Jag trodde att jag hade varit på Fria Teatern. Jag menar nyligen. Jag menar nyligen som i höstas, eller kanske i våras. Definitivt. Definitivt ganska nyligen.
Det har börjat snöa igen, men jag har cyklat i värre väder. Och det är inte så väldigt långt från Midsommarkransen till Högdalen. Och kartfunktionen på min iPhone har räknat ut den bästa vägen. Tråkigt bara att den inte har en cykel-inställning. Man måste välja mellan gångtrafikant och bilist. Jag låtsas att jag är gångtrafikant. Det känns tryggast så. Man vet att man inte kommer att hamna på någon slags motorväg.
Jag känner inte igen mej alls. Jag trodde att jag visste var jag var, men jag är någonstans jag aldrig varit, tror jag. Eller har jag bara tagit en annan väg? Jag stannar väldigt ofta, dubbelkollar och jämför. När jag börjar närma mej teatern tänker jag att jag på något sätt måste ha tagit en bakväg, att jag liksom kommer från fel håll.
Jag leder min cykel över en stor parkering. Detta är ett centrum, av något slag, men jag verkar ha kommit in på baksidan. Inga stora välkomnade skyltar. Ingen upplyst entré.
Så plötsligt, mellan husen, några kvarter bort lyser det plötsligt: Fria Teatern. Nu vet jag var jag är! Jag har bara tagit en slags konstig väg, bara.
Det är bara det att när jag kommer fram till byggnaden är jag övertygad om att jag aldrig varit där. Nej, det här är helt obekant. Jag har aldrig varit här.
Det är två timmar innan föreställningen ska börja. Jag gillar att vara ute i god tid, och var osäker på hur lång tid det skulle ta att cykla. Dörren är låst. Jag trycker på en slags porttelefon. En kvinna svarar. Jag frågar om det här är entrén, liksom hoppas att det ska finnas en annan sida, en annan dörr, där jag känner igen mej, även om jag inser det absurda i att jag har en skylt ovanför där det klart och tydligt står ENTRE TILL FRIA TEATERN. Kvinnan svarar att detta är rätt dörr. Jag tackar för mej.
Jag tittar in genom glaset. Det ser inte ut som om dom har någon servering. Jag behöver äta något, och jag behöver ta ut kontanter, eftersom dom inte tar kort. Dessutom har jag i flera dagar släpat runt på två tomma kolsyrepatroner till min läskmaskin. Mot Högdalens Centrum!
Pizzafylld, kolsyrepatronerad och vid god kassa är jag tillbaka en dryg timme senare. Nu går det att öppna dörren. Det hänger en himla massa affischer i entrén. I 40 år har Fria Teatern funnits. Det är imponerande. Jag går uppför trappan.
Nedrans. Jag förbannar den svampiga pizzan och den blaskiga colan. Här har dom hemgjorda mackor, kaffe, vin och öl. Jag är proppmätt. Nedrans.
Jag hämtar ut min biljett. Det är mysigt här. Det känns lite som en vägkrog, lite som ett galleri, lite som en båt, konstigt nog. Båtkänslan kommer nog av att trappan liksom letar sej upp i mitten av rummet. Det hänger bilder och affischer överallt. 40 år av historia. Sveriges äldsta fria teater.
Folk börjar komma. Dom kanske är lite yngre än den publik jag är van vid. Inga direkta moln av grått hår, men inte heller så många yngre. Ganska många grupper om fem, sex personer. Jag antar att när man åker så här långt ut i förorten känner man sej tryggare om man är fler.
Jag går runt och tittar på affischer, läser information, tittar på utställda kläder. Teatern har det svårt. Indragna stöd. Jag skriver på en lista. Det är varmt, mycket varmt, mycket varmt.
Roland Schimmelpfennig, författaren till kvällens pjäs, är för mej totalt obekant. Jag gissar på att han är tysk. Jag har bara läst på så mycket att jag vet att det handlar om en Kinarestaurang, tror jag. Och något om lek med könsroller. Män som spelar kvinnor. Sånt.
Det ringer in. Var har jag min biljett? Jag som brukar vara så ordentlig hittar den inte alls. Jag springer bort till kassan och frågar hur biljetten ser ut. Liksom ett kvitto, säger dom. Jag börjar sortera igenom mina kvitton. Nej. Kvinnan i kassan håller upp en plan över salongen, där varje namn står inskrivet. Jag sitter på plats 64, kan jag läsa. Suck och pust. Jag springer in, sist av alla.
Och nu, för första gången, känner jag igen mej. Eller? Jovisst? Jag känner igen mej. Jag har varit här förut…
Det börjar. Jäklar i helsike, som det börjar! Skådisarna är millimeterexakta, på pricken, regisserade som i en dansfars. Ingenting halvdant, inget lämnas åt slumpen. Det bankas på Wok-pannor, det rullas ut mattor, det dras ut tänder. Det här är iscensatt parkour. Replikerna liksom jongleras fram, flyger genom luften som femhundra kastknivar, alla på en gång, och alla i perfekta banor, utan att krocka.
Tre män, två kvinnor och en jäkla massa roller. Med små medel förändras grundkostymerna: man plockar upp en ros ur fickan, sätter den i håret och blir en vacker servitris. Man fäller upp sin sin hoodie-huva och håller upp två känselspröt mot pannan och blir en syrsa. Man knyter en blodig handduk runt midjan och den blir en röd klänning. Två turkosa sjalar blir två flygvärdinnor.
Mitt på scenen: en upphöjd cirkel, flankerad av två avrundade rektanglar. Ett litet bord med stol. En kinesisk lykta i taket. Och givetvis, den Gyllene Draken, i taket, vid fonden. Man behöver verkligen inte mer.
Det kretsar runt den asiatiska lilla trånga restaurangen Gyllene Draken, kockar och gäster. Det är som en saga. En vacker, obehaglig nutidssaga. Som ett slags filmiskt nät flätas alla roller och handlingar ihop, återknyts, lämnas öppna. Den papperslösa kocken med tandvärk. Den unga kvinnan som inte har några tillhörigheter förutom sin ungdom och sin kropp, och hålls instängd i en lägenhet ovanför restaurangen. Mannen som blivit lämnad. De två flygvärdinnorna, hemkomna från Sydamerika. Mannen som inte vill bli far, som äcklas av sin flickvän. Det är otäckt som ett övergrepp, en rutten tand, som ett skitigt restauranggolv, ingrott och kackerlackkryllande. Och väldigt, väldigt vackert.
Repliker tas om, återanvänds, vänds och vrids på. Matbeställningar skriks om och om igen, som ett slags mantra, eller böneutrop. Man stiger in och ur roller, kommenterar sina egna pauser. Jag tänker på Stig Dagermans Att Döda Ett Barn. ”Och mannen som snart ska döda ett barn kör in i den första byn.” Eller hur det nu var.
Männen spelar kvinnor, och kvinnor spelar män, vilket ger en härligt skön distans, men också medför att man kan spela könen mycket tydligt. Man blir till representanter av det andra könet. En kvinna som bräsar med benen och skvätter ner sej med öl ger oss en tydlig bild av det manliga beteendet. En man som kokett lägger huvudet på sned och fnittrar eller förlamande tam bara står och väntar på att förnedras gör att vi ser kvinnan så mycket tydligare.
Bakgrundsmusik slås av och på, ibland var femte sekund, känns det som, och jag har full respekt för ljudteknikern som aldrig missar en ljud-cue.
Jag sitter rakt upp och ner i min stol och bara gapar. Det här är så jäkla bra!
I pausen, efter att ha pustat ut lite, går jag ut i kafét och börjar nagelfara affischerna. Den måste vara här, affischen för det jag vet att jag har sett här. Gökboet? Anne Franks Dagbok? Utsikt Från En Bro?
Så plötsligt stannar jag framför en affisch. Eller: en slags minireplika av en affisch. Den sitter uppklistrad tillsammans med en massa andra miniaffischer i vad jag antar är en kronologisk ordning. Den ser ut som något av Pierre et Gilles. Kitschigt. En ung man i glasögon och en ung blond flicka, prästkragar, vallmor och ett stort rött hjärta.
Tankarna far runt inne i huvudet, som körsbär och citroner i en enarmad bandit. Var det här? Var det inte i på Turteatern i Kärrtorp? Nej, det måste ha varit här. Jag ser liksom nästan scenografin framför mej.
Tydligen var det här, i Högdalen, på Fria Teatern, som jag 2002 för första gången såg Staffan Göthes En uppstoppad Hund. Jag älskade den uppsättningen. Jag älskar den pjäsen.
Det ringer. Pausen är slut.
Jag är först in.
Cyklingen hem känns som nedförsbacke hela vägen. När teater är bra är den bättre än allt annat.
Vanlig biljett, 205:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 2765 + 250 = 3015:-
LÄNKAR: http://www.friateatern.se/forestallningar/draken.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar