Visar inlägg med etikett Dansmuseet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dansmuseet. Visa alla inlägg

fredag 13 mars 2015

101 HATTAR ATT SPARKA NER INNAN JAG DÖR, föreställning 29 11/3 2015

Idé och regi: Susanne Marko.
Idé, koreograf och dansare: Silje Onstad Hålien. 
Musik/musiker: Anders Löfberg. 


What's that?
A hat
Crazy, funky, junky hat
Overslept, hair unsightly
Yeah, trying to look like Kiera Knightley
We've been there
We've done that
We see right through your funky hat.
WHAT’S THAT? A HAT?
Selena Gomez

Du vet den där Barbro Hörbergmonologen ”Ett Hål i Lakanet”? Inte? Det är en monolog om en kvinna som ligger med sin man, har det trevligt och mysigt, och så mitt upp i alltihop, känner hon med ena tån att det är ett hål i lakanet. Ett hål, i nästan nya lakanet. Hon kan inte släppa det, och efter ett tag säger han:
”Du är ju inte med.” Besviket, sårat, som om det här var något han gjorde för sin egen skull, och inte för deras skull. Han rullar av och vänder ryggen till. Och där ligger hon, skyldig, sugen, men också mycket upptagen med att fundera på hur det kunde bli ett hål, i nästan nya lakanet. 
Så kände jag det onsdagens premiär på Dansmuseet: som om jag inte var med. 

Jag gillar vissa museishopper: Vasamuseets, och Medelhavsmuseet och Livrustkammaren, men jag är riktigt rejält svag för Dansmuseets shop. Jag vill nästan ha en av allting dom har. Inte småflickssakerna, förstås, inte dom rosa balettsakerna, men det finns nog inte många böcker jag inte vill ha. Och en massa DVD:er. Nu sist, när jag tittade in, blev det en tygväska med Dardels Den Döende Dandyn som motiv. Jag kunde inte låta bli. Jag har ett par lilarandiga strumpor inspirerade av Den Dödens Dandy, hängande på mitt kylskåp, inköpa på Moderna Museets shop. Nu har jag tygväskan hängande från nyckeln till städskrubben. 

Det är dags för en lunchföreställning, igen. Mitt på dagen är en underbar tid att klämma in lite dans. Ofta är man inte upptagen, och sen har man kvällen fri, för annat. 

Jag hade aldrig hört talas om Hallingdans. Wikipedia beskriver det som en västskandinaviska folkdans i 2/4-takt eller ibland 6/8-takt. Det är en solodans, vanligen manlig, och är mycket rörlig och akrobatisk. I de youtubeklipp jag sett verkar det alltid ingå att en kvinna håller upp en stång med en hatt på, och så ska mannen hoppa upp, göra ett sånt där snurrhopp, där det ser ut som om man nästan ligger ner i luften, såna där som dom gör en himla massa av i martial-arts-filmer, och sparka ner hatten. Det är ganska ordentligt imponerande.


Silje Onstad Hålien är den första kvinnan i Norge att dansa Halling på elitnivå, berättas programbladet. Jag skulle nog säga att hon är den första kvinnan i världen, i  universum, till och med, för jag tror inte man dansar så här någon annanstans. 
Med sej på scenen har en spelman, som i sin tur har med sej cello, fiol och en sån där trälåda man kan sitta på samtidigt som man trummar på den. Han är helt klädd i svart, skorta, kostymbyxa, väst, kostymsko med klack och snörning, och han har samma slags mustasch som min mattelärare hade i slutet på 70-talet. En sån där som börjar som en någorlunda buskig mustasch, men som sen växer ner vid sidorna om munnen och ner till hakan? En bikermustasch?
Han kan också sjunga och dansa polska eller snoa eller vad det nu är dom dansar, och det är han som håller i den långa stången när det ska sparkas ner hattar. 
Dansaren själv är klädd i röda lågskor, en slags blandning av gympasko och cykelko, med kardborrnäppning, som något från Ecco eller Reebok. Hon har en ärmlös, djupt urringad i ryggen, svart klänning, där kjoldelen är näsduksskuren, det vill säga det den ser ut som om man klippt hål i mitten på en näsduk: de fyra hörnen hänger ner. Och rejäla svarta underbyxor som går ner på halva låret. 
Hon påminner mej om en ung Glenda Jackson, du vet som Charlotte Corday i ”Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade”. Det finns något galet över henne. 

Ibland kan en affisch få in mej på fel bana. Den här affischen föreställer dansaren i närbild, leende mot kameran, med en massa färglada hattar, staplade i varandra, på huvudet. Sminkningen drar åt 50-talet, och jag associerar till filmen Fröken April, med Gunnar Björnstrand, Lena Söderblom, Jarl Kulle, från 1958, eller Amelie från Montmartre, eller på modister och konstblommor och flor och flätade hattar sköra som sockerkristyr. 
Det är inte alls den typen av föreställning. I taket hänger visserligen en massa fina hattar, lite absurt och förtrollande, som något av Magritte, men dansen är grov, hård, atletisk, svettig. Mer Ronja Rövardotter än Tingeling. 
Det ska handla om en kvinnas olika roller. Vem är hon? Häxa, älskarinna, moder, krigare, karriärist. Jag läser inte in det alls. För mej handlar det om EN hatt, en slags mystisk, förtrollad hatt, som verkar kunna få henne på olika humör. Jag förstår aldrig varför hon blir på dåligt humör, eller blir glad, arg eller ledsen. Det hela blir liksom lite labilt, schizofrent. Saker händer i föreställningen, hon dansar styrdans med musikern, dansar glatt, dansar ledset, står på stolen, gömmer sej bakom den. Dansaren är mycket övertygande, jag hänger bara inte med. 
Den enda gången jag förstår vad det verkligen är som händer, det är när hon börjar sparka ner hatten från stången. Jag förstår varför man gör det i Halllingdans, som en slags uppvisning, ett stoltserande. Jag förstår inte, i det här sammanhanget, där hon ska testa kvinnans olika roller, varför hon måste sparka ner hattarna? Det imponerar, i sin exakthet, i sin virilitet, men jag förstår inte vad det har med saken att göra. Det känns insprängt, övertolkat. Det är som man gör en föreställningen där en bowlare ska framställa King Lears väg in i galenskapen genom sina kägelrivningar, eller låta en konditor visa fröken Julies olika val genom att baka muffins. 
Efteråt applåderar man länge och hårt, och jag inser att det nog bara är jag som  - metafysiskt - ligger där med tån i ett hål i lakanet. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1110:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:


SVALBARD på Dramalabbet:

"”Varför skulle hon inte kunna ha en bikini på sej?” resonerar jag. ”Varför skulle hon inte kunna ha bikini, högklackade skor, vara blonderad och prata som ett litet barn?”
Jag sitter på min cykel och rullar nerför Högbergsgatan. Klockan är nio på kvällen. Det är kallt igen. Solen har skinit hela dagen, människorna har för första gången på månader lyft blicken från hala trottoarer och snöslask, gått ut i vårsolen och börjat le mot den blå himmelen, men nu, som för att påminna oss om att det bara är Mars, och bara början på Mars, är det kallt igen. Och folktomt. "

Låter det intressant? Här är resten: 


M&M&M med Skånes Dansteater på Dansens Hus:

Ibland undrar jag, om vissa koreografer - för att dom arbetar med ett fysiskt uttryck - saknar respekt för det skrivna ordet. Och att jag, för at jag inte uttrycket mej fysiskt, har för hög respekt för det. Ofta, när jag sitter och läser beskrivningar av dansverk, förstår jag inget av det dom försöker säga. Det blir en slags gallimatias, och jag fattar inte alls vad man menar. Dansen i sej säger mej ofta något, men beskrivningen av den kan vara förvirrande, typ: 
"Den astrala verkligheten har en fundamental återvändsgränd. I sitt verk The End Of The Now Is Beginning, undersöker den gotländska koreografen Katja Brunhilde Lebanon hur partiklarnas inbördes katarsis leder till neuroser, och hur regn kan ge en frihet som saknas i den moderna strukturens kommersialism. Och fundamentalt tvång."

Låter det intressant? Här är resten: 


VAD ÄR PENGAR? på Elverket: 

”Vad var det där med kläderna?” undrar Mormor Älva. Vi leder våra cyklar nerför Styrmansgatan, ner mot Strandvägen, förbi den där parken bakom Historiska Museet, som jag tror är nyöppnad, nyskapad, nyplanterad, i alla fall. Solen skiner, det är vår. Vi har precis varit på det första publikrepet av VAD ÄR PENGAR, på Elverket, i vilken rollerna i slutet har ganska söndertrasade kläder.
”Jag tror det var för att visa baksidan, det fula, att ju mer vi vet ju mindre vackert, lyxigt, är det. Att man försöker hålla upp en fasad. Att dom också är fångar, slavar, i det hela?” svarar jag. 
Hon är på väg in till city och Elgiganten, för att köpa en surfplatta. Jag är bara på väg. 

Låter det intressant? Här är resten: 



måndag 23 februari 2015

EN KROPP SÄGER MER ÄN TUSEN ORD, av och med Ika Nord, gästartist Meg Westergren, på Dansmuseet, föreställning 19 18/2 2015


And every little movement has meaning of its own
Every little movement tells a tale
When she walks in dainty hobbles
At the back round here, there's a kind of wibble-wobble
And she glides like this
Then the Jonnies follow in her trail
'Cos when she turns her head like so
Something's going, don't you know
Every little movement tells a tale

EVERY LITTLE MOVEMENT (HAS A MEANING ALL ITS OWN)
Ur  Musikalen Madame Sherry, 1910
Musik Karl Hoschna, text Otto Harbach

Det är föreställning på Dansmuseet, och jag är inte riktigt där. Ika Nord och Meg Westergren står på scenen, och jag är - mentalt - nere i källaren, och någonstans i minnets vindlande katakomber. Senare, tänker jag. Och Varifrån?

Varje gång Dansmuseet har en föreställning så måste dom stänga delar av sin utställning, vilket gör att dom släpper in gratis till den del man fortfarande kan besöka, den nere i källaren. Den med kläder från den Ryska Baletten. 
Och varje gång jag går och ser en föreställning på Dansmuseet så tar jag mej en tur ner i källaren. Det är gratis, kläderna är fantastiska, och Charles Korolys utställning i det mindre förrummet är lite magiskt. 
Det är bara det att den här gången är den inte är här, längre. 

Jag kommer ganska sent och tänker att jag bara ska ta en flängrunt därnere, kolla in lite Bakst och sen upp och sätta mej, och jag blir stående nedanför trappan. En ny, stor guldstatyett i en ny monter. Jag tittar in i det lite större rummet och ser att björkarna, den döda hästen, dödsmaskerna, är borta. Något nytt finns här. Jag läser på väggen, något om Nijinsky och hans syster. Jag visste inte att han hade en syster? Oj, oj, det här vill jag se! Jag fattar inte att jag inte hade koll på att dom hade en ny utställning, då hade jag ju kommit tidigare, men som tur är har jag tid efteråt. Jag får inte glömma att gå hit ner, efteråt.
Första gången jag såg Kristina Från Duvemåla satt jag bara och väntade på att hon skulle dö. Det var inte det att någon av skådisarna var dålig, eller att musiken tråkade ut mej: Det var det att föreställningen var lååång, och jag behövde gå på toaletten. Verkligen gå på toaletten. Sådär mycket att började småsvettas. Jag minns att när man på scenen kom in och började sjunga en sång om nån  jäkla järnspis så var jag redo att ställa mej upp och skrika. Det var som om devisen Less Is More betydde nada för detta kreativa team. Om man lyckats stryka ner Victor Hugos Les Miserables till en överskådlig afton borde man kunna göra samma sak med vad han nu heter.
Sen dess är jag lite neurotisk vad gäller toabesök innan föreställningar. Vad flygfobiker känner på Arlanda är en värre version av vad jag känner i en teaterfoaje innan jag hittar toaletten. 
Det finns en toalett nere i dansmuseets källare, och jag tänkte att jag skulle passa på. Men det är upptaget.
Jag hör hur någon pratar i telefon därinne. Typiskt. Jag väntar lite och försöker tjuvlyssna, men det hörs för dåligt, och jag ger handtaget ett ryck. 
Det är nästan som om dörren vore en enarmad bandit, och dörrhandtaget en sån där spak man drar i, för nästan med en gång öppnas dörren, och en blond kvinna kommer ut, fortfarande pratande i telefon. Jag ger henne en blick, som för att säga: Du, det där kanske inte var så smart, tänk om det varit en jättekö härute, meter efter meter av nödiga människor, och därinne står du och låtsas att du är i en telefonkiosk?
- men hon bara ler och försvinner upp och ut. Jag antar att min blick inte var tillräckligt tydlig. Och så farligt var det ju inte.
Efter en stund går jag upp, vi släpps in, och jag sätter mej, mentalt inställd på att jag måste ta mej en svängom där nere, sen, efter föreställningen. 
Vanligtvis, under föreställningar här, brukar vi, publiken, sitta i en ring längs med väggarna, och artisterna burkar dansa i mitten. Den här gången har man byggt upp en liten scen, lite som till ett föredrag, och vi sitter i rad på rad på rad. 
Jag tänker på utställningen därnere och på några böcker jag har hemma, om Nijinsky: en av hans fru, och hans dagbok. Och jag undrar lite varför det inte verkar finnas en massa böcker om Djagilev, eftersom han - i mitt tycke - verkar vara den mest intressanta av dom allihop. Vad vore Ryska Baletten utan honom, vad vore baletten utan honom, vad vore konsten, modet, musiken, nittonhundratalet, utan honom? Jag tror att någon måste skriva en monologföreställning, lite som Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein av Marty Martin. Vem skulle spela? Vore det nåt för Dan Ekborg?
Det är en liten värld: tjejen som stod inne på toaletten och talade i telefon går upp på scenen och berättar lite om verksamheten på muséet, och jag inser att hon nog inte pratat i telefon, utan övat på det här lilla talet. Så presenterar hon Ika Nord och Meg Westergren, som kommer upp och tar över. 
Ika Nord är klädd i en beige slags beige kostym, byxa och kavaj, i något stretchigt, och i mitt minne har hon revär, eller kantband, eller några slags mörka rand-detaljer. Hon har platta svarta enkla dansskor. Meg har en röd ullig, nästan filtad dräkjaktsliknande kofta, och tvåfärgade, lågklackade damskor av den där typen man på 60-talet bar med en chaneldräkt.  
Ika Nord börjar med att visa hur man går, står och sitter, och jag är betagen från första stund. Genom att skifta fysik och förhållningssätt blir hon olika människor, på olika humör i olika berättelser. Personerna och humören liksom flyter igenom henne, lite som en mannekäng som visar olika sidor av samma plagg, det är bara det att när just den här modellen har gjort en snurr så är plagget ett helt annat. 
Jag har ingen relation till Ika Nord, och med det menar jag att jag har hört hennes namn, men aldrig sett henne. Eller; någonstans måste jag ha sett en bild av henne, för jag vet av någon anledning att hon är mörkhårig. Och så något om Pettersson och Findus, och en adventskalender. Eller var det Pettersson och Findus som var kalendern? 
Men nu, när jag ser henne, är det något bekant med hennes ansikte, med hennes mimik. Det är inte henne själv jag minns, utan någon annan, sådär som människor, som berättelser, kan eka i varandra. Vem? Varifrån?

Jag vet inte vad Meg Westergren går på, men jag vill ha nåt likadant. Människan är 83 år gammal, har jag räknat ut, och det enda som tyder på att hon skulle vara någorlunda till åren kommen är att hon är lite försiktig när hon går upp och ner för scenens trappsteg. Är det så att skådisar inte åldras som vi andra? 
Hennes stora bidrag till föreställningen är att läsa tre dikter, och det låter kanske mer minimalt än det verkligen är, om man inte har hört hennes diktläsning. 
Vissa människor verkar lyssna till sej själva när dom läser poesi, som om dom väntade på att ekot av deras röst ska klinga ut. Andra anammar ett afferkterat, personligt sätt att läsa som gör att man mer lyssnar på rösten än vad dom läser. Gudskelov läser dess människor oftast sina egna dikter, så dom får skylla sej själva. 
Meg Westergren läser dikter som om dom vore monologer. Jag får och ser tankar. Bilder. Om det inte vore för rimmen skulle jag kanske inte ens tänka på att det är poesi. Jag föredrar det så. 
Ika Nord framför något av Isadora Duncan, förklarar vad varje rörelse betyder, och jag fattar plötsligt varför hon var så stor. Det är ett språk. Bokstavligen. 
Så - pam! - vet jag vem det är Ika Nord påminner om! Lily Tomlin!
Det fanns en tid - sådär en kanske tolv tretton, femton, sjutton år sen - när jag upptäckte Amazons second hand-avdelning för böcker och dvd-filmer. Varje månad avsatte jag en viss summa pengar som jag fick lyxa till det för, beställde hem varor, och sen, under månaden som kom, och ibland under längre tid, så damp det ner små paket på min dörrmatta, paket som jag ibland nästan glömt bort att jag beställt. Det var lite som julafton, året om, eller kanske mer som om jag fyllde år lite närsomhelst. 
Det var där jag hittade Lily Tomlins och Jane Wagners dvd-film från 1991 av deras scenföreställning The Search for Signs of Intelligent Life in the Universe, en one woman show som Tomlin vann en Tony Award för 1986. I scenföreställningen föreställer och framställer hon olika personer, olika liv, helt utan rekvisita eller smink, bara med ljudeffekter - ljudet av en ölburk som öppnas när hon öppnar den, till exempel, i den filmade versionen klipper man mellan det mimade och en mer verklig, sminkad, kostymerad och ”verklig” version. Filmen är ett litet mästerverk, och Lily Tomlin är ett fenomen.
Det är detta jag tänker på när jag ser Ika Nord, kanske med den skillnaden att Lily lägger tyngden på det talade ordet, och Ika gör tvärtom. Hon visar kroppens möjligheter. 
Hon visar ett mimstycke om 1900-talsmänniskan som är mycket starkt och  svårt att glömma. Hur reser sej människan efter första världskriget? Hur reser hon sej efter andra? Jag vet, för jag har sett det. 
Jag känner redan när jag sitter där att jag vill ha mer. Föreställningen har en lite eklektisk, hopkokad natur, lite som ett collage av idéer, historia, och av sånt som har gjorts och som har funkat, och jag vill se den i ett större sammanhang, med en övergripande tanke. Vad jag menar är att det är bra, och jag vill ha mer. Jag känner mej som Oliver Twist den dagen dom på barnhemmet blir bjudna på risgrynsgröt, nej, Ris a la Malta, nej, nånting, väldigt, väldigt gott, i alla fall. Och jag vill ha mer. 

Efteråt, nere på utställningen, där jag går och lär mej om en syster jag inte visste fanns, tänker jag på en teveshow som Shirley Maclaine gjorde 1980, ”Every Little Movement” där hon - som började som dansare - framför låten Sweet Georgia Brown på fyra olika sätt, i de fyra vitt skilda stilar som Bob Fosse, Michael Kidd, Lester Wilson och till slut tv-showens koreograf Alan Johnsons skulle kunnat eller har gjort numret. 
Jag skulle vilja se Ika Nord göra till exempel sagan om Rödluvan, och visa hur den skulle kunna tolkas av Isadora Duncan, Meyerhold, Decroux och dom andra som jag är för dum för att känna till. Jag vill ha mer Ika Nord, helt enkelt. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Dansmuseet! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:

BLODSBAND på Dramalabbet: 



"Det är bara jag i salongen. Bara jag som har gått in, alltså. Alla andra står ute i foajén. Nej, jag har fel, det sitter en kvinna vid teknikbordet också. Annars är jag ensam. Helt ensam i salongen. Förutom skådespelerskan som sitter och trycker längst uppe i trappan. 
Det är premiär på Dramalabbet, av Lovisa Onnermarks BLODSBAND, och jag sitter ensam i salongen, på andra bänkraden. "

Låter det intressant? Här är resten: 


TRETTONDAGSAFTON på Dramaten: 

"”Vilka är munkarna?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone. 
"Va?"
"Vilka är munkarna?"
Vi sitter i Dramatens stora salong och ser på Åsa Melldahls uppsättnings av Trettondagsafton. På scenen pratar Narren med den inspärrade Malvolio. Narren är utklädd till präst, trots att Malvolio inte kan se honom, och och bakom honom står fem, sex munkar, lite överraskande, eftersom Narren bara klätt ut sej till präst på skämt, för att driva med Malvolio. Varifrån kom alla munkar? 
Abercrombie rycker på axlarna. Det känns som om vi har gett upp, båda två. "

Låter det intressant? Här är resten: 


SKVALLER på Uppsala Stadsteater: 

"I pausen sätter vi oss och knaprar på vårt medhavda godis, och jag tweetar och facebookar: ”Stockholms roligaste föreställning går i Uppsala; Skvaller på Stadsteatern är feno-fucking-menal!”

Låter det intressant? Här är resten: 





tisdag 11 november 2014

THE TENTH MUSE, Koreografi: Sigge Modigh, Scenografi Carl Thorborg/Sigge Modigh, Kostym Pontus Sundset, Musik: Philip Glass, Johannes Brahms. Dans: Jan-Erik Wikström, Pontus Sundset, Dansmuseet, föreställning 198 7/11 2014

IT’S THE LITTLE THINGS YOU DO TOGETHER
Jag har satt mej själv på en bibliofil diet. Viljan att läsa är större än själva tiden att göra det, och resultaten är ett hem där böcker liksom svämmar över. Som När ska jag ha tid att läsa boken om Judiska Bröllop, eller boken om Margot Fonteyn, eller den där om hur man lär sej uppskatta konst. 
Detta är vad jag försöker intala mej själv när jag står inne på dansmuseets shop och fingrar på alla böcker. Det finns inte många jag inte skulle vilja ha, men dom två senaste jag köpte här ligger fortfarande ofingrade på sideboardet i mitt sovrum. Den ena är inte ens uppackad, utan ligger där som en liten julklapp, året om. Jag vet inte varför jag fick den inslagen, men den är fin såhär. Som en liten installation. 
Jag är här för att se Sigge Modighs The Tenth Muse, och jag är inte ensam. Vi är ganska många som trängs här i den lång korridoren från shopen fram till trappan ner till utställningen om Ryska Balettens kostymer. Jag har redan varit där. Idag menar jag. Jag har redan varit där idag. Igen. 

Det här med muser är lite rörigt. Jag har läst på, och blivit mer och mer förvirrad. Är dom nio, tre eller fyra? Och vilka är konstarterna som dom är assignerade? Varför har poesi tre muser, och varför har astronomi en musa över huvud taget? Och historia? Och var är arkitektens musa, och målarens? Och tonsättarens? Eller är det Euterpe, sångens musa, som ansvarar för alla musiker?

Vi släpps in, med varningen att inte gå på dansmattan. Jag sätter mej längst med en av långsidorna, med ryggen mot det lilla båset där ljud och ljus huserar, och mular in ryggsäck och jacka under min stol, tjuvlyssnar lite på vad tekniken bakom mej pratar om, och läser lite i programbladet att med den tionde musan hänsyftas Shakespeares 38:e sonett:

Be thou the tenth Muse, ten times more in worth
Than those old nine which rhymers invocate;
And he that calls on thee, let him bring forth
Eternal numbers to outlive long date.
   If my slight muse do please these curious days,
   The pain be mine, but thine shall be the praise.

Scenen är en naken, något upphöjd dansmatta. Till höger på ena kortsidan står en stol. Till vänster hänger fyra lp-konvolutstora metallplattor, under varandra, som ett slags spalje, eller en magnetisk anslagstavla.

Det handlar om en konstnär som inte kan skapa, tills han får besök av en musa. Låter det lite som Xanadu, säger du? Sluta tänka så. Där handlade det om att Terpsichore, dansens musa, spelad av Olivia Newton-John, kom till jorden för att hjälpa en konstnär skapa ett roller disco. Här handlar det om att skapa en dikt, ett manus eller en bok. Och musan är inte något grekiskt fladderfä, utan hans egen partner.

Författaren försöker skriva något. Han knycklar ihop papperslappar, kastar dom. Ingenting duger. Intåg Musan. På något sätt osynlig. En försummad partner? Musan börjar sortera igenom lapparna, slätar ut dom, tejpar ihop dom. Märka upp dom med olikfärgade post-it-lappar. Förkastar, skapar, omstrukturerar. 

Det är intressant att koreografen har valt en författare istället för en koreograf, vilket borde ligga honom närmare. Jag undrar varför? Var en koreograf för nära? En koreograf och hans musa, en dansare, kanske ligger för nära för att bli intressant? 

Kostymerna  är enkla, vardagliga, nästan repetitionskläder, men vi sitter så pass nära att vi kan se de intressanta detaljerna, det avvikande.

Jag önskar att jag kunde mer om dans. Jag önskar att jag kunde namnen på alla steg: En Chateaubriand Andalu, en Corvette en passant, en dubbelsidig Odalisk. Det skulle vara så mycket enklare att komma ihåg dom. Nu minns jag steg mer för att jag inte sett dom förut. Som när någon - vem, kanske båda, var för sej, vid olika tillfällen? - står som efter en avslutad push up, och går framåt, på händer, med benen stelt släpande. 

Jag tänker på några konstnärliga par: Joe Orton och Kenneth Halliwell, Dali och Gala, och alla oändliga konstellationer av Kvinnliga skådespelare och Manliga regissörer. George och Martha, som tillsammans spinner sagan om sin blåhårige, blondögde son. Eller mrs Venable: ”My son, Sebastian and I constructed our days. Each day we would carve each day like a piece of sculpture, leaving behind us a trail of days like a gallery of sculpture until suddenly, last summer.”

Det handlar om ensamhet, om tvåsamhet, om inspiration och tvång. Det handlar om att vilja, men inte kunna. Det handlar om att egentligen ha kunnat hela tiden. 

Och det handlar om att skapa något tillsammans. Om det där som gör att par plötsligt får för sej att skaffa barn, eller hund, eller måla om, tapetsera om, möblera om, eller flytta, helt och hållet. Det där som gör att man börjar se sej om efter en sommarstuga, eller det där som får två småpojkar att dämma upp en bäck. Lusten, tvånget att skapa, att ändra verkligheten. Att saker ska ha hänt, innan det är slut.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, Tack Dansmuseet! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

SÅNGER FÖR NORDEN av Nils Poletti på Turteatern

Det som är frustrerande med politiska kabaréer av det här slaget är att dom är onödiga, på något vis. Man predikar liksom bara för kören. Det är ju inte så att någon rasist av misstag råkat irra in här och blivit omvänd. Vi som sitter här är av en viss åsikt, en viss övertygelse, och det är därför vi har kommit: för att återigen få höra det vi redan hört. 
Kontentan blir att vi som publik bara sitter och studerar hur bra dom framför sånt man redan är övertygad om. Lite som ett Apple-konvent, kan jag tänka mej. Eller ett möte för en av  One Directions fan-clubbar. 

Det måste vara väldigt frustrerande för någon som vill provocera fram något, att förvänta sej motstånd, och istället mötas av ett gäng nickedockor.

Låter det intressant? Här är resten: 


ETT ÅR AV MAGISKT TÄNKANDE, på Dramaten.

Jag har köpt en liten kaka, en Black Russian. Det är ett rullat flarn, fyllt med en slags kompakt chokladröra, väldigt god, och vi vitsar en del om kakans namn:
”Är det här första gången du testar en Black Russian?”
”Jag har aldrig förr tagit en Black Russian i min mun.”
”Är jag kladdig i ansiktet? Det är nog resterna av en Black Russian jag kalasade på för en stund sen.”
”Den var förvånansvärt liten för att vara en Black Russian, men den var inte alls så mjuk som jag trodde innan jag stoppade den i munnen.”
Sånt som man skämtar om när man misstänker att man kommer att se något ganska deprimerande. 

Låter det intressant? Här är resten: 


ENFANTS av Boris Charmats, på Dansens Hus

Den jättelika madrassen sätter igång att snurra, som ett löpande band, och liket börjar rulla uppför backen, men lutningen blir för brant, och kroppen välter ner, och börjar rulla uppför igen. Den rullar upp, och välter ner, tumlar, runt, runt, runt. Jag tänker på utförsåkare som förlorat kontrollen, och välter nerför det snöiga berget, livlösa.
Så börjar madrassen skaka, nästan hoppa, och vuxna kommer in, bärande på döda barn. Eller sovande barn. Livlösa barn, i alla fall. Det är en så oroande syn att hjärnan har lite svårt att acceptera det man ser. Gång på gång slinkar mina tankar iväg och vill läsa in att det är dockor, och jag måste göra en medveten ansträngning för att fatta att det verkligen är levande barn som bollas runt uppe på scenen. 

Låter det intressant? Här är resten:



torsdag 2 oktober 2014

FRAGMENT, Art of Spectra, Koreografi, musikkompositör: Peter Svenzon, Ljusdesign: Robert Jadenfelt, Kostym: Donky production, Dansare: Joakim Envik Karlsson, Ulriqa Fernqvist, Zacharias Blad, Grafiskt arbete och video: Peter Svenzon, Josef Atlestam och Joakim Envik Karlsson på Foxhound.se, Affischfoto: Carl Thorborg, föreställning 177 28/9 2014

GLÖM INTE BORT ATT MINNAS
En vansinnigt stilig ung man fångade min blick en dag. Han hade bar överkropp, långt hår, och något av en ung, skör Jim Morrison över sej. Eller kanske en ung Heathcliff? Hans rygg var välvd, huvudet tillbakalutat, hakan hög, och hans yppiga läppar var fuktiga och lätt åtskilda. Hans blick stirrade framåt, som död. Jag var på cykel, och han på affisch, så vi var lite som två skepp som möts i natten. Fragment, hinner jag läsa, och Kulturdirekt. Jag försöker lägga det på minnnet, men glömmer det nästan med en gång. Glömmer till och med att det var något jag skulle minnas. 
Någon vecka senare, på väg till ett publikrep på Dramaten, stannar jag i en trafikstockning på Stallgatan, vid Blasieholmstorg, nånstans mellan Musikaliska och Grand Hotel. Några meter bort är samme man, samma affisch. Jag tar upp min telefon. Trafiken börjar röra sej. Jag tar ett foto. Trafiken sveper mej med sej. 
Fotot finns där som en påminnelse, men den här gången glömmer jag inte.

Min kompis Malvolio Morrhår är livrädd för mej. Han erkänner dej själv. Han är livrädd för mej, när det kommer till tid. Han är livrädd att komma för sent. Jag avskyr att vänta på folk, och blir nästan sur om folk inte kommer för tidigt, även om till och med jag inser att det är en orimlig begäran. Han vet det, och han kommer i tid.
Jag står ute på Drottninggatan och väntar, biljetter i fickan och solsken i blick. Inne på Dansmuseets shop säljer dom en bok om Nils Dardel, som verkar jätteintressant, och som får mej att tänka på att jag måste gå på Moderna Museets Dardeluställning, och när jag googlar inser jag att det är för sent. Den är redan över. Merde. Jag hade ett halvår på mej, och jag sumpade chansen. 
Uppifrån gatan ser jag Malvolio Morrhår komma pinnande. Han är inte sen, men det syns att han har bråttom. Så stannar han. Varför stannar han? Han tar upp sin telefon, kollar något, och skyndar vidare, lite lugnare. Jag inser att han har kollat tiden, och tänker att det är en idiotisk sak att göra. Om man är sen blir man senare, även om det bara är några sekunder, och är man tidig så är man tidig. Men det är mänskligt, och är man sen har man ett tjugotal meter på sej att hitta på en passande ursäkt. 

”Jag har aldrig varit här,” säger han, när vi väl har gått in på Dansmuseet. Vi är i shoppen, och jag fingrar Dardelboken, igen, lite småsugen. Men jag får inte: jag har här förut köpt en bok om Matthew Bourne, och en annan om Rolf de Maré, och den senare är fortfarande inslagen. Jag måste hitta tid att läsa. Det känns som om jag hålligt på och bläddrat mej igen The Master and Margarita i en evighet. Och den är inte speciellt tjock. 
”Har du inte?” säger jag, vilket är en idiotisk kommentar. Människan säger ju att han aldrig har varit här, så varför ifrågasätta det? 
”Nej”, svara han. ”Åh, dansfilmer!” Malvolio Morrhår svischar över till samlingen och börjar studera omslagen. 
”Jamen…” säger jag, för jag har precis kommit på nåt. Jag går fram till killen i kassan och frågar: 
”Hinner vi med en snabbrunda därnere?”
Eftersom det är föreställningen och delar av utställningen är dansarnas backstage, och därför off limits, så är det gratis entré, och jag tar med mej Malvolio Morrhår på en snabbguidad tur ner i källaren. Jag skvätter ur mej ord som:
”Ryska baletten, Vatslav Nizjinskij, Leon Bakst,  och Sergej Djagilev,” pekar till höger och vänster som en discodansare, och forsar fram genom utställningen. Jag går bet på namnet till scenografen som gjort installationen Sleeping Beauties. Nånting på K. Han gjorde den där föreställningen på Stadsteatern, jag kan hans namn! Till slut måste jag fråga en av guiderna.
”Charles Koroly.”
”Charles Koroly, jag visste det!” 
Guiden ser ut som om han verkligen tror att jag visste det. 
Tiden är ute. Vi måste gå upp. 

Innan vi släpps in blir vi ombedda att inte gå på dansamattan. När vi kommer in inser vi att det är lite svårt att inte gå på dansmattan. Den täcker nästan hela golvet. Det står stolar uppställda på tre av de fyra sidorna. Den fjärde är en slags vit fondvägg. Bland de uppställda stolarna längst in, längst bort, ser jag att en filmfotograf har ställt upp sin kamera, och jag guidar Malvolio Morrhår dit. Om fotografen sitter där måste det ju vara en bra plats, rightie? Wrongie. Note to self: om möjligt, sitt alltid framför ljusbordet. 
Vi sätter oss, och jag pekar ut ljusriggen i taket som ser ut att härstamma, man inte härstammar, från byggnadens tid som bank. Neo-jugned, liksom. Framför oss står en slags ljus-pelare. En kasettbandspelare på en stol i hörnet till vänster. 
Det handlar om minnen. Inte minnen av sommarängar och barndom, jordgubbar och romanser, utan korta, fragmentariska ögonblicksminnen, såna som liksom hänger sej kvar i hjärnans vindlingar av någon okänd anledning. Sånt som man plötsligt minns att man minns. Som flashbacks efter en ordentlige fylla. Sex, eller våld? Vad hände egentligen? Är det jag som minns, eller är det du? Är detta ditt minne?
Kostymerna är konfektion, oorganiserade, förefaller hopskrapade, som något dansarna hittat rena i sina tvättkorgar, precis som det borde vara.
Dansen är våldsam, explosiv, plötslig och jag tänker på frenetiskt krälande insekter när man lyfter på en sten. På rusande, panikslagna råttor. På sånt som flyr ljuset. 
Och ljuset är fantastiskt. Ljuset är den fjärde dansaren, den andre koreografen. Från projiceringar till punktpelysning, till avancerade, nästan mappingliknande ljuskällor, man glömmer inte ljuset ett ögonblick, och ljuset låter en inte glömma. Det hittar minnen, än här, än där, och målar upp en slags fragmentarisk verklighet, som en söndersliten dagbok. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Tack, Linnea Isaksson och Dansmuseet! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 
Tacksamt, 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ASPLÖVSPULS av och med Bianca Cruzeiro på STDH, 

”Ursäkta att det dröjer, men vi väntar på barnen,” säger kvinna, högt och tydligt. Hon talar till oss, vi som väntar på att få gå in, utanför salen. 

Barnen? tänker jag. Barnen!? Är detta en barnföreställning, eller väntar dom på barn som ska statera i föreställningen? 
Det går en stund, och inget händer. 
”Är det någon från Högelundaskolan här?” ropar så en annan tant. Eller vad det nu var skolan hette. ”Ingen från Högelundaskolan?”
Ingen från Högelundaskolan. 
En kvinna framför mej, som tydligen stod på väntelistan, ger upp, och går. Jag får en känsla av att hon tycker hon är viktigare än någon som ska behöva stå och vänta. Jag är inte vidare viktigt, har all tid i världen, och står kvar. Tid går. Jag tjuvlyssnar på folk som talar, och förundras lite över saker som folk talar om, och plötsligt ropar den Tant nummer ett:
”Barnen är här, barnen är här!!!”

Låter det intressant? Här är resten: 


CONNECTION, PLEASE, av och med Ana Stanišić, Mimskådespeleriutbildningen på STDH

"Det här är en ganska rolig idé. Redan ute i foajén blir vi hämtade av Max, som önskar oss välkomna till den här guidade turen av FM-Cube360™, en maskin som sänder ut all världens mediaflöde. Vi får titta, men vi får inte röra. Det är livsfarligt. Vi släppt in i ett tomt rum. Tomt såhär som på Bob, som står i ett hörn och bidrar med ljudeffekter. Max går runt i rummet, duckar för saker som inte finns, vänder runt hörn som inte syns, vrider på knappar och rattar som bara hon ser. Max och Bob är klädda i Steam Punk-inspirerade kläder, och även om vi inte ser något av den verklighet dom lever i får vi en klar bild av hur den ser ut."

Låter det intressant? Här är resten: 


ZEBRAFINKEN av Carlos Francisco Romera på STHD:

"För tusen år sen, på Sveavägen, låg ett gaydisco som hette Pride. Jag, Skäggige Skalman och Aloe-Vera hängde här, helgen lång under slutet på 80- och början på 90-talet. Vi drack mest vatten och dansade disco. Jag och Skäggige Skalman dansade tango till Marcia Baila med Les Rita Mitsouko, och när vi tyckte det var musikalisk passande slängde vi oss båda bakåt, båda säkra på att den andra skulle fånga. Ingen fångade, och vi dunsade både ner i marmorgolvet, bakhuvet först. Men vi var unga, och hårdhuvade. En annan gång ska jag berätta om när jag skrek:
”Nobody puts baby in the corner!” Och försökte lyfta Aloe-Vera."

Låter det intressant? Här är resten: