Regi Pernilla Skifs, men jag hittar ingenstans information om vem som gjort kostym, scenografi, ljud och ljus. Kapellmästare/keyboard Hasse Gardemar, Gitarr Magnus Bengtsson, Keyboard/slagverk Tomas Bergquist, Trummor Peter Milefors, Bas Bosse Persson
It's never too late to blow a kiss
Especially at a time like this
And it's never too late to fall in love
Vo-de-o, Vo-de-o, Vo-de-o
It's never too late for fun and larks
A jolly old flame has lots of sparks
And it's never too late to fall in love
Vo-de-o, Vo-de-o, Vo-de-o
The modern buildings that you see
Are often most alarming
But I am sure that you'll agree
A ruin can be charming
It's never too late to be a beau
Experience counts a lot, you know
And it's never too late to fall in
Never too late to fall in
Never too late to fall in
Love
IT’S NEVER TO LATE TO FALL IN LOVE
ur THE BOYFRIEND
av Sandy Wilson
”Han spelade inte Håll mitt hjärta,” säger Patti-Li Leuks syster Euforia Leuk, besviket, när i kommer ut i foajén, efter showen.
Vi har varit på genrepet av Björn Skifs återkommande gästspel på Göta Lejon, något som verkar sälja ut varenda ny föreställning dom släpper.
”Han kommer ju att ha en sån där önskestund när det blir riktiga föreställningar,och då dyker den nog definitivt upp där,” säger hennes bror.
"Ja, just det, det förstås," säger hon. Men jag kan se på henne att hon nog väldigt gärna hade velat höra den.
Om nån säger Björn Skifs, då tänker jag omedelbart på en sång, den där som var med i Ally McBeal, med den dansande Babyn. Ooga-chacka-låten, Hooked On A Feeling. Och så den där låten han gjorde på Studioskivan av Björn och Bennys Chess-skiva, The Arbiters Song. Men det är liksom allt. Jag har börjat glömma Björn Skifs, konstigt nog.
Innan den här föreställningen hade jag nog varit tveksam vem som sjöng Michelangelo, Skifs eller Ledin, och om han var inblandad i Sommaren som Aldrig Säger Nej och jag hade helt glömt att det var han som gjorde Härligt härligt men farligt farligt, Det blir alltid värre framåt natten, Fångad i en dröm, Vild och vacker och Vill du inte ha mina kyssar.
Jag hade liksom glömt alla låtar han har gjort, liksom filmerna han gjort, som Strul, Joker och Drömkåken, tills han började riva av dom. Inte för att han sjöng alla sina hit, det finns liksom inte plats för det, om man samtidigt vill få in lite nytt.
Egentligen hade jag blivit medbjuden av Patti-Li, som hade fått biljetter, men när jag stod utanför träffade jag min kompis Norman Royale, som hade tre biljetter över, och - eftersom det var han visste var Patti-Li satt, och detta var bättre platser - så gav han mej biljetterna. Ibland har man tur. Eller som Björn Skifs skulle kunna sjungit: Välkommen Till Mitt Liv.
Där många med tiden har gubbat till sej har Skifs förblivit ungdomligt hårfager och smal, och kan tävla med Christer Lindarw om titeln som den 60-åring som har Sveriges Slankaste Ben. Faktum är att han också skulle kunna tävla med Tommy Nilsson om titeln Sveriges Roligaste Ben, för han är en jäkel på att använda dom till komisk effekt.
Han är klädd lite som för en country-rock-föreställningen, jeansen är snäva, skjortans ok och bröst har såna där utsmyckningar som gör att man tänker lite Do-si-do, och allt som behövs är en cowboyhatt för att vi ska börjar längta lite efter doften av hö och hästar. Och jag antar att det är lite den looken man är ute efter: Scenografin, av en scenograf jag inte hittar någon information om någonstans på nätet, består av en stora trälådor, såna som på engelska kallas packing crates, och som man förr, innan man uppfann andra emballage, var hur man vanligtvis skickade ömtåliga saker. Jag associerar med en gång iväg till lador, till tröskverk och andra bondgårdsmaskiner, och i mitt minne är scenen beströdd med halm.
När de verkliga föreställningarna kommer ihåg ska det finnas en gästartist på varje show, men eftersom detta är ett publikrep så låter man Kapellmästaren Hasse Gardemar vara gäst, och han gör ett så bra jobb att man nästan skulle kunna tänka sej att han skulle kunna vara sjukvikare i fortsättningen.
I en tid när vi börjar förlora våra legender får vi vara tacksamma för Skifs, och hoppas att han fortsätter visa hur man gör, för det han gör, gör han fenomenastiskt. Hans röst verkar inte ha åldrats, han har en säkerhet på scenen som är imponerande, och han ger intryck av att vara en mycket trevlig människa.
Man börjar och slutar, med flit, ganska svagt, lite lättglömt. Början har jag inget emot, men slutet hade gärna fått vara något som gett mej lite energi: showen är inte väldigt lång, och natten är ung när det är över, så det blir lite tidigt att känna sej småpömsen.
Om det är nåt jag saknar så kanske det är ett jävla bravurnummer, nånstans där han riktigt kan visa vad han kan. Jag hade önskat att han hade tagit någon låt som gjorts känd av en annan artist, och visat vad som skulle kunna ha hänt om han fått den, istället. What’s Love Got ToDo With It, Being Alive, Bring Him Home, Feeling Good, Mr Boojangels, Javert’s Suicide, eller I Guess That’s Why They Call It The Blues vore väldigt intressanta att höra, á la Skifs.
Kanske nästa gång, pretty Please?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis repbiljett, tack Magnus, Sigge och Göta Lejon! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
MORGAN ALLING: EN FÖRESTÄLLNING OM KÄRLEK, på Maxim:
"Om sanningen ska fram, när Morgan Alling dök upp på min radar, när jag bara hade hört hans namn och att han skulle spela Ednas make Wilbur i HAIRSPRAY på Chinateatern, blandade jag ihop honom med Adam Alsing, och hade lite svårt att förstå vad en programledare gjorde på en musikalscen. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/morgan-alling-en-forestallning-om.html
RAWFOOD-SOPPA! på Klara Soppteater:
Första gången jag testade rawfood var också nästan 30 år sen, fast på den tiden hetter det levande föda, i ett Sverige där sallad betydde isbergssallad. Punkt. Ingen hade hört talas om ruccola. Det fanns inga ekologiska avdelningar i mataffären. Stavmixern, kokosmjölken och pumpafrön låg nästan lika långt in i framtiden som Harry Potter och mobiltelefoner, och jag överlevde några dagar på tomater, gurka, groddar, morötter och rårivna rödbetor.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/rawfood-soppa-pa-klara-soppteater.html
JERSEY BOYS, På Chinateatern:
"De fyra huvudrollerna är på scenen nästan hela tiden, men jag undrar ibland om dom inte har det lugnare än den övriga ensemblen, som - när dom inte står på scen - måste stressa sej igenom snabbyten á la merde - hemsnickrad franska för ’från heliske’. Ibland känns det som om dom bara går ut, slänger av sej kläderna, tar på nya, vrider peruken ett kvartsvarv, och går in på scenen igen, nu som en ny person. Detta är verkligen att utnyttja de naturliga tillgångarna. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/jersey-boys-pa-chinateatern.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar