Manus, sångtexter och regi: Robert Dröse, Musik: 12 nyskrivna melodier av Martin Landh, Sång arrangemang: Ceca Wadstien, Scenografi: Erik Fredriksson, Visual Act Scandinavia AB, Ljus: Palle Palmé, Palmé Light-Design AB, Kostym: Thomas Malmros, Showstore AB, Smink/Peruk: Michaela Hallgren, Med Marko Lehtosalo, Claes Malmberg, Kim Sulocki, Charlie Grönvall, Renaida Braun, Mattias Olofsson, Bill Sundberg, Maria Thérèse Sarrazin, Josef Törner, Amanda Roynesdotter, Angelica Rask, Maja Nilsson, Therese Persson, Gustav Mardelius, Andreas Erbrink, Henrik Jansson, Marcus Elander, Rasmus Malm, Simon Jalnefur Lööf, Nils Axelsson
Jag tycker om när barnteater får kosta. Eftersom man vanligtvis går på teater med skolan, och elever är något som inte får medföra några utgifter, så brukar det inte läggas mycket krut på kostym, scenografi eller antalet aktörer. Budgeten tillåtet inte såna utsvävningar. Oftast är barnteater snäppet över en sagostund, där ungarna själva får fantisera ihop det visuella.
Vi är på Stockholm Waterfront, jag och några vänner, för en slags förhandsvisning av en nyskriven svensk barnmusikal baserad på en folksaga från mellanöstern. Det handlar om Alladin, en fattig pojke som hittar en oljelampa, träffar en ande, och gifter sej med en prinsessa.
Ofta kan man skylla dåliga musikalsångtexter på att de översatta från engelskan, och att det kan vara svårt att skaka fram rim och reson som funkar.
Här finns ingen sån ursäkt, eftersom detta är originaltexten. Författaren har alltså inte varit styrd av någon förlaga, utan har själv kunnat välja varje ord. Och det är nästan otroligt att detta är vad han har kommit fram till, vad han vill stå för och vad han tycker duger. Texterna tyder på härlig hybris och en lite skrämmande brist på självkritiskt tänkande. Författaren har många gånger helt uteslutit personliga pronomen, och i brist på svenska rim, rimmar han känns och bränns med det engelska friends. Korrekt meningsbyggnad, eller i många fall, någon slags meningsbyggnad, tycks vara bortom hans poetiska kapacitet:
När jag först såg på dej
och du sen såg på mej
Kändes så rätt,
på nåt sätt.
Och jag vill lära känna dej,
är en helt vanlig tjej
Din charm är stor
nåt i mej gror
Ödet känns,
och det bränns
när vi ser på varandra,
We will be more than friends
Bara tänk att vi två
hur vi fann varann ändå
en kort sekund
en kärleksstund
Du ville ju bara gå
men stod kvar här ändå
så vi bara ler när vi varandra ser
Tänk att vi fann varann ändå.
Man är faktiskt så stolt över denna text att delar av den återges i programmet. Nånstans sitter en gammal svenskalärare och gråter.
De goda nyheterna: det spelar faktiskt nästan ingen roll. Eftersom sångtexterna i många fall inte för handlingen vidare, eller ofta varken har en dramatisk funktion eller en tydlig riktning som berättar vad sången i sej handlar om, framförs texten inte heller som om den var viktig, utan man låter musiken och melodin ta över. Man sjunger nåt, helt enkelt, och det räcker långt.
Detta är framför allt en fest för ögat, för vad man är synnerligen bra på, är det rent visuella. Både vad gäller den faktiska scenföreställningen, men också vad gäller media, som till exempel inslagen på deras egen Youtubekanal, där man både har laddat upp en massa inslag från vad som händer på och bakom scenen, men även hela låtar från föreställningen. Det känns ambitiöst, proffsigt och påkostat, och ganska osvenskt.
Kostymerna, och scenografin är klart imponerande. Jag har sällan sett en så genomarbetad, omfångsrik och diger uppsättning kläder på scenen. Inget känns hoprafsat, kompromissat eller oinspirerat, tvärtom känns det som om kostymören haft roligt, och gott om tid. Jag har speciellt kul åt scenen där Aladdin och prinsessan Safa flyger på mattan, och den stora ensemblen kommer in, helt i vitt, utklädda till moln, eller scenen där Aladdin klättrar ner i en grotta och hittar en hög guld, vilket visar sej vara ensemblen klädda i guldmyntsmönstrade kroppsstrumpor.
Scenografin förlitar sej mycket på bakgrundsprojektioner, men det är väl avvägt med konkreta, fysiska scendelar, som trappor, delar av hus, skärmar, och draperier, så man slipper känslan av att det är mer bio än teater.
Också koreografin är värd ett omnämnande, då den ambitiösa, energiska, krävande dansen medför stort till att förhöja musiknumren.
Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet.
Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
BULL, Klara Nätter, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 76, 13/12 2017.
”Så du skuldbelägger offret?” avkunnar en bekant, efter föreställningen, när vi sitter kvar och pratar om vad vi har sett. Hon säger det inte chockat, som om min åsikt upprört, utan nöjt, glatt, med en elak underton, glad att kunna peka finger.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/bull-klara-natter-kulturhuset.html
YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London:
Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/young-frankenstein-garrick-theatre.html
EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, på Apollo Theatre i London:
"Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/everybodys-talking-about-jamie-apollo.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar