Av Florian Zeller, Översättning Magdalena Sørensen, Regi Helena Bergström, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Annika Nieminen Bromberg, Ljus Erik Berglund, Ljus Peter Lundin, Ljud Magnus Ericsson, Mask Katrin Wahlberg, med Mirja Turestedt, Sven Ahlström, Helena af Sandeberg, Emil Almén
Jag är en dålig vän. Det är inte det att jag är falsk eller hänsynslös, men jag är väldigt dålig på att hålla kontakten. Folk rinner liksom mellan mina fingrar, jag tänker aldrig på att försöka hålla fast dom, höra av mej, fråga vad som händer, ta en fika. Det går ett halvår, ett år, två, och jag inser plötsligt att vi inte har hörts, inte setts, och plötsligt känns det liksom försent, som något jag borde gjort för några månader sen, nu är steget för stort, allt för mycket har hänt.
Min kompis Geraldino Bidé gör både verkliga försök att hålla kontakten. Det brukar bli några glas vin på våren, och några på hösten, kanske något på sommaren, och något på vintern. Alltid, när vi träffas, har vi massor att prata om, men det är den mer frekventa kontakten vi är dåliga på.
I början av förra veckan messade han och frågade om jag ville se en föreställning, och jag sa med en gång ja, inte så mycket för att själva föreställningen lockade - jag glömde titeln med en gång - utan för att det var en förställning, viken som helst, och givetvis för att det skulle bli trevligt att träffa honom.
Ingen av oss var direkt förväntansfulla när ljuset gick ner. Vi hade träffats en och en halv timme tidigare, uppe i Kulturhusets restaurang, druckit ett varsitt glas vin, och pratat om allt annat än vad vi skulle se. Jag hade tidigare på dagen gjort ett halvdant försök att sätta mej in i vad det handlade om, och hade fått en vag uppfattning om att det handlade om otrohet.
Och ärligt, som det kändes just då, uppe i restaurangen, så hade jag hellre suttit kvar, smuttat vin och pratat skit.
Det hela, pjäs och regi, är lite av ett mästerverk, och eftersom detta var det första publikrepet antar jag att det bara kommer att bli bättre.
Scenografin är stadsteaterminimalistisk, av den där typen som man ofta ser på de här mindre scenerna. Fonden, som ligger ganska lågt fram på scenen, består av en vägg, i vilken det finns knopplösa skåp som fungerar som omklädningsskåp på ett gym: till höger en stor, grön växt i kruka, och till vänster en jordglob som visar sej vara ett barskåp. I mitten av väggen har man två monterstora fönster, nästan som skyltfönster, bakom vilka man kan projicera utsikten från alla de rum där de olika mötena skedde, vilket gav ett fint grepp som omedelbart klargjorde var man var, och att man var i ett annat rum än det i förra scenen.
Den enda möbel som användes var en säng som rullades ut och in, och bristen på möbler i andra scener gör att det ofta slutar med att skådespelarna sitter och pratar med varandra i fönsternischen, eftersom det inte finns en något annat för dom att göra i scenrummet, inget att syssla med, eller fly in i, och det, i sej, var något jag gillade.
Sen en tid tillbaka har jag varit ganska trött på den politiskt korrekta teatern, på präktiga, självgoda föreställningar som undervisar istället för att påverka, som säger samma sak jag hört tusentals gånger, istället för något som får mej på nya tankar, som försöker övertyga mej om något jag redan tycker, med påstående och åsikter som verkade filtrerade enbart för att få gillande från den facebook-demokratiska diktaturen.
Låter jag bitter? Jag måste nog erkänna att jag är ganska blasé.
Jag hade förväntat mej att den här föreställningen skulle gira lite åt det hållet: några präktiga klyschor om hur den patriarkala vite mannen till slut straffades för sina sexuella övergrepp, och hur kvinnan infantiliserades och fråntogs någon som helst skuld, dels eftersom hon var kvinna och därför inte kunde förväntas ta några beslut hon kunde ställas till svars för, eller också kanske hon egentligen inte ville, men inte riktigt visste hur hon skulle säga nej, utan att göra honom arg, och därför inte bar någon skuld, eller också kände hon att hon inte fick den uppmärksamhet och tillfredsställelse hon tyckte hon hade rätt till från sin man, och därför sökte erkännande på annat håll.
Vad jag istället fick var en vuxen, välbalanserad, utmanande och fruktansvärt rolig föreställning, med en sofistikerad moral som gav mej en hel del att tänka på. Det är inte ofta jag ser något som liksom skiftar fokuset på hur jag ser världen, som planterar något nytt, som får mej att se mej omkring med en ny slags nyfikenhet.
Jag trodde att den franske författaren och dramatikern Florian Zeller var en ny bekantskap, men lite letade i min egen blogg visade att PAPPAN, en föreställning som jag också tyckte mycket om, var ett av hans verk.
Det handlar om en fransk man som har ett förhållande med frun till sin bästa vän. Det är en uttalat fransk, borgerlig värld, en värld av chambrayvävda, välstrukna bomullsskjortor, diskret elegans, en antydan till knullrufs, doften av eau de parfum, cigaretter, och med en basnot av något mer intimt. Sen några år tillbaka träffas dom på olika hotell för ”avtalade möten”, och dom är ganska nöjda med arrangemanget. Ingen av dom verkar vidare olycklig i sitt äktenskap, och ingen av dom verkar vilja lämna det.
Men vad händer om man känner att man måste berätta sanningen?
Som inbiten ungkarl har det alltid varit väldigt lätt att ha ett klart och otvetydigt förhållande till otrohet, och folk som inte kunde vara trogna. Som ung föraktade jag dom, hett och högt, med idealistens totala övertygelse. Vad kan vara lättare än att vara trogen? tänkte jag. Man behöver ju inte göra nåt: konsten är att inte göra nåt, och vad kan vara enklare än det? Jag såg otrohet som ett missbruk, något man egentligen inte ville, men inte kunde stå emot. Men mitt resonemang var skevt, eftersom jag utgick från att alla, i grunden, ville vara trogna.
Med tiden nöts allting ner och jag tycker mej nu inte ha rätt att uttala mej om hur andra väljer att leva sin liv, så länge dom inte skadar någon. Från att ha varit en idealist har jag nu blivit något av en realist.
Och ärligt talat, det är ju inte själva otrohetsakten, utan avslöjandet, som sårar. Jag vet inte om sanningen är så viktigt, längre.
Det händer väldigt sällan att en bra pjäs möter god regi och kompetenta skådisar. Alltsomoftast är kompetenta skådisar en konstant variabel, medan regi och pjäsval för det mesta är vilda kort. Oftast, i mitt fall, är det regin det faller på, men så är ju också regi en sammansatt konst: dels kräver den en intressant läsning, en tolkning av själv pjästexten, dels gäller det att kunna arbeta med människor, att kunna förmedla denna intressanta, unika bild till skådisar, scenograf och kostymör, och sen att få dom att in sin tur förmedla detta på ett intressant sätt.
Här möts de tre i ett fruktsamt menage-a-trois, om uttrycket ursäktas. Den skenaktigt enkla pjäsen visar sej vara mycket mer komplex, och regin är raffinerad i vad den väljer att inte trycka på. Det är som om regissören står tillbaka, inte faller i fällan att briljera bara för att briljera, att påvisa sej själv, slå sej för bröstet och dra uppmärksamheten till regin, rädd att någon inte ska förstå att regivalen är just val, och inte tillfälligheter.
Skådisarna, som inte är dummare än att dom inser att det är drömläge, att målet är fritt, att banan är borstad - jag tror jag är ute och trampar i nån slags curling-metafor här - och dom gör det där dom gör så bra - dom spelar skjortan av varandra. Dom missar inte en passning, tappar inte en boll - vad är det med mej och sporttermer idag? - men tar heller inte i för hårt och spelar över. Långsamt, nästan omärkligt, avslöjas lager efter lager i en verklighet som hela tiden förändras. Vad är egentligen sanningen, och vad, i sej, är en sanning?
Jag kan inte låta bli att utvälja Sven Ahlström, i huvudrollen som mannen som får det svårare och svårare att jonglera alla lögner och parera alla obekväma sanningar. Att se honom här, hans kroppshållning och temposkiften, är att se en mästare i aktion: likt en konsertpianist, en lindansör, en knivkastare, imponerar han genom att få det hela att se både helt naturligt, rätt, och väldigt lätt, ut.
Det mest beundransvärda är alla dom gånger han inte faller för frestelsen att förevisa, utan istället väljer att dölja vad han tänker, vilket gör honom så oändligt mycket intressantare. Att bara dröja några sekunder med ett svar får oss i publiken, som nu känner honom, och förstår hur han tänker, att fnissa, flabba och frusta.
Jag har sett honom i många andra produktioner, där hans medverkan, såhär i efterhand, känns lite som rent resursslöseri. Han har alltid varit bra, men om människan kan flyga, låt honom börja flaxa!
För mej är han plötsligt en stjärna, vilket för mej betyder att han har blivit en anledning att gå och se en pjäs.
Detsamma gäller också för regissören, för jag vill ha mer av samma sak.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
DRACULA på Kungliga Operan:
Du vet hur du som liten kunde få en tillrättavisning som kändes helt orättvis, men du tog den, för du var barn och dom var vuxna, dom hade makt och du var maktlös, och detta var bara ett av alla andra övergrepp du dagligen utsattes för?
Jag hade glömt bort hur det kändes.
”Vem faan tror hon att hon är?” fullständigt frustade jag till mina vänner, när det äntligen blev paus.
”Vem?”
”Dirigenten?”
”Ja, vad var det med henne, hade hon en dålig dag, eller?”
”Usch, ja!”
”Fy!”
PHANTOM OF THE OPERA på Göteborgsoperan:
"Kan man sätta upp en föreställning som utspelar sej på en opera i 1880-talets Paris, och som handlar om en ogift korist, ett yrke som på den tiden var nära besläktade med prostitution, i ett land där kvinnor var omyndiga och kvinnlig rösträtt skulle komma först 60 år senare, och kräva av henne att hon ska vara stark? Och i den kontexten: vad innebär det att vara stark? Moraliskt stark? Psykiskt stark?"
TJUVAR av Dea Loher, så StDH:
"”Jag skulle vilja spela teater,” sa en väninna, en gång. ”Jag skulle vilja få vara sådär ful, sådär galen, sådär äcklig, liksom. Få skrika, och vråla och banka och sånt. Slippa vara snygg. Slippa vara söt…”
Hon hade i sin yrkesroll absolut ingenting med praktiskt teaterarbete att göra, utan arbetade då som receptionist på ett hotell. Det tillhörde hennes yrke att vara tillmötesgående, fräsch och representativ. Välstruken och servil. På Halloween, de senaste tio åren, har hon varit utklädd till något vulgärt och vidrigt."
