Ide och konceptlektor och ansvarig lärare för kompletteringsutbildningen: Ulrika Malmgren, Catherine Hansson: adjunkt i språklig gestaltning och Tuija Liikanen: adjunkt i rörelse, med Cilla Silvia, Sofia Södergård, Oscar Pierrou Lindén, Joel Mauricio Almroth, Fredrika Byman Moberg, Kitty Chan, Cecilia Häll, Sandra Gerdin, Aleksandar Maksic, Elvira Roos, Mia Hjelte.
It seems crazy but you must believe
There's nothing calculated, nothing planned
Please forgive me if I seem naive
I would never want to force your hand
But please understand, I'd be good for you
I don't always rush in like this
Twenty seconds after saying hello
Telling strangers I'm too good to miss
If I'm wrong I hope you'll tell me so
But you really should know, I'd be good for you
I'd be surprisingly good for you
I won't go on if I'm boring you
But do you understand my point of view?
Do you like what you hear, what you see
And would you be, good for me too?
Jag hittar här. Jag kanske inte vet vilken scen som ligger var, och vilket hus som kallas vad, men jag vet hur det ser ut, och jag hittar här. Jag hittar hit.
Det är redovisning för studenterna i kompletterande skådespeleri på STDH. Kursdeltagarna är yrkesverksamma scenkonstnärer, dansare, sångare och musikalartister som vill erövra grundläggande kunskap i skådespelargestaltning.
När jag sitter och tittar har jag två tankar, två teorier om hur den här föreställningen kom till. Jag har inte en aning om det finns någon sanning i mina funderingar, det är bara mina fantasier:
Första tanken jag får är att regissören/pedagogen, lite inspirerad, trött eller demokratiskt, helt enkelt frågade vad eleverna ville göra, och någon, som kanske tidigare mest fått utföra mest dekorativa uppgifter på scenen sa:
”Jag vill vara ful, elak, vidrig…”
”Jag vill vara ful, elak, vidrig…”
Någon annan, som till vardags är mycket balanserad, men som vill undersöka om den har en galenskap, någonstans, säger:
”Ja, jag vill göra något med kön, och svordomar och vidrigheter”
”Svettigt och äckligt!”
Och sen, från de mer tongivande eleverna i klassen:
”Noren!!!”
Lite som om man på någon dansskola tog in elever och frågade vilka steg dom ville dansa. Eller vilka sånger elverna på Operahögskolan vill sjunga.
Norens dramatik, för mej, är inte galenskap. Den är vägen dit, kanske. Det intressanta är inte hatet i sej, äcklet i sej, utan alla de känslor som hållits tillbaka innan dom exploderar. Vad man vill ha fram, vilket resultat man vill nå med sina provokationer. Motsatsen till hat är inte kärlek, det är likgiltighet. Hat kräver engagemang. Om man inte kände någonting för de andra skulle man bara gå iväg.
Spelar man bara resultatet, själva klimaxet, slutscenen i SCARFACE, Linda Blair som onanerar med ett kors, eller Jack Nicholson som hugger upp dörren och ropar att han är hemma, så är det kanske ganska onanistiskt för en skådis, men blir ganska ointressant för en publik. Vi måste få vara med i galenskapen för att det ska bli intressant. Vägen dit är det som är mödan värd. Om man börjar Linje Lusta med Blanches vansinnesscen, innan man känner henne, så vore det ganska ointressant. När man känner henne, förstår henne, då är det rörande, gripande.
Min andra tanke är att det ligger en liten regissör i pedagogen. Att man som lärare kanske blir lite trött på vanlig scenframställning, på scener ur Miller, O’Neill, Shakespeare och Tjechov, och vill göra något som intresserar en själv, för sin egen skull, utmana sej själv, utmärka sej, och inte nödvändigtvis vad eleverna behöver för att gå vidare, för att utvecklas, för att få ”grundläggande kunskap i skådespelargestaltning”.
Men, som sagt, det är bara sånt jag sitter och funderar på.
Man har valt att spela delar ur Noréntrilogin om familjen som äger ett hotell i Skåne, KAOS ÄR GRANNE MED GUD, NATTEN ÄR DAGENS MOR, och STILLHETEN.
I en klass med sju kvinnor och bara tre killar är det ett ganska kontroversiellt val: familjen som det handlar om består av tre män och en kvinna: två söner, en far och en mor. Och givetvis - var är all jämlikhet när man behöver den? - så är det männen i klassen som kommer smidigast undan. De får alla tre spela den känslige, yngsta, sökande sonen, den roll av alla som ligger närmast någon av eleverna.
