Idé och regi: Susanne Marko.
Idé, koreograf och dansare: Silje Onstad Hålien.
Musik/musiker: Anders Löfberg.
What's that?
A hat
Crazy, funky, junky hat
Overslept, hair unsightly
Yeah, trying to look like Kiera Knightley
We've been there
We've done that
We see right through your funky hat.
WHAT’S THAT? A HAT?
Selena Gomez
Du vet den där Barbro Hörbergmonologen ”Ett Hål i Lakanet”? Inte? Det är en monolog om en kvinna som ligger med sin man, har det trevligt och mysigt, och så mitt upp i alltihop, känner hon med ena tån att det är ett hål i lakanet. Ett hål, i nästan nya lakanet. Hon kan inte släppa det, och efter ett tag säger han:
”Du är ju inte med.” Besviket, sårat, som om det här var något han gjorde för sin egen skull, och inte för deras skull. Han rullar av och vänder ryggen till. Och där ligger hon, skyldig, sugen, men också mycket upptagen med att fundera på hur det kunde bli ett hål, i nästan nya lakanet.
Så kände jag det onsdagens premiär på Dansmuseet: som om jag inte var med.
Jag gillar vissa museishopper: Vasamuseets, och Medelhavsmuseet och Livrustkammaren, men jag är riktigt rejält svag för Dansmuseets shop. Jag vill nästan ha en av allting dom har. Inte småflickssakerna, förstås, inte dom rosa balettsakerna, men det finns nog inte många böcker jag inte vill ha. Och en massa DVD:er. Nu sist, när jag tittade in, blev det en tygväska med Dardels Den Döende Dandyn som motiv. Jag kunde inte låta bli. Jag har ett par lilarandiga strumpor inspirerade av Den Dödens Dandy, hängande på mitt kylskåp, inköpa på Moderna Museets shop. Nu har jag tygväskan hängande från nyckeln till städskrubben.
Det är dags för en lunchföreställning, igen. Mitt på dagen är en underbar tid att klämma in lite dans. Ofta är man inte upptagen, och sen har man kvällen fri, för annat.
Jag hade aldrig hört talas om Hallingdans. Wikipedia beskriver det som en västskandinaviska folkdans i 2/4-takt eller ibland 6/8-takt. Det är en solodans, vanligen manlig, och är mycket rörlig och akrobatisk. I de youtubeklipp jag sett verkar det alltid ingå att en kvinna håller upp en stång med en hatt på, och så ska mannen hoppa upp, göra ett sånt där snurrhopp, där det ser ut som om man nästan ligger ner i luften, såna där som dom gör en himla massa av i martial-arts-filmer, och sparka ner hatten. Det är ganska ordentligt imponerande.
Silje Onstad Hålien är den första kvinnan i Norge att dansa Halling på elitnivå, berättas programbladet. Jag skulle nog säga att hon är den första kvinnan i världen, i universum, till och med, för jag tror inte man dansar så här någon annanstans.
Med sej på scenen har en spelman, som i sin tur har med sej cello, fiol och en sån där trälåda man kan sitta på samtidigt som man trummar på den. Han är helt klädd i svart, skorta, kostymbyxa, väst, kostymsko med klack och snörning, och han har samma slags mustasch som min mattelärare hade i slutet på 70-talet. En sån där som börjar som en någorlunda buskig mustasch, men som sen växer ner vid sidorna om munnen och ner till hakan? En bikermustasch?
Han kan också sjunga och dansa polska eller snoa eller vad det nu är dom dansar, och det är han som håller i den långa stången när det ska sparkas ner hattar.
Dansaren själv är klädd i röda lågskor, en slags blandning av gympasko och cykelko, med kardborrnäppning, som något från Ecco eller Reebok. Hon har en ärmlös, djupt urringad i ryggen, svart klänning, där kjoldelen är näsduksskuren, det vill säga det den ser ut som om man klippt hål i mitten på en näsduk: de fyra hörnen hänger ner. Och rejäla svarta underbyxor som går ner på halva låret.
Hon påminner mej om en ung Glenda Jackson, du vet som Charlotte Corday i ”Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade”. Det finns något galet över henne.
Ibland kan en affisch få in mej på fel bana. Den här affischen föreställer dansaren i närbild, leende mot kameran, med en massa färglada hattar, staplade i varandra, på huvudet. Sminkningen drar åt 50-talet, och jag associerar till filmen Fröken April, med Gunnar Björnstrand, Lena Söderblom, Jarl Kulle, från 1958, eller Amelie från Montmartre, eller på modister och konstblommor och flor och flätade hattar sköra som sockerkristyr.
Det är inte alls den typen av föreställning. I taket hänger visserligen en massa fina hattar, lite absurt och förtrollande, som något av Magritte, men dansen är grov, hård, atletisk, svettig. Mer Ronja Rövardotter än Tingeling.
Det ska handla om en kvinnas olika roller. Vem är hon? Häxa, älskarinna, moder, krigare, karriärist. Jag läser inte in det alls. För mej handlar det om EN hatt, en slags mystisk, förtrollad hatt, som verkar kunna få henne på olika humör. Jag förstår aldrig varför hon blir på dåligt humör, eller blir glad, arg eller ledsen. Det hela blir liksom lite labilt, schizofrent. Saker händer i föreställningen, hon dansar styrdans med musikern, dansar glatt, dansar ledset, står på stolen, gömmer sej bakom den. Dansaren är mycket övertygande, jag hänger bara inte med.
Den enda gången jag förstår vad det verkligen är som händer, det är när hon börjar sparka ner hatten från stången. Jag förstår varför man gör det i Halllingdans, som en slags uppvisning, ett stoltserande. Jag förstår inte, i det här sammanhanget, där hon ska testa kvinnans olika roller, varför hon måste sparka ner hattarna? Det imponerar, i sin exakthet, i sin virilitet, men jag förstår inte vad det har med saken att göra. Det känns insprängt, övertolkat. Det är som man gör en föreställningen där en bowlare ska framställa King Lears väg in i galenskapen genom sina kägelrivningar, eller låta en konditor visa fröken Julies olika val genom att baka muffins.
Efteråt applåderar man länge och hårt, och jag inser att det nog bara är jag som - metafysiskt - ligger där med tån i ett hål i lakanet.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1110:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SVALBARD på Dramalabbet:
"”Varför skulle hon inte kunna ha en bikini på sej?” resonerar jag. ”Varför skulle hon inte kunna ha bikini, högklackade skor, vara blonderad och prata som ett litet barn?”
Jag sitter på min cykel och rullar nerför Högbergsgatan. Klockan är nio på kvällen. Det är kallt igen. Solen har skinit hela dagen, människorna har för första gången på månader lyft blicken från hala trottoarer och snöslask, gått ut i vårsolen och börjat le mot den blå himmelen, men nu, som för att påminna oss om att det bara är Mars, och bara början på Mars, är det kallt igen. Och folktomt. "
Låter det intressant? Här är resten:
M&M&M med Skånes Dansteater på Dansens Hus:
Ibland undrar jag, om vissa koreografer - för att dom arbetar med ett fysiskt uttryck - saknar respekt för det skrivna ordet. Och att jag, för at jag inte uttrycket mej fysiskt, har för hög respekt för det. Ofta, när jag sitter och läser beskrivningar av dansverk, förstår jag inget av det dom försöker säga. Det blir en slags gallimatias, och jag fattar inte alls vad man menar. Dansen i sej säger mej ofta något, men beskrivningen av den kan vara förvirrande, typ:
"Den astrala verkligheten har en fundamental återvändsgränd. I sitt verk The End Of The Now Is Beginning, undersöker den gotländska koreografen Katja Brunhilde Lebanon hur partiklarnas inbördes katarsis leder till neuroser, och hur regn kan ge en frihet som saknas i den moderna strukturens kommersialism. Och fundamentalt tvång."
Låter det intressant? Här är resten:
VAD ÄR PENGAR? på Elverket:
”Vad var det där med kläderna?” undrar Mormor Älva. Vi leder våra cyklar nerför Styrmansgatan, ner mot Strandvägen, förbi den där parken bakom Historiska Museet, som jag tror är nyöppnad, nyskapad, nyplanterad, i alla fall. Solen skiner, det är vår. Vi har precis varit på det första publikrepet av VAD ÄR PENGAR, på Elverket, i vilken rollerna i slutet har ganska söndertrasade kläder.
”Jag tror det var för att visa baksidan, det fula, att ju mer vi vet ju mindre vackert, lyxigt, är det. Att man försöker hålla upp en fasad. Att dom också är fångar, slavar, i det hela?” svarar jag.
Hon är på väg in till city och Elgiganten, för att köpa en surfplatta. Jag är bara på väg.
Låter det intressant? Här är resten:
