lördag 31 oktober 2015

Musikalintresserad? Du vet väl att -


- Klara Nätter har Club Corner of the Sky, på Kulturhuset Stadsteatern, nu på måndag, den 2/11?

Äntligen dags för premiär! Ta med notmaterial till den låt du vill framföra och få lite scentid med en professionell pianist! Begränsat antal platser!

Min vision är att skapa ett vattenhål för musikteater/musikalintresserade människor i Stockholm som vill komma och riktigt förkovra sig och kanske också framföra en låt!

TA MED NOTER! Det kommer också finnas lite noter på plats, för den spontane!

Vid pianot: Mathias Lundqvist
Kvällens konferencier: Rasmus Mononen

Kvällen är ett samarrangemang mellan Kulturhuset Stadsteatern och Johan Mörk Produktion!

PST: För folk som läser i detta eventet finns en länk till billigare biljett! Passa på!

Boka så här:
1. Gå in på www.kulturhusetstadsteatern.se 
2. Klicka på Biljetter och sedan Kampanjer
3. Skriv in kampanjkoden CLUB och följ instruktionerna.

Man kan boka 4 biljetter per person med denna deal, så ta med dig dina vänner också!

Varmt välkommen!
// Johan Mörk och Kulturhuset Stadsteatern

Idag har du chansen att inte missa -

DEN FJÄTTRADE PROMETEUS, på Dramaten:

"Och här är det nästan fråga om någon slags magi. Och är det inte dags att vi tar tillbaka ordet förtjusande från plattityderna? Det här är förtjusande. Förtrollande. Det är lite som om det spökade i det gamla elverket. 
Scenografin och musiken, det går nästan inte att skilja dom åt, får mej att tänka på en opera av Mozart. Jag tänker på Barocken, och på Rokokon, på den klassiska musiken och på operakonstens födelse. Visst har jag väl läst någonstans att operan uppstod eftersom man under renässansen trodde att grekerna sjungit sina dramer?"

Låter det intressant? Här är resten: 
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/den-fjattrade-prometeus-pa-dramaten.html

REVISORN på Moment:teater:

Det handlar om Sverige, i framtiden, efter nästa val, när Järnrörspartiet och deras nya kumpaner KD har vunnit en jordskredsseger och ska styra vårt landet med egen majoritet. På en liten förortsteater, här kallad Monemt:teater, helt beroende av kulturstöd, förstår man att man - om man vill överleva - måste börja dansa till en annan pipa.


Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/revisorn-momentteater-forestallning-125.html


FÖRKLÄDET, på Göta Lejon:

”Detta är en av mina favoritmusikaler,” säger min kompis Abercrombie Clone, precis innan det börjar. Vi sitter på femte bänkraden, parkett, nästan i mitten.
”Men gud, samma här!” svarar jag, lite förvånad, för vi brukar ofta tycka olika.
Jag har inte varit ett dugg orolig, inte under hela dagen, inte under hela veckan sen jag hämtade ut biljetterna, inte sen hörde att dom skulle sätta upp föreställningen på Göta Lejon, men nu, när vi sitter i salongen, knaprande Skittles, inköpta på Sju-elva runt hörnet, är första gången jag blir rädd. Riktigt rädd.
Vaffan händer om jag hatar det?


Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/forkladet-pa-gota-lejon-forestallning.html

JERSEY BOYS, På Chinateatern:

"De fyra huvudrollerna är på scenen nästan hela tiden, men jag undrar ibland om dom inte har det lugnare än den övriga ensemblen, som - när dom inte står på scen - måste stressa sej igenom snabbyten á la merde - hemsnickrad franska för ’från heliske’. Ibland känns det som om dom bara går ut, slänger av sej kläderna, tar på nya, vrider peruken ett kvartsvarv, och går in på scenen igen, nu som en ny person. Detta är verkligen att utnyttja de naturliga tillgångarna. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/jersey-boys-pa-chinateatern.html

Don Giovanni på Kungliga Operan.


"Det är mästerligt berättat. Jag hinner aldrig ens gissa vad som ska hända, för saker bara händer hela tiden. Speglar krossas, blod skvätter, hjärtan krossas. Delar av damkören rusar in, i bröllopskläder, och försvinner in på varsin mugg. Dörrarna öppnas, och dom är inte ensamma. Brudgummarna har hittat in. På en mugg sitter till och med två brudgummar. Det tackar vi för. "


Låter det intressant? Här är resten:


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/don-giovanni-av-wolfgang-amadeus-mozart.html


Tomas Sista Revy, på Intiman: 

Ibland tänker jag att det är typiskt att all intressant teater görs ute i landet. Som när Wermland Opera sätter upp PARADE, eller Tonyvinnaren  A Gentlemans Guide to Love and Murder. (Lite träigt direktöversatt till EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, med den kanske mer passande, och mycket mer välklingande: KONSTEN ATT ANSA SITT SLÄKTTRÄD.). Eller när Göteborgsoperan sätter upp CRAZY FOR YOU, när Östgötateatern sätter upp WENDY OCH PETER PAN, Västmanlandsteater visar Staffan Göthes EN SLAVISK DANS, eller när man i Malmö kan titta på TOP HAT.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/tomas-sista-revy-pa-intiman.html

EN FRÖJDEFULL JUL, på Kulturhuset Stadsteatern:


"Så du bestämmer att var och en ska få en egen dialekt. Du lägger in lite pruttskämt. Arkadina är full hela tiden, och trillar av alla stolar hon försöker sätta sej på. Konstantin får läspa. Och stamma. Läspa och stamma. Nina får bli ett skrikigt våp, som hela tiden tappar kjolen. Trigorin tappar byxorna, och får ryggskott. Fiser och tappar byxorna, och har ryggskott. Masja är lomhörd, och spelas av en man. Ingen sitter still, alla rusar in och ut, och när det är dags för premiär är du ganska nöjd med det du lyckas åstadkomma. En skrattfest. 
Du har liksom missat det roliga, det försonande, det komiskt mänskliga med Tjechov. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/en-frojdefull-jul-pa-kulturhuset.html

UTSÅLT, på Lilla Scenen, Kulturhuset Stadsteatern:


"Den klara favoriten är när Tornving har en genial publikgymanstik där man samtidigt, genom handuppräckning och statistik, fick lära sej ett och annat om invandringen till Sverige. Kanske hade jag bara önskat att han hade infört en övning för att visa vad invandring har bidragit med, ekonomiskt och kulturellt, men man kan kanske inte få allt."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/utsalt-pa-lilla-scenen-kulturhuset.html

BOX, av Henrik Fexeus på Maxim: 

"Du vet när man är på ett step-pass, på Friskis, och man har gått igenom koreografins alla delar, och det är dags att sätta ihop de olika kombinationerna till en helhet, och instruktören räknar: 5,6,7,8…
- och det är precis tomt. Man minns inte ett steg. Den första delen känns som om det var väldigt länge sen vi gick igenom, som om man gjorde den en annan dag, till och med, och vissa steg känns helt obekanta. Svängde vi verkligen här? Snurrade här? Har det alltid legat ett mambo-steg här? Den här klappen? Den här kicken? Vände vi här?
Man trasslar in sej. Vågar inte ta ut rörelserna. Börjar markera. Står still. Hoppar över. Går och dricker vatten."


LA TRAVIATA på Folkoperan: 

"Det hela blir efter en stund lite som om rumpnissarna hade ett kinkyparty, eller som en väldigt konservativ och ganska frigid persons uppfattning av något perverst. Jag sitter och tänker på en prideparad i en stad där alla bögar tagit slut, alla flator flyttat, och där bi- och transpersoner försvinner i mängden av medelsvenssons som försöker visa hur frigjorda dom är. 
Jag antar att Violetta i den här produktionen inte är en kurtisan. Jag vet inte vad hon är, men vidare roligt på festen verkar hon inte ha."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/la-traviata-folkoperan-forestallning.html

fredag 30 oktober 2015

REVISORN, Moment:teater, föreställning 125 25/10 2015

Oerhört fritt efter Gogol, Manus och regi Andreas Boonstra, Musik Simon Steensland, Scenografi och affisch Erik Stenberg, Ljus: Andres Boonstra, Föreställnings/Pressbilder  Håkan Larsson, Tekniker/Vaktmästare  Joel Dannerup, Marknadsföring Daniel Szpigler, Producent  Daniel Szpigler, I rollerna: Göran Thorell, Josefin Ankarberg, Martin Jonsson, Jenny Antoni, Ludde Hagberg, Niki Gunke Stangertz

She was smart, tart, dry as a martini. 
Ah, but underneath... 
She was all heart, something by Puccini, 
Ah, but underneath...
In the depths of her interior 
Were fears she was inferior. 
And something even eerier. 
But no one dared to query her superior exterior.
She was chic, sleek, anything in fashion -- 
That was just a shell. 
Take a close peek, you could see the passion -- 
That was one as well.
To conclude, you'd soon discover the secret of her ap-peal, 
Was the wonder which lay underneath -- 
Which she wasn't about to reveal.
That was her liability, the curse of versatility. 
She'd only allow a man to see enough to fan his fantasy.
She made compliance into a science, 
One of the giants -- loud or lewd or lah-dee-dah-dee, 
Everything to everybody.
As changeable as a chameleon with all that entails. 
But nobody saw what was really underneath all those veils.

AH, BUT UNDERNEATH, 
ur FOLLIES
av Stephen Sondheim

Jag har hört om en föreställning som blev fruktansvärt rolig, på premiären. Den var inte alls tänkt att vara så vansinnigt kul, men något hände under kvällen, publiken skrattade åt varenda liten grej som aktörerna tog sej för, och när recensionerna kom, dagen efter, var dom eniga:
”Det absolut roligaste jag någonsin har sett på sen scen!!!”
”Jag skrattade tills jag grät, och så skrattade jag igen!!!”
”Vansinnigt roligt, inte en sur min i hela salongen!”
Folk började ringa efter biljetter, man fick sätta in extraföreställningar, och snart var hela spelperionden utståld. Succé!!!
Det var bara det att det inte var en vidare rolig föreställning. Den var inte menad att vara det, heller. Något hade hänt, bara, under premiären, något oförklarligt. Och nu var man fast. Publiken kom, och publiken ville skratta. 
Jag var på en föreställning av denna skrattfest, när man hade spelat i några veckor. Salongen var fylld av till största delen äldre publik, såna som bara ville få sej ett gott skratt, och på scenen gjorde man sitt bästa för att skämta till det: man drog det komiska så långt det gick, så långt att själva pjäsen nästan försvann. Och i ärlighetens namn var det inte vidare roligt, men det var intet man kunde säga till den här publiken. Dom skrattade åt varje liten grej, varje komiskt tonläge, var replik som man kanske skulle kunna uppfatta som humoristisk. Pjäsen var Kejsarens Nya Kläder, och ingen ville vara den första att säga att de nya paltorna inte var vidare kul. 
Lite som för några år sen, när varje applådtack blev till en stående ovation, oavsett om det varit en fantastisk föreställning eller inte: alla ville få valuta för sina pengar, ingen ville ha slösat bort sin tid, och så länge det hela avslutades med en stående ovation så måste det väl ha varit synnerligen bra? 

Så, en bra recension kan ibland bli ett allvarligt problem. 

Moment:teater har ett vansinnigt mysigt foajéfik. Och dom gör något speciellt med sina ostsmörgåsar, något som gör att dom smakar så att det ibland känns som om bara mackorna i sej vore värda en tur ut till Gubbängen. Men kanske är en bidragande orsak att det är en bra bit att cykla, och man är lite småsugen när man kommer fram. 
Jag kommer tidigt, men jag är ändå inte först. Många, lite äldre, lite äldre än jag, sitter redan i fiket, dricker kaffe, äter mackor eller surplar soppa. Och i takt med att lokalen fylls blir det tydligare: det här är en något äldre publik. Inte den slags publik man förväntar sej ska ha hittat ut till förorten. 
Men det här är en publik som har läst att den här uppsättningen har fått bra recensionerna, som har läst citat som:

“Det är skrattspeglar och skratt som fastnar i halsen” – Expressen

 ”Det är bland det allvarligaste, roligaste och bästa jag sett”, skriver SvD:s Sara Granath

“Det är roligt och bitvis strålande” DN - Ingegärd Waaranperä.

Och den här publiken verkar ha hängt upp sej på orden Skratt, Roligaste och Strålande. Dom har kommit för att skratta. Och kanske inte åt såna saker som regissören och författaren tycker är roligt. 
Jag sitter och tänker på det, under föreställningen, förresten: vad regissören tycker är roligt, och vad jag tycker är roligt, och jag tror nog inte vi skulle ha det vidare roligt ihop. Jag är en vansinnigt rolig person, en av de mest humoristiska människor jag aldrig har träffat, faktiskt, och jag kan ibland bara sitta och fnissa åt saker jag tänker, eller sånt som bara kommer ut ur min mun, men jag har flera gånger mött folk som jag inte förstår, på en komisk nivå. Såna som berättar något dom tycker är roligt, en vits, eller en observation, eller något verkligt, ur livet, och så står man där och ler, lite ansträngt, för kul var det ju inte, eller är det så att det är man själv som har missat något?

Det handlar om Sverige, i framtiden, efter nästa val, när Järnrörspartiet och deras nya kumpaner KD har vunnit en jordskredsseger och ska styra vårt landet med egen majoritet. På en liten förortsteater, här kallad Monemt:teater, helt beroende av kulturstöd, förstår man att man - om man vill överleva - måste börja dansa till en annan pipa. Ingen mer teater som ifrågasätter, kritiserar, provocerar. Man bestämmer sej för att sätta upp något ursvenskt, Drottningens Juvelsmycke, men med en lyckligare utgång. 
Plötsligt en dag sprider det sej att det ska komma en inspektör till teatern, för att kontrollera deras verksamhet. Någon som kan höja eller röja dom. Nån som kan ge dom mer kulturstöd, eller helt ta bort det. Nån som kan plocka dom, var och en för sej, in till de stora teatrarna inne i stan. Och i teaterns mysiga fik dyker det plötsligt upp en okänd man…
Det är Gogols Revisorn, med en knorr. Istället för en korrupt liten stad, nånstans på vischan i Ryssland, handlar det här om en korrupt liten teatergrupp, långt ute i förorten. Teaterchefen, de två producenterna, det två skådisarna, ingen av dom verkar ha några som helst skrupler att överge den lilla teatern, och ta sej uppför karriärstegen i det nya Sverige. 
I föreställningen väljer man att teatergruppen ska sätta upp något så ursvenskt som Drottningens Juvelsmycke, vilket jag tycker är synd. Det som är mest tonsättande för Moment:Teater är deras intresse för allting Meta, och något dom gör väldigt bra. Till exempel låter man teatergruppen som spelar teatergruppen som får besök av revisorn, stiga fram, förklara handling och referenser för publiken, och också kommenterar själva spelet. Jag skrattar åt välskrivna repliker som kanske går den lite mer lomhörde publiken förbi: En skådis säger, i en ganska onödigt utdragen fikascen: 
”Är inte din nästa replik struken?”
Och vi väntar på vad skådisen ska säga. Svarar hon ”Nej” är det inga problem, men om nu repliken är struken, hur kan hon då svara på frågan, eftersom man tagit bort hennes svar? 
Eller som när en man har ett långt anförande om långa anföranden, som maler på om hur jobbigt det är när någon bara står på scenen och maler på. 
Det tar en god stund innan själv pjäsen kommer igång. Regissören har tyckt att det är lite komiskt att låtsas börja, men sen avbryta, fördröja, dra ut. Det är mycket som ska förklaras innan det kan börja. Mycket man är rädd att vi som publik inte skulle förstå av oss själva. Eller, man låtsas att man tror att vi kanske inte skulle kunna dra våra egna paralleller till verkligheten.  
Bakom mej börjar några i publiken bli lite otåliga. Var är skrattfesten?
När någon på scenen säger ”Men nu ska vi äntligen börja…” ropar en gubbe ur publiken, lite halvhögt:
”Ja, gör det!!!”
Det är som om den här meta-biten av föreställningen bara förvirrar och denna del av föreställningen behandlas lite som när flygpersonalen, innan start, visar var nödutgångarna är, och hur flytvästarna funkar. 
Man har också lite problem med att höra vad skådisarna säger. Följade sades, ganska högt, av paret som satt två rader bakom mej. Jag tror inte skådespelarna uppskattade humorn lika mycket som jag:
”Vad säger dom?”
”Vad sa du?”
”Vad säger dom? Jag hör inte vad dom säger?”
”Hör du inte vad dom säger?”
”Nej?”
”Nej. (ETT SLAG.) Jag hör inte heller vad dom säger.”
”Ska vi gå?”
”Va?”
”Ska vi gå?”
”Nej, vi sitter kvar, det blir nog bättre.”
”Va?”
Och dom tycker faktiskt att det blir bättre. En av skådisarna, en synnerligen vältränad man, klänger uppför ett rep genom att bara använda armarna. Det är bicepskraft, och det imponerar. Bakom mej klappar dom i händerna. Och dom blir lika hänförda när samma skådespelare utför ett gäng piruetter och grand jeter över scenen. Men dom har lite svårt för de svartklädda människorna med kartonger på huvudet. Och säger så. Högt. 

Men jag tycker nog att man missar något, vad gäller meta, genom att inte låta teatergruppen i teatergruppen sätta upp Revisorn istället för Drottningens Juvelsmycke. Det skulle bli lite som folket i Revisorn satte upp pjäsen om Revisorn. Vad kan vara mer meta än det?
För det är något inte riktigt håller, för mej. I Gogols Revisorn är det lurendrejare som lurar lurendrejare. Ingen har egentligen ”rätt”, man vill bara se hur långt man kan gå med det hela. Alla blåser liksom alla, här, och det finns ingen riktig hjälte, och man undrar inte om bubblan ska spricka, utan när, och hur.  
Jag har också lite svårt att förstå själva revisorn, mannen som satt ute i fiket. Han verkar inte alls tycka att det är konstigt att en hel teater plötsligt slår upp dörrarna för honom, börjar låna honom pengar och verkar tycka att han är verkligt viktigt. Han är inte ens misstänksam, tycker jag. Om man nu vill säga att vårt land har blivit en dystopi, borde det då där inte finnas en  massa misstro, rädsla, agressioner och hat?
För egentligen handlar det inte alls om KD och SD. Det handlar om kulturpolitik, och skulle likaväl kunna utspela sej idag: det sprider sej att en representant för teaterns bidragsgivare ska göra ett besök, inkognito. Vem är det som ska komma, och vad vill den se? Hur ska man kunna ta reda på vad det är personen vill veta, vad den vill se på en scen, för att fortsätta ge bidrag åt verksamheten? Vilken väg ser representanten helst att teatern tar? Ska man rikta in sej på barnteater, flyktingpolitik, feminism, är det här med Queer tillbaka? Ska man gå sin egen väg, ska man vara subversiv för att vara relevant, eller är det bara vanlig hederlig komedi som gäller, nu?

Här lyckas man på något sätt säga att det största problemet med en högerextrem regering är att småteatrarna får det lite jobbigt. Av pogromer, rasism, och homofobi ute i det nya samhället, märks ingenting. Ingen på teatern, från teaterchef, till producenterna, till skådisar eller tekniker, verkar påverkade av det som händer i det nya svenska samhället, på ett privat plan. Visserligen visar man i siffror hur SD:s kulturpolitik ser ut, men om man väntade sej ett kultursamhälle likt Tyskland innan andra världskriget, där judar drevs bort från kulturen, eller USA under 1940- och 1950-talet, där konstnärer med vänstersympatier svartlistades, och karriärer ödelades, då framstår det här som ganska uddlöst, och om man väljer att visa den här framtiden som något hotfullt, då måste man ta i, då måste man visar hur samhället påverkas, hur folk förföljs, hur alla, utom den vite mannen, måste betala. 
För, i ett Sverige som styrs av den sortens regering, är en liten korrupt teaters öde i sej ganska ointressant. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen Repetition, gratis, Tack Staffan!  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

EN HANDELSRESANDES DÖD, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"”Är det en inhoppare?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone.
”Vem?” viskar han tillbaka.
”Hon som spelar mamman?”
Han tittar på mej, i mörkret. Någon bakom oss i salongen hostar, långt, rosslande. Nån annan, längre fram, svarar med en kort, torr hostring. Det är lite som läten om natten i djungeln, om man antar att alla djuren vore lungsjuka.
”Det är ju den nya teaterchefen, ju,” viskar han, och jag hör på hans röst att han tycker det är något jag borde ha veta. 
Jag tittar på kvinnan på scenen. Den nya teaterchefen? Ojdå. Då måste man tänka till. Och tänka om. Och med man menar jag mej. "


DEN FJÄTTRADE PROMETEUS, på Dramaten:

"Och här är det nästan fråga om någon slags magi. Och är det inte dags att vi tar tillbaka ordet förtjusande från plattityderna? Det här är förtjusande. Förtrollande. Det är lite som om det spökade i det gamla elverket. 
Scenografin och musiken, det går nästan inte att skilja dom åt, får mej att tänka på en opera av Mozart. Jag tänker på Barocken, och på Rokokon, på den klassiska musiken och på operakonstens födelse. Visst har jag väl läst någonstans att operan uppstod eftersom man under renässansen trodde att grekerna sjungit sina dramer?"

Låter det intressant? Här är resten: 

EN FRÖJDEFULL JUL, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Så du bestämmer att var och en ska få en egen dialekt. Du lägger in lite pruttskämt. Arkadina är full hela tiden, och trillar av alla stolar hon försöker sätta sej på. Konstantin får läspa. Och stamma. Läspa och stamma. Nina får bli ett skrikigt våp, som hela tiden tappar kjolen. Trigorin tappar byxorna, och får ryggskott. Fiser och tappar byxorna, och har ryggskott. Masja är lomhörd, och spelas av en man. Ingen sitter still, alla rusar in och ut, och när det är dags för premiär är du ganska nöjd med det du lyckas åstadkomma. En skrattfest. 
Du har liksom missat det roliga, det försonande, det komiskt mänskliga med Tjechov. "



torsdag 29 oktober 2015

EN HANDELSRESANDES DÖD, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 124 20/10 2015


Av Arthur Miller, Översättning Jacob Hirdwall, Regi Björn Runge, Scenografi och kostym Peder Freiij, Ljus Max Mitle, Mask Maria Reis, Mask Ingela Collin, En produktion av Göteborgs Stadsteater, med Jakob EklundAnna TakanenMattias NordkvistAdam LundgrenSamuel FrölerEmil LjungestigIngvar HirdwallFilip JohanssonMalin Molin, Molly Nutley.
Don't look bleak, 
Happy endings can spring a leak,
"Ever after" can mean one week,
We're just having a drought.
Smile and sweat it out.

If we can just hang on,
We'll have compatability.
No need to worry, 
We're gonna be all right.
One day the ache is gone,
There's nothing like senility.
So what's your hurry?
We're gonna be all right.

Meanwhile, relax!
I'll take a lover, you take a lover.
When that's played out,
They get the axe,
We can retire,
Sit by the fire,
Fade out.

We’re Gonna Be All Right
ur Do I Hear Waltz
av Stephen Sondheim

”Är det en inhoppare?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone.
”Vem?” viskar han tillbaka.
”Hon som spelar mamman?”
Han tittar på mej, i mörkret. Någon bakom oss i salongen hostar, långt, rosslande. Nån annan, längre fram, svarar med en kort, torr hostring. Det är lite som läten om natten i djungeln, om man antar att alla djuren vore lungsjuka.
”Det är ju den nya teaterchefen, ju,” viskar han, och jag hör på hans röst att han tycker det är något jag borde ha veta. 
Jag tittar på kvinnan på scenen. Den nya teaterchefen? Ojdå. Då måste man tänka till. Och tänka om. Och med man menar jag mej. 

Det kan ju inte vara ett sammanträffande, alla dom här pjäserna med mamma, pappa, och två söner. Aldrig några döttrar. Noréns Natten Är Dagens Mor, och Kaos Är Granne Med Gud, Eugene O’Neills Lång Dags Färd Mot Natt, och förstås: Arthur Millers En Handelsresandes Död. Jag har rivit av några stycken, ganska nyligen, så det är kanske därför jag reagerar. STDH hade elevuppspel med NORENLANDIA, för någon vecka sen, och Dramaten visar Noréns GE OSS SKUGGORNA. Och nu, detta gästspel från Göteborgs Stadsteater. Varför är det så? Varför är det just den här konstellationen av familjemedlemmar som är intressant? Varför inga döttrar? 

Pjäsen hade premiär 1949, på Broadway, i Morosco Theatre, samma teater som den fiktiva musikalen The Drowsy Chaperone i musikalen The Drowsy Chaperone, FÖRKLÄDET, spelar, där det nuvarande hotellet och teatern Mariott Marquis ligger.  
Den blev också den första pjäsen någonsin att vinna alla de tre högsta priserna för en pjäs: Tony Award for Best Author, The New York Drama Circle Critics’ Award, och Pulizerpriset för drama. Inte illa för en son till en textilfabrikör som ruinerats i kraschen. 

Det handlar om livslögner. Om pappan, som hela sitt liv velat bli en framgångsrik, respekterad handelsresande, så till den milda grad att han inte längre minns sanningen om hur det var, utan hur det istället borde ha varit, och som har överfört sina drömmar, sina ambitioner, på den äldsta sonen, som i sin ungdom var en någorlunda framgångsrik atlet, men som nu, efter att han inte har kunnat leva upp till sin fars och sina egna förväntningar på livet, har flytt hemmet, för att driva omkring, med enstaka besök hos familjen.

Willy Loman kanske har huvudrollen, men för mej handlar det om Biff, den äldste sonen, den gudabenådade pojken som skulle erövra världen, mannen som skulle infria alla löften om framgång, som skulle bli det som pappan aldrig blev, och som växer upp till att bli en sån stor besvikelse. Pojken som älskade sin pappa. 

På något sätt påminner mej den här pjäsen om musikalen Gypsy, som faktiskt hade premiär på Broaway samma år som En Handelsresandes Död, 1959. De är nästan motsatsen till varandra, och på så sätt är dom bara olika sidor av samma mynt, framgång och succé. Det ena är en pjäs, den andra en musikal, den ena handlar om en far och en son, den andra om en mor och dotter. Men båda handlar om en förälder som försöker leva genom sitt barn, som använder barnet till att försöka bli något dom aldrig blev, leva det liv dom känner att dom skulle kunna levat bättre, själva. I Gypsys fall blir den talanglösa dottern som mamman inte haft några förväntningar på, den mycket framgångsrika strippan och författaren Gypsy Rose Lee, och lämnar mamman att stå i kulissen, och här, i förhållandet pappan och sonen, visar sonen, som man förväntat såna underverk av, att han bara är en medelmåtta. Att dom båda bara är mediokra.
Men i både verken lär vi oss att föräldrar inte kan, inte bör, leva genom sina barn. 

Jag är lite oense med scenografi och musik i den här produktionen. Musiken, speciellt i scenerna på restaurangen, är i högsta grad modern dunka-dunka, och jag upplever det som mycket störande. Kanske försöker man dra in nutiden i verket, säga något om verkligheten vi lever i, nu, men om så är fallet borde kanske kostym, mask och scenografi tonats ner, gjort mer tidslös? Nu känns det lite mer som om man bett ljudteknikern om lite partymusik, men inte varit tillräckligt specifik vad gäller tidsepoken. 
Vad gäller scenografin påminner den mej lite om Ikeas olika showrooms, du vet, dom där rummen som ska se ut som verkliga rum, som ska visa hur man kan inreda, som ska inspirera till köp? 
Till vänster, något bak på scenen är Willys och Lindas sovrum, symboliserat av en trång liten säng. I mitten är köket, med ett lite köksbord, stolar och ett kylskåp uppställt på en vit kakelplattsliknande matta, omgiven av en list, en slags tröskel, en riktig snubbelrisk, vars enda raison d'être verkar vara att man i den har monterat en ljuslist. I fonden, i köksdelen, en vägg, en halv dörröppning och en smal matlucka. Vi antar att själv köket ligger därbakom. 
Till höger, längre ner på scenen, en ytterdörr ur vilken ingen någonsin gör entre, även om det är meningen att dom ska komma in utifrån. Längst till höger ett slags loft, där de två sönerna sover. 
Jag tror att det är meningen att det ska utspela sej i USA, men scenografin påminner mej mer om en 80-tals syn på svenskt 60-tal.
I fonden, längst med hela scenen, fotograferad ur extremt grodperspektiv projiceras höga bostadshus, som för att säga: ni bor här nere, men det finns folk som bor så mycket högre upp. 

Och jag blev inte klok på den nya teaterchefen, på vad hon ville säga med sin rolltolkning, vad hon ville förmedla. För mej kändes Linda Loman som om hon börjat gå på antidepressiva, som om hon kände att hon borde känna empati, men inte hittade känslan. Ibland såg det mer ut som om skådespelaren, privat, bara stod och väntade på sin tur att prata. Jag vet att hon antaligen inte stod och tänkte på kommande produktioner, men tanken slog mej. Det irriterade mej, det här att jag inte förstod vad hon hade för åsikt. 
Och på något sätt upplevde jag det som lite släpphänt av mask och peruk att hon hade samma frisyr, oavsett hur gammal hon skulle verka vara. Sönerna bytte kläder för de olika flashbackarna, men hon förblev i sin svingrygg och sina katt-brillor. 

Vad jag tar med mej från den här föreställningen är en underbar prestation av Jakob Eklund, även om jag kanske tycker att han känns för ung, på nåt sätt, även om han med sina 53 år inte är någon ungtupp, speciellt inte om man tänker att den ursprungliga Willy Loman, Lee J. Cobb, bara var 38 år när han spelade den 63-åriga mannen. Men det är bara utseendemässigt, fysiskt, som han känns ung. Tröttheten finns där, besvikelsen, optimismen och förvirringen likaså. Han blir en slags ömkansvärd, stapplande, famlande Lear, ute på heden, eller en något yngre Norman Thayer, Henry Fondas rollnamn i filmatiseringen av On Golden Pond, på väg bort från verkligheten. Vore det förresten inte dags att sätta upp den snart?
Jag tänker också på män, ute i landet, som kanske inte ens försökte vinna, vars ambition var ganska låg, men som ändå är besvikna på vad som har hänt med det dom trodde dom blivit lovade: Sjukvård, pension, ett lyckligt liv, en bättre värld. 
Men jag tar också med mej Willys förhållande med Biff, om det omöjliga i att föräldrar och barn ska kunna nå varandra, det omöjliga i att föräldrar, i de flesta fall, ska sluta önska det dom tror är bästa för och av sina barn. 
Jag tar också med mej minnet av en väldigt rolig kypare, som med bara tonfallet i sin trötta röst berättar en hel del om att det inte är så farligt att sluta drömma stort.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen Repetition, gratis, Tack Staffan!  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DEN FJÄTTRADE PROMETEUS, på Dramaten:

"Och här är det nästan fråga om någon slags magi. Och är det inte dags att vi tar tillbaka ordet förtjusande från plattityderna? Det här är förtjusande. Förtrollande. Det är lite som om det spökade i det gamla elverket. 
Scenografin och musiken, det går nästan inte att skilja dom åt, får mej att tänka på en opera av Mozart. Jag tänker på Barocken, och på Rokokon, på den klassiska musiken och på operakonstens födelse. Visst har jag väl läst någonstans att operan uppstod eftersom man under renässansen trodde att grekerna sjungit sina dramer?"

Låter det intressant? Här är resten: 

EN FRÖJDEFULL JUL, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Så du bestämmer att var och en ska få en egen dialekt. Du lägger in lite pruttskämt. Arkadina är full hela tiden, och trillar av alla stolar hon försöker sätta sej på. Konstantin får läspa. Och stamma. Läspa och stamma. Nina får bli ett skrikigt våp, som hela tiden tappar kjolen. Trigorin tappar byxorna, och får ryggskott. Fiser och tappar byxorna, och har ryggskott. Masja är lomhörd, och spelas av en man. Ingen sitter still, alla rusar in och ut, och när det är dags för premiär är du ganska nöjd med det du lyckas åstadkomma. En skrattfest. 
Du har liksom missat det roliga, det försonande, det komiskt mänskliga med Tjechov. "


SVANSJÖN, på Kungliga Operan, av Mats Ek:

"Så kommer hon in. En uppenbarelse. Det går liksom inte att inte titta. Hon är lång, smal, och ledlös som en vattenslang. "