Manus och regi Staffan Götestam, Producent Monika Götestam, Scenografi och kostym Caroline Romare, Regiassistent Michaela Jolin, Dramaturg Hedvig Lagerkvist. Skådespelare Kim Sulocki, Birgitte Söndergaard, Ola Forssmed, Nina Gunke, Hedvig Lagerkvist, Johan Rudebeck, Josefine Götestam
Once upon a time I had lives to protect
I had rules to change
And wrongs to set right
And there were people at my side
And there were rivers I could guide
I wanted nothing in return
Let me out of here
Give me back all my dreams
Let me out of here
Let please see the sun
Let me out of here
At least tell me what I did wrong
I'm king of the world
Chief of the sea
High in the wind
At least I used to be
And I'm king of the world
Please set me free
Let me remind them of my promise
Live my given destiny
KING OF THE WORLD
ur SONGS FOR A NEW WORLD
av Jason Rober Brown
Jag och min kompis Patti-Li Leuk går på museum, minst en gång i månaden. Ofta har vi varit ute i sista stund, vi har märkt att månaden plötsligt snart är slut, och har fått börja googla museum i ren panik, men den här gången tänkte vi att vi skulle vara ute i god tid, så redan i mittan av Oktober besökte vi K A Almgrens sidenväveri på Repslagaragatan 15. Jag vet, det låter inte ens som ett riktigt museum, och vi hade nog aldrig hittat hit, om vi inte hade hört talas om det när vi besökte Gustav III Paviljong. Eller var det Rosendals slott? I alla fall hade man på sidenväveriet vävt nya tyger till paviljongen, eller slottet.
Och mina förväntningar var verkligen mycket låga: jag trodde att det inte skulle vara mer än ett hål i väggen, kanske två rum, där det ena är butik och det andra är själva museet, men det här är något helt annat: en hel fabriksbyggnad har undgått att lägenhetiseras, mitt på bostadrättssöder, och två hela våningsplan har vigts till museiverksamhet. Det nedre planet är helt orört, med alla originalmaskiner intakta. Den sista tiden, innan det lades ner, hade sidenväveriet gått sämre och sämre, och man hade valt att inte investera i nya, moderna, maskiner, vilket är tur. Det är lite som Drottningholms Slottsteater: hade den inte stängts ner utan fortsatt att användas som teater hade hela 1700-talsteatern bortmoderniserats.
Och om du går dit, till K A Almgrens sidenväveri, gå en guidad tur. Berättelsen om hur allting startade, med industrispionage och franskalektioner borde kunnas göras till en opera. Eller i alla fall en pjäs. En musikal? Nåt lite likt en slags FOLLIES? Nu, när Broadway har HAMILTON kanske vi kunde få ALMGRENS?
Efter museet käkar vi på Chutney. Jag beställer olivbiffar och potatismos. Och en jäkla massa råkost. Jag vet inte vad dom har i sin dressing, men jag önskar att dom sålde den på burk, tub eller flaska; den får till och med vitkål att smaka spännande. Och deras fullkornsbröd är episkt.
Sen går vi hem till Patti-Li, som bor i närheten, dricker kaffe och testar att skicka våra bilder och filmer från museet till varandra via telefonernas air drop. Och eftersom apple har gjort iMovie gratis för mobil- och iPadanvändare, så testar vi att klippa ihop allt, till en skräckfilmstrailer på Patti-Lis telefon. Det är väldigt lätt, väldigt roligt, och det blir väldigt bra. Vi fejsbookar och instagrammar, och plötsligt är klockan alldeles för mycket, och vi kastar oss på våra hojjar och drar till Boulevardteatern.
Det är genrep. Möjligtvis också första publik. Och det är knökfullt. När vi sitter i salongen och väntar på att det ska börjar har jag lust att ställa mej upp fråga:
”Alla som tror att vi ska se på en musikal, som tror att vi ska få se scenversionen av filmen EASTER PARADE, den med Judy Garland och Fred Astaire, räck upp en hand…”
Även jag, som har vetat att det inte är en musikal, och att produktionen inte alls har något med filmen att göra - förutom att man lånat lite av musiken - har flera gånger blandat ihop det hela. För det är faktiskt en ganska omdömeslös titel, speciellt som filmen har ett minimalt inflytande i föreställningen. I en tid när Broadway dammar av gamla MGM-filmer och musikaliserar dom - DADDY LONGLEDGS och AN AMERICAN IN PARIS, till exempel - så är det inte så konstigt om vi faktiskt hade förväntat oss att få höra Steppin' Out With My Baby, Shakin' The Blues Away, When That Midnight Choo-Choo Leaves For Alabam, och förstås, titelsången, och få följa berättelsen om den berömda Broadwaystjärnan Don Hewes, som förlorar sin danspartner Nadine, och försöker göra Hannah Brown till hennes kopia, innan dom givetvis förälskar sej, och allt slutar lyckligt.
Faktum är att den faktiskt har satts upp på scenen, 2006, då Chanhassen Dinner Theatres utanför Minneapolis satte upp den. Jag antar att det inte var en superhit, eftersom man sen dess inte har hört ett ljud.
Det här handlar om Rick och Tom som 1969 sitter inne på Östra Mentalsjukhuset. Rick kan inte läsa, men absorberar historisk fakta som en wettex. Tom sitter i rullstol och verkar ha en lätt nervskada. Det är långfredag. Rick tjafsar med personalen. Hans mamma kommer på besök. Tom har en dröm, om sin mamma.
När det är som bäst påminner det om Neil Simon, när det är som värst luktar det av årskurs ett i dramatiskt skrivande på Högalunda Folkhögskola. Det påminner lite om GÖKBOET, lite som RAINMAN, lite som INFÖR LYCKTA DÖRRAR, lite som något mer obskyrt av Tennessee Williams. Jag sitter hela tiden och väntar på att det hela ska vända, att något ska avslöjas, att något ska sägas som gör att vi förstår att det vi ser inte är vad vi ser, eller nåt sånt, men vad du ser är vad du får. En långfredag på ett mentalsjukhus där inte vidare mycket händer.
Det är väldigt ovanligt att en dramatiker är framgångsrik som regissör av egna verk. Det kan liksom behövas någon utomstående som kommer in och säger: stryk det här, ta bort den där rollen, stuva om detta, det där är väldigt otydligt…
Jag väntar mej att något ska avslöjas, i Rick och hans mammas förhållande, som gör att jag förstår dom, förstår deras relation, men där verkar inte finnas några hemligheter. Hon står lite handfallen och skamsen inför att ha en psykiskt sjuk son. Han verkar vara någon med asbergsliknande syndrom som undrar hur det skulle kännas om man kunde känna att man var älskad.
Jag vet inte varför de båda killarnas karaktärerna har engelskklingande namn. Rick verkar inte vara en förkortning för Rikard, och Tom verkar inte vara döpt till Tomas. Kanske är det för att visa att det fanns en period när svenska kvinnor döpte sina barn efter filmstjärnor, som Gary och Glenn, men jag sitter mest och halkar ur Sverige och dimper ner i USA, och när sen svenska referenser dyker upp, har jag lite svårt att acklimatisera mej. Och kanske är det bara så att dramatikern ha siktet inställt på en internationell marknad?
Detta är som sagt ett genrep, och på såna kan det ibland hända att man testar att trycka extra hårt på något, som tempo eller tydlighet. Här verkar det som om det har fallit på Kim Sulickis roll att uppfylla alla andras sceniska behov. Han ska vara navet, den dom driver, och regin gör att han aldrig får en stund att bara ta in, att hämta impulser, inspiration, att visa oss vad det är han ser, vad det är som triggar honom. Han ska irritera, aggrivera, störa och stöka, och han blir på något sätt en curlingskådis som tar hänsyn till alla andras behov, men inte får något utrymme för sin egna.
Forssmed gör ett suveränt jobb genom att bara sitta i sin rullstol och ta in, reagera, ta emot impulser och spotta ur sej små komiska höjdpunkter. Mot slutet av föreställningen kommer en slags drömsekvens med hans mamma som känns lite folkhögskola, hösttermin, årskurs ett, och om man tycker att det som sägs där måste berättas kanske man kan hitta ett annat sätta att framföra informationen?
Birgitte Söndergaard är mycket bra som Ricks mamma, en roll som lätt skulle kunna bli något som bara spelades ur sonens synvinkel. Hon blir på nåt sätt normen, everyman, den som visar var verkligheten går, hon är en kvinna som bara önskar att hennes son var som alla andra, att hon kunde förstå honom, nå honom.
De mindre rollerna hade med fördel kunnat bli skarpare, mer utmejslade, tydligare, för att bli intressanta. Syster Marit har viss dragning åt Nurse Ratched, men blir aldrig lika farlig. Vårdaren, som poppar in och ut, är väldigt otydligt formulerad. Ibland är han vänlig, nästan en kompis, och andra gånger är han aggressiv och hotfull, och det känns nästan som om rollen kunde spelas av flera olika män, så opersonligt och konturslöst skriven är den.
Kostymerna är välvalda, omsorgsfullt framletade, övertygande. Kanske hade dom behövt en viss patienering, men det tycker jag ofta. Rick har i första akten på sej en kostym, och jag sitter och undrar om det i något stadie av pjäsens olika versioner har varit tänkt att vi som publik till en början skulle uppfatta honom som om han bara var där på besök, för någon annan direkt förklaring hitta jag inte, förutom att han tycker om att klä sej fint, något som inte direkt följs upp.
Scenografin känns gedigen, genomtänkt, med järnsängar och vitt golv, och jag sitter bara och irriterar mej på att man har hängt upp något som liknar en sån där torkställning, som i vissa lägenheter hänger över badkaret, för att den ska föreställa ett gallerfönster i rummet. Jag tror att effekten hade blivit starkare om man inte sett något galler alls, eller bara låtit ljussättaren sköta det hela, med en gobo-plåt som kastar randiga skuggor, i en strålkastare. Det hade också gett aktörerna tillfälle att agera mot publiken istället för ut i kulissen.
Det är möjligt att detta egentligen är ett filmmanus som arbetats om. Till exempel dyker folk upp som om dom kunde gå genom dörrar. I en film kan jag se hur någon kan komma in i ett rum utan att publiken märker det, om man med kamerans hjälp låter bli att visa personens entre, som när en mördare bara dyker upp när flickan som trodde hon var ensam på vinden plötsligt vänder sej om, men här, på scen, är det lite svårt, och många entréer får lite av anden i lampan, eller trolleritrick, och det känns nästan som om dom bara uppenbarat sej.
Första akten är den starkare, och jag tycker nog att detta borde varit en enaktare, nånting på 90 minuter. Det finns mycket text som kunde strykas, koncentreras, komprimeras. Till exempel känns rollen som Toms mamma, som gör sin enda och sena entré i elfte timmen, rätt överflödig. En ung sköterska är också inne på scenen och vänder, och hennes funktion verkar mest vara att visa att Rick är svår på damer, något som redan berättats genom hans fäbläss för porrtidningar.
Dramatikern har också skrivit in flera klumpigt konstruerade déjà-knew-repliker, vilket är vad jag kallar stycken av dialog där någon på scenen berättar något som alla närvarande redan vet, något som egentligen bara riktar sej till publiken. Rick och Tom har suttit inspärrade här i merparten av sina liv, så det borde vara så att dom känner till det mesta om varandra, som bröder, men här känns det ibland som om dom vore två handelsresande som på grund av ett överbokat hotell tvingas dela rum, och artigt lär känna varandra.
Och det får mej att fundera på varför författaren väljer att visa just den här dagen. Långfredagen. Vad är det som gör att just den här dagen står ut som värdig att förevigas, som får representera alla rollernas liv?
Visserligen är detta dagen då Rick slutar ta sin medicin och dom flyr, eller i alla fall - genom en nyckel som Rick gjort i metallslöjden - börjar planera att fly, men det är väl ingen i publiken som tror att dom på allvar ska klara sej därute? Att släppa ut mentalpatienter som om dom vore minkar på en farm och sen hoppas att dom klarar sej är väl inte riktigt vad författaren önskar, eller?
Det är nästan så jag tycker att det vore intressantare att få veta vad som händer när dom kommer tillbaka till anstalten, vilka äventyr dom fått vara med om, därute.
Fribiljett, tack Johan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ASTROV, Teater Giljotin:
"Som alltid på Teater Giljotin är det väldigt vackert. Ljuset är sådär snyggt att det känns som om varje scenbild skulle kunna blir en vacker bild. Astrov är klädd i en operationskläder, vars överdel han kort tar av, som för att visa att den här Tjechovläkaren minsann inte har åldrats i förtid. Han dricker, klagar och slentrianflyktsrunkar bakom en pelare med en gammal porrtidning som inspiration när ledan blir för stor. "
Låter det intressant? Här är resten:
GUJI, GUJI, på Boulevardteatern:
"Och jag har ett och annat att säga om ungar på restaurang, och om föräldrar som verkar tycka att ungar på barnavdelningen på Stadsmissionen har rätt att använda affären som sitt vardagsrum. Nån annan kan ju plocka upp, har dom inte personal till sånt?
Här, på den här föreställningen, hörs inte en unge, inte en skrapning, inte ett gnäll. Eller, kanske, någon gång, hör man en försiktigt viskad fråga, om det är lite läskigt på scenen. Ungarna sitter som surikater, stilla, tysta, observanta. Förtrollade."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/guji-guji-boulevardteatern.html
SKIFS: LITE NU OCH DÅ, på Göta Lejon
"”Han spelade inte Håll mitt hjärta,” säger Patti-Li Leuks syster Euforia Leuk, besviket, när i kommer ut i foajén, efter showen.
Vi har varit på genrepet av Björn Skifs återkommande gästspel på Göta Lejon, något som verkar sälja ut varenda ny föreställning dom släpper.
”Han kommer ju att ha en sån där önskestund när det blir riktiga föreställningar,och då dyker den nog definitivt upp där,” säger hennes bror.
"Ja, just det, det förstås," säger hon. Men jag kan se på henne att hon nog väldigt gärna hade velat höra den."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/skifs-lite-nu-och-da-pa-gota-lejon.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar