 |
| Foto: Roger Stenberg.
Jag sitter längsta fram i Dramatens stora salong. Jag älskar att sitta längst fram i Dramatens stora salong. Man ser allt. Jag behöver inte sitta längre bak och få en överblick. Jag vill sitta nära så att jag ser ögonen, tårarna, och svetten.
Till höger är en tom sittplats. Eller, inte riktigt, där ligger min jacka. Till vänster sitter en kvinna som jobbade i kören på Oscarsteatern när Dolly Levy trillade ner i orkesterdiket. Goodbye, Dolly, liksom.
Vi ska se Richard III. Jag tror faktiskt inte jag har sett den förut. Eller, jag har ett svagt minne av Riksteatern i Kalmar när jag gick i gymnasiet, men det kan vara inbillning. På den tiden tror jag knappt att jag kunde skilja på Hamlet och den puckelryggiga hunden. Allt var liksom bara Shakespeare för mej.
Jag antar att jag läst pjäsen någongång, för jag har handlingen ganska klart för mej. Scenen med Lady Anne, pojkarna i Towern, monologerna.
Det här ska bli väldigt spännande, det tycker både jag, Körkvinnan från Oscars och hennes väninna.
Ett enormt rum utan fjärde vägg, med graffiti på de höga vita väggarna. En vidunderligt stor salongsdörr i fondväggen. Rummet känns högre än det är brett, som en vestibul i ett sen länge övergivet 1800-talspalats. En slags modern kristallkrona av ledljus i taket. En svart, upphöjd vridscen, som en sån där snurrbricka man kan ha på bordet med olika kryddor på. Svarta stolar på brickan. Skådespelare på stolarna. Män och kvinnor i moderna kläder. Kvinnorna i svart. Männen i vita skjortor och svarta byxor.
Det snurrar. Det snurrar hela tiden, som kugghjul, obönhörligt, som tiden, som något ofrånkomligt.
Det här är en jävligt svår pjäs, historiskt, alltså. Det är relationer och släktskap och bryllingar och kusiner och vem ärver vad när vem dör? Den är en sån där pjäs som nästan måste spelas pekandes:
HUVUDPERSONEN. (PEKAR PÅ BRYLLINGEN.) Godmorgon, min Brylling.
EN BRYLLING. Godmorgon, ers huvudperson, hur står det till en dag som denna dag i England för länge sen?
HUVUDPERSONEN. (PEKAR PÅ BRYLLINEN.) Tråkigt, min Brylling. (PEKAR PÅ SEJ SJÄLV.) Jag, Huvudpersonen, son till dej, Modern, (PEKAR PÅ MODERN), bror till dej, Broder nr 1 (PEKAR PÅ BRODER NR 1) tror att du, Broder nr 2 (PEKAR PÅ BRODER NR 2) är på väg att förråda mej genom att gifta dej med min farbrors kusins ingifte svågers brylling? (PEKAR HYRSTERISKT ÅT ALLA HÅLL OCH KANTER.)
(BLODVITET BÖRJAR.)
Och faktum är att det nästan är så. Inte så övertydligt som i ovanstående nobelprisnominerade kortpjäs, men lika begripligt. Jag fattar inte hur dom gör det, det borde vara omöjligt, förutom att det otänkbara är vardagsmat för dom. Dom är skådisar och Underverk är deras mellannamn. Jonas Underverk Karlsson och Reuben Underverk Sallmander och Ingela Underverk Olsson.
Det är som ett barn som hatar sina leksaker. Eller, älskar att hata sin leksaker. Damien, eller Caligula som barn. Tennsoldaterna och dockorna och nallebjörnar hoppas att dom ska överleva dagens lekar, men dom vågar knappast hoppas. Dom sitter och ser hur de andra leksakerna behandlas, och när deras namn ropas upp reser dom sej, förvirrade, från sina stolar, osäkra på vad som förväntas av dom. Dom iakttar och reagerar, oförmögna att ingripa. De goda dör först.
Skådisarna är på scenen hela tiden. De många smårollerna dubbleras med enkla, men tydliga medel: en uppknäppt skjorta, ett par glasögon, en liten förändring av röst och kroppshållning. Upprullade byxor och barfota blir dom de dödsdömda småprinsarna.
Det blir på något sätt kvinnornas pjäs. Passivt kan dom bara se på hur deras makar, fäder, söner och bröder försvinner, en efter en. Dom förbannar och spyr galla, fångade i ett nät dom själva varit med och knutit.
Jag älskar den här typen av teater, där man inte bara agerar utan också reagerar. Där man inte hela tiden förefaller beredd med en förvald känsla, utan plötsligt verkar stå på scenen och inte veta vad man känner, vad man ska göra. Där man låter känslorna skölja över sej och förefalla skriva pjäsen i stående stund.
Danilo Bejarano - som jag tyckte mycket om i De Oskyldiga, har en väldigt fin scen där han, evigt positiviserande, leende försöker att inte förstå att det är ute med honom.
Så varför gör han det då, Richard III? Jag antar för att han kan. För att de goda människorna vill inte, vägrar se det vidriga, innan det är för sent.
”Nej, nej, inte här, inte igen…” säger man leende, trygga i sin övertygelse tills bilan faller. Man vill inte acceptera det onda innan man en dag öppnar morgontidningen och det plötsligt sitter i regeringen och styr vårt land.
En tro på det goda i en värld som är ond.
 |
Svarta Djuret Sorg:
"Först sitter jag still och bara blinkar, väntar på vad som ska hända när man slutat förklara, beskriva, berätta, när pjäsen liksom börjar. Och så inser jag, ganska snabbt:
Det är det här som är pjäsen. Herrejävlar!
Ordtsunamin forsar ut mot oss, når mej till knäna, till magen, till halsen, jag sveps med, tumlar runt, omtumlad, tappar andan, tappar känslan för upp och ner, för tiden. Är det över? Det är inte över? När tar det slut? Tar det slut?
Skådisarna förtrollar mej, och jag är bara tillräckligt vid medvetande för att inse att det dom gör, det är ett storverk."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/svarta-djuret-sorg-av-anja-hilling.html
"När det är över sitter vi där, jag och min kamrat, lomhörda av våra egna busvisslingar och med rödklappade handflator. Framför mej på bordet står en skål kall soppa. Vi öppnar kaffetermosen och hugger in på kakorna, ivrigt diskuterande:
Hur hade det blivit om dom inte riktat sången rakt ut?
Vad hade hänt om sången varit i spel?
Var han för kall? Inte? Verkligen?
Var hon inte underbar?
Det bästa med teater är att det inte är över när det är över. "
Låter det intressant? Här är resten:
Förutom det att Richard inte var någon puckelryggig hund. Shakespeare skrev vinnarens historia...
SvaraRaderaDen stilrena ståltermosen som flyttades runt ett par gånger trodde jag eventuellt skulle kunna innehålla Richards blod i slutscenen t ex. Men icke.
SvaraRaderaNär det är dags för pausen går först Richard ut genom den stora porten, snart följd av resterande personer. Symboliskt minsann.
Emellanåt ser det ut som om de ställer sig i skamvrån. Det där med att skådespelarna är på scenen hela tiden.