SKAKA GALLER av Anna Vnuk, Mija Fokesson och David Shutrick, regisserad och koreograferad av Anna Vnuk, musik av Mija Folkesson, text av David Shutrick, med Kajsa Reingardt, Lisette Pagler, Lisa Larsson, Louise Peterhoff, Catharinga Allvin och Maria Eirefelt, kostym och scenografi av Sven Haraldsson, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 24 2014, öppen repetition dagen innan genrep, recension.

Regissören till det här verket påminner mej om såna där deltagare i Project Runway som visserligen åker ut ganska snabbt, men som aldrig tvivlar på sin talang och står bakom sin design till hundra procent. Dom tittar förvånat på när Tim Gunn får sina frustrerade men tillbakahållna utbrott, och när Heidi Klum frågar varför dom har valt att sätta apelsinfärgade volanger och hallonröda rosetter på en dannebrogenfärgad slalomdräkt så svarar dom: ”Jag tyckte det var fint.” Det verkar aldrig falla dom in att dom skulle kunna tveka, ändra sej, välja något annat. Dom känns opåverkbara. Dom är ett litet universum, i sej. 

Detta är berättelsen om en kvinna som utger sej för att vara journalist för att i fängelse kunna besöka den kvinna som lämnade bort henne när hon var liten, och hon vill veta varför.

Varje pjäs har egna regler, sin egen logik, och det är upp till verkets skapare att ganska snabbt etablera vad det är som  gäller, för att vi som publik ska kunna slappna av och börja följa med. Vi vill veta vad det är för slags värld vi ska besöka. Kan alla flyga? Kan jag skratta eller borde jag gråta? Dansar man istället för att prata? Utspelar det sej i en fantasivärld eller är verkligheten  ganska lik vår egen? Och om det nu är  nutid: varför har ingen mobiltelefon?
Denna logik behövs för att vi ska kunna köpa fantasin. Om vi vet vad det är som gäller så vet vi också när någon bryter mot gällande regler. Om man i West Side Story inte lyckats berätta att Maria och Tony kommer från oförenliga grupper blir handlingen ganska förvirrande. 
Det finns så många konstigheter i den här föreställningen att jag måste utgå från att upphovsmännen inte bryr sej, eller att det är medvetet. 

Det börjar redan i första scenbilden. Kvinnorna står framför en sån där horisontellt streckad tavla med höjdangivelser, en sån där man fotas framför i amerikanska filmer. Höjdangivelsen är i inches, så jag antar att vi är i USA, men när det sen börjar har alla svenska namn. 

Journalisten använder en kassettbandspelare som tydligt visar på att detta utspelar sej på 1980-talet.

Kvinnor dömda för vitt skilda brott sitter instängda på samma avdelning. 

Det verkar inte finnas några väktare på det här fängelset. Dottern släpps in av osynliga personer, på en låst avdelning, och sen lämnas hon liksom åt sitt öde. 

Att låta det hela utspela sej i ett fängelse verkar vara en ursäkt för att kunna ställa mamman mot väggen, på en plats hon inte kan fly ifrån. Platsen blir bara en gimmick och tillför inget ytterligare. 

Det är naivt och blåögt, och det är synd, för i grunden finns en intressant historia, men den drunknar i schabloner och karikatyrer, förutfattade meningar och generella uppfattningar. Manuset verkar vara skrivet av en tonåring, den där åldern där man vet allt utan att ha lärt sej något. Jag har svårt att tro att någon av upphovsmännen är någorlunda insatta i hur den svenska fångvården ser ut. Och det hade kunnat ge så mycket. 

Musiken är ett litet medley över olika musikstilar, och var gång en ny melodi börjar sitter jag och funderar på vilken sång den påminner om. Man dansar farligt nära plagiat, men det är nog meningen. 

Sångtexterna känns lite oinspirerat författade, med förutsägbara rim och låter ibland som en dålig översättning av något mycket banalt. Men det är nog meningen. 

Ikeas PS-serie hade för några år sen en kollektion som bestod till stor del av vitmålade träribbor, och Sven Haraldssons scenografi påminner mycket om den. Han har också slängt in ett gäng stora brandgula kub-kuddar som får mej att minnas att jag ännu inte har sett teveserien Orange Is The New Black, om kvinnor i fängelse. Jag vill ha en sån där kub-kudde. 

Produktionen har mycket kunnigt folk på scenen. Kajsa Reingardt, sorgligt outnyttjad i musikalsammanhang, har en sån där röst som gör att jag verkligen lyssnar på texten. Hon lyckas med mästerstycket att få mej att tänka på Barbro Hörberg, mitt i alltihop, och hon tvingar mej att tro på det hon sjunger. 

Lisette Pagler jobbar på i en äkthet och känslomässig nakenhet som gör att jag köper hennes historia. Hon har också den enda sången som verkligen berör, sången som hela föreställningen kretsar runt: varför hennes mamma övergav henne. 

Lisa Larsson, som jag tyckte mycket om i Katrin Sundbergs Du Kan Kalla Mej Mamma på Klara Soppteatern, har en väldigt fin scen om hustumisshandel och sin hund. 

Louise Peterhoff, som den obligatoriska flatan, visar energiskt och tydligt att hon vågar och gillar att ta ut svängarna, och hade kanske behövt en mer erfaren regissör för att kunna gå längre med tolkningen. 

Maria Eirefelt, i en mindre roll, gör en fin och obehagligt alldaglig version av en mördare. Hennes försiktiga scenspråk gör henne riktigt otäck.

Catharina Allvin har en jäkligt fin närvaro och ett suveränt utspel, men hade verkligen behövt något rejält att bita tag i. 

Vad gäller dansen känner jag att jag inte kan uttala mej, men jag hade nog förväntat mej att bli mer överraskad av sceniska rörelser i ett verk regisserat av en koreograf.

Nu tror jag väl inte att det här är tänkt att ha nån vidare livslängd efter sin spelperiod på Stadsteaterns lilla scen. Det här är en liten bagatell, en distraktion för stunden. Jag tror inte att ambitionen här är att säga mänskligheten något den inte redan har hört. Och det är synd.

Det är aldrig roligt att skriva en dålig recension, men det bästa i det här fallet är att jag inte tror att Anna Vnuk bryr sej om vad jag tycker. 

Gratis, tack Magnus. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1905+0 =1905:-