I EN SAL PÅ LASARETTET
Bra teater gör mej närvarande. Jag vet inte om det är för att jag är en vädur, eller om det är för att jag är född i Drakens tecken i den kinesiska astrologin, eftersom båda tecken fullkomligt sprutar energi, men jag är väldigt sällan helt närvarande. Eller, jag är närvarande, jag är bara inte här, inte nu. Jag är närvarande sen, närvarande där.
Om det stämmer, det som Karin Boye säger om att det är färden som är mödan värd, då måste jag tänka till. Ofta är jag - redan innan resan ens börjat - mentalt i mål och står och kokar blåbärssoppa åt dom andra.
Men bra teater liksom samlar ihop mej, trycker ner mej i stolen och säger: Du är här! Du är nu! Den här stunden är viktig. Den här stunden är avgörande.
Jag är sällan så lycklig som de stunder jag tillbringar i en stol i ett mörkt rum, stirrande in i ett ljus och försöker förstå det som människorna därinne försöker säga mej. Om dom visar något jag gillar, förstås, något jag tycker är bra. Annars är jag redan hemma och kokar blåbärssoppa.
Jag är på Teater Giljotin, vid S:t Eriksplan. Det är kallt ute, fuktigt, mörkt och liksom grumligt. Det är septemberkallt, fast det snart är i slutet på November. Jag har precis avslutat ett ganska misslyckat - vad gäller min egen prestation - aerobicsklass på Friskis och Svettis Ringen, och har stresscyklat genom hela stan för att hinna hit i tid, och eftersvettas ganska ordentligt.
Killen bakom disken, som ger mej min fribiljett, påminner mej om en dansare, på något sätt. Kanske är det hållningen, huden, eller den något korta, kompakta kroppen. Tränad, i balett, kanske, men numerär mest intresserad av modern dans, fantiserar jag.
Den stora foajén påminner mej om en lanthandel i skärgården, av någon anledning. Kanske är det pärlsponten, kanske är det den vita färgen, kanske är det de stora fönstren ut mot gatan som ger det hela en känsla av affär.
Det är det fullt av tanter. Stående, sittande, pratande, skrattande och lyssnande. Det dricks kaffe och vitt vin. Eller är det bara cider?
Jag köper en kaffe, kryper upp på det vita fårskinnet i fönstret, knaprar på mina kanel- och kardemummapudrade äppelbitar och funderar på varför ingen skriver en pjäs specifikt för teatertanter. Dom utgör ju i alla fall en stor del av varje publik, överallt. Bara här utgör dom en klar majoritet, uppemot kanske - jag gör ett litet överslag - 85%? Jag knaprar och funderar och så kommer jag att tänka på något som bara är en tanke: kanske vill dom inte se en pjäs om hur det är att vara teatertant, eller ens en vanlig, medelålders tant. Kanske kommer dom till teatern för att slippa vara en vanlig medelålders tant? För att få se något annat? Kanske borde något skriva en pjäs om om teatertanter, men på något sätt kamouflera det hela så att teatertanterna inte fattar att det handlar om dom? Sen tänkter jag att jag nog har lågt blodsocker och försöker att inte tänka något tills kaffet och äppelbitarna energerar mej.
Teater Giljotin startade 1989 av regissören Kia Berglund och kompositören Rikard Borggård, ett år efter att pjäsen jag ska se, I Lodjurets Timma, hade premiär. En längre tid hade man lokal vid Odenplan, men sen några år håller man nu till i Pistolteaterns gamla lokaler. Deras devis är att utmana de yttre gränserna för vad scenkonst är. Och jag är glad, när jag väl ser föreställningen, att man inte verkar utmana gränserna bara för att utmana gränserna.
Pjäsen hade urpremiär på Sibyllan, en gammal biograf som låg bakom Dramaten, blev teater åt Dramaten 1945, och som numera är Dramatens lilla scen. Förattaren, Per Olof Enquist, föddes 1934, och det är min ambition att se var enda jäkla pjäs han har skrivit.
Den kvadratiskt scenen är indelad i nio delar, genom att man med ljus ovanifrån kan belysa var del för sej, och hela scenen är inringad av ett slags metalltråd som får mej att associera till elstängsel. De tre skådespelarna befinner sej hela tiden i var sin ruta, och det är inte förrän i slutet - tror jag - som två av dom hamnar i samma ljus. Det finns också tre vita stolar på scenen. Och en ihoprullad Playboy.
När föreställningen börjar är det hela över. En kvinnlig präst, nu i 60-åldern, berättar om pojken hon bara träffade en gång, för över 20 år sen, kvällen innan hans mycket lyckade självmordsförsök. Kvällen då hon slutade vara präst. Vad vi får se är liksom hennes minne av kvällen. Tre skådisar; Prästen, Pojken och Läkaren i ett slags kammarspel, där de försöker nå eller smita undan från varandra.
Kläderna är realistiska, svart för prästen, vit rock på läkaren, barfota och instituionskläder för pojken. Inget ovidkommande som stör, om man bortser från att jag sitter och funderar på om skådisen som spelar läkaren är gravid. Jag säger inte att hon är det, jag säger att jag fundrar på om så är fallet.
Det handlar om en kille som sitter inne på rättspsyk efter att ha mördat två människor, och när pjäsen börjar har han precis stuckit en sax i magen på en annan intagen och dödat en katt. Varför? För att citera Stephen Sondheims Sweeney Todd: ”What happened then? Well, that's the play and he wouldn't want us to give it away.”
Det handlar om religion, om att våga tro på något, det handlar om att välja, och det handlar om vad man väljer som sin verklighet. Det handlar om ett hål i verkligheten, om dygnets 25:e timme, om det omöjliga, om Lodjurets timme. Det handlar om barndom, om de ömtåliga och om de där som inte riktigt hittar rätt.
Det är lite När Lammen Tystnar, lite Peter Shaffers Equus, en pjäs om en pojke som har gjort hästar blinda, och lite Gökboet. Och kanske lite Exorcisten, eller bara famlar jag nu? Och någonstans, på något sätt: En uppstoppad hund. Och ’night Mother.
Det är en fruktansvärt bra pjäs. Och en mycket bra föreställning. Jag sitter med en liten klump i halsen nästan från början, lycklig och djupt olycklig på samma gång. Jag minns inte om jag har sett pjäsen, eller om jag bara har läst den, men allt känns bekant, så jag måste ha sett eller läst den förut. Läst den, skulle jag tro, för jag minns inga skådisar i rollerna.
Regin är försiktig, varsam, och greppen är få och handlar mer om att skådisarna stiger runt i de olika ljusrummen. Det är skönt att se den här typen av teater. Enkel. Djup. Mänskligt tragisk. Eller menar jag tragiskt mänsklig? Eller vänder jag bara på ord nu?
Spelstilen är realistiskt, nästan på gränsen till privat. Pojken går från en slags Hannibal Lecter-wannabe till en nästan helt vanlig av livet grovt misshandlad kille. Prästen är så minimalistiskt spelad att det ibland känns som om hon inte spelar alls, bara är, vilket är ett mästarjobb i sej. Jag blir lite nyfiken på att se vad hon skulle kunna göra om hon fick sätta tänderna i någon av Alan Bennetts monologer från Talking Heads.
Skådisen som spelar Läkaren har fått den svåra, ganska otacksamma uppgiften att pressa på, att driva, att burdust och oförskämt ställa saker på sin spets. Sympatierna i regin ligger absolut inte hos henne, vilket är lite synd. Jag tror nog att det hade funnits plats för alla i den här pjäsen. Hon är fruktansvärt fin i de tysta partierna där hon bara står och tittar på, oförmögen.
Skådisen som spelar Läkaren har fått den svåra, ganska otacksamma uppgiften att pressa på, att driva, att burdust och oförskämt ställa saker på sin spets. Sympatierna i regin ligger absolut inte hos henne, vilket är lite synd. Jag tror nog att det hade funnits plats för alla i den här pjäsen. Hon är fruktansvärt fin i de tysta partierna där hon bara står och tittar på, oförmögen.
När jag cyklar hem fryser jag om öronen. Jag ler, och fryser om öronen. På min iPhone väntar en vansinnigt spännande podcast. Men jag är inte redo att sätta på mej hörlurarna och börja lyssna. Vi som inte har en 25:e timme att fly till, att ta till, måste vara rädda om de magiska stunder som ryms i den vanliga 24. Jag är inte redo att släppa taget om den här kvällen, om den här pjäsen, om den här föreställningen. Inte riktigt än. Jag vill tänka lite, lite till.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Teater Giljotin! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7925:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
MAN AV GLAS, med Teater Trixter på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern
"När det är över sitter jag där, lite snopen. Lite lurad, liksom. Vad var det här? Och varför är det redan över? Just när det började bli intressant? Det känns som om jag missat en akt, eller som om detta bara var en smakbit från något som ska komma. Som en liten blänkare, liksom. Som en idé som inte har utvecklats. Som några workshoppade scener som har limmats ihop med långa musikavbrott. Som något lovande, men ofullbordat, fulländat."
Låter det intressant? Här är resten:
PETROLIO2 av Cristina Caprioli på Dansens Hus.
"Man klättrar upp ur bassängen, börjar läsa ur textfragment tryckta på pappersbitar.
Många av de som stått runt bassängen knatar nu upp och sätter sej på läktaren. det knakar och gnäller om trapporna.
Fragmenten föses ihop till nya stycken, nya berättelser. Allt handlar om sånt som kan få en tonåring att fnissa, eller, som bäst, låtsas att hen hänger med i vad det handlar om.
En bekant som lärt sej photoshop tillbringade sina kvällar med att ladda ner porrbilder och förstora modellernas behag."
Låter det intressant? Här är resten:
HAPPY END av Brecht/Weill på Kulturhuset Stadsteatern:
"En gång, för länge sen, när jag kom in på NK, möttes jag av ett sambatåg. Med skinkorna dallrande i inte mycket mer än nätstrumpor, med plymer på glittrande ställningar, och behåar som mer förhöjde än förteg, dansade kvinnor omkring till höftvicksvänligt tempo, som epileptiska påfåglar, och bjöd upp till dans nere vid ljusgården. Jag ville, men ville inte. Jag kunde, men kunde inte."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar