TANGO PÅ EN SOPTIPP, föreställning 34 17/3 2015

Idé: Malin Anclair & Måns Erlandson

Dans: My Areskoug, Francoise Fournier, Pelle Sacklén, Måns Erlandson

Koreografi: Måns Erlandson med dansarna

Kostym & mask: Ulrika Van Gelder

Musikkomposition: Jörgen Aggeklint

Scenografi: Pelle Wittsäter

Ljus: Lina Benneth

Dockor: Amanda Cederqvist

Registöd/textbearbetning: Henrik Dahl

Texter: My Areskoug, Henrik Dahl

Teknik: Oscar Tuominen

Video: Johan Mickels

Foto: Hans Nilson

Save up all your pots and pans,

Save up every little thing you can,

Don't give it away,

Get some cash for your trash. Yeah.

Save up all that old newspaper,

Save the pilot light like a high skyscraper,

Don't give it away,

Get some cash for your trash.

GET SOME CASH FOR YOUR TRASH

Fats Waller

”Jag kommer precis från gymmet,” ursäktar sej min kompis från förr, Måns Gibbon, och liksom hötter med sin tunnbrödsrulle. Eller, jag tror att han säger det som en ursäkt. Det låter som en ursäkt. En ursäkt, ett legitimerande av att han äter skräpmat, eller en ursäkt för att han eftersvettes - vilket han inte gör - eller en ursäkt som inte alls är en ursäkt utan egentligen är skryt: Jag har varit på gymmet. 

Han är en sån där som vet vem som är vem, vem som är vad, en sån där som kan skilja agnarna från vetet och som kommer ihåg namn. Jag tror inte att jag, trots att jag går ganska ofta på teater, skulle kunna räkna upp namnen på tio verksamma regissörer, eller konstnärliga ledare, eller andra osorterade teatermakthavare. Måns Gibbon skulle kunna ställa sej upp och hålla ett föredrag om Teatersverige, här och nu, med referenser till vad mediakollektivet tycker är viktigt för stunden. Jag vet ofta inte ens vad jag gjorde igår.

Jag vet i alla fall att Avart Dans & Rörelse, som sätter upp kvällens gästspel, Tango På En Soptipp, är en idéel kulturförening som bildades på Årsta Teater 1994, och som drivs av Måns Erlandsson och Malin Anclair, för det har jag precis läst.

Det är inte så att vi har stämt träff här, jag och Måns. Det bara föll sej så. Vi ska gå på samma föreställning. Det händer med jämna mellanrum. Inte så mycket på pjäser, mer på dansföreställningar. Och för det mest när det ä premiär.

Vi småpratar lite, om föreställningar vi gillat och såna vi inte tyckt om, men Måns, som vet vem som är vem, och vem som är vad i premiärpubliken, rycker i förtöjningarna, sugen att ge sej ut i publikhavet och börja frottera sej, och efter en stund sliter han sej och driver iväg.

Lite senare hör jag honom, över foajesorlet: 

”Jag kommer precis från gymmet…” Och precis innan vi släppas in och har han arbetat sej fram till den stängda dörren: 

”Jag kommer precis från gymmet…” 

Scenen föreställer en soptipp. En ganska välordnad, nästan symbolisk soptipp. En slags återvinningscentral. Mycket cykeldäck, kasserade datorskärmar och kablar. Inga plastsäckar eller påsar med matavfall. Lite som en sagoversion av ett grovsoprum. 

Fyra personer, två män och två kvinnor, alla i en ålder där många dansare slutat vara verksamma, sitter på scenen, med varsin dockversion av sej själv. En fantastiskt fin dockversion av sej själv, som lugnt och stilla sitter och pysslar med saker; undersöker ett däck eller bollar med ballonger. Det är mycket fint, nästan lite förtrollat. Så lägger man ifrån sej dockorna och börjar dansa. 

Det handlar om folk på en soptipp. Om kasserade drömmar och om den där förmågan att fortsätta drömma även när allt verkar kört.

Musiken, av Jörgen Aggeklint, är så där väldigt bra att jag önskade att dom hade en skiva man kunde köpa. Jag hade kanske inte köpt den, men ibland är det skönt att ha ett val. Eller, förstås, med den här föreställningens tema skulle dom givetvis bara sälja musiken på iTunes. 

Kostymerna är först långa, svepande patinerande trenchcoatliknande kappor bältade med rep, och senare, när ytterplaggen åker av: ett slags vida kjolbyxor och inte fullt så paginerade långärmade triåktoppar. Man hittar också skor och kavajer i sophögen, och leker med dom.

Man har sminkat ner sej, för att se äldre, blekare, dammigare, men man har glömt händerna, som lyser rosa och friska i scenljuset. 

Det är vackert, och roligt. Ibland blir det mycket vackert, och några få gånger blir det lite väl gubbigt i humorn, som när när man tar uppmaningen ”Sätt på spisen” lite väl bokstavligt. 

Jag sitter och tänker på tiggare och på minusräntor, på bostadsbubblor, på min brandgula kuvert, på bostadsbristen och på miljön. Jag tänker på kortare arbetsdagar, ungdomsarbetslöshet och vilka som har råd att gå i pension och lämna plats på arbetsmarknaden när det väl är dags.

Det är skönt att se en föreställning som så tydligt försöker berätta något om samhället, om världen och om den lilla, lilla människan. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Dramalabbet! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1210:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MÖTA HÖSTEN TILLSAMMANS, med STDHs Mimlinjes avgångsklass på Dansens Hus:

"Ana Stanisics karaktär Olja Wypadkova får mej att skratta så att jag får ont i nacken. Jag antar att det sitter några muskler där som drar och rycker i smilbanden. När hon, under en tillitsövning blir tillsagd att lita på dom andra och bara falla, och faller framåt rakt ner i golvet, istället för bakåt, där dom andra väntar, då sitter jag och smågråter glatt i flera minuter efteråt. Jag slutar, tänker på det som hände, och börjar igen. Slutar, tänker, börjar om igen. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/mota-hosten-tillsammans-stdh-pa-dansens.html

THE WEDDING SINGER med Teater Poff! på Diesleverkstaden:

"I pausen börjar jag läsