(Det här var min tvåhundrade föreställning för 2014. Jag hade tänkt se minst en föreställning i veckan, men som det nu ser ut hamnar jag nog lite över fyra i veckan. Tack alla teatrar som bjudit in mej, och tack alla som kommit med förslag på sånt jag inte får missa!)
SÅNT PRAT!
”Sitter i fiket och de bjuder på kaffe och morotskaka så ja har tagit en till dig så de inte tar slut :)” SMS:ar min kompis Patti-Li Leuk.
Jag står i vid Dansens Hus' kassa och hämtar ut kvällens biljetter. Vi ska se PETROLIO2, koreograferad av Cristina Caprioli, en kvinna som beskrivs som hela danssveriges förebild. Jag får mina biljetter, plockar upp ett infoblad om föreställningen, och går ut i stora foajén. Patti-Li, uppe på andra planet, ser mej och vinkar. På vägen upp får jag ytterligare ett infoblad av en av foajévärdarna.
"Bjuder dom på morotskaka?" undrar jag, när jag kommer fram till bordet och ser kakan som Patti-Li har reserverat åt mej, prydligt liggande på en servett.
"Ja,"
"Varför?"
"Vet inte: det står en bricka där borta, så jag tog en varsin till oss."
"Och kaffe?"
"Finns därborta."
"Men fiket är ju stängt?"
"Jag vet, man kunde ta ur automaten."
Vi dricker gratiskaffe och pratar om Stadsteaterns Happy End. Han har repat hela dagen, självdiagnostiserar sej som ett lättare fall av repkoma, men säger att han inte ville missa den här dansföreställningen.
Vi kommer in till lilla scenen. Framför publikläktaren, nej, över publikläktarens nedre del, och fram över en stor del av scengolvet, har man byggt upp något som ska likna en swimmingpool. Den är så djup att inte ens de som sitter högst upp på läktaren kan se hela botten.
Patti-Li och jag klättrar upp så högt vi kan komma, men vi ser inte mycket. På scenrummets bortre vägg sitter fyra teveskärmar. Två visar livesändningar nerifrån bassänger, ur olika vinklar, en visar vad jag tror är delar av Pasolinis Salò, men det kan vara andra filmer inklippta, och den fjärde visar en man som spelar klassisk musik på ett piano.
Det finns podier uppbyggda runt bassängen, där folk står och tittar ner. Jag och Patti-Li reser oss och klampar ner. Andra människor följer efter. Det knakar och gnisslar om podier och trappor.
I lådan, hopkrupna i ett hörn, sitter tre män och en kvinna, endast klädda i en slags hudfärgat långt linne, lite som en tajt sommarklänning. En fjärde man, som jag först trodde var en scentekniker på grund av att han var svartklädd, korpulent och något skäggig, sitter i ett annat hörn. Han har mygg-mikrofon fasttejpad på kinden, och håller i en bunt papper, så jag antar att han kommer att läsa något.
Två kvinnor, också de klädda i den hudfärgade klänningen, kommer klättrande över kanten på bassängens kortsida, den sidan som vätter bort från publiken. Dom rör sej lite som trasiga animerade dockor, och efter en stund glider dom ner i bassängen. Rörelserna är tveksamma, mjuka, som sniglar, om sniglar hade leder och skelett. Som maskar. Som krälande maskar.
CUT TO: Ni vet dom där sekvenserna när en man och en kvinna hamnar i sängen, och man sen klipper till att mannen sitter på sängkanten, uppgiven, och kvinnan smeker hans rygg och säger att det gör ingenting. Så känner jag mej. Impotent. Jag kommer liksom inte igång. Det är så mycket intressantare att titta på resten av publiken.
Jag ser att dansarna krälar runt därnere i bassängen, och jag tänker att dom ser ut lite som sista scenen i Rocky Horror Picture Show, när slottet åkt upp i rymden, och dom som blev kvar krälar runt på marken i rök, och Experten deklarerar:
And crawling, on the planets face:
some insects, called the human race,
lost in time, and lost in space,
and meaning.
Men mittemot mej, på andra sidan, med bara huvudet stickande upp över bassängkanten, står en liten gubbe, lite lik en major i en engelsk teveserie, ni vet, smal, grå, mustascherad, och han ser lite förvirrad ut, som om han inte riktigt vet var han är, vad som förväntas av honom, och vad det är som egentligen händer.
Så klättrar tre av dansarna upp på den kortsida som vätter mot publiken, alltså med ryggen mot oss som står längst bassängens långsidor. De tre återstående dansarna fungerar som ett slags fotpallar, för att hålla dom uppe.
Några av de i publiken som stått runt bassängen, klampar upp och sätter sej på gradängerna.
De tre dansarna, på bassängkanten, börjar i tur och ordning läsa texter från A4-papper. Det hörs inte så bra. Detta är dansare, inte skådisar, och det är inte direkt så att dom har fått öva sej i att projicera sina röster. Jag hör tillräckligt för att förstå att det är en slags uppskriven handkoreografi med könsord och annat inslängt här och var. Typ:
”Höger hand över vänster tumme, sug min kuk din hora, korv med bröd, fjäderfä.”
Jag tittar på publiken som sitter på läkaren. Konsten kan inte mäta sej med verkligheten. Inte den här konsten i alla fall. Det är kul att titta på folk när dom inte vet att dom är iakttagna.
Det fanns en tid när jag tyckte att stjärten var det roligaste som fanns. Jag vet inte om jag var tre, fyra eller fem år gammal. Om nån fick en spark i rumpan, eller satte sej på en spik, eller om nån visade rumpan, tyckte jag det var bland det roligaste man nånsin kunde ha. ”Rumpa, Stjärt och Ändan!” sprang jag omkring och skrek, våldsamt skrattande, nöjd med min egen fyndighet, med själva provocerandet, som om en slags pueril Oscar Wilde, eller en infantil Dorothy Parker. Min mamma tyckte att jag var ganska tröttsam, minns jag.
Jag funderar lite över människor som inte har kommit över det stadiet. Som anser att vissa ord, snarare än handlingar som rasism, våld, homofobi, är provocerande. Att ordet kuk, i sej, ska skapa någon slags reaktion.
”Titta vad jag vågar säga!” känns det som dom säger, omedvetna om att den som blir mest provocerad är dom själva. Det är som om dom när dom skriker Fitta egentligen skriker Frigid!
Dansarna dryper ner i bassängen igen, och man kryper runt.
Delar av publiken klampar nerför trapporna och ställer sej runt bassängen igen. Slammer och däng.
Så läser den svartklädde mannen några texter, monotont, oriktat, som om inte ens han själv tyckte att hans text var intressant. Jag minns faktiskt inte ett ord, är osäker på om jag ens noterade en hel mening.
På andra sidan bassängen, bredvid den engelske majoren, står en spinkig tant i glasögon och uppsatt hår, surmulen, nästan komiskt ilsken, som om hon skulle försöka illustrera Citronen Är Sur i charader, och har kommit till sista ordet.
Jag hade en kompis i femman eller sexan, som tillbringade varje teckningstimme med att göra kukar i lera. Han sprutade klister på dom för att simulera sperma. Jag undrar om vår magister nånsin pratade med hans föräldrar, och hur det samtalet gick?
Så kryper man runt ytterligare, lite som marsvin, och tumlar, drumlar, dryper, dräller. Ibland helt täcker man den svartklädde mannen, som har fullt sjå att dra ner sin t-shirt över magen.
Bredvid majoren och citron-charads-tanten står en grov tjej med rejäl käke och porslinshy och ser helt förtrollad ut.
Man klättrar upp ur bassängen, börjar läsa ur textfragment tryckta på pappersbitar.
Många av de som stått runt bassängen knatar nu upp och sätter sej på läktaren. Det knakar och gnäller om trapporna.
Fragmenten föses ihop till nya stycken, nya berättelser. Allt handlar om sånt som kan få en tonåring att fnissa, eller, som bäst, att låtsas att hen hänger med i vad det handlar om.
En bekant som lärt sej photoshop tillbringade sina kvällar med att ladda ner porrbilder och förstora modellernas behag.
”Kolla, vilken kuk…” kunde han säga, nästan dreglande, och peka på skärmen, som om det inte vore så att han just själv hade klippt och klistrat ihop den abnorma enormiteten.
Bakom mej, på första bänkraden, helt oförmögna att se något av det som händer i bassängen, sitter två män. Jag antar att dom följer handlingen på videoskärmen, men de gånger jag tittar ner sitter dom och läser i programbladet.
Så tar man på bassängkanten fram en kandelaber, tänder den och allt elektriskt ljus släcks. En av dansarna fortsätter läsa, medan de andra försvinner.
En väninna, nej, snarare en bekant, en aficionado av det perversa, sa en gång att att alla människor, innerst inne, är kinky, men att dom flesta är för mycket Svensson för att våga testa. Dom vill, men törs inte.
Jag tänkte att om så är fallet, så skulle ju de människor som innerst inne inte tände på förnedring, piskor, piss och avföring, vara de verkligt avvikande.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
HAPPY END av Brecht/Weill på Kulturhuset Stadsteatern:
"En gång, för länge sen, när jag kom in på NK, möttes jag av ett sambatåg. Med skinkorna dallrande i inte mycket mer än nätstrumpor, med plymer på glittrande ställningar, och behåar som mer förhöjde än förteg, dansade kvinnor omkring till höftvicksvänligt tempo, som epileptiska påfåglar, och bjöd upp till dans nere vid ljusgården. Jag ville, men ville inte. Jag kunde, men kunde inte."
Låter det intressant? Här är resten:
THE TENTH MUSE, av Sigge Modigh på Dansmuseet:
"Jag har satt mej själv på en bibliofil diet. Viljan att läsa är större än själva tiden att göra det, och resultaten är ett hem där böcker liksom svämmar över. Som När ska jag ha tid att läsa boken om Judiska Bröllop, eller boken om Margot Fonteyn, eller den där om hur man lär sej uppskatta konst.
Detta är vad jag försöker intala mej själv när jag står inne på dansmuseets shop och fingrar på alla böcker. Det finns inte många jag inte skulle vilja ha, men dom två senaste jag köpte här ligger fortfarande ofingrade på sideboardet i mitt sovrum. Den ena är inte ens uppackad, utan ligger där som en liten julklapp, året om. Jag vet inte varför jag fick den inslagen, men den är fin såhär. Som en liten installation."
Låter det intressant? Här är resten:
SÅNGER FÖR NORDEN av Nils Poletti på Turteatern
Det som är frustrerande med politiska kabaréer av det här slaget är att dom är onödiga, på något vis. Man predikar liksom bara för kören. Det är ju inte så att någon rasist av misstag råkat irra in här och blivit omvänd. Vi som sitter här är av en viss åsikt, en viss övertygelse, och det är därför vi har kommit: för att återigen få höra det vi redan hört.
Kontentan blir att vi som publik bara sitter och studerar hur bra dom framför sånt man redan är övertygad om. Lite som ett Apple-konvent, kan jag tänka mej. Eller ett möte för en av One Directions fan-clubbar.
Det måste vara väldigt frustrerande för någon som vill provocera fram något, att förvänta sej motstånd, och istället mötas av ett gäng nickedockor.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar