måndag 26 oktober 2015

SVANSJÖN, på Kungliga Operan, föreställning 121, 19/10 2015


KOREOGRAFI Mats Ek, KOREOGRAFIASSISTENT Ana Laguna, MUSIK Pjotr Tjajkovskij, SCENOGRAFI, KOSTYM OCH MASK Marie-Louise Ekman, assistent Peder Freiij, LJUS, Erik Berglund, PRINSEN Clyde Emmanuel Archer Jerôme Marchand, ODETTE/ODILE Gina Tse Nadja Sellrup, DROTTNINGEN Daria Ivanova Sarah-Jane Brodbeck, 3 NARRAR Mariko Kida Danielle Rosengren Emily Slawski Elena Fokina Mayumi Yamaguchi Minji Nam, PRESENTEN Sarah Jane Medley Alina Lagoas ROTHBART Oscar Salomonsson Arsen Mehrabyan, DIRIGENT Jonathan Darlington, Kungliga Baletten Kungliga Hovkapell

Let's live out this fantasy: The kiss, the dance of death!
Ayayayayay!
Come on big boy yes I will lead
And you'll do as I say
Get down! Get up! Am I too rough?
Oh how I'll dance upon your game

Ay, ay, ay!

Come on sweet Hart and dance with me
I'll show you how it goes
We'll dance real fast, I'll kick your ass!
For everyone that you've provoked

Ay! Ay, ay, ay!

I'll spin you 'round,
I'll throw you down
I'll pounce upon your heart
We'll dance a bit
Then end like this

DANCE OF DEATH 
ur 9 to 5
av Dolly Parton

"Nu får man lust att gå ner i spagat,” säger jag till min kompis Patti-Li Leuk, när vi kommer ut på Kungliga Operans farstu. Vi har sett på ett genrep av Mats Eks Svansjön, och det spritter lite i kroppen av längtan efter att få hoppa runt, sträcka på tårna, flexa fötterna, och krumbukta sej. 
Han tittar på mej, och jag förstår att han, aldrig någonsin, har haft lust att gå ner i spagat. Men så kan han också lite mer om dans än jag kan, rent praktiskt. 

Jag har sett Kungliga Operans klassiska uppsättningen av SVANSJÖN, den med koregrafi av Natalia Conus efter Marius Petipa och Lev Ivanov, och Matthew Bournes, på DVD, men jag har missat Benke Rydmans, men eftersom den kommer tillbaka till Dansens Hus för tolv spelningar i December, hoppas jag att jag kommer att få se den då. 

Det klassiska historien handlar om en prins, som förälskar sej i en svan, som egentligen är en förtrollad prinsessa, förhäxad av gubben Rothbart. 

I den här versionen, istället för som i tradversionen, där flera flickor presenteras som tilltänkta fruar, är det här bara en kvinna - kallad Presenten - som försöker locka honom, om och om igen, resultatslöst. Och istället för att flera utländska gäster på festen framför ungerska, italienska, spanska och ryska danser, reser prinsen istället ut i världen för att söka sin svan. 

Vem kom först, Marie-Louise Ekman eller Keith Haring, sitter jag och tänker, i salongen, för visst finns det väl likheter? Båda skapar lite naivt, lite tecknat, liksom, med en barnslig, humoristisk underton. Scenografin och kostymern i den här föreställnigen andas lite 70-tal, lite barnprogrammet Mumlan, lite Salvador Dali.
Alla är skalliga, kvinnor som män, förutom prinsen. Dom har en slags insminkad latexhätta på huvudet, och där nacken möter skallbenet har man - antar jag - i vissa fall samlat håret, i andra helt enkelt byggt ut det hela, vilket gör att alla har en slags alien-liknande huvudform, inte så kraftigt som den blåa sångerskan i Femte Elementet, men definitivt en rejäl bula. 
Männen är klädda i en sorts Buttericksversioner av en balett-prins, och jag menar inte det som att det ser billigt eller saknar kvalitet, utan för att det finns en slags minimalism över det hela, man använder sej bara av de detaljer som talar tydligast: puffärmar med slits, liten midjejacka, trikåer. Svanarna, som dansas både av kvinnor och män, har ganska klassiska svan-tutuer. Drottningen, och några hovdamer, har långa, skira, chiffongkjolar, såna som fladdrar ut, men ger en snäv siluett. 

Höjdpunkerna, för mej, är så fort de tre narrarna är inne på scenen, speciellt i den klassiska svansjönstrudelutten, Danse des petits cygnes, där här dom gör parodi på svanarna, med stora, vita clownhandskar på händer, och som avslutas med ett defintivit spagat. Och så förstås; Carmen.
Det är så fräsigt när man sitter och ser en föreställning, och något kommer in på scenen, och man tänker: Här kommer något in på scenen. Jag tänkte det när Nadja Sellrup gjorde entre i den klassiska svansjön, för några år sen, på Kungliga Operan, och jag tänkte det nu, när ”Carmen” kommer in på scenen, i No. 21 Danse Espagnole: Allegro non troppo (Tempo di bolero), föregången av fyra matadorer. Eller är dom picadorer? Eller Banderillos? Dom är väldigt roliga i alla fall, dom skriker spanska fraser, typ ”Paella!” eller ”La Sacrada Familia!” eller ”Espandrillos, por favor!!!” och far runt som en parodi på ett gäng testosteronstinna latinotenorer.
Så kommer hon in. En uppenbarelse. Det går liksom inte att inte titta. Hon är lång, smal, och ledlös som en vattenslang. Hennes kostym är en slags flamencodräkt, där kjolen har en massa volanger, men överdelen är som en leotard där man har sträckt ut halsringningen och hasat ner den på överdelen av armen, så att axlarna är nakna. Och ärmen, förresten, har fingrar, som en slags lång, tajt operahandske. 
”Carmen?” viskar jag till Patti-Li, för jag känner igen musiken så väl, och associerar inte alls till Svansjön, utan frågar om den är plockad ur Bizets opera, som något lite knäppt, sådär. 
”Ja,” viskar han tillbaka. Så förstår han hur jag tänker, och viskar: ”Nej.”
Frozen Shoulder, hinner jag tänka, och menar motsatsen. Och så axel ur led. 
Det Carmen gör med sina armar är en slags vougueing. Hon lägger ena armen bakom huvudet, och drar i den med den andra armen så att den ligger som en sån uppblåsbar flygkudde bakom hennes nacke. Så krummar hon som en 60-talmodell, sätter händerna i midjan och riktar armbågarna framåt, som tjurhorn. Testa själv. Det är omöjligt. Och lägg till detta att hon hela tiden är helt fenomenastisk. 

I den här versionen har drottningen en älskare, en slags gigolo, eller en drönare, och vi, jag och Patti-Li Leuk, två bögboys, eller, ja, kanske mer två Gaygubbs, blir speciellt förvirrade när Prinsen plötsligt kysser moderns boytoy på munnen. Är det i en slags sexuell förvirring, eller är det en förnedrande gest, som: du är ingen riktig man, därför behandlar jag dej som en kvinna?

Varför kallas den förresten SvanSJÖN, tänker jag, efteråt? Sjön i sej har väldigt lite att göra med historien, eller hur? Den borde heta Den Förtrollade Svanen, tycker jag. Jag får ta upp det med Tjajkovskij, tror jag. Nån som vet var man kan nå honom?

När jag satt och tittade funderade jag på att detta kanske var ett av koreografens första verk, för det känns som om han har slängt in allt, liksom för att visa hur duktig han är, lite som en students första produktion, men när jag sen läser på lite så får jag veta att så inte alls är fallet, han hade varit verksam i nästan 25 år innan han gjorde Svansjön.  
Jag tycker att Mats Eks styrka inte ligger i att framställa passion, eller starka brännande känslor som hat och äckel, psykoser och mardrömmar, utan det trygga, lite komiska, lite sorgsna. Han sceniska värld är - för mej - lite raggsockor och rumpnissar, lite tokigheter och krumelurer, knäppigheter och upptåg. 

När jag sitter och letar information för den här rapporten hittar jag en podcast från kungliga baletten, om svansjön, på Soundcloud, ett samarbete mellan Operan och produktionsbolaget Munck, men när jag sen försöker hitta den på iTunes går jag bet. Den verkar inte finnas där, vilket gör att det blir lite knepigt att börja prenumerera på deras program. Jag vet inte varför, kanske är det ett sätt att försöka locka över folk till Soundcloud, men jag tror nog att man förlorar på det. Det är också det enda avsnittet jag hittar, så kanske är det bara en slags pilot. 
Nördig som jag är slänger jag i alla fall iväg en förfrågan på twitter och frågar varför den inte finns tillgänglig. Sån är jag. Och knappt en timmer senare får jag svar från Operan att dom jobbar på det. Är inte det proffsigt och imponerande? 

Öppen Repetition, gratis!  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

NORENLANDIA, på STDH:

När jag sitter och tittar har jag två tankar, två teorier om hur den här föreställningen kom till. Jag har inte en aning om det finns någon sanning i mina funderingar, det är bara mina fantasier:
Första  tanken jag får är att regissören/pedagogen, lite inspirerad, trött eller demokratiskt, helt enkelt frågade vad eleverna ville göra, och någon, som kanske tidigare mest fått utföra mest dekorativa uppgifter på scenen sa:
”Jag vill vara ful, elak, vidrig…”


SPITFIRE COMPANY: ONE STEP BEFORE THE FALL, på Dansens Hus:
"Så tar hon av sej den tunna vindtygsjackan, står där i ett grått, tajt linne, och jag fattar grejen: Här finns det muskler. Ryggmuskler, bröstmuskler, biceps, triceps, trapezius och latissimus dorsi. Hon tar av sej de små dinglande örhängena och börjar vira svarta lindor runt fingrarna, och jag är redans såld. Det här kommer att bli något speciellt. "

EASTER PARADE, Boulevardteatern:

Och om du går dit, till K A Almgrens sidenväveri, gå en guidad tur. Berättelsen om hur allting startade, med industrispionage och franskalektioner borde kunnas göras till en opera. Eller i alla fall en pjäs. En musikal? Nåt lite likt en slags FOLLIES? Nu, när Broadway har HAMILTON kanske vi kunde få ALMGRENS?



Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)