IT’S THE LITTLE THINGS YOU DO TOGETHER
Jag har satt mej själv på en bibliofil diet. Viljan att läsa är större än själva tiden att göra det, och resultaten är ett hem där böcker liksom svämmar över. Som När ska jag ha tid att läsa boken om Judiska Bröllop, eller boken om Margot Fonteyn, eller den där om hur man lär sej uppskatta konst.
Detta är vad jag försöker intala mej själv när jag står inne på dansmuseets shop och fingrar på alla böcker. Det finns inte många jag inte skulle vilja ha, men dom två senaste jag köpte här ligger fortfarande ofingrade på sideboardet i mitt sovrum. Den ena är inte ens uppackad, utan ligger där som en liten julklapp, året om. Jag vet inte varför jag fick den inslagen, men den är fin såhär. Som en liten installation.
Jag är här för att se Sigge Modighs The Tenth Muse, och jag är inte ensam. Vi är ganska många som trängs här i den lång korridoren från shopen fram till trappan ner till utställningen om Ryska Balettens kostymer. Jag har redan varit där. Idag menar jag. Jag har redan varit där idag. Igen.
Det här med muser är lite rörigt. Jag har läst på, och blivit mer och mer förvirrad. Är dom nio, tre eller fyra? Och vilka är konstarterna som dom är assignerade? Varför har poesi tre muser, och varför har astronomi en musa över huvud taget? Och historia? Och var är arkitektens musa, och målarens? Och tonsättarens? Eller är det Euterpe, sångens musa, som ansvarar för alla musiker?
Vi släpps in, med varningen att inte gå på dansmattan. Jag sätter mej längst med en av långsidorna, med ryggen mot det lilla båset där ljud och ljus huserar, och mular in ryggsäck och jacka under min stol, tjuvlyssnar lite på vad tekniken bakom mej pratar om, och läser lite i programbladet att med den tionde musan hänsyftas Shakespeares 38:e sonett:
Be thou the tenth Muse, ten times more in worth
Than those old nine which rhymers invocate;
And he that calls on thee, let him bring forth
Eternal numbers to outlive long date.
If my slight muse do please these curious days,
The pain be mine, but thine shall be the praise.
Scenen är en naken, något upphöjd dansmatta. Till höger på ena kortsidan står en stol. Till vänster hänger fyra lp-konvolutstora metallplattor, under varandra, som ett slags spalje, eller en magnetisk anslagstavla.
Det handlar om en konstnär som inte kan skapa, tills han får besök av en musa. Låter det lite som Xanadu, säger du? Sluta tänka så. Där handlade det om att Terpsichore, dansens musa, spelad av Olivia Newton-John, kom till jorden för att hjälpa en konstnär skapa ett roller disco. Här handlar det om att skapa en dikt, ett manus eller en bok. Och musan är inte något grekiskt fladderfä, utan hans egen partner.
Författaren försöker skriva något. Han knycklar ihop papperslappar, kastar dom. Ingenting duger. Intåg Musan. På något sätt osynlig. En försummad partner? Musan börjar sortera igenom lapparna, slätar ut dom, tejpar ihop dom. Märka upp dom med olikfärgade post-it-lappar. Förkastar, skapar, omstrukturerar.
Det är intressant att koreografen har valt en författare istället för en koreograf, vilket borde ligga honom närmare. Jag undrar varför? Var en koreograf för nära? En koreograf och hans musa, en dansare, kanske ligger för nära för att bli intressant?
Kostymerna är enkla, vardagliga, nästan repetitionskläder, men vi sitter så pass nära att vi kan se de intressanta detaljerna, det avvikande.
Jag önskar att jag kunde mer om dans. Jag önskar att jag kunde namnen på alla steg: En Chateaubriand Andalu, en Corvette en passant, en dubbelsidig Odalisk. Det skulle vara så mycket enklare att komma ihåg dom. Nu minns jag steg mer för att jag inte sett dom förut. Som när någon - vem, kanske båda, var för sej, vid olika tillfällen? - står som efter en avslutad push up, och går framåt, på händer, med benen stelt släpande.
Jag tänker på några konstnärliga par: Joe Orton och Kenneth Halliwell, Dali och Gala, och alla oändliga konstellationer av Kvinnliga skådespelare och Manliga regissörer. George och Martha, som tillsammans spinner sagan om sin blåhårige, blondögde son. Eller mrs Venable: ”My son, Sebastian and I constructed our days. Each day we would carve each day like a piece of sculpture, leaving behind us a trail of days like a gallery of sculpture until suddenly, last summer.”
Det handlar om ensamhet, om tvåsamhet, om inspiration och tvång. Det handlar om att vilja, men inte kunna. Det handlar om att egentligen ha kunnat hela tiden.
Och det handlar om att skapa något tillsammans. Om det där som gör att par plötsligt får för sej att skaffa barn, eller hund, eller måla om, tapetsera om, möblera om, eller flytta, helt och hållet. Det där som gör att man börjar se sej om efter en sommarstuga, eller det där som får två småpojkar att dämma upp en bäck. Lusten, tvånget att skapa, att ändra verkligheten. Att saker ska ha hänt, innan det är slut.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Tack Dansmuseet! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
SÅNGER FÖR NORDEN av Nils Poletti på Turteatern
Det som är frustrerande med politiska kabaréer av det här slaget är att dom är onödiga, på något vis. Man predikar liksom bara för kören. Det är ju inte så att någon rasist av misstag råkat irra in här och blivit omvänd. Vi som sitter här är av en viss åsikt, en viss övertygelse, och det är därför vi har kommit: för att återigen få höra det vi redan hört.
Kontentan blir att vi som publik bara sitter och studerar hur bra dom framför sånt man redan är övertygad om. Lite som ett Apple-konvent, kan jag tänka mej. Eller ett möte för en av One Directions fan-clubbar.
Det måste vara väldigt frustrerande för någon som vill provocera fram något, att förvänta sej motstånd, och istället mötas av ett gäng nickedockor.
Låter det intressant? Här är resten:
ETT ÅR AV MAGISKT TÄNKANDE, på Dramaten.
Jag har köpt en liten kaka, en Black Russian. Det är ett rullat flarn, fyllt med en slags kompakt chokladröra, väldigt god, och vi vitsar en del om kakans namn:
”Är det här första gången du testar en Black Russian?”
”Jag har aldrig förr tagit en Black Russian i min mun.”
”Är jag kladdig i ansiktet? Det är nog resterna av en Black Russian jag kalasade på för en stund sen.”
”Den var förvånansvärt liten för att vara en Black Russian, men den var inte alls så mjuk som jag trodde innan jag stoppade den i munnen.”
Sånt som man skämtar om när man misstänker att man kommer att se något ganska deprimerande.
Låter det intressant? Här är resten:
ENFANTS av Boris Charmats, på Dansens Hus
Den jättelika madrassen sätter igång att snurra, som ett löpande band, och liket börjar rulla uppför backen, men lutningen blir för brant, och kroppen välter ner, och börjar rulla uppför igen. Den rullar upp, och välter ner, tumlar, runt, runt, runt. Jag tänker på utförsåkare som förlorat kontrollen, och välter nerför det snöiga berget, livlösa.
Så börjar madrassen skaka, nästan hoppa, och vuxna kommer in, bärande på döda barn. Eller sovande barn. Livlösa barn, i alla fall. Det är en så oroande syn att hjärnan har lite svårt att acceptera det man ser. Gång på gång slinkar mina tankar iväg och vill läsa in att det är dockor, och jag måste göra en medveten ansträngning för att fatta att det verkligen är levande barn som bollas runt uppe på scenen.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar