GHOST, Chinateatern, föreställning 36, 20/10 2018

Originalmanus: Bruce Joel Rubin, Sångtexter: Bruce Joel Rubin, Dave Stewart, Glen Ballard, Kompositörer: Dave Stewart, Glen Ballard, Regi: Anders Albien, Biträdande Regi: Klas Wiljergård, Svensk översättning: Anders Albien & Amanda Albien, Koreografi idé: Jennie Widegren, Koreografi Spooks: Bianca Fernström, Koreografi ensemble: Åsa Engman, Musikaliskt ansvarig: Janne Radesjö, Scenografi: Andreas Bini, Magikonsult: Mark Parker, Ljusdesign: Palle Palmé, Ljuddesign: Oskar Johansson, Kostymdesign: Camilla Thulin, Mask & Peruk design: Sara Klänge, Videodesign: Philip Sundbom & Johan Larsson, med Peter Johansson, Maria Lucia Heiberg Rosenberg, Gladys Del Pilar, Bruno Mitsogiannis, Stefan Clarin, Malick Afocozi, Elenor Margarita Eriksson, Clarissa Krabbe, Sanna Martin, Kristina Lindgren, Joanna Perera, Nils Närman Svensson, James Lund, Alexander Larsson, Anna Maria Hallgarn, Mario Perez Amigo, Alexandr Antochvili, David Rigo Chatchai Rasrisut, Joanna Holewa Chrona, Timothy "XHRK" Kakeeto

Ghost, filmen, hade premiär 1990, och var den mest inkomstbringande filmen det året. Den nominerades för Bästa Film, Bästa Klippning, och Bästa Filmmusik och vann för Bästa Manus. Whoopie Goldberg, som också vann en Oscar, var den andra svarta kvinnan i historien att vinna i kategorin kvinnlig biroll, efter Hattie McDaniel, 1939. Det skulle dröja ytterligare sexton år innan Jennifer Hudson vann för Dreamgirls, 2006, men efter det verkar det ha gått lite bättre, med ytterligare fyra vinster. Dessutom, 2016, var tre svarta kvinnor nominerade för priset. Det närmsta man kommit till något sådant, tidigare, var när Oprah Winfrey och Margaret Avery var nominerade för The Color Purple, 1985.

GHOST THE MUSICAL hade världspremiär i Manchester, England, 2011, förflyttades till West End samma år, och sattes upp på Broadway 2012. Den var ingen succé, även om den nominerades för tre Tony Awards, Bästa Kvinnliga Biroll, Bästa Scenografi och Bästa Ljusdesign, och den lades ner fyra månade senare, efter bara 136 föreställningar.

Efter att ha sett en bootleg av Broadwayversionen på Youtube förstår jag att den inte var en hit, och det största problemet är musiken, som är en slags anonym, lättglömd, skvalig rockpop signerad Dave Steward, den skäggige i Eurythmics, och detta är inte en rockhistoria, utan en romantisk, spännande tragedi. 

Det är svårt, för en musikal, när musiken är det stora problemet. 

Steward har även varit inblandad i sångtextförfattandet, och jag undrar hur det hade gått för musikalen om man haft en kapabel person, en författare med känsla för dramatik och poesi, inblandad. Eftersom sångtexterna är så intetsägande upplever jag det också som om man inte riktigt lär känna huvudpersonerna, vilket gör att jag inte riktigt blir berörd. De förblir lite vaga, lite odefinierade. Här hade behövts sånger som Pity the Child, I’ll Only Miss Him When I Think of him, The Man That Got Away, Someone to Fall Back On, och Since Your Stayed Here. Sånger som berättar något.

Jag har inget emot en bra jukeboxmusikal, och kanske hade den här lyckats bättre med ett gäng torchsongs? Är det nåt jag minns av filmen så är det Demi Moores tårar och publikens snörvlande.

Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande. 

Och det är en väldigt bra historia: Ett ungt par, han en välbetald bankman och hon en inte så framgångsrik, men begåvad skulptris, flyttar in i ett loft i Brooklyn, och på väg hem från ett restaurangbesök där de bestämt sej för att gifta sej, blir mannen rånmördad, men kommer tillbaka som ett spöke, oförmögen att få kontakt med de levande, tills han träffar ett medium, som inte själv trodde hon hade gåvan att kunna prata med det döda. När det sen visar sej att hans död inte riktigt var den tillfällighet han först trodde, då börjar det blir riktigt otäckt och spännande. 

Malick Afocozi, som spöke,  och Nils Närman Svensson, som den lejde mördaren, är riktigt, verkligt otäcka, och det är också som thriller, mer än som romantisk, musikalisk komedi, som den hittar hem. Jag hade önskat att man hade vågat trycka lite mer på spänningen, så hade nog det roliga blivit mer efterlängtat och uppskattat. Nu känns komiken lite inkilad, lite forcerad, som om man inte vågade lita på vad man hade. Tyngden måste ligga på spänningen, på det tragiska, romantiska: det är väldigt sällan man biter på naglarna när man ser en komedi, men det finns faktiskt många komiska scener i de flesta rysare. 

Eftersom manuset bygger på en film, finns här många scener, vilket medför många scenbyten, och är det något man är bra på på Chinateatern, så är det scenteknik och en lyxig, påkostad scenografi. Teatern är en gammal biograf, så det finns inte mycket utrymme vare sej på sidorna eller bakom, så det är nästan ett mirakel hur de lyckas manövrera den ambitiösa scenografin. Saker flyger in, lyfts upp, vecklas ut och fälls ihop, och man använder den mycket funktionella LED-väggen på smart att det ibland är mycket svårt att veta vad som verkligen finns, och vad som bara är blinkande ljus. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

KALLSKÄNKEN, med Kamraterna, på Brunnsgatan Fyra: 

”Den bara dog,” sa pianisten.

”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 

Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/kallskanken-med-kamraterna-i-ett.html

DE SKYDDSSÖKANDE på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 

Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?

Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/de-skyddssokande-kulturhuset.html

MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

"Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror."

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/manniskor-som-forsvinner-med.html