'Cause everything is breaking down, now
Since you've been gone.
I don't even know the days,
I don't know where to start,
I'm in agony,
There are times I can't breathe
Now.
/Scott Alan:Now
Jag har tillbringat en vecka med en kvinna vars dotter ligger i koma och vars man dött av en hjärtattack. Nästan varenda kväll när jag kommit hem har jag krupit ner i mitt kuddhav till säng och slagit upp boken och fortsatt läsa om det författarinnan kallar Magiskt tänkande, det vill säga ett sätt att tro på det magiska, att bortse från faktum, logiken, och istället försöka hitta sprickor i verkligheten, felaktigheter, missar, och på så sätt tro sej kunna påverka det som hände, i efterhand.
För att lätta upp det har jag ibland varvat läsningen: Ett kapitel ur den här boken, och ett kapitel ur en biografi över W. C. Fields.
Joan Didion är inte en ny bekantskap. För några år sen hörde jag en podcastintervju på American Theatre Wings kanal angående att man hade dramatiserat en bok hon skrivit, och jag tyckte att hennes liv lät vansinnigt deprimerande, men pjäsen lät fantastisk.
För kanske en månad sen stod jag någonstans i en andrahansbutik och höll i Joan Didions bok Ett År Av Magiskt Tänkande, och övervägde att köpa den. Sen tänkta jag på alla böcker jag redan köpt, och som liksom svämmade över därhemma, över bokkyllor, bord, byråer och sideboard, som lava rinner nerför en vulkan, som jordskred, som stenras, och jag ställde tillbaka den.
När jag sen fick veta att Dramaten skulle återuppta Galeasens produktion, och jag lyckats få biljetter, ångrade jag mej, givetvis. Jag undrade om jag skulle chansa på att boken stod kvar? Det var bara det att jag inte kom ihåg var någonstans det var jag hittade den. Jag hade för mej att det måste varit på Myrorna på Götgatan, men när jag cyklade dit hittade jag ingen bok. Inte heller på Stadsmissionen på Hornsgatan. Jag hittade den ingentans.
Och så, en dag, när jag återigen haft vägarna förbi Myrorna på Götgatan, bara stod den där. Hade jag missat den förra gången? Eller var det här en helt annan bok?
Innan föreställningen träffar min kompis Abercrombie Clone på Tidemans, ett cafe som ligger nästan bredvid Dramatens lilla scen, i hörnet Almlöfsgatan/Sibyllegatan. Vi sitter en halvtrappa upp och dricker kaffe. Jag har köpt en liten kaka, en Black Russian. Det är ett rullat flarn, fyllt med en slags kompakt chokladröra, väldigt god, och vi vitsar en del om kakans namn:
”Är det här första gången du testar en Black Russian?”
”Jag har aldrig förr tagit en Black Russian i min mun.”
”Är jag kladdig i ansiktet? Det är nog resterna av en Black Russian jag kalasade på för en stund sen.”
”Den var förvånansvärt liten för att vara en Black Russian, men den var inte alls så mjuk som jag trodde innan jag stoppade den i munnen.”
Sånt som man skämtar om när man misstänker att man kommer att se något ganska deprimerande.
Jag ger Abercrombie Clone mitt färdiglästa ex av boken. Han verkar glad. Jag var inte säker på hur han skulle ta det.
Bakom oss sitter ett par på sin första dejt, och lite längre bort sitter en rödhårig kille och lunchar.
Samma kille, den rödhårige, sitter lite längre in på samma rad som vi inne i salongen, upptäcker jag, när vi väl satt oss.
Scenen är täckt av en mintgrön dansmatta. Eller också är den vit och snillrikt belyst. En svart, enkel stol. Ett litet modernt svart bord, ett sånt där det löper en horisontell regel mellan benen, nere vid golvet. Industriellt, modernt sen 1920-talet. Lite bauhaus, liksom. Stilen, inte varuhuset.
På bordet står en perrier och ett glas.
Ingela Olsson kommer in. Hon är klädd i svarta lågskor, ljusa byxor, knutblus, svarta, opaka strumpor, och håret är uppsatt i en slarvig knut därbak. Hon lägger några böcker på bordet, och går ut. Så kommer hon in igen, sätter sej, och publiken tystnar. Hon säger åt oss att fortsätta prata, det är några minuter kvar, och efter lite tvekan börjar sorlet igen.
Jag minns inte vad vi pratade om, jag och Abercrombie Clone. Sommarstugor, tror jag, eller Turteaterns Sånger för Norden, som han precis sett ett genomdrag av, och som jag ska se senare i veckan. Eller var det Ingrid Bergman, praktik på Dramaten, eller min Halloweenkostym? Nej, det var nog något oviktigare, konversabelt, nåt vi bara fyllde tiden med.
Framför oss sitter fem eller sex kvinnor, gråhåriga och något uppklädda. Inte snofsiga, inte östermalmsärtiga, inga intellektuella spjutspetsar, utan några som kanske har läst i tidningen om pjäsen och tänkt att detta är något man måste se. Jag tänker att dom kanske är änkor.
Nej, nu vet jag vad vi pratade om: Melina Kinnaman och Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Han och hans pojkvän hade sett den, och rekommenderade den. Jag börjar leta i minnets gömmor efter en pjäs om en cellist med MS som jag sett henne i för några år sen, och frågar, dumt nog, om det är någon cello med i föreställningen dom sett.
Så börjar Ingela Olsson, tala, men något känns fel. Det finns en oro i salongen. Jag ser mej omkring och försöker hitta anledningen. Folk som ser att jag ser mej omkring ser på mej, och möter min blick, och jag möter deras.
Dom möter min blick. Det är det som är fel. Jag tittar upp. Den stora ljuskupolen i taken lyser fortfarande, som om detta var frågor-och-svar-delen av ett föredrag. Och det är nog det som är meningen. Skådespelerskan vänder sej ibland direkt till oss, och jag blir inte riktigt klok på vad det är vi ska föreställa. Är vi publiken i dramatens lilla salong, och i såna fall, vem är hon? Är hon skådespelerskan Ingela eller författaren Joan? Eller är vi, publiken, deltagare i ett slags föredrag som leds av Joan? Det känns som om jag har missat något.
Ibland, i början, när det ställs en fråga från scenen, finns det personer i publiken som svarar. Tanterna framför mej, mumlar svar ibland, som om det är Ingela Olsson däruppe, som talar och ställer frågor. Är det så det ska vara? Jag vill veta min funktion.
Egentligen vill jag bara att dom ska släcka den där jäkla taklampan. Jag kan inte riktigt koncentrera mej, av någon anledning. Vi, publiken, stör mej.
Jag tänker på en Molièretext jag lärde mej för 30 år sen, och förundras över att jag fortfarande kommer ihåg den:
Jag var upprymd och glad, för jag hade ju drömt,
att få se denna pjäs, som så mången berömt.
Och spelet började, det blev tyst i salongen.
Då kom det plötsligt in, med buller och bång, en
sprätthök i lockperuk och byxor som en kjol,
och skriker, hej hallå där, hit genast med en stol.
Jag minns inte från vilken pjäs det är hämtat. Sånt var inte viktigt på den tiden. Jag var viktig på den tiden.
På min vänstra sida sitter tre barn. Jag tror inte riktigt detta är en pjäs för dom. Jag tror att detta kan vara en pjäs som går lite över deras huvud. Jag tror att detta kan vara en av anledningarna till att dom senare i livet kommer att undvika teater.
Tanterna framför mej börjar skicka runt en läkerol-ask. Nån av geronterna längst till höger har ljudligt plockat upp den ur sin väska, och sen börjas det rafsas och skrapas och prasslas och krafsas, och skickas vidare, och frågas vem det är som bjuder. Bakom mej börjar en kvinna fiska i sin väska efter servetter, och dom verkar bättre inslagna än en julklapp. Hon tummar, och viker upp, och öppnar långsamt och ljudligt paketet med snortrasor. Och så snyter hon sej.
Och folk hostar. Inte försiktig och tyst med handen för munnen, utan ljudligt och rakt ut, som om dom vore hos doktorn och ombads hosta.
En av barnen, en liten kille som sitter längst bort från mej, några stolar från den rödhårige, plockar plötsligt upp en iPad och börjar leka. Han storasystrar gör ingenting. Var är hans föräldrar?
Oj, vad jag är störd.
Jag önskar dom kunde släcka i taket. Jag önskar vi kunde försvinna in i mörkret, allihop. Jag kommer inte in i det här…
I en bok är NU alltid den sida där du är. Även om nån i en bok sitter i en bil på 1980-talet och berättar som sin ungdom trettio år tidigare, så är nuet, då, trettio år vara tidigare. Om någon i boken skulle fråga dej, mitt i barndomsberättelsen, vilket år det är, skulle du svara:
”Någon gång på femtiotalet…”
På teatern fungerar det inte på samma sätt, eftersom vi, publiken, är en upplyst konstant. Allt händer i realtid. Jag sitter och funderar när nu är. När händer detta? Vi kan inte hoppa i tiden, vi är nu, och nuet måsta alltså vara den punkt längst fram i historien, då allt har hänt. Efteråt. Allt är ett återberättande av vad som hände, inget nytt - i nuet - händer.
Joan Dideon/Ingela Olsson står på scenen och ska återberätta sin historia, historien om hur hennes man och dotter dog.
Det är en historia med många krumbukter, många svängar, mycket tillbakablickar och minnen. Dom levde tillsammans i 40 år, och nuet skyttlas fram och tillbaka, och jag vet inte vad det är vi ser.
Är det en kvinna som står på en scen och försöker berätta hur det var, och som hela tiden minns, associerar och trasslar in sej? Det känns inte så. Det känns som om varje steg från den utstakade stigen är medvetna val, vilket förvirrar mej. Allt känns väldigt kontrollerat, till och med tårarna. Inte skådis-kontrollerat, utan kontrollerat av en person som kämpar för kontroll, och som har hittat den.
Det är svårt att förklara. Det är skillnaden mellan litteratur och dramatik, kanske. I en bok kan man göra ett helt kapitel till en avstickare, men på scen måste man få en känsla av att detta bara är en bisakt, en förklaring, ett tillfälligt broderande, för att förklara, men att man snart kommer tillbaka till historien, eftersom detta är ett slags föredrag, en berättelse. Eller också måste man visa att tiden har gått, att det där var då, och nu är en helt annan gång. På scenen kan man liksom inte lägga ifrån sej berättelsen som man gör med en bok, för att senare plocka upp den och omedelbart vara i nuet.
Det går givetvis att göra ett slags kollage av tankar, bilder, minnen, men då vet jag inte riktigt varför vi i publiken görs till delaktiga konstanter.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte läst boken? Kanske gör vetskapen, det färska minnet, att jag kan fjärma mej, stå utanför, kallt betrakta?
Kontentan är att det står en briljant skådis och utför underverk på scenen, och i salongen sitter jag och får en känsla av hur det kanske är att vara autistisk.
Om bara, tänker jag. Om bara jag inte läst boken. Om bara dom hade släckt i taket. Om bara dom där tanterna inte suttit framför oss. Eller om bara barnen inte suttit bredvid oss. Om bara jag inte köpt en sån där Black Russian...
Om bara....
Om bara, tänker jag. Om bara jag inte läst boken. Om bara dom hade släckt i taket. Om bara dom där tanterna inte suttit framför oss. Eller om bara barnen inte suttit bredvid oss. Om bara jag inte köpt en sån där Black Russian...
Om bara....
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Tack Dramaten! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
ENFANTS av Boris Charmats, på Dansens Hus
Den jättelika madrassen sätter igång att snurra, som ett löpande band, och liket börjar rulla uppför backen, men lutningen blir för brant, och kroppen välter ner, och börjar rulla uppför igen. Den rullar upp, och välter ner, tumlar, runt, runt, runt. Jag tänker på utförsåkare som förlorat kontrollen, och välter nerför det snöiga berget, livlösa.
Så börjar madrassen skaka, nästan hoppa, och vuxna kommer in, bärande på döda barn. Eller sovande barn. Livlösa barn, i alla fall. Det är en så oroande syn att hjärnan har lite svårt att acceptera det man ser. Gång på gång slinkar mina tankar iväg och vill läsa in att det är dockor, och jag måste göra en medveten ansträngning för att fatta att det verkligen är levande barn som bollas runt uppe på scenen.
Låter det intressant? Här är resten:
PRINSESSAN PÅ ÄRTEN med Popupteatern
Lokalen består av flera lite större rum, och så långa korridorer däremellan. I ett av rummet, under tända rumsstrålkastare upphängda i taket, står en samling guldmålade skärmar i spetsformation.
”Var är det vi ska vara nånstans?” frågar mej en kvinna. Vi står i dörröppningen. På armen har hon en unge, stor nog att - om man vilket ihop honom lite - få plats i en sån där väska man får ta ombord på planet och stuva under sin stol. Inte för att jag uppmuntrar sånt beteende. Tjuvåkning är ett brott, och säkert väldigt obekvämt.
”Jag vet inte,” skämtar jag, för jag tycker att det ju är ganska uppenbart var någonstans det är det ska hända.
Hon suckar och går vidare, på jakt efter någon ansvarig. Jag tänker att hon och jag nog inte kommer att umgås något vidare i framiden, inte om jag ser henne först.
Låter det intressant? Här är resten:
DRÖMSTÄLLE, med Clowner Utan Gränser på Orionteatern.
Efter föreställningen visar man en film om sin verksamhet som clowner på olika flyktingläger. Vi får se vita tältbyar, nästan som Anakin Skywalkers barndomsby, beigt, vitt, sandigt, torrt. Inga växter, inga färger, förutom här och där på kläderna. Man visar clownerna, omgivna av skrattande barn och vuxna, ute på öppna sandplaner eller inne i partystora tält, trollande, skojande, tokroliga och helgalna.
Man förundras över att publiken fortfarande kan skratta, att dom kan glömma, tills man inser att det är det enda dom kan göra: glömma, skratta, inte tänka då eller sen, bara tänka nu.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar