onsdag 11 mars 2020

SANNING OCH KONSEKVENS, Premiär, Ö2, föreställning 13, 9/3 2020



Regi: Maria Ericson Scenograf och kostymör: Åsa Lieberath Ljusdesigner: Erik Westerlund Rörelseinstruktion: Tilman ODonnell Ljud och Musikbearbetning: Dan Söderqvist Foto: José Figueroa Formgivare: Judie Östling Producent: Julia Boström Förlag: Lars Natten Norén AB, Stockholm Medverkande: Charlotta Jonsson,  Jacob Ericksson (ROSMERSHOLM, TRETTONDAGSAFTON,  Richard Forsgren,  Teresia Pettersson (JAG HETER BENTE)

En äldre systern och hennes man har bjudit in sin syster och hennes framgångsrike man på middag, och till kaffet brakar hela helvetet loss, och vad vi får se är ännu en lång natts färd mot morgon. Alkoholism, psykisk ohälsa, sex och så slutar det som om ingenting har hänt. Låter det som något du har sett förut? Det känns lite så. Jag är inte säker på om jag såg den inspelade  tv-versionen från 1991, med Evabritt Strandberg, Sten Ljunggren, Maria Ericson - som också regisserade den här föresällningen - och Johan Rabaeus, men det hela känns bekant. Lite för bekant. 

Jag tror att Lars Norén gärna skulle ha skrivit VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? I alla fall verkar det så, när man ser den här pjäsen. Den har lånat, eller inspirerats av allt för mycket för att det ska verka som sammanträffanden. Jag antar att man kan se det som en slags hyllning. Det är bara det att som pjäs är den inte alls lika intressant. Den känns lite som om den vore skriven efter recept: lite sex, lite alkoholism, lite vidriga, men komiska repliker, och så lite psykisk ohälsa. Och så något som gör att den skiljer sej från alla de andra nästan likadana pjäser: man biter huvudet av en undulat. 

Men som vanligt med Noréns pjäser saknar jag en hemlighet, att något avslöjas som gör det omöjligt att fortsätta som vanligt. 

Jacob Ericksson är fenomenal som den tunne, sammanbitne, nervöst skrattande maken till den äldre systern. Rollen förefaller nästan vara en klonad version av George i VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF?, och jag skulle med glädje se Jacob Ericksson i den rollen. Det är lite svårt att slita ögonen från honom, speciellt i de partier han inte pratar, utan bara nervöst fnissar eller hummar.

En sak jag verkligen gillar med Ö2 är att man aldrig vet hur scenrummet kommer att se ut. Under alla besök jag gjort i lokalen tror jag att jag har upplevt alla sätt man kan placera en publik: som salongsittning har vi suttit vridna åt alla rummets fyra väggar, vi har suttit på två motställda gradänger, i en ring runt scenen, och till och med på stolar och bord mitt på scenen.
Här sitter publiken sitter i fyra gradänger runt scenen, med bred plats för skådespelarna att göra sorti och entré från hörnen. Scenografin, av Åsa Lieberath är enkel med effektiv: svartmålade bänkar som går att lyfta runt står ställda i en fyrkant, och grupperade i en ring, som uppdukade för en middag, står tallrikar, glas kaffekoppar och flaskor. De vita tallrikarna fångas effektivt av punktbelyning i  Erik Westerlunds mycket stämningsfulla ljussättning

Det är underhållande, rappt och välspelat. Men jag har lite svårt att förstå varför man har valt att sätta upp den, och trots att det gnistrar till ibland, skulle jag önska att jag var helt involverad i handlingen. Det är lite för lätt att luta sej tillbaka och bara se på. 

Kostymerna, också av Åsa Lieberath, är svarta, och jag skulle önska att hon varit en uns mer sofistikerad, och kanske introducerat någon annan färg än den äldre systerns rosa tröja i slutet. Männen, en mycket framgångsrik man och inte så lyckade svåger, har båda svarta herrkostymer, och hon hade kanske kunnat visa deras skillnad i status genom att inte klä dem så uniformt. Den yngre systern, har en tydlig kostym i en kort, svart skinntajt klänning med en klädd och en bar axel, och med lårhöga svarta läderstövlar, men under spelet blir jag tveksam till valet: hon är en slags troféhustru, och jag trodde till en början att han hennes mycket sexiga klädval var initierat av hennes make, som för att kunna visa upp vilken attraktiv kvinna han hade, men när det sen framgår att hon går igång på S&M-lekar, något hennes man inte alls är intresserad av, så kanske det hade varit bättre att hålla den delen av hennes personlighet hemlig, och låta oss upptäcka det. 

Kanske borde man ha strukit vissa adjektiv som avvek från det faktiska förhållandet: som när någon säger att Jacob Erickssons karaktär - som i verkligheten är rakad - börjar bli lite skallig, eller när man kallar den smärte Richard Forsgren för knubbig. Denna diskrepans vore kanske inte så allvarlig, om det inte vore så att den äldre systern senare säger till den äldre att hon kanske borde klä sej lite sexigare, vilket är förvirrande, eftersom det knappast går att klä sej mer utmanande, och man då inte förstår om det är ironi eller om systern egentligen borde vara annorlunda klädd, och att det är en slags teaterlek, att visa på att karaktärerna inte ser ut som dom gör, att deras verkliga jag inte är tydligt. Den yngre systern berömmer också den äldre för hennes dräkt, och inte heller här förstår jag om det är allvarligt menat eller en ironisk provokation.

Jag har lite svårt att förstå regin vad gäller den äldre systern, en alkoholiserad kvinna som efter ett uppehåll börjat dricka igen. Eller kanske är det så att jag har svårt att förstå rollen: Redan från början går hon ut hårt, är otrevlig, provocerande och vidrig, och det är svårt att förstå varför de andra finner sej i det hela. Varför går inte gästerna? Jag saknar en slags charm, en slags lek, en retsamhet som balanserar mellan skoj och illvilja. Nu spelar hon liksom texten, provokationerna sägs provocerande, så det blir svårt för de andra att ta det på något annat sätt, och det gör att det är svårt att förstå deras förhållningssätt. 
Man har också valt att göra henne ganska långsam, lätt stammande och monoton, så jag satt länge och undrade om hon - rollen - gick på några lugnande tabletter.

Någon skådespelare någonstans har sagt att det inte är svårt att spela kung eller drottning, för det är de andra skådespelarna som spelar det, och i det här fallet kanske man tänker att det är de övrigas jobb att spela varför de älskar, tycker om eller tolererar den äldre systern, men jag tycker nog att de kunde fått lite hjälp på vägen av henne själv.  

Det finns ett magiskt ögonblick precis i början, när Charlotta Jonsson utslagen och sönderslagen ligger på golvet, och sen reser sej på ett sätt som får det att se ut som om hon samlar ihop något söndrigt, som om hon ikläder sej en sönderbruten rustning och får den att fungera.
Det är magiskt, men jag förstå inte riktigt vad man vill säga: det är varken såhär det börjar eller slutar. 
Det hela påminner mej om när Meryl Streep i filmen DÖDEN KLÄR HENNE, efter att ha ramlat ner för en lång trappa, visar sej vara odödlig och reser sej, vrider  och vänder sina brutna ben och tvistade lemmar till någon slags fungerade position och till slut rättar till huvudet som har suttit bakochfram. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan


- att MINST EN GÅNG I VECKAN har ett eget instagramkonto: https://www.instagram.com/minst_en_gang_i_veckan/


  • och att du kan nå mej säkrast på instagram.


Om du gillade det här kanske du gillar: 

LOVE SONGS på Riksteatern i Hallunda

"I pausen ute i den enorma hallen på Riksteatern i Hallunda, mötte jag några vänner som var lite bevikna, för dom hade förväntat sej en afton med kärlekssånger, där merparten sjöngs av Arja Saijonmaa. 

Jag är glad att det inte var en sån föreställning, för jag tyckte mycket om den föreställning som var, när jag väl förstod vad det var för en slags föreställning."

Låter det intressant? Här är resten: LOVE SONGS

PRYDH på Playhouse Teater: 

"Det är en kort, rapp pjäs, intelligent, rolig, och tänkvärd. Jag skrattar många gånger så att jag får ont i nackmusklerna, och jag sitter ofta och tänker på jämlikhet. Inte feminism: jämlikhet. På sånt som gäller för den ena, men inte för den andra."

Låter det intressant? Här är resten: 


GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA, på Teater Reflex: 

"Vad jag tyckte mest om med förställningen är att den vågar ta tag i något så impopulärt som DVSM, Den Vite Straighte Mannen. Det har varit väldigt inne att hacka på honom. Allt har varit hans fel. Ingen annan ha burit någon som helst skuld. Så länge man inte varit man, vit eller straight har man automatiskt varit ett offer, utan makt eller ansvar. Det har medfört en ganska ointressant diskussion, och ett mycket präktigt och tråkigt teaterklimat. Varje gång jag har satt mej i en teatersalong har jag någonstans funderat över hur den här produktionen ska skuldbelägga männen, och hur kvinnorna på scenen blir offer."

Låter det intressant? Här är resten:  GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA







tisdag 10 mars 2020

LOVE SONGS, Repetition, Riksteatern, Hallunda, föreställning 12, 5/3 2020


Konstnärligt team Manus: Gustav Tegby (NECRONOMICON) och Maja Salomonsson , Regi: Maja Salomonsson , Scenografi: Johanna Mårtensson (X, ILLUSIONER) , Ljusdesign: Jörgen Haimanas , Dramaturgi: Eva-Maria Dahlin , Maskdesign: Linda Sandberg , Musikarrangemang: Stefan Johansson, Medverkande, Frida Beckman, Robert Hannouch, Lisa Hu Yu, Peter Järn, Arja Saijonmaa 

Det handlar om kärlekssånger, men inte så som du tänker, för jag antar att du föreställer dej en slags tio-i-topp av kärlekssånger, där framförandet av sången är det betydelsefulla, själva anledning till att man sätter upp föreställningen. Här kvittar det egentligen vad man sjunger för sånger, för det är minnet av en sång, känslorna som den framkallar, som är det viktiga. 

Peter Järn, Arja Saijonmaa och Robert Hannouch
Fotograf: José Figueroa
Jag tyckte mycket om den här föreställningen. Det är en charmig, rolig, rask, infallsrik och berörande föreställning, där skådespelarna verkligen får glänsa, och man blir betuttad i dom allihop. Alla var nya ansikten för mej, och jag hoppas få se mer av dom allihop. 

Lisa Hu Yu och Peter Järn
Fotograf: José Figueroa

Har jag några betänkligheter så gäller det grundmaterialet, manus, de intalade rösterna, och trovärdigheten.

Kanske är titeln lite missvisande. Kanske borde den inte varit på engelska. Kanske skulle till och med ”KÄRLEKSSÅNGER” gett en lite felaktig bild av vad det verkligen är vi får se. ”MINNET AV EN SÅNG” kanske hade passat bättre, men är kanske inte lika säljande.  

I pausen ute i den enorma hallen på Riksteatern i Hallunda, mötte jag några vänner som var lite bevikna, för dom hade förväntat sej en afton med kärlekssånger, där merparten sjöngs av Arja Saijonmaa. 

Jag är glad att det inte var en sån föreställning, för jag tyckte mycket om den föreställning som var, när jag väl förstod vad det var för en slags föreställning. 

Arja Saijonmaa, Lisa Hu Yu, Robert Hannouch och Peter Järn
Fotograf: José Figueroa

Det handlar om i grunden om en samling inspelade intervjuer där personer berättade om romantiska minnen runt olika sånger. Eller: jag har lite svårt att tro att de röster vi hör verkligen tillhör intervjuobjekten. Kanske ligger det en verklig intervju till grund, men den inspelade rösten känns inte autentisk. Jag upplever inte att personer pratar så. Ordvalen känns författade, och bristen på upprepningar, användandet av ord som ”liksom”, ”alltså”, och ”…öööh” och stakningar gör att jag inte upplever det som att en person - till skillnad mot en skådespelare - berättar. 
förgrunden Arja Saijonmaa,  i bakgrunden Peter Järn, Frida Beckman,  Robert Hannouch och Lisa Hu Yu
Fotograf: José Figueroa
Och det gör egentligen ingenting, om det hade varit så att vi, publiken, hade varit med på vad som hände, från början. Det är alltid lite vanskligt när författaren är regissör, för den kan bli lite hemmablind, och inte kunna ta ett steg tillbaka och se om något är tydligt nog, eller kommer att kunnas missuppfattas.. Och så är det här: man klargör inte från början att det handlar om intervjuer. Har man - som jag - läst på lite, så vet man att det handlar om insamlade historier från hela landet, men inte att man ska spela upp inspelade intervjuer, och att skådespelarna i flera fall ska mima till dessa röster. Det är också lite förvirrande varför skådespelarna mimar till inspelade röster, om man inte först vet att det hela bygger på intervjuer. Och sen, när de börjar använda sina egna röster, är det först svårt att förstå vem det är de ska föreställa.
 
I förgrunden Lisa Hu Yu, i bakgrunden Arja Saijonmaa, Robert Hannouch, Frida Beckman och Peter Järn
Fotograf: José Figueroa

Och jag går från föreställningen med en stilla undran ifall alla, om ens några inslag, verkligen bygger på intervjuer, för speciellt en gång får vi höra en historia berättad från två personers vitt skilda syn på en situation; han är våldsamt förälskad och hon suger av honom för att det är lättast så. Vad jag förstår så har deras historia inte en gemensam fortsättning, så jag vet inte hur de som har intervjuat personerna har kunnat spela in dom. Från en person, absolut, men hur har de lyckats leta reda på båda?
Det är för mej också en väldigt laddad berättelse, eftersom jag tycker att i dessa tider är det lite vanskligt att porträttera en kvinna som suger av en man för att det är enklast så, inte för att hon vill, eller för att hon blir tvingad, utan för att det är en pinsam och lite jobbig situation. Jag undrar lite vad man vill säga med det hela. Det känns lite ofräscht om man tycker att något så subjektivt ska vara öppet till publikens fria tolkning. Produktionen borde ha en ståndpunkt i det här fallet. Jag förstår att det finns olika grader och olika infallsvinklar, men jag reagerar mest på att man tar så lätt på något så laddat. 
Arja Saijonmaa och Robert Hannouch
Fotograf: José Figueroa

Med detta sagt tycker jag absolut att detta är en föreställning som borde ses. Scenografin, en stor, blodröd, avrundad liggande ram, som kan förflyttas och vridas, känns generös och påskostad, och tillsammans med det mycket ambitiösa ljuset ger det en hög show-faktor. Ensemblen har flera kostymbyten, och till och med ett överraskande perukbyte. 

Lisa Hu Yu och Frida Beckman
Fotograf: José Figueroa

Vi får möta heterosexuella män och kvinnor, homosexuella män och kvinnor, och till och med ett polyamoröst par. De bjuder bland annat på Why Did You Have To Be A Heartbreaker, I Will Always Love You, Video Games, Krän, 800 Grader, Ne Me Quittes Pas och I Can’t Help Falling In Love With You.

Lisa Hu Yu och Frida Beckman
Fotograf: José Figueroa


Men det som verkligen förför är regin, stämningen, och det lekfulla spelet. Till och med scenteknikern får komma in och belta av en truddelutt.

Frida Beckman, Arja Saijonmaa, Lisa Hu Yu, Robert Hannouch och Peter Järn
Fotograf: José Figueroa
Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan


- att MINST EN GÅNG I VECKAN har ett eget instagramkonto: https://www.instagram.com/minst_en_gang_i_veckan/


  • och att du kan nå mej säkrast på instagram.


Om du gillade det här kanske du gillar: 

GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA, på Teater Reflex: 

"Vad jag tyckte mest om med förställningen är att den vågar ta tag i något så impopulärt som DVSM, Den Vite Straighte Mannen. Det har varit väldigt inne att hacka på honom. Allt har varit hans fel. Ingen annan ha burit någon som helst skuld. Så länge man inte varit man, vit eller straight har man automatiskt varit ett offer, utan makt eller ansvar. Det har medfört en ganska ointressant diskussion, och ett mycket präktigt och tråkigt teaterklimat. Varje gång jag har satt mej i en teatersalong har jag någonstans funderat över hur den här produktionen ska skuldbelägga männen, och hur kvinnorna på scenen blir offer."

Låter det intressant? Här är resten:  GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA

MONSTRET OCH MÄNNISKORNA på Junibacken: 

Föreställningen får mej att tänka på uppsättningen av MATILDA THE MUSICAL som jag såg på Cambridge Theatre i London 2017, och på DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, som jag såg på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag tror att det enda verkligt stora problemet med föreställningen är att man inte vågat tänka tillräckligt stort.


PRYDH på Playhouse Teater: 

"Det är en kort, rapp pjäs, intelligent, rolig, och tänkvärd. Jag skrattar många gånger så att jag får ont i nackmusklerna, och jag sitter ofta och tänker på jämlikhet. Inte feminism: jämlikhet. På sånt som gäller för den ena, men inte för den andra."

Låter det intressant? Här är resten: 



PAPPA, MAKE, KRIGSFÖRBRYTARE

En instagramfilm om mitt besök på PAPPA, MAKE OCH KRIGSFÖRBRYTARE på Riksteatern i Hallunda.



KATT PÅ HETT PLÅTTTAK 200212

SANNING OCH KONSEKVENS

Jag går på #premiären av #pjäsen#sanningochkonsekvens av #larsnorenpå #teater #ö2



SANNING OCH KONSEKVENS

måndag 9 mars 2020

Idag ser jag fram emot #premiären av Lars Noréns SANNING OCH KONSEKVENS på Ö2 scenkonst.


Idag ser jag fram emot #premiären av #sanningochkonsekvens#larsnoren på @o2scenkonst . 


Alla önskar de att saker vore annorlunda.
Ingen av dem vågar förändras.
Allt de vill ha är lite mänsklig värme. 



Elisabeth och Harry vill inte minnas hur länge de varit gifta. Lillasyster Julia och Michael lever det perfekta livet. När sanningarna flödar i takt med spriten har ett födelsedagsfirande snart förvandlats till en brutal uppgörelse om könsroller, barnlöshet och bittra livsöden – och undulaten Benny har kommit i kläm. 


Med Lars Noréns mörka humor i Ö2:s tolkning fångas den nutida människan i sitt allra naknaste tillstånd. Sanning och konsekvens är både rolig, hemsk och blodig. 


Regi: Maria Ericson
Scenograf och kostymör: Åsa Lieberath
Ljusdesigner: Erik Westerlund
Rörelseinstruktion: Tilman ODonnell
Ljud och Musikbearbetning: Dan Söderqvist
Foto: José Figueroa
Formgivare: Judie Östling
Producent: Julia Boström
Förlag: Lars Natten Norén AB, Stockholm. 



Medverkande:
Charlotta Jonsson
Jacob Ericksson
Richard Forsgren
Teresia Pettersson