Musik Bob Gaudio, text Bob Crewe, Manus Marshall Brickman & Rick Elice, Regi & Översättning Anders Albien, Koreografi Åsa Engman, Koreografiassistent Karim Carlsson, Musikaliskt ansvarig & arrangör Jan Radesjö, Scenograf Andreas Bini, Ljusdesign Palle Palmé, Ljuddesign Oskar Johansson, Mask- och perukdesign Linda Kebbon, Kostymdesign Camilla Thulin, Kapellmästare/Keyboard Jan Radesjö, Trummor Magnus Fritz, Bas Mats ”Limpan” Lindberg, Gitarr Tobbe Fall, Gitarr Tobbe Sterner, Keyboard 2/Träblås Mats Sundström med Bruno Mistogiannis, Peter Johansson, David Lindgren, Robert Rydberg, Stefan Clarin, Kristoffer Hellström, Fernando Fuentes, Rafael Edholm, Lisa Stadell, Annika Herlitz, Anne Sjöbakken Fleiner, Hanna Leffler, Nicklas Berglund, Jesper Sjöberg, Emil Nyström, Tomas Strömberg, Fredrik Lexfors.
”Jag satt bara och väntade på att han skulle dö,” säger min kompis Skäggige Skalman, efter föreställningen, i bilen på väg ut till IKEA. Han ska försöka hitta ljudlösa timers och en ny matlåda till jobbet, och jag ville ha en räfsa, eller nåt, till min blomjord.
Jag tittar på honom, förvånat, för hittills har vi bara pratat om hur mycket vi tyckte om föreställningen:
”Va, ville du att han skull dö?”
”Nej, inte ville, jag trodde att han skulle dö…”
”Varför då?”
Han suckar, uppgivet:
”Därför att jag hade blandat ihop honom med Ritchie Valens…”
”Vem?”
”Ritchie Valens? Han som dog i samma flygplanskrasch som Buddy Holly?”
”?”
”Han som sjöng La Bamba?”
Nu trillar poletten ner:
”Ah, La Bamba…
”Javisst, La Bamba…”
”La Bamba…”
Vi upprepar titeln några gånger till, med förhöjt uttal:
”La Bambaaa…”
”La Baaambaaa….”
Så tröttnar vi på leken och åker vidare i tystnad. Nånstans i närheten av Sätra erkänner jag:
”Jag visste inte ens att han var död. Jag menar, dom har ju gjort en film-”
”- La Bambaaa -”
”- La Bambaaa, så jag antar att jag borde fattat att han var död.”
Vi åker lite till, tysta. Men jag är full av bekännelser idag, och när vi svänger in mot IKEA klämmer jag ur mej:
”Om sanningen ska fram hade jag inte ens en aning om att han nånsin levde, vet du. Hans namn säger mej liksom ingenting, även om jag tror att jag kanske har hört det.”
”Det är nog för att han är död…”
”Vet du vem som inte är död?”
Och så säger vi det, samtidigt, tillsammans:
”Frankie Valli!”
Vi är framme.
För tio år sen, 2005, hade Jersey Boys premiär på Broadway, och året efter, 2006, nominerades den för åtta Tony Awards, och vann fyra: Bästa Musikal, Bästa Manliga Huvudroll i En Musikal, Bästa Manliga Biroll I En Musikal, och Bästa Ljussättning I En Musikal. Man var också nominerade, men vann inte, i Bästa Manus, Bästa Regi, Bästa Orkestrering och Bästa Scenografi.
Om jag fick bestämma vem som skulle vinna priser för föreställningen i Stockholm, så skulle inte scenografin gå lottlös: På Chinateaterns scen är den en av de mest lysande stjärnorna: Den får mej att tänka på mitt första besök på Hamburger Börs, nån gång i slutet på 80-talet, eller kanske i början av 90-talet. Jag kommer inte ihåg vad som visades på scenen, men jag kommer ihåg ljuset: Här var det mer än bara belysning. Detta var något som liksom lyfte mej ur min stol, sög in mej, fötrollade mej. Det var som att vara fångad i en 3D-version av Disneys Fantasia.
Chinateatern är byggd för att i huvudsak vara en biograf, vilket har medfört att scenen är mycket grund, utan nästan något som helst utrymme i kulisserna, och detta är givetvis ett stort problem nu när lokalen användes för teater, och speciellt när man framför musikaler. Scenen i sej är stor och har potentialen - och kanske behovet av - att fyllas av en massa scenografi, som kulisser, möbler och olika ridåer. Men vad gör man av dom när man är klar med dom, om det inte finns någon plats utan för scenen?
Den briljanta lösningen på problemet är gigantiska LED-skärmar, en slags stora tv-, eller dataskärmar, på vilka man kan visa i stort sett vad som helst, med fantastiska resultat. Man började experimentera med den här tekniken redan 2012, i produktionen DIRTY DANCING, med kanske mindre lyckat resultat: eftersom tekniken var ny överdrev man utnyttjandet av skärmarna, och jag upplevde den föreställningen som om man var fångad i ett dataspel, som om aktörerna mer Lara Croft än folk inlånade från Kungliga Baletten. När man i en scen bar in en vanlig, analog stol satt vi i publiken och undrade vad den skulle förvandlas till, innan man besviket insåg att den var just bara; en stol.
Men i de därpå följande produktionerna gjordes scenografin av Andreas Bini, och i ROCK OF AGES och FLASHDANCE lärde man sej utnyttja den nya tekniken, att vrida ur varje möjlighet, men också att dämpa sej, att underordna sej berättandet. Man tog det smarta beslutet att inte låta skärmarna bli för stora, att inte bli ett slags enorma filmdukar, utan delade upp dom, gömde dom bakom en fast scenografi-konstruktion, en slags ställning i två plan, vilket också medfört att aktörerna - när dom är på den övre våningen - kommer närmre publiken på Chinateaterns enorma balkong.
Och i JERSEY BOYS briljerar man. Flera gånger sitter jag och undrar om en ridå, en träpanel, eller en tapet är på riktigt, verklig, eller om den bara… japp, där försvann den, och ersattes omedelbums av nånting annat, en blå himmel, en närbild av en vridknapp på en förstärkare, eller - ja, vad som helst, faktiskt.
Man har byggt en slags metallkonstruktion i två plan i en slags 20-talsklassism som ser ut som om den ingår i teaterns fasta interiör, som om salongens inredning sträcker sej ända in på scenrummet, som om salongen och scenen växer ihop. Det är väldigt snyggt, stiligt, och jag tänker nästan att man inte behöver riva den, när den här produktionen lägger ner. Man kan behålla den, och bara byta ut allt annat. Det är lite som Shakespeares the Globe: nånting som passar för allt. Lite nya kläder, lite nya sånger, en annan historia, och man är klar för nästa premiär.
Jag har sett fram emot den här föreställningen sen jag såg ett showcase av den i Februari, nånting som gav omedelbar abstinens. Av den föreställningen - för det var en verklig föreställning, som lämnade mej lite matt - fick jag ett intryck av Las Vegas, av glittrande paljetter, brudar i massor och glänsande strass, ett intryck som bara till hälften stämde. Jag hade nämligen det förutfattade intrycket att detta omöjligt kunde vara något som vunnit en Tony Award för bästa musikal. Jag såg det som något som varit kommersiellt framgångsrikt, men utan några direkt konstnärliga meriter. Men jag hade fel, för detta är nämligen nästan en pjäs med en himla massa musik, en berättelse där man sprängt in så många sånger man bara kunnat.
En jukeboxmusikal, som den här, är ett verk där man använder sej av redan inspelad populärmusik istället för att specialskriva ny, som AIN’T MISBEHAVIN’, WE WILL ROCK YOU, SATURDAY NIGHT FEVER, eller AMERICAN IDIOT. Men till skillnad från de flesta jukeboxmusikaler är detta inte en konstruerad historia, skapad för att klämma in så många sånger som möjligt, som ROCK OF AGES eller MAMMA MIA!, eller en scenversion av en film, där man pressat in lite extra musik, som PRISCILLA QUEEN OF THE DESERT - THE MUSICAL, eller XANADU. Sångernas texter berättar ofta inte vad som sker på scenen, utan används som mer som musikaliska mellanspel.
Det handlar om The Four Seasons, en popgrupp där alla medlemmar kom från New Jersey, och som slog igenom 1962 med sången Sherry. Vi får följa de fyra manliga medlemmarna från femtiotalet, under bandets olika namn och konstellationer, fram till tvåtusentalet. Och charmen i berättelsen ligger just i att det är en verklig, inte överdrivet dramatisk historia, som berättas. Detta är vanliga killar, vars historia inte är så exceptionell, förutom musikalsik, där den är sensationell. Jag trodde inte att jag varit en fan av The Four Seasons, tills de började rada up sång på sång, och jag insåg att jag kände till nästan allihop.
Ibland får man skämmas, för att man är lite dum, men den här gången kan jag i alla fall nöja mej med att jag inte är ensam. Skäggige Skalman fattade lika lite som jag, och han är bra mycket smartare: Under föreställningen projiceras namn på årstider, Höst, Vår, Vinter, Sommar, och vi, jag och Skalman, kanske snyggare än vi är smarta, tar det hela som indikationer på att tiden går. Och det har vi visserligen rätt i, men inte på det sätt som vi tror. Nånstans på IKEA, bland kuddar och påslakan, diskuterar vi skyltarna, och jag säger att jag tycker det var lite förvirrande, eftersom, när man till exempel visa skylten för Höst, så hade jag ingen aning om när scenen innan hade utspelat sej. Jag fattade inte, och han fattade inte - det är det som för förbannelsen med att ha blivit utrustad med idel skönhet och väldigt lite hjärna - att i denna historia om The Four Seasons, De Fyra Årstiderna, så har var och en av berättarna blivit tilldelade var sin bit, med en årstid som överskrift.
Det är en slipad, strömlinjeformad föreställning, blank och glänsande, utan några skavanker som sticker ut och irriterar, men den blir heller aldrig plastigt perfekt och kall. Kostymerna, med betoning på verklighet och vardag, hjälper till att förankra handlingen i en slags scenisk realism.
De fyra huvudrollerna är på scenen nästan hela tiden, men jag undrar ibland om dom inte har det lugnare än den övriga ensemblen, som - när dom inte står på scen - måste stressa sej igenom snabbyten á la merde - hemsnickrad franska för ’från heliske’. Ibland känns det som om dom bara går ut, slänger av sej kläderna, tar på nya, vrider peruken ett kvartsvarv, och går in på scenen igen, nu som en ny person. Detta är verkligen att utnyttja de naturliga tillgångarna.
Och jag måste nämna den helt galna koreografin. Inte en sekund står man still på scenen. Det är små steg, eller stora armrörelser, synkroniserade gester, petimetermexakt samordning, en nästan omöjlig samtida tajming. När fyra grabbar tar rör sej på samma sätt, då skulle varenda miss märkas, men jag ser inte ett enda felsteg.
David Lindgren, som Bob Gaudio, kompositören bakom gruppens alla hits, är för en tevevan publik den kanske mest kände av de fyra, och hade någon vecka tidigare kollapsat under pågående föreställning och hade under några föreställningar blivit ersatt av en inhoppare, men var nu tillbaka, och möttes vid sin entré av en välkomnande applåd. Här är det fråga om ren type casting. Han spelar en trevlig, reko, musikaliskt begåvad, men lite naiv kille, och det så man är van att, och vill, se honom. Av kollapsen märks ingenting.
Jag tänker på Bruno Mitsogiannis, här i rollen som falsettsångaren Frankie Valli, som Sveriges svar på Ramin Karimloo, på grund av hans sköna nuna, hans sensationella pipa och hans uppenbara kärlek till musiken. I de produktioner jag har sett honom i, JOSEPH AND THE TECHICOLOR DREAMCOAT, WE WILL ROCK YOU, NEXT TO NORMAL och ROCK OF AGES, har han alltid gjort suveränt ifrån sej, och det är inte svårt att, när man ser honom, leka Vad skulle han kunna göra härnäst? Jag har inga problem att tänka mej honom som Seymor i LITTLE SHOP OF HORRORS, som Claude i HAIR, Jamie i THE LAST FIVE YEARS eller - och jag tror han vore superduper i den här - PIPPIN. Han har något väldigt sympatiskt och samtidigt lite galet över sej, precis så som jag ser Helen Sjöholm. Förmågan att göra det sätt som dom - i sin roll - ser världen till det normgivande, det normala. Man står på deras sida.
Peter Johansson, som kanske är den av grabbarna som står längst ifrån sin roll, och nu pratar jag inte bara om det plötsliga, kanske några nyanser förmörka håret, tar en rejält otrevlig roll och försöker inte charma sej ur den. Han spelar Tommy DeVito, ett rötägg, och han ber inte om ursäkt. Det krävs sceniskt mod att försvara rollen hela vägen, utan att liksom titta fram och visa att man inte håller med, och att inte heller njuta av att spela bad guy och försöka visa upp en psykopat som mr. Hyde, eller han den där i SCARFACE. Om Bruno Mitsogiannis spelar Claude vill jag se Peter Johansson som Berger, i HAIR. Kanske är han vad en svensk produktion av BOOK OF MORMON behöver? För det är väl ingen som vill sätta upp ONCE?
Och så har vi Robert Rydberg, i rollen som Nick Massi, basisten och bassången som en dag bara bestämmer att han inte vill vara med längre. Där många imusikalbranschen nog skulle kunna definieras som sångare som kan agera, är han en en skådis som kan sjunga. Under första delen av föreställningen, innan jag inser att de olika medlemmarna turas om att berätta sin historia, sitter jag och tycker att han kanske är sorgligt outnyttjad, men när det väl är hans tur, då blixtrar det till. Då kommer han in och visar var en slipsten ska stå, och hur man drar en stol. Han sätter varje poäng, tar var på varje tillfälle, suger musten ur varje möjlighet, och lyckas pressa in komik i repliker som kanske egentligen inte är vidare roliga. Trots att hans roll kanske är en av de mindre går jag hem med en klar bild av någon som känner efter, och inser att han inte längre vill vara med, som hoppar av, och som inte för en sekund ångrar sitt beslut.
Detta är grabbarnas föreställning, på samma sätt som LEGALLY BLONDE och NINE och är tjejernas. Här finns inga direkt stora kvinnliga roller, och det är skönt att man inte har försökt klämma in en kvinnlig huvudroll, bara för sakens skull. Detta är historien om ett band. Ett riktigt, verkligt band, med medlemmar som har funnits, och finns. Men det är också historien om att åldras, om ungdom, minnen, och en jäkligt massa bra musik.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack 2Entertain och Vicky Nöje! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4534:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
TUSEN BITAR, med teater Lumor, på Bristol Teater i Sundbyberg.
”Hej, jag undrar bara om min cykel är klar? Är den? Vad bra! Tack!”
Jag lägger på. Drar ett djupt andetag. Andas ut. Det är svårt att förklara för någon som inte cyklar vilket frihetsberövande det är när ens cykel är inlämnad på lagning.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/tusen-bitar-med-teater-lumor-pa-bristol.html
TOMAS SISTA REVY, på Intiman:
Ibland tänker jag att det är typiskt att all intressant teater görs ute i landet. Som när Wermland Opera sätter upp PARADE, eller Tonyvinnaren A Gentlemans Guide to Love and Murder. (Lite träigt direktöversatt till EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, med den kanske mer passande, och mycket mer välklingande: KONSTEN ATT ANSA SITT SLÄKTTRÄD.). Eller när Göteborgsoperan sätter upp CRAZY FOR YOU, när Östgötateatern sätter upp WENDY OCH PETER PAN, Västmanlandsteater visar Staffan Göthes EN SLAVISK DANS, eller när man i Malmö kan titta på TOP HAT.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/tomas-sista-revy-pa-intiman.html
UTSÅLT, på Lilla Scenen, Kulturhuset Stadsteatern:
"Den klara favoriten är när Tornving har en genial publikgymanstik där man samtidigt, genom handuppräckning och statistik, fick lära sej ett och annat om invandringen till Sverige. Kanske hade jag bara önskat att han hade infört en övning för att visa vad invandring har bidragit med, ekonomiskt och kulturellt, men man kan kanske inte få allt."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/utsalt-pa-lilla-scenen-kulturhuset.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar