Minst En Gång i Veckan: DEN ALLVARSAMMA LEKEN, MED ANDRA ORD, I TONER, en musikal med text av Emma Sandanam och musik av Mette Herlitz, efter Hjalmar Söderbergs bok, med Albin Flinkas, Maja Rung, Marika Willstedt, Fredrik Meyer, kostym av kostymateljén och mask av Josefin Kulle Nygren, med regi av ensemblen, på Klara Soppteater, Kulturhuset Stadsteatern.

söndag 2 februari 2014

DEN ALLVARSAMMA LEKEN, MED ANDRA ORD, I TONER, en musikal med text av Emma Sandanam och musik av Mette Herlitz, efter Hjalmar Söderbergs bok, med Albin Flinkas, Maja Rung, Marika Willstedt, Fredrik Meyer, kostym av kostymateljén och mask av Josefin Kulle Nygren, med regi av ensemblen, på Klara Soppteater, Kulturhuset Stadsteatern.

Jag vill börja med att be Soppteaterns kock om ursäkt. Vid söndagens föreställning av Den Allvarsamma Leken stod det en nästan orörd skål sötpotatissoppa på bord 2. Den var min. Förlåt. Soppan var väldigt god; jag glömde bara bort att jag var hungrig. Jag hann ta några matskedar, sen började musiken, och jag blev liksom bortförd av en föreställning, sådär som folk i filmer förs bort av aliens i rymdskepp, och när det var över och jag återigen satt i min stol var soppan lite kall. Men kakan var god.

Det finns vissa absoluta sanningar här i världen.

Som att Girls Will Be Girls är världens roligaste film.

Som att Daisy Fey och Mirkelmannen är världens bästa bok.

Som att ingenting kan toppa Maggie Smith i Talking Heads.

Som att Deborah Kerrs monolog i The Night of the Iguana är så nära nån slags gud man kan komma.

Odisputabel fakta.

Som att du ångrar inte dom böcker du har läst, bara dom du aldrig öppnade.

Jag öppnade aldrig Den Allvarsamma Leken, och jag ångar det. Jag är övertygad om att en läsning av boken hade tillfört min teaterupplevelse så väldigt mycket mer. Inte för att den behövde det. Jag gillar bara att känna mej smart.

Hjalmar Söderbergs bok Den Allvarsamma Leken kom ut 1912. Det är berättelsen om Lydia och Arvid, som har en romans när dom är unga, för att sen, gifta på var sitt håll, träffas igen, och återuppta leken. Testa den där vägen dom aldrig tog, och se vart den leder.

Scengolvet är vitt. På den vita fonden kryper en slags stor stiliserad gren, kanske finns den där för att symboliserande dom olika vägarna man kan ta här i livet. Eller så finns den där för att den är snygg. Till vänster står en svart flygel. I mitten två stolar, bredvid den högra, på golvet; brevpapper, penna och läppstift. Framför dom, vid scenkanten, två mickstativ. Till höger en cello.

Fyra personer på scenen. En kan spela cello. En kan spela flygel. En kan spela dragspel. En kan inte spela någonting, men fick vara med ändå. Det handlar egentligen bara om två personer, vi möter nästan inga andra, men alla är med och berättar.

Man står rakt upp och ner och talar till publiken. Man går in och ur rollerna, kommenterar spelet, iakttar varandra. Det är långt ifrån pretentiöst och fullt tillräckligt.

Berättartexten, på vers och rim är skriven av Emma Sandanam och är ett litet mästerverk i sej. Det är vers som inte skanderar och rim som varken känns utstuderade eller förutsägbara.

Sångerna som oftast handlar mer om tillstånd än för handlingen framåt, framförs oftast vid mickstativen, ut mot publiken istället för mot medspelaren, vilket ger en sån där berömd brechtiskt verfremdungeffekt. Det är heller inte tydligt om det är Arvid och Lydia som sjunger, eller om det är skådespelarnas musikaliska kommentarer, vilket gör det spännande.

Det är skönt att, i musikalsammanhang, få uppleva musik och text man aldrig hört förut. Att höra oöversatt, otolkat text. Att slippa höra meningar som inte speciellt begåvade ”översättare” har snickrat ihop, med allt vad det innebär av nödrim, slaktad grammatik och de där sexistiska putslustigheterna som inte finns i originalet, men som vissa tror att en svensk publik inte kan klara sej utan. Det är skönt att höra något som inte är Hair, West Side Story eller Jesus Christ Superstar.

Men det är också ganska ansträngande att höra text och musik man aldrig hört förut, speciellt om det som i det här fallet varken handlar om schlager eller poptexter för dom liknöjda. Man måste verkligen anstränga sej, speciellt som sångerna inte är direkta aktioner eller har en definitiv riktning. Som bäst låter musiken riktigt magisk, som sämst låter det som någonting man hittat i byrålådan, polerat upp och försökt klämma in. Inte dåligt, men kanske inte riktigt passande.

Kläderna är modernt retro med en chic styling av dåtidens enkla yllebyxor, västar och grova kängor.

Uppsättningen är lekfull, med plötslig smärta och oväntade bråddjup. Det handlar inte om evig kärlek, det handlar inte heller om den där fantastiska olyckliga kärleken där den ene dör och den andre kan tillbringa resten av sitt liv med att minnas, trygg i vetskapen att partnern aldrig hann vara otrogen. Det här är en kärlekshistoria för vuxna. För dom som liksom vågar ta sej ett titt på livet, på riktigt. Till slut blir vi alla lämnade, eller, om vi har tur, lämnar någon.

Mitt upp alltihop, när jag nästan fått en överdos av smakfulla lösningar och subtilt finlir tänkte jag:

”Vem har regisserat detta? Detta är mycket bra regi.” Jag fumlar i skumrasket bland soppskålar och kaffetermosar och hittar ett litet programblad:

Regi Ensemblen står det. Feno-fucking-menaliskt. Dom har gjort det på egen hand. Det är nästan stört omöjligt, men dom har gjort det.

När det är över sitter vi där, jag och min kamrat, lomhörda av våra egna busvisslingar och med rödklappade handflator. Framför mej på bordet står en skål kall soppa. Vi öppnar kaffetermosen och hugger in på kakorna, ivrigt diskuterande:

Hur hade det blivit om dom inte riktat sången rakt ut?

Vad hade hänt om sången varit i spel?

Var han för kall? Inte? Verkligen?

Var hon inte underbar?

Det bästa med teater är att det inte är över när det är över.

Som alla som någon gång förts bort av en föreställning får jag ibland flashbacks:

Albin Flinkas som Arvid vid det sista farvälet. Hon säger adjö. Han säger adjö. Kylan i hans röst. Tårarna i hans ögon.

Marika Willstedt går över scenen på väg till pianot, och Maja Rung, som Lydia, står mitt på scenen och berättar något för oss, tar in henne i spelet, och sänker rösten tills hon passerat.

Fredrik Meyers replikföring. Det känns som om han inte är rädd för det förhöjda, poetiska, som om det ord han säger är just det ord han själv skulle ha valt.

Den intima sängscenen, där de två älskade post coitus förefalla ligga i en säng, men i verkligheten står lutade mot fonden i en sängkvadrat av ljus.

Och till sist, nånting vackert, på en cello.

Biljett + soppa: 190:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+190=1905:-