Så vad får kvinnorna göra? De som har tur får spela brodern, som i vissa, turliga fall, görs om till en äldre syster. Några andra får spela mamman, avsevärt äldre än dom själva. Och så finns det några stackare som måste spela pappan, men som antagligen ville göra det, som såg det som en utmaning, som ville visa vad dom kunde, som njuter av att ta ut svängarna. Problemet är bara att rollen ligger så väldigt långt ifrån dom, att den aldrig blir något mer än en parodi, en karikatyr. Inte ens Meryl Streep var vidare intressant som den äldre rabbinen i filmatiseringen av Tony Kushners ANGELS IN AMERICA. Som publik vet man inte om det är meningen att man ska skratta eller ta rollen på allvar. Om karaktären bara blir utanpåverk blir den ganska ointressant, i längden. Det är det inre livet, tankarna, som är intressant. ’
Många av kvinnorna som spelar män försvinner liksom i rollen, och istället för att vi ska se vem aktören, personen är, vad hon kan tillföra, berätta, så ser vi mer av den dom inte är, än den dom är. Jag, som brukar sitta och rollbesätta i huvudet, tycker inte att jag känner just dessa skådespelare efteråt, vet liksom inte vilka dom är.
Sönerna, som jag skrev, klarar sej bäst, då dom - på ett ytligt plan - slipper spela något som ligger långt från dom själva: dom kan koncentrera sej på att agera, och inte på att försöka skapa en karaktär. Dom kan söka sceniska sanningar, försöka kommunicera, få oss att förstå det dom tycker deras rollgestalt berättar. Efter showen kollar jag upp en av dom som jag inte är bekant med, och det visar sej att han jobbar som dansare på Kungliga Operan, något jag aldrig hade kunnat gissa.
Faktum är att det går så bra för killarna att det nästan känns som om dom hade behövt utmanas ytterligare, och jag sitter och funderar på hur det hade varit om dom fått bita i papparollen.
Det är, som sagt, en ganska orättvis fördelning.
Mest intressanta på scenen, är dom som iakttar, som hämtar impulser och inspiration från sina medspelare, där jag kan läsa vad dom tänker, vad dom tycker, vad dom vill. En kvinna, som spelar den äldre mamman, är kanske inte övertygande som någon som skulle kunna ha en son i 30-åldern, men jag tror på henne, på skådespelaren, och på de känslor och tankar hon vill förmedla.
Galenskap och psykoser är aldrig speciellt intressant på scen. Dom passar bättre på film. Om jag inte kan förstå eller identifiera, med personen, varför titta? Det är vägen dit som är det intressanta. Om man bara tar effekten, resultatet, blir det ansträngande i längden.
Jag förstår att det finns en frestelse i att spela helgalen, fradgande, och vidrig. Det är det man tror är att spela teater, när man är liten. Att säga de mest hemska saker på det mest hemska sätt man kan tänka sej. Det är roligare att vara häxan än snövit, eller ett monster, eller ett helgalet spöke.
Det är absolut inte det att någon är dålig på scenen, det här är proffs som är vana att stå på scenen, det handlar mer om att människor inte får komma fram, visa vem dom är. Detta är mer som en redovisning i en kurs i Undersökande Norén, Vem Är Du Idag: Konsten Att Skapa En Karaktär; eller Ta Fram Mannen Inom Dej: Dragkingkurs Höstterminen 2015.
Fribiljett, tack STDH! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SPITFIRE COMPANY: ONE STEP BEFORE THE FALL, på Dansens Hus:
"Så tar hon av sej den tunna vindtygsjackan, står där i ett grått, tajt linne, och jag fattar grejen: Här finns det muskler. Ryggmuskler, bröstmuskler, biceps, triceps, trapezius och latissimus dorsi. Hon tar av sej de små dinglande örhängena och börjar vira svarta lindor runt fingrarna, och jag är redans såld. Det här kommer att bli något speciellt. "
"Så tar hon av sej den tunna vindtygsjackan, står där i ett grått, tajt linne, och jag fattar grejen: Här finns det muskler. Ryggmuskler, bröstmuskler, biceps, triceps, trapezius och latissimus dorsi. Hon tar av sej de små dinglande örhängena och börjar vira svarta lindor runt fingrarna, och jag är redans såld. Det här kommer att bli något speciellt. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/spitfire-company-one-step-before-fall.html
EASTER PARADE, Boulevardteatern:
Och om du går dit, till K A Almgrens sidenväveri, gå en guidad tur. Berättelsen om hur allting startade, med industrispionage och franskalektioner borde kunnas göras till en opera. Eller i alla fall en pjäs. En musikal? Nåt lite likt en slags FOLLIES? Nu, när Broadway har HAMILTON kanske vi kunde få ALMGRENS?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/easter-parade-boulevardteatern.html
ASTROV, Teater Giljotin:
"Som alltid på Teater Giljotin är det väldigt vackert. Ljuset är sådär snyggt att det känns som om varje scenbild skulle kunna blir en vacker bild. Astrov är klädd i en operationskläder, vars överdel han kort tar av, som för att visa att den här Tjechovläkaren minsann inte har åldrats i förtid. Han dricker, klagar och slentrianflyktsrunkar bakom en pelare med en gammal porrtidning som inspiration när ledan blir för stor. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar