När var jag senast i Hallunda? Tio år sen? Det är mer än fem i alla fall. Jag har ingen aning om hur jag ska gå. Jag har minnen av en slags galleria, och att man var tvungen att promenera en bra bit om man skulle till Riksteatern.
Jag ska se…?
Vad var det pjäsen hette nu igen?
Hela dagen har jag blivit tvungen att gå tillbaka till mina anteckningar för att kolla upp titeln. Jag vet inte varför det är så. Jag får liksom ingen tydlig bild. Vinterns Stjärnor ger mej en bild. Och Vinterns Stjärnor Lyser ger en bild. Men jag tror att det är Här:et i titeln som helt förvirrar mej. Eller När:et. Var är här? Var är vi? Efter att ha sett föreställningen är jag fortfarande lite osäker på var vi var.
Det är ganska lätt att göra en bedömning av en Shakespeareföreställning. Man är ofta bekant med handlingen, och kan på så sätt lätt definiera vad det är regissören har tillfört. Här är det svårare. Vad är regigrepp och vad är manus? Vad vill manusförfattaren säga och vad säger regissören? Eller säger dom samma sak?
En härligt språkligt varierad ensemble kommer in och förklarar var vi är och att ingenting någonsin händer här. Detta är en helt vanlig dag. Någonstans.
Det är mycket vackert. Det snöar nästan hela tiden, och i fonden projiceras en film av en snöig vinterväg som aldrig tycks ta slut. Ett slags enkelt podium av träplank står bak på scenen. Jag, som kommer från Öland, tänker på fågeltorn, men antar att det nog har en annan användning långt upp i Sverige. Kanske man klättrar upp där för att inte trampas ner av renar? Eller står man där och väntar på bussen?
Kostymerna är många och effektfulla med många snabba byten. Moderna vinterkläder blandas med sameinspirerade plagg, djurmasker och historisk kostym.
Rekvisita flyger in och ut på scenen: lap-tops, stolar, dödskallar, skorkartonger fyllda med gamla fotografier.
Och över allt: snö. Det är nästan så att man sitter lite och fryser.
En ganska bra bit in i föreställningen sitter jag och känner det som om dom har dramatiserat en bok jag inte har läst, och berättar den genom så subtila referenser till berättelsen att jag inte förstår. Handlingen avbryts hela tiden av hög musik och vilda danser, och scener i mask, och jag förstår inte om dom berättar något eller om dom bara är där för att väcka publiken. Det är först när nästan halva tiden gått som jag förstår att det här, det ska handla om de två flickorna och den äldre samen. Men sen sitter jag och undrar hur mycket av deras berättelse jag missat när jag försökte förstå vad det handlade om. Jag önskar att dom hade kallat pjäsen Två flickor och en Same, men det hade väl låtit för mycket som början på ett Bellmanskämt.
Det handlar om två flickor som ska hålla ett föredrag om sitt kulturarv i skolan. Dom bor långt upp i Sverige, och har rötter i kulturer som inte har svenska som modersmål. Dom frågar sina föräldrars föräldrar om sin historia.
Det handlar också om en gammal man som förföljs av minnet av en syster som försvann.
Det handlar om övergrepp av den svenska staten på dom som inte talade svenska. Det handlas om att tvingas att minnas det förflutna. Att tvingas uppleva det förflutna, igen. Flickornas sökande gränsar nästan till sadism, men dom har kanske all rätt, eftersom det är deras historia också. Det är lite som om Måndag Hela Veckan hade utspelat sej i Treblinka. Det känns inte som om det finns någon lust bland de äldre att återberätta det förflutna, men när det väl är gjort känner dom sej lättade. Det är lite som att glorifiera ett tandläkarbesök med tal om katarsis.
Men det är givetvis en viktig del av vår historia.
Några försök att införa de dövas historia känns insprängt, påklistrat, lite skrivet på näsan. De dövas tidiga historia ser nog lika otäck ut över hela Sverige och känns här lite styvmoderligt behandlat. Som om vi måste ha med lite dövhistoria, liksom, så in med en döv mormor och låt en ”svensk” hålla ett tal som förlöjligar teckenspråk.
Vi förstår: det handlar om när alla skulle lära sej prata svenska.
Dawn Jani Birley, den tecknande skådespelaren, är fantastisk, och tillför så mycket mer än bara uppmärksamhet på dövhet och teckenspråk. Det blir när man för dövheten på tal som den förringas, när begränsningen påpekas, som om man kommenterade en dansares steg, en sångares toner. Det är uttrycket som är det viktiga.
Efter föreställningen känns det ganska deprimerande. Det är som om någon visat stillbilder av förgångna tråkigheter i en och en halv timme. Man känner sej maktlös, nedstämd, handlingsförlamad. Det tillhör det förgångna, så det finns inget man kan göra.
Men i en värld som blir otäckare var gång tidningen dimper ner på hallmattan kan jag inte låta blir att tänka på förföljelsen av de homosexuella i Ryssland, Frankrikes utrensning av Romer, Danmarks och vår egen växande främlingsfientlighet, abortmotståndet och vanvården av de gamla. Det händer nu.
Så det är så jag väljer att se föreställningen: som ett slags varnande exempel. Som ett slags minnestal över något inte riktigt begravt. Jag känner det som en tysk i min ålder måste känna inför förintelsen. Se: detta är vad mina förfader gjorde mot andra.
Jag vet inte vad jag ska göra med det.
När jag sitter på tunnelbanan hem till Midsommarkransen och ska slänga iväg ett twitter blir det tvärstopp:
Vad var det nu pjäsen hette?
Gratis, tack Jenny. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1905+0 =1905:-
Länkblänk:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar