ranglig på flera ställen, exempelvis banketten där Macbeth ser Banquos våldnad: eftersom alla är så höga på kokain är det förvånande att dom överhuvudtaget reagerar på Macbeths syner, än mindre tar dom för något annat än delirium. 

Lehna Edwalls kostymer är i och för sej häftiga, men i det här sammanhanget ser dom ut att vara hämtade ur ett mycket välbudgeterat barnteveprogram, Sesam tar en titt på våld  och porr när Mamma var ung, till exempel. Eller om det fanns något Disneyland för 70-tals-stereotyper.

Scenografin, en slags enorm kraschad julstjärna, som enligt  hemsidan tillskrivs -

Scenografi
Fredrik Benke Rydman

Scenografi
Lehna Edwall

Och inte 
Scenografi Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall

- är till en början imponerande, som en blandning mellan klätterställning och enorm adventskalender, men blir i längden tröttsam, och dom flesta rena spelscenerna utspelar sej nere på scengolvet. 

Jag hade förväntat mej, när en koreograf börjat regissera, att dansen skulle få en mycket viktig plats i dramat, men det känns som om Rydman inte vet riktigt vet hur han ska ta tag i dramatiken, han döljer relationerna bakom schabloner och fysiska attityder, och ofta blir dansen på något sätt förvisad till övergångar mellan scener. Alla ser väldigt coola ut när dom kommer och när dom går, men det känns ibland som om Rydman har blandat ihop Macbeth och West Side Story.

Kvinnan bakom mej ser nog hur jag sitter och vrider och vänder mej, och i pausen frågar hon mej vad jag tycker. Hon bryter på ryska, och min första impuls är att fråga henne om läget i Ryssland, men min besvikelse över föreställningen är för stor, och jag babblar på. Det verkar som om hon håller med mej, men hennes brytning är så kraftig att jag ibland inte förstår. Hon säger något om att ”Teater är viktigt” och ”Det är viktigt att teater utvecklas”. Jag håller i princip med henne, men bara av princip. Så frågar hon om vi kunde byta plats för att hon har svårt att se scenen, något jag artigt avböjer som om hon erbjudit mej en ynnest. Vem tror hon att hon lurar: Stockholms stadsteaters scen är upphöjd, man ser scenen bra från hela salongen, och om hon är så kort borde hon tagit en telefonkatalog med sej. Dessutom sitter jag med en kompis som inte verkar överförtjust i vare sej henne eller föreställningen.
Efteråt ångrar jag att jag inte frågade henne om det hemska läget i Ryssland, men jag vet inte hur jag hade hanterat om hon sagt:
”Vilket hemska läge i Ryssland?”

Om första akten dansas bort så har andra akten en märkbar brist på dans, och här blir avsaknaden av övergripande regi tydlig. Scenen mellan Lady Macduff och hennes son och scenen  mellan Malcolm och Macduff spelas bredvid varandra med ömsom släckt ljus, vilket känns mer som ett filmiskt grepp än någon som inte tråkar ut en när det visas upp på en teaterscen. 

Stadsteaterns skådespelare imponerar som dansare, även om dansarna inte imponerar som skådespelare. Sofia Ledarp och Shebly Niavarani är värda en omnämning, och Ulf Eklund för sin fantastiska dans i festscenen.

Jag kan mycket väl ha fel, men när jag sitter och tittar på föreställningen får jag för mej  att detta är ett verk av någon som inte har sett mycket teater, som kanske inte ens tycker om teater, men som har sett väldigt mycket film.


Jag vågar tippa att detta blir en stor succé, speciellt bland ungdomar och dansintresserade.

  • MEDVERKANDE PÅ SCEN
    • Macbeth
    • Jörgen Thorsson
    • Lady Macbeth
    • Sofia Ledarp
    • Banquo
    • Kristofer Kamiyasu
    • Duncan
    • Ulf Eklund
    • Malcolm
    • Shebly Niavarani
    • Donalbain
    • Ylva Olaison
    • Lennox
    • Peter Gardiner
    • Ross
    • Henrik Norlén
    • Macduff/Hekate
    • Mats Qviström
    • Häxa 1
    • Thérèse Svensson
    • Häxa 2
    • Kirsti Stubø
    • Lady Macduff
    • Kirsti Stubø
    • Hovdam
    • Thérèse Svensson
    • Sonen
    • Jacob Hermansson
    • Sonen
    • Rion Nilsson
    • Sonen
    • Marcus Svanström
    • Dansare m fl roller
    • Markus B. Almqvist
    • Dansare m fl roller
    • Anton Borgström
    • Dansare m fl roller
    • Yared T. Cederlund
    • Dansare m fl roller
    • Alexander Dam
    PRODUKTION
    • Av
    • William Shakespeare
    • Översättning
    • Göran O Eriksson
    • Regi och koreografi
    • Fredrik Benke Rydman
    • Scenografi
    • Fredrik Benke Rydman
    • Scenografi
    • Lehna Edwall
    • Kostym
    • Lehna Edwall
    • Ljus
    • Linus Fellbom
    • Ljud
    • Simon Mårtensson
    • Videoproduktion
    • Andreas Skärberg
    • Mask
    • Katrin Wahlberg


Upplagd av kl. 3 kommentarer:
Etiketter: , , , , , , , ,
Prenumerera på: Inlägg (Atom)