Det regnar, så för en gångs skull tar jag inte cykeln. Jag känner mej som en turist på tunnelbanan. Måste kolla vilken linje jag ska byta till. Var ska jag gå av? Folk är vackrare än jag kommer ihåg, men det är väl för att det snart är fredagkväll. Det finns en viss lyx i att kunna sitta och läsa medan man färdas.
Jag är tidig. Jag är först. Det är bara jag och cafékillen, som jag känner igen som cafékillen på Fria Teatern kvällen innan. Vi kan kalla honom Gunter.
”Jag är överallt” svarar han när jag påpekar. ”Det är till och med samma musik som igår.”
Jag får min biljett och frågar om mat. Det finns soppa, linssoppa, men den är inte varm än. Jag säger att jag kan vänta. Klart att jag kan vänta. Jag sätter mej. Ella Fitzgerald och Eartha Kitt. Jag gillar Gunters musik.
En kvinna kommer in, utan ytterkläder. Rött hår. Lite… volumiös. Går fram till Gunter. Böjer sej fram över disken.
Jag försöker höra vad hon säger, men Dinah Washington är så Mad About the Boy att jag inte hör ett ord. Jag reser mej och går fram till en bokhylla. Låtsas vara bibliofil.
Hon är lite dragen, säger hon, men hon menar vad hon säger, säger hon. Någonting om samer. Någonting om musik. Hon menar allvar, säger hon. Bäst i Sverige, säger hon. Nånting om rasism.
Gunter säger att hon måste prata med de Caféansvariga. Hon måste maila, säger han. Hon får en lapp.
Jag kan komma på stört, säger hon. Jag minns inte om hon knäppte med fingrarna, men det känns som om hon gjorde det.
Det har kommit fler människor, och hon sticker plötsligt inte ut lika mycket, smälter liksom in. Jag märker inte ens när hon går.
Några ensamma, äldre damer. Yngre alternativister, i gäng.
Två unga svartklädda, mörkhåriga kvinnor med anknytning till teatern försöker placera ut en fåtölj. Det tar dom nästan en timme, och det blir inte bra. Dom ger upp, kommer tillbaka, vrider och vänder, som om det vore en installation. Jag vill säga åt dom att enligt Feng Shui vill man inte sitta med ryggen mot ett öppet rum, men det är sånt man måste upptäcka själv. Det börjar bli ont om sittplatser, men ingen sätter sej i fåtöljen.
Gunter kommer med soppan. Ber om ursäkt att den har tagit tid. Den är väldigt god. Man får en liten ostmacka, också.
Så ställer sej Gunter på den lilla scenen i foajen, klingar i ett vinglas och läser upp ett meddelande från regissören. Jag minns inte ett ord, men jag minns att jag log.
Vi går in. Tre personer i gigantiska wellpapphuvuden står på scenen. Bokhyllor skärmar av spelytan. Ljuset går ner.
När jag var liten gick jag på en barnföreställning av en fri teatergrupp i en kvarn på Öland. Det var rökigt och luktade konstigt och alla var fula och det var inte alls som barnprogrammen på tv. Jag skrek och skrek tills mamma kom och hämtade mej.
Tur-teaterns uppsättning av Begränsat utrymme påminner mej om den upplevelsen: det här är helvetisk barnteater. Detta är som om Marionetteatern blivit besatt av Pazuzu. Som om Teater Tre skapat en föreställning för Rosemarys Baby. Som om Staffan Westerberg gjort comeback. Det är underbart.
Det handlar om en bibliotekarie som åker på bokmässa och möter sin idol. Det handlar om tre pojkar, tre killar, tre män och en kvinna i skogen. Det handlar om en bostadslös man som liksom inte vill släppa fram sina känslor. Det handlar om övergrepp, misshandel, mord. Det är dockteater, maskspel, och jag förväntar mej att Kung Ubu ska göra entré när som helst.
Skådisarna agerar någonstans mellan performance och teater. Vilka repliker kommer i stunden och vilka är skrivna? Det är roligt och obehagligt, vackert och vidrigt. Det är förtrollande och förfärligt.
Det känns som om det borde vara gjort av en mycket begåvad förstaklass på konstfack, för det är bara när man går i första klass, när man fortfarande går i skola, som man vågar vara verkligt avantgarde. Man vet tillräckligt och inte nog. Med tiden blir man avtrubbad, blasé, konformist.
Scenografi, kostym och mask är förödande fantastisk. Jag sitter i mitten på första raden och jag kan knappt koncentrera mej på handlingen. Jag är förförd. Jag känner mej som Anna Wintour på en särdeles begåvad modevisning. Jag vill sträcka ut handen och känna. Jag vill prova. Jag vill köpa och ta hem.
Efteråt står de tre skådespelarna vid dörren och tar farväl. Jag vill säga något, känner att jag borde. Går fram…
Dom ler. Jag ler.
Det blir bara ett fånigt Tack.
När jag sitter och vaggas på tunnelbanan på väg hem till Kransen kommer jag på att jag borde kunnat kosta på mej ett: Tack så mycket.
Jag hoppas dom förstår vad jag menade.
Fribiljett, tack Therese Jonasson. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015 + 0 = 3015:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar