Manus Mike Bartlett, Regi och översättning Edward af Sillén, Scenografi och kostym Annsofi Nyberg, Ljus Olle Axén, Ljud Fredrik Meyer, med Albin Flinkas, Emma Peters, Andreas Kundler, Emil Almén
”Så du skuldbelägger offret?” avkunnar en bekant, efter föreställningen, när vi sitter kvar och pratar om vad vi har sett. Hon säger det inte chockat, som om min åsikt upprört, utan nöjt, glatt, med en elak underton, glad att kunna peka finger.
”Det är aldrig den mobbades fel,” förkunnar en annan, snabbt, med samma självgodhet som när en religiös person gömmer sej bakom en helig skrift.
Såna uttalanden påminner mej om de där hemsnickrade truismerna man hittar på Pinterest: Love is the answer. To think of you is to smile. You are Loved. No one is alone. Make someone happy. Your are beautiful. Kindness is Free. Every Day is A New Day. Nothing is like love. Love is everything. Nothing is everything. Everything is nothing. Nothing. Everything. Love.
Jag får lust att säga: ”Det är bara en pjäs, det är inte på riktig, du behöver inte ha en politiskt korrekt åsikt. Om dramatikern hade velat framföra en så enkel, onyanserad tes så hade han nog låtit trycka upp t-shirtar med denna slogan, inte skrivit en hel pjäs.”
Ibland är det som att prata med ett eko. Nej, inte ett eko, vad är det jag menar? En papegoja? Nån som säger samma sak om och om igen? En talade docka, kanske, du vet: ”Man ska vara snäll, man ska vara snäll, man ska vara snäll…”
Det enda jag hade sagt var: ”Ja, det kunde inte ha slutat på något annat sätt: det var ju han som inte passade in i gruppen.”
Mycket möjligtvis hade jag också ha sagt att det som talade mest för att han skulle avskedas, var att han inte förstod att han var den som måste, borde, och troligtvis skulle, avskedas.
Jag hade också tänkt börja prata om Darwins Den starkastes överlevnad, och om det där citatet att ”Galenskap är att gör samma sak om och om igen, och ändå förvänta sej andra resultat.”
Så här i efterhand är jag glad att jag höll tyst. Det är ofta det går snett när jag försöker prata teater. Jag hoppar liksom över grunden, övertygad om att vi, publiken, regissören, dramatikern och alla andra inblandade, har samma grundläggande värderingar.
Givetvis borde jag ha börjat mitt orerande med att säga: ”Jag tycker mobbing är fel. Jag tycker att de som mobbar gör fel. Men i det här fallet så är det han, den mobbade, som borde agerat, anmält, spelat in deras angrepp, gått till domstol. Han borde ha insett att mobbarna inte kommer att ändra sej, när till och med företagets ledning ägnar sej åt terrorvälde. Om han vore en misshandlad fru hade alla krävt att hon skulle lämnat sin make.”
Men det slår mej aldrig att jag skulle ha att göra med nån som tycker att mobbing är rätt, på samma sätt som jag utgår från att dom inte tycker att rasism, homofobi och sexism är något bra.
Dramatikern Mike Bartlett har skrivit en massa pjäser, där en av de mest intressanta verkar vara KING CHARLES III, som kom 2014, och är en pjäs på blankvers som handlar om Storbritannien när drottning Elizabeth dör. Jag har bara sett ett tidigare verk av honom, COCK, eller COCKFIGHT som den heter i svensk översättning.
BULL handlar om arbetsplatspolitik, och vad som händer när man på grund av ekonomiskt regression måste börja avskeda personal. Tre personer samlas utanför chefens rum i väntan på att han ska berätta vem av dom som ska avskedas. Två av dom börjar - eller fortsätter, för det verkar som om detta är något dom dagligen sysslar med - att totalmobba den tredje.
Precis som vid uruppförandet på Crucible Studio Theatre i Sheffield, på West End och på Broadway, är handlingen placerad i en slags boxningsring, med publiken sittande runtom, som för att indikera: det här är underhållningsvåld.
Detta är en pjäs om mobbandets maskineri, och om makt. Det är inte en pjäs som tar ställning till om det är rätt eller fel att mobba. Att mobba är fel. Detta handlar om hur och varför man mobbar.
Det mest överraskande med pjäsen är att den inte överraskar. Det finns inga vändpunkter. Den mobbade får aldrig nån revansch, man börjar hacka på honom, och slutar inte förrän det är över. Parabeln med en tjurfäktning blir därför lite skev: där ligger attraktionen i att det finns en verklig fara; tjuren kan orsaka verklig skada, möjligtvis död, medan den mobbade i pjäsen redan från början är en chanslös hack-kyckling.
”Tyckte du pjäsen var komisk?” frågade jag en annan kompis, några veckor efter att vi sett föreställningen.
”Komisk!?” Hans ton är lika chockerat ogillande som om jag hade föreslagit en gruppvåldtäkt eller ett lustmord, och jag känner mej tvungen att förklara mej, så att han inte skulle tro att det var vad jag tyckte:
”Ja, på Stadsteaterns hemsida skriver dom om den som komiskt, och på flera ställen på nätet i recensioner av uppsättningar i London och New York, beskrivs den som en komedi…?”
”Komedi?” Han smakar på ordet som om han vore en sommelier som försökte avgöra om vinet i munnen hade en underton av rädisa eller rättika.
”Nej,” avgör han. ”Nån komedi var det inte.”
Det har hänt nåt, nämligen. Veckan innan vi såg föreställningen hade chefen för Kulturhuset Stadsteatern avgått, som en följd av #metoo-röreslen, anklagad för sextrakasserier och terrorvälde. Det är plötsligt ett annat Sverige, en annan värld.
Också sättet vi ser föreställningen, kan jag tänka mej, är annorlunda: jag kan tänka mej att den var avsedd som en mörk komedi där man skulle sätta skrattet i halsen, men för oss, publiken, är det en grekiskt tragedi redan från början. Under hela hösten har de flesta av oss på Facebook mötts av redogörelser om övergrepp, maktmissbruk och mobbing, så det finns liksom inte något att skratta åt.
Jag inser också att vi sitter och tittar på något som har ett helt annat slut i verkligheten, runt omkring oss, i det här huset, på den här teatern: i pjäsen vinner terrorn, i realiteten har den just förlorat.
Det finns också en skön ironi med en pjäs som inte utger sej för att försköna, romantisera och idealisera, när verkligheten den utger sej för att spegla visar vara en helt annan.
Jag tycker mycket omsånga saker: dels att dramatiker låter en av mobbarna vara kvinna, och dels att den mobbade i sin tur inte är ett helgon; han visar klara och tydliga tendenser på att om situationen varit en annan hade han kunnat vara en av de som mobbat. Han är - som det ser ut - bara mindre bra på det.
Men speciellt gillar jag ett uttalande som kvinnan gör, mot slutet, i en slags coup de grâce: offret, den chanslösa tjuren, ligger katatonisk på golvet, och jag minns inte ordagrant vad hon säger, men det är något som ”Jag brukar inte bete mej såhär, jag är egentligen en trevlig människa, men det är något hos dej som lockar fram det här.”
Jag tror att vi alla har mött någon som irriterar oss, nån som alltid säger ”fel” saker, som på något sätt inte passar in i gruppen, klassen, gänget. Någon som borde bort. Någon som på något sätt lockar fram det fula i oss, det elaka, småsnåla, hatiska.
Det är hur vi väljer att hantera såna känslor, hur vi handlar mot en sån person, som visar vilka slags människa, vilket slags samhälle, vi är.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
Follow me on Instagram
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London:
Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/young-frankenstein-garrick-theatre.html
EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, på Apollo Theatre i London:
"Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/everybodys-talking-about-jamie-apollo.html
ROMANTICS ANONYMOUS på Sam Wanamaker Playhouse i Shakespeares Globe i London:
"Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!"
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/romantics-anonymous-forestallning-73.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar