Idé, manus och regi Ida Högberg & Sebastian Ring, Kapellmästare Sebastian Ring, Soppmeny Ida´s Raw Kitchen, med Sebastian Ring, Ida Högberg, Rolf Landberg
It seems crazy but you must believe
There's nothing calculated, nothing planned
Please forgive me if I seem naive
I would never want to force your hand
But please understand, I'd be good for you
I don't always rush in like this
Twenty seconds after saying hello
Telling strangers I'm too good to miss
If I'm wrong I hope you'll tell me so
But you really should know, I'd be good for you
I'd be surprisingly good for you
I won't go on if I'm boring you
But do you understand my point of view?
Do you like what you hear, what you see
And would you be, good for me too?
I’D BE SURPRISINGLY GOOD FOR YOU
Writer(s): Tim Rice, Andrew Lloyd Webber
Copyright: Evita Music Ltd.
Mina föräldrar har inga problem att äta vegetarisk mat, så länge ingen berättar för dom att det inget finns något kött i det dom äter. Då börjar dom omedelbums klaga över bristen på något animaliskt, och påstå att dom inte känner sej mätta. Det är lite som med småbarn: så länge man inte säger till dom att det dom äter är nyttigt, så går det bra.
Jag har varit vegetarian i snart 30 år. Japp, tiden går, jag vet. Det började som en kul grej; en tjejkompis, Mesen Sowerberry, åt inte kött, bara fågel och fisk, vilket i vissa kretsar kallas demivegetarian, och jag tänkte att det kunde ju vara värt att pröva. Men eftersom jag aldrig gillat fisk - förutom tonfisk, då; alla gillar ju tonfisk, och kräftor, och räkor, speciellt i räksallad - så gick jag liksom hela vägen. Jag blev vegetarian. En lakto-ovo-vegetarian, om man ska vara noggrann, vilket betyder att jag inte åt kött, fisk eller fågel, men gärna ägg och mjölkprodukter.
Och jag gick plötsligt ner tio kilo. Och började vakna utsövd. Och hade en massa ny energi, och för en ganska energisk person som jag, så är det nästan lite skrämmande.
En anledning till viktminskningen kan vara att det helt enkelt inte fanns något att äta, för en vegetarian, på den tiden. Det gick inte att köpa sojakorv på Konsum. Det fanns inga quorn-produkter på Ica. Man kunde gå på hälsokostaffär och köpa dyra grönsaksbiffar som smakade hö och halm. På den tiden fanns det inget Paradiset, eller Goodstore. Gick man på restaurang var fetaostsallad nästan det enda man kunde beställa. Jag överlevde på pasta med tomatsås, varma mackor och grönsaksgrytor.
Det kanske ska tilläggas att sen jag upptäckte halloumi-osten, sen man uppfann och började sälja quorn, sojabiffar och vegetarisk lasagne, och sen nästan varenda sylta har ett kött-löst alternativ, för att inte tala om alla vegetariska restauranger som skjutit upp, så har jag gått upp dom där tio kilen igen. Med råge.
Det hela var Sillys Mammas idé, det här med att gå på soppteatern och käka raw-food-soppa. Hon slängde ut en förfrågan på fejjan, och jag, Drill-killen och Miss Decibelle nappade. Silly själv skulle skolas in på dagis av Sillys pappa, tror jag. Biljetter beställdes och betalades, pengar swishades hit och dit, och hux flux stod vi samlade på Drottningatan, utanför Klara Soppteater. Miss Decibelle hade varnat lite för att hon hade kunnat bli sen, för hennes el-sladd till datorn hade pajjat, och hon måste köpa en ny innan föreställningen, eftersom hon efteråt skulle kasta sej på ett tåg för att åka till Småland och prata i radion, men det verkar finnas apple-produkter i varenda gathörn, för vi kom alla fram nästan samtidigt.
Raw food, förresten, behöver inte vara vegetarisk, men jag tror att den för det mest är det. I stort betyder det mat som inte har hettats upp över 40-49 grader.
Sillys Mamma hade bokat ett av dom där bra borden på Soppan, inte för nära, och inte för långt bort, och jag fick en plats där jag inte ens behövde vrida stolen när föreställningen började. Det serverades kokossoppa - kall, naturligtvis - med spiralizerade grönsaker, vilket är ett fint ord för saker som har skurits i långa spagettiliknande strängar, á la långa julienne. Det ligger också en väldigt mumsig efterrätt och väntar: en raw chokladboll.
Jag har inte träffat någon av dom runt bordet på väldigt länge, och vi bubblar och babblar så mycket att vi inte hinner få i oss soppan innan Albin Flinkas kommer upp på scenen kör en liten publikuppvärmning. Så går ljuset går ner och vi surplar vår soppa i mörker.
Första gången jag testade rawfood var också nästan 30 år sen, fast på den tiden hetter det levande föda, i ett Sverige där sallad betydde isbergssallad. Punkt. Ingen hade hört talas om ruccola. Det fanns inga ekologiska avdelningar i mataffären. Stavmixern, kokosmjölken och pumpafrön låg nästan lika långt in i framtiden som Harry Potter och mobiltelefoner, och jag överlevde några dagar på tomater, gurka, groddar, morötter och rårivna rödbetor. Det fanns inget internet där man kunde googla recept, inget Youtube där man kunde lära sej laga raw food, eller vegetarisk mat av Mary’s Test Kitchen, eller Cooking With Plants, eller The Vegan Corner, Plantbased Judy eller Edgy Veg.
Det fanns en raw-food-restaurang på Östermalm, minns jag, dit jag gick, själv - eftersom jag inte lyckats få med mej någon kompis - och käkade en ganska medioker middag av saker som torkats, vispats, malts och finhackats. Jag köpte till och med ett glas av något dom kallade för raw champagne - nåt slags sköljvatten som jäst, tror jag, och när jag kom hem satte jag mej och fingrade på mina gröna växter, lite fundersam på hur dom smakade. Jag var nämligen helt utsvulten vad gällde nya smaker. Det var som om jag inte tänkt på att det gick att krydda maten. All raw-food, eftersom jag inte visste något om hur man gjorde, hur man smaksatte och vilka råvaror man kunde använda, smakade på samma sätt. När jag kom på mej själv med att knapra lite försiktigt på någon slags fikus så bestämde jag mej att det var dags att ge upp. Ingen pizza har någonsin varit så god som den margarita jag köpte på pizzerian på gångbron vid tunnelbanan i Björkhagen.
Dagen till ära, förresten, hade jag gjort rawfood-kex, som låg i en plastburk i ryggan. Det är en lögn, givetvis. Jag hade gjort dom där kexen, eller knäckebröden, eller vad man nu ska kalla dom, i alla fall. Och dom var inte rawfood. Dom kunde varit det, men det hade tagit tio timmar i en 42-gradig ugn, och jag tror inte min spis riktigt kan ställa in sej på så låga temperaturer. Och på något sätt känns inte energiförbrukningen försvarbar: viss måste väl 42 grader i tio timmar dra mer el än 45 minuter i 175 grader. Eller?
Föreställningen i sej är nästan en revy i formen av en performance. Eller en slags konsert, med sketchinslag, men som drar åt arty-farty hållet. Merparten av musiken är specialskriven, även om det dyker upp lite kända låtar här och var.
Scenografin är till största delen två stora trumset, på var sin sida av scenen, och ett litet bord, eller bänk, på vilket det står en mixer...
Det börjar med buller och bång. De tre aktörerna rusar in och Ida Hörberg ställer sej vid en mixer och visar hur lätt det är att laga raw food. På någon minut, och med en attityd som lånat lite av en trollkonstnär - Presto! - mixar hon ihop samma soppa som vi fått serverat. Jag tyckte väl att det smakade vitlök…
Man skämtar om e-nummer i maten, om klimatförändringar, om Moder Jord och om vart vi och naturen är på väg. Det är ibland finstämt, ibland lite rockigt, obehagligt, och ofta väldigt konstnärligt, men kul.
Musikerna - några som man i de allra flesta fall är van att se tryggt parkerade bakom sina instrument, kompande - deltar i högsta grad. De sjunger, spexar, trummar, och tar ibland helt över på den lilla scenen.
Om man missade att berätta något, så är det kanske hur gott och nyttigt det faktiskt är med raw food, och hur vi alla kan tjäna på en vegetarisk eller vegansk kost, hur vi rent egoistisk, även om vi struntar i isbjörnar, kalhyggen och all skit får i oss, skulle må bättre, se bättre ut, och spara pengar till att dryga ut den där pensionen som vi vet inte kommer att räcka. Men jag antar att dom själva är så inne i det hela att det liksom är underförstått.
Kostymerna är svarta, med inslag av… kubism, kanska jag skulle säga. Skjortorna ser ut att vara knäppta brännvin, men är designade så. Man piggar upp det mörka med små färgklickar; en blomma håret, eller något tyllikt virat om handleden, lite som en pensé, nedstucken i en mixad grönsakssoppa, kan pigga upp något visserligen gott men visuellt kanske ganska trist.
Vi skrattar och klappar händer, eller sitter tysta och betänksamma, och jag - som försiktigt börjat rapa vitlök - önskar att man fått två såna där goda chokladbollar per man.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 195:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
JERSEY BOYS, På Chinateatern:
"De fyra huvudrollerna är på scenen nästan hela tiden, men jag undrar ibland om dom inte har det lugnare än den övriga ensemblen, som - när dom inte står på scen - måste stressa sej igenom snabbyten á la merde - hemsnickrad franska för ’från heliske’. Ibland känns det som om dom bara går ut, slänger av sej kläderna, tar på nya, vrider peruken ett kvartsvarv, och går in på scenen igen, nu som en ny person. Detta är verkligen att utnyttja de naturliga tillgångarna. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/jersey-boys-pa-chinateatern.html
TUSEN BITAR, med teater Lumor, på Bristol Teater i Sundbyberg.
”Hej, jag undrar bara om min cykel är klar? Är den? Vad bra! Tack!”
Jag lägger på. Drar ett djupt andetag. Andas ut. Det är svårt att förklara för någon som inte cyklar vilket frihetsberövande det är när ens cykel är inlämnad på lagning.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/tusen-bitar-med-teater-lumor-pa-bristol.html
TOMAS SISTA REVY, på Intiman:
Ibland tänker jag att det är typiskt att all intressant teater görs ute i landet. Som när Wermland Opera sätter upp PARADE, eller Tonyvinnaren A Gentlemans Guide to Love and Murder. (Lite träigt direktöversatt till EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, med den kanske mer passande, och mycket mer välklingande: KONSTEN ATT ANSA SITT SLÄKTTRÄD.). Eller när Göteborgsoperan sätter upp CRAZY FOR YOU, när Östgötateatern sätter upp WENDY OCH PETER PAN, Västmanlandsteater visar Staffan Göthes EN SLAVISK DANS, eller när man i Malmö kan titta på TOP HAT.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/tomas-sista-revy-pa-intiman.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar