ÄVENTYRET ALADDIN, Stockholm Waterfront, föreställning 77, 22/12 2017

Manus, sångtexter och regi: Robert Dröse, Musik: 12 nyskrivna melodier av Martin Landh, Sång arrangemang: Ceca Wadstien, Scenografi: Erik Fredriksson, Visual Act Scandinavia AB, Ljus: Palle Palmé, Palmé Light-Design AB, Kostym: Thomas Malmros, Showstore AB, Smink/Peruk: Michaela Hallgren, Med Marko Lehtosalo, Claes Malmberg, Kim Sulocki, Charlie Grönvall, Renaida Braun, Mattias Olofsson, Bill Sundberg, Maria Thérèse Sarrazin, Josef Törner, Amanda Roynesdotter, Angelica Rask, Maja Nilsson, Therese Persson, Gustav Mardelius, Andreas Erbrink, Henrik Jansson, Marcus Elander, Rasmus Malm, Simon Jalnefur Lööf, Nils Axelsson

Jag tycker om när barnteater får kosta. Eftersom man vanligtvis går på teater med skolan, och elever är något som inte får medföra några utgifter, så brukar det inte läggas mycket krut på kostym, scenografi eller antalet aktörer. Budgeten tillåtet inte såna utsvävningar. Oftast är barnteater snäppet över en sagostund, där ungarna själva får fantisera ihop det visuella. 

Vi är på Stockholm Waterfront, jag och några vänner, för en slags förhandsvisning av en nyskriven svensk barnmusikal baserad på en folksaga från mellanöstern. Det handlar om Alladin, en fattig pojke som hittar en oljelampa, träffar en ande, och gifter sej med en prinsessa. 

Ofta kan man skylla dåliga musikalsångtexter på att de översatta från engelskan, och att det kan vara svårt att skaka fram rim och reson som funkar. 

Här finns ingen sån ursäkt, eftersom detta är originaltexten. Författaren har alltså inte varit styrd av någon förlaga, utan har själv kunnat välja varje ord. Och det är nästan otroligt att detta är vad han har kommit fram till, vad han vill stå för och vad han tycker duger. Texterna tyder på härlig hybris och en lite skrämmande brist på självkritiskt tänkande. Författaren har många gånger helt uteslutit personliga pronomen, och i brist på svenska rim, rimmar han känns och bränns med det engelska friends. Korrekt meningsbyggnad, eller i många fall, någon slags meningsbyggnad, tycks vara bortom hans poetiska kapacitet:

När jag först såg på dej

och du sen såg på mej 

Kändes så rätt,

på nåt sätt.

Och jag vill lära känna dej, 

är en helt vanlig tjej

Din charm är stor 

nåt i mej gror 

Ödet känns,

och det bränns 

när vi ser på varandra, 

We will be more than friends

Bara tänk att vi två 

hur vi fann varann ändå 

en kort sekund

en kärleksstund

Du ville ju bara gå

men stod kvar här ändå

så vi bara ler när vi varandra ser

Tänk att vi fann varann ändå. 

Man är faktiskt så stolt över denna text att delar av den återges i programmet. Nånstans sitter en gammal svenskalärare och gråter.

De goda nyheterna: det spelar faktiskt nästan ingen roll. Eftersom sångtexterna i många fall inte för handlingen vidare, eller ofta varken har en dramatisk funktion eller en tydlig riktning som berättar vad sången i sej handlar om, framförs texten inte heller som om den var viktig, utan man låter musiken och melodin ta över. Man sjunger nåt, helt enkelt, och det räcker långt. 

Detta är framför allt en fest för ögat, för vad man är synnerligen bra på, är det rent visuella. Både vad gäller den faktiska scenföreställningen, men också vad gäller media, som till exempel inslagen på deras egen Youtubekanal, där man både har laddat upp en massa inslag från vad som händer på och bakom scenen, men även hela låtar från föreställningen. Det känns ambitiöst, proffsigt och påkostat, och ganska osvenskt. 

Kostymerna, och scenografin är klart imponerande. Jag har sällan sett en så  genomarbetad, omfångsrik och diger uppsättning kläder på scenen. Inget känns hoprafsat, kompromissat eller oinspirerat, tvärtom känns det som om kostymören haft roligt, och gott om tid. Jag har speciellt kul åt scenen där Aladdin och prinsessan Safa flyger på mattan, och den stora ensemblen kommer in, helt i vitt, utklädda till moln, eller scenen där Aladdin klättrar ner i en grotta och hittar en hög guld, vilket visar sej vara ensemblen klädda i guldmyntsmönstrade kroppsstrumpor.

Scenografin förlitar sej mycket på bakgrundsprojektioner, men det är väl avvägt med konkreta, fysiska scendelar, som trappor, delar av hus, skärmar, och draperier, så man slipper känslan av att det är mer bio än teater. 

Också koreografin är värd ett omnämnande, då den ambitiösa, energiska, krävande dansen medför stort till att förhöja musiknumren.

Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet. 

Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

BULL, Klara Nätter, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 76, 13/12 2017.

”Så du skuldbelägger offret?” avkunnar en bekant, efter föreställningen, när vi sitter kvar och pratar om vad vi har sett. Hon säger det inte chockat, som om min åsikt upprört, utan nöjt, glatt, med en elak underton, glad att kunna peka finger.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/bull-klara-natter-kulturhuset.html

YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London:

Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/young-frankenstein-garrick-theatre.html

EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, på Apollo Theatre i London:

"Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/everybodys-talking-about-jamie-apollo.html

BULL, Klara Nätter, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 76, 13/12 2017.

Manus Mike Bartlett, Regi och översättning Edward af Sillén, Scenografi och kostym Annsofi Nyberg, Ljus Olle Axén, Ljud Fredrik Meyer, med Albin Flinkas, Emma Peters, Andreas Kundler, Emil Almén

”Så du skuldbelägger offret?” avkunnar en bekant, efter föreställningen, när vi sitter kvar och pratar om vad vi har sett. Hon säger det inte chockat, som om min åsikt upprört, utan nöjt, glatt, med en elak underton, glad att kunna peka finger.

”Det är aldrig den mobbades fel,” förkunnar en annan, snabbt, med samma självgodhet som när en religiös person gömmer sej bakom en helig skrift.

Såna uttalanden påminner mej om de där hemsnickrade truismerna man hittar på Pinterest: Love is the answer. To think of you is to smile. You are Loved. No one is alone. Make someone happy. Your are beautiful. Kindness is Free. Every Day is A New Day. Nothing is like love. Love is everything. Nothing is everything. Everything is nothing. Nothing. Everything. Love.

Jag får lust att säga: ”Det är bara en pjäs, det är inte på riktig, du behöver inte ha en politiskt korrekt åsikt. Om dramatikern hade velat framföra en så enkel, onyanserad tes så hade han nog låtit trycka upp t-shirtar med denna slogan, inte skrivit en hel pjäs.”

Ibland är det som att prata med ett eko. Nej, inte ett eko, vad är det jag menar? En papegoja? Nån som säger samma sak om och om igen? En talade docka, kanske, du vet: ”Man ska vara snäll, man ska vara snäll, man ska vara snäll…”

Det enda jag hade sagt var: ”Ja, det kunde inte ha slutat på något annat sätt: det var ju han som inte passade in i gruppen.” 

Mycket möjligtvis hade jag också ha sagt att det som talade mest för att han skulle avskedas, var att han inte förstod att han var den som måste, borde, och troligtvis skulle, avskedas. 

Jag hade också tänkt börja prata om Darwins Den starkastes överlevnad, och om det där citatet att ”Galenskap är att gör samma sak om och om igen, och ändå förvänta sej andra resultat.”

Så här i efterhand är jag glad att jag höll tyst. Det är ofta det går snett när jag försöker prata teater. Jag hoppar liksom över grunden, övertygad om att vi, publiken, regissören, dramatikern och alla andra inblandade, har samma grundläggande värderingar. 

Givetvis borde jag ha börjat mitt orerande med att säga: ”Jag tycker mobbing är fel. Jag tycker att de som mobbar gör fel. Men i det här fallet så är det han, den mobbade, som borde agerat, anmält, spelat in deras angrepp, gått till domstol. Han borde ha insett att mobbarna inte kommer att ändra sej, när till och med företagets ledning ägnar sej åt terrorvälde. Om han vore en misshandlad fru hade alla krävt att hon skulle lämnat sin make.”

Men det slår mej aldrig att jag skulle ha att göra med nån som tycker att mobbing är rätt, på samma sätt som jag utgår från att dom inte tycker att rasism, homofobi och sexism är något bra.

Dramatikern Mike Bartlett har skrivit en massa pjäser, där en av de mest intressanta verkar vara KING CHARLES III, som kom 2014, och är en pjäs på blankvers som handlar om Storbritannien när drottning Elizabeth dör. Jag har bara sett ett tidigare verk av honom, COCK, eller COCKFIGHT som den heter i svensk översättning. 

BULL handlar om arbetsplatspolitik, och vad som händer när man på grund av ekonomiskt regression måste börja avskeda personal. Tre personer samlas utanför chefens rum i väntan på att han ska berätta vem av dom som ska avskedas. Två av dom börjar - eller fortsätter, för det verkar som om detta är något dom dagligen sysslar med - att totalmobba den tredje. 

Precis som vid uruppförandet på Crucible Studio Theatre i Sheffield, på West End och på Broadway, är handlingen placerad i en slags boxningsring, med publiken sittande runtom, som för att indikera: det här är underhållningsvåld.

Detta är en pjäs om mobbandets maskineri, och om makt. Det är inte en pjäs som tar ställning till om det är rätt eller fel att mobba. Att mobba är fel. Detta handlar om hur och varför man mobbar.

Det mest överraskande med pjäsen är att den inte överraskar. Det finns inga vändpunkter. Den mobbade får aldrig nån revansch, man börjar hacka på honom, och slutar inte förrän det är över. Parabeln med en tjurfäktning blir därför lite skev: där ligger attraktionen i att det finns en verklig fara; tjuren kan orsaka verklig skada, möjligtvis död, medan den mobbade i pjäsen redan från början är en chanslös hack-kyckling. 

”Tyckte du pjäsen var komisk?” frågade jag en annan kompis, några veckor efter att vi sett föreställningen.

”Komisk!?” Hans ton är lika chockerat ogillande som om jag hade föreslagit en gruppvåldtäkt eller ett lustmord, och jag känner mej tvungen att förklara mej, så att han inte skulle tro att det var vad jag tyckte: 

”Ja, på Stadsteaterns hemsida skriver dom om den som komiskt, och på flera ställen på nätet i recensioner av uppsättningar i London och New York, beskrivs den som en komedi…?”

”Komedi?” Han smakar på ordet som om han vore en sommelier som försökte avgöra om vinet i munnen hade en underton av rädisa eller rättika.

”Nej,” avgör han. ”Nån komedi var det inte.”

Det har hänt nåt, nämligen. Veckan innan vi såg föreställningen hade chefen för Kulturhuset Stadsteatern avgått, som en följd av #metoo-röreslen, anklagad för sextrakasserier och terrorvälde. Det är plötsligt ett annat Sverige, en annan värld. 

Också sättet vi ser föreställningen, kan jag tänka mej, är annorlunda: jag kan tänka mej att den var avsedd som en mörk komedi där man skulle sätta skrattet i halsen, men för oss, publiken, är det en grekiskt tragedi redan från början. Under hela hösten har de flesta av oss på Facebook mötts av redogörelser om övergrepp, maktmissbruk och mobbing, så det finns liksom inte något att skratta åt. 

Jag inser också att vi sitter och tittar på något som har ett helt annat slut i verkligheten, runt omkring oss, i det här huset, på den här teatern: i pjäsen vinner terrorn, i realiteten har den just förlorat.

Det finns också en skön ironi med en pjäs som inte utger sej för att försköna, romantisera och idealisera, när verkligheten den utger sej för att spegla visar vara en helt annan.

Jag tycker mycket omsånga saker: dels att dramatiker låter en av mobbarna vara kvinna, och dels att den mobbade i sin tur inte är ett helgon; han visar klara och tydliga tendenser på att om situationen varit en annan hade han kunnat vara en av de som mobbat. Han är - som det ser ut - bara mindre bra på det. 

Men speciellt gillar jag ett uttalande som kvinnan gör, mot slutet, i en slags coup de grâce: offret, den chanslösa tjuren, ligger katatonisk på golvet, och jag minns inte ordagrant vad hon säger, men det är något som ”Jag brukar inte bete mej såhär, jag är egentligen en trevlig människa, men det är något hos dej som lockar fram det här.”

Jag tror att vi alla har mött någon som irriterar oss, nån som alltid säger ”fel” saker, som på något sätt inte passar in i gruppen, klassen, gänget. Någon som borde bort. Någon som på något sätt lockar fram det fula i oss, det elaka, småsnåla, hatiska.

Det är hur vi väljer att hantera såna känslor, hur vi handlar mot en sån person, som visar vilka slags människa, vilket slags samhälle, vi är. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

Follow me on Instagram 

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London:

Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/young-frankenstein-garrick-theatre.html

EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, på Apollo Theatre i London:

"Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/everybodys-talking-about-jamie-apollo.html

ROMANTICS ANONYMOUS på Sam Wanamaker Playhouse i Shakespeares Globe i London: 

"Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!"

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/romantics-anonymous-forestallning-73.html

YOUNG FRANKENSTEIN, Garrick Theatre, föreställning 75, 29/11 2017

MEL BROOKS & THOMAS MEEHAN: BOOK, MEL BROOKS:MUSIC & LYRICS, SUSAN STROMAN: DIRECTOR & CHOREOGRAPHY, BEOWULF BORITT:SET DESIGN, WILLIAM IVEY LONG:COSTUME DESIGN, GLEN KELLY: MUSICAL SUPERVISOR, ANDREW HILTON: MUSICAL DIRECTOR

DOUG BESTERMAN: ORCHESTRATIONS,  BEN CRACKNELL: LIGHTING DESIGN, GARETH OWEN: SOUND DESIGN, PAUL HUNTLEY; WIGS AND HAIR DESIGNER; JILL GREEN CDG; CASTING DIRECTOR, NIGEL WEST

:ASSOCIATE DIRECTOR, RICHARD PITT; ASSOCIATE CHOREOGRAPHER, LEIGH THOMPSON; ASSOCIATE MUSICAL DIRECTOR, JARED RUTHERFORD; DESIGN ASSOCIATE, OLLY STEEL; SOUND ASSOCIATE, KEVIN SALTER, MICHAEL HARRISON & FIERY ANGEL; PRODUCERS, FIERY ANGEL; GENERAL MANAGEMENT, med HADLEY FRASER, LESLEY JOSEPH, ROSS NOBLE, DIANNE PILKINGTON, SUMMER STRALLEN, PATRICK CLANCY, NIC GREENSHIELDS, IMOGEN BROOKE, MATT CRANDON, BETHAN DOWNING, NATHAN ELWICK, KELLY EWINS-PROUSE, ANDREW GORDON-WATKINS, SAMMY KELLY, PERRY O’DEA, RICHARD PITT, HARRIET SAMUEL-GRAY, GEMMA SCHOLES, EMILY SQUIBB, MATTHEW WHENNELL-CLARK, ARON WILD, JOSH WILMOTT

Det är sista dagen, sista kvällen, I London. Dagarna har tumlat förbi, och när vi efter en matiné av EVERYBODY'S TALKING ABOUT JAMIE, sitter och käkar, försöker vi räkna upp alla föreställningar vi har sett. Det går sådär. 

”… sen på kvällen var det… Vad var det?” Patti-Li slutar skovla in vegansk Mac & Greens, och stirrar på mej. Jag stirrar tillbaka. Vi stirrar på varandra, idisslande.

Första dagen vi var här i London - var det tre dagar sen? I söndags? - så hade vi på vänners rekommendation sökt upp en cupcake-butik, The Hummingbird Bakery, och det var när vi gick därifrån, på väg till vår första föreställning, en matiné av BIG FISH, som vi snubblade över något som verkligen hetsade upp mej: på Broadwick Street i Soho, hade den ekologiska snabbmatskedjan Pret a Manger öppnat en helt vegetarisk restaurang, kallade Veggie Pret!  

”Var det… Var det The Woman in White?” försöker Patti-Li.

Jag slutar tugga:

”Var det?”

”Var det inte?”

Vad såg jag igår?

Det känns som om det var månadsvis sen vi kom hit, samtidigt som om det är som om allt hände igår, som om jag just stigit upp och inte fått min första kaffe än. Jag blir till och med tvungen att tänka efter vad det var för föreställning vi precis kommer ifrån. 

”Nej,” säger han, ”nu vet jag: The Toxic Avenger!”

”The Toxic Avenger…”

Vi fortsätter äta, nöjda och lättade, och försöker båda låta bli att fråga oss: Vad var det vi såg dagen efter?

Nu återstår det bara en föreställning, musikalen YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, nästan så långt ner man kan komma på Charing Cross Road.

Du vet när man säger ”Break a leg…” när någon ska ha premiär, ska upp på scenen, eller över huvudtaget prestera något utöver det vanliga? Anledning till att man säger så är enligt legenden att 1700-tals-skådespelaren David Garrick var så uppslukad, så koncentrerad på att spela Richard III, att han inte märkte att han brutit ett ben. 

Garrick var också den första skådespelaren som fick äran att blir begravd i Westminster Abbey. Senare skulle Henry Irving (1838-1905), den första skådespelaren som blev adlad, begravas bredvid honom, och även om han inte fick en teater uppkallad efter sej, står en staty av honom mittemot Garrick Theatre.

Musikalen YOUNG FRANKESTEIN bygger på Mel Brooks film från 1974, som i sin tur bygger på 1930- och 40-talets Frankenstein-filmer, och filmen var ursprungligen inte en Mel Brooks-film, utan initiativet togs av Gene Wilder, som skrev det första utkastet, och visade det för Mel Brooks när de filmade Blazing Saddles, Det Våras För Sheriffen, och först därefter började de samarbeta på manus.

Efter succén med musikalen THE PRODUCERS, som kom 2001, och som med sina tolv statyetter har rekordet för flest Tony Awards, verkade det bara vara sunt förnuft att Mel Brooks gjorde musikal av ännu en av sina filmer. 

Förväntningarna var höghushöga på den nya musikalen, som hade premiär på Broadway 2007, och jämfört med hans tidigare musikal ansågs den vara något av en flopp, trots att den spelade 484 föreställningar, i lite över ett år. 

Nu, tio år senare, sätter samma kreative team upp den igen, men i en mindre, mer avskalad version. Och, för säkerhets skull, i ett annat land. Susan Stroman, som även hade regisserat och koreograferat THE PRODUCERS, och vunnit tony awards i respektive kategori, står åter för regi och koreografi.

Filmen, i sej, är en parodi på skräckfilmsgenren: man tar avstamp i en etablerad historia och liksom stiger ur handlingen, skämtar om den och gör komiska kommentarer. Handlingen är inte det viktiga. Jag tror ganska många, efter att ha sett filmen, har ganska svårt att berätta vad som hände, men säkert kan citera flera repliker. 

Inom den tidiga italienska teaterformen Commedi dell’arte finns något som heter lazzi, från italienskans lazzo, skämt eller rolighet, och det är en slags komiska rutiner som inte hade något med handlingen att göra, utan tvärtom brukade man avbryta skeendet för att införa clownerier, eller till och med skriva om förutsättningarna för att klämma in en lustig incident.

Jag har svårt att tänka mej att man skulle kunnat sätta upp den här bearbetningen, om det inte varit en musikal, men på något sätt blir musiken - som för övrigt är mycket bra - lite tårta på tårta. I en handling som avbryts för att ofta ovidkommande skämt, avbryts skämten i sin tur, eller ersätts helt, av ett musikalnummer. När man sen ska återgå till handlingen blir det lite av ett bakslag, om man undrar, lite: Var var det vi var nu igen?

Med detta sagt har jag svårt att tänka mej en bättre, mer effektiv uppsättning av den här musikalen. Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.

När jag var liten fanns det en tecknad serietidning som hette En Rolig Halvtimma, ämnad åt vuxna män, fullproppad av tecknade fräckisar, bara brudbröst och snuskiga, oattraktiva gubbar. (Ville man ha manlig fägring fick man köpa Tarzan, Stålmannen eller Läderlappen.) Den här föreställningen känns lite som om Royal Shakespeare Company köpts upp av Donald Trump och tvingats framföra ett exemplar av En Rolig Halvtimma från pärm till pärm.

För pk-kritiska ögon finns det nästan ingenting som kan passera utan anmärkning, men för mej, som gillar när teater provocerar, är problemet nästan det omvända: Det utmanar inte tillräckligt.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

Follow me on Instagram

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Om du gillade det här kanske du gillar:

EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, på Apollo Theatre i London:

"Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/everybodys-talking-about-jamie-apollo.html

ROMANTICS ANONYMOUS på Sam Wanamaker Playhouse i Shakespeares Globe i London: 

"Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!"

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/romantics-anonymous-forestallning-73.html

THE WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre i London: 

"För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/woman-in-white-charing-cross-theatre.html

SparaSpara