tisdag 20 november 2018

K, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 37, 12/11 2018


Av Dimen Abdulla, Regi Åsa Lindholm, Scenografi och kostym Julia Herskovits, Mask Patricia Svajger, Ljus Olle Axén, Komposition Foad Arbabi, med Arazo Abdulla, Sepideh Khodarahmi

Efteråt, när vi sitter på den veganska snabbmatsrestaurangen Taku Taku vid Hötorgshallen och käkade ångade yum buns, ber jag om ursäkt till Lady Lake för att jag släpade med henne på det här förberedande genrepet.
Hon svarar att hon gillade sången, och att hon ändå inte haft något för sej. Och att yum bunsen är goda.
Vi försöker prata om föreställningen, men det finns liksom inget att säga. 

Ibland, när man ser en uppsättning man inte gillar, så kan det efteråt vara roligt att försöka definiera vad det var som man inte tyckte om, och vad man tycker de skulle ha ändrat på, och vad de borde gjort annorlunda. Men här är det svårt. Det fanns så väldigt lite jag gillade, att det liksom inte fanns något att bygga på. 
Nånstans finns det en intressant historia, men den berättas inte här.

Då och då, på Ikeas tillfälliga kollektioner, skapade av unga, oerfarna och nyutexaminerade designers, dyker det upp produkter som kanske på papperet har verkat intressanta, men som i utförandet ser billiga och amatörmässiga ut. Jag tänker på vissa lampskärmar i vita, plastiga tyger, med ditklistrade fjädrar och fasthäftat glitter. Den här scenografin, av Julia Herskovits, påminner om något sånt. 
Jag trodde i föreställningens början att den såg så billig och skröplig ut därför att den under kvällen skulle trashas, och att det var ett smart drag att skapa billigt om det ändå ska förstöras.
Och sen kommer hon givetvis att riva ner den vita fonden och förstöra allt, tänker jag. Allt kommer att bli sådär rörigt, skitigt och söndertrasat som hennes liv verkar vara. 
Men jag har fel. Inget händer.

Scengolvet är täckt av en vit dansmatta. I fonden hänger ett vitt tyg i österrikiskt drapering i ett sånt där glansigt, plastigt material man tillverkar budgetbröllopsklänningar av. Du vet, såna som är märkta Mycket Brandfarlig?
I mitten står en himmelssäng, som mycket väl skulle kunna ha kommit från någon av Ikeas PS-kollektioner; en madrass under en ställning av tunna, vita metallskenor. Övrig scenografi består av rekvisita, sånt som används i spel: peruker på stockar, kasettbandspelare, väskor, kassar och kläder, kläder, kläder. 
Det enda verkligt intressenta bland alla kostymbyten, är att en av de två skådespelerskorna plötsligt tar på sej en av balklänningarna från den senaste uppsättningen av Stadsteaterns uppsättning av MY FAIR LADY. Jag vet inte om det är en medveten referens, eller om man helt enkelt inte har koll. Jag lutar åt att man privat tyckte det var lite kul och tänkte att de som fattar, de fattar. 
Varför, fattar jag inte.

Skådespelerskorna är kompetenta, men ges aldrig chansen att briljera, förutom i en sång. Den mesta scentiden går åt till att byta kläder och peruker. Jag vet inte varför det är två personer som gestaltar karaktären, för jag tycker mej inte se någon dualitet, ingen spelar henne som Ung och någon annan henne som Gammal, eller Kvinnan Privat och Kvinnan På Scen. Det är bara två skådisar som samsas om text utan motsättningar.

Det handlar om en person som skulle kunna var Leila K, men som inte är det, samtidigt som det är det. 
Och det är mitt stora problem med texten, med dramat: det utger sej - på Stadstearens hemsida - för att handla om vilken flicka som helst som står framför en spegel och drömmer stora drömmar, och vad som händer när drömmen slår in. Samtidigt är den en hyllning till Leila K och andra kvinnliga pionjärer som var före sin tid.)
Föreställningen är liksom två ofullbordade idéer: det ena är en slags Askungesaga om drömmen om att bli känd, och berömmelsens baksida, och det andra är ett slags biografidrama om Leila K.
Någon egentlig handling hittar jag inte. Det är små brottstycken här och där, små nedslag, som om dramatikern hade fnulat lite på scener och sen förkastat dom. 

Det är som om författaren, efter att ha fokuserat på Leila K, har övergett projektet och försöker säga något mer allmänt, men eftersom produktionen bara fått medial uppmärksamhet som pjäsen om Leila K, kan man inte distansera sej från henne. Det är som om författaren drabbats av samma öde som hon påstår att Leila K möttes av: den mediala uppmärksamheten fokuseras på något helt annat än det man vill berätta. 

Men faktum kvartstår: man utnyttjar Leila K till att berätta om en kvinna som man påstår inte vill bli utnyttjad.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SHAKESPEARE IN LOVE på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad tjänar det till att vi uppmärksammar det orättvisa i att upprätthålla omöjliga skönhetsideal om sen jobben fortsätter att gå till de vackra? Visst, ingen ska kunna kräva att du ska skönhetsoperera dej, botoxa och banta, pumpa och pluta, men om du vill ha huvudroller på teve och teater…

Speciellt, tycker jag, är detta klandervärt i en pjäs som handlar om hur två personer finner varandra genom sin kärlek till poesi och fantasi, till teater och förställning.

Låter det intressant? Här är resten: 

GHOST på Chinateatern: 

Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande. 


KALLSKÄNKEN, med Kamraterna, på Brunnsgatan Fyra: 

”Den bara dog,” sa pianisten.
”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 
Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.


Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)