HAPPY END av Brecht/Weill på Kulturhuset Stadsteatern
"En gång, för länge sen, när jag kom in på NK, möttes jag av ett sambatåg. Med skinkorna dallrande i inte mycket mer än nätstrumpor, med plymer på glittrande ställningar, och behåar som mer förhöjde än förteg, dansade kvinnor omkring till höftvicksvänligt tempo, som epileptiska påfåglar, och bjöd upp till dans nere vid ljusgården. Jag ville, men ville inte. Jag kunde, men kunde inte."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/11/happy-end-manus-dorothy-lane.html
VÅRT FÖRAKT FÖR SVAGHET på Kulturhuset Stadsteatern.
CULLBERGBALETTEN: WORKS På Dansens Hus.
"Efter paus är det en helt annan grej. Här är det magi, konst, verklighetsflykt, poesi, drama. Estetiken är hämtad ur Film Noir. Fyra musiker sitter längst bak på scenen: Bas, Pinao, saxofon och dragspel. Dom spelar jazz. Den där typen av jazz dom spelar i början av ett Hercule Poirot-avsnitt. Den där typen av jazz som nästan behöver en voice-over. Den där typen av jazz man hör när man ser en filmatisering av en Raymond Chandler-bok. Det där som spelar i bakgrunden när en mansröst plötsligt säger:
”She was a hot blonde in a cold city, looking for a future in a town without a past…”"
Låter det intressant? Här är resten:
"Jag tycker nämligen att själva upplevelsen av en föreställning är viktig. Den är den primära anledningen till att jag sitter där i publiken, dag ut och dag in, vecka efter vecka. Känslorna jag får när jag tittar. De medvetna och omedvetna tankarna som vaknar. Associationerna. Minnet av det jag sett är viktigt för mej.
Och det är väldigt lätt att förstöra minnet av en upplevelse. Anta att du har sett en fantastisk uppsättning av Hedda Gabler, och du är helt upprymd och helt tom, och ljuset tänds i salongen och masserar dina sönderklappade händer och börjar samla ihop dina saker. Du är liksom i en liten bubbla, upplyft, berikad, nästan frälst. Då vill du inte höra någon säga:
”Gud vad hon såg fet ut i den där klänningen,”"
Låter det intressant? Här är resten:
"Plötsligt har jag slängt mej in i det hela. Jag vänder mej till kvinnan, som jag nu ser inte alls är så gammal som jag först trodde, och antagligen är mer en kompis än en mamma:
”Vaddå, menar du att du är hellre sitter här och väntar på att nån som jobbar här ska komma och säga till dej att du ska ta bort den?”
Hon tvekar, lite:
”Ja, det är väl inte hans jobb att säga till mej vad jag ska göra?”
”Du fattar inte av dej själv att ni inte ska sätta upp saker på scenen? Du fattar inte att halva publiken just nu sitter och undrar vad ni är för idioter som ställer upp era muggar på scenen, som om det här vore nåt jävla cafébord?”"
Låter det intressant? Här är resten:
MÅSEN, av Anton Tjechov, på Dramaten.
"Jag minns inte om det regnade. Jag antar: lite grann. När jag cyklar genom stan med hörlurarna på är det liksom som om vädret inte riktigt biter på mej. Jag är i min egen musikaliska bubbla. Jag tror jag lyssnade på någon av Bachs cellosviter. Den första, tror jag säkert. Något som lugnar och stressar på samma gång.
Vid Margareta Krook-statyn låste jag fast min cykel och skyndade uppför trapporna. Jo, det måste ha regnat, i mitt minne är trapporna folktomma. Inte regnblanka, men folktomma. Är jag sen? Bachs Cello dånar i mina öron, och när jag kommer in i den stora hallen är det för en stund som om jag har kommit in på en bal, där man väntar på att få börja dansa. Alla är liksom frysta i sin positioner, och det är som om man räknar: 5-6-7-8, och väntar. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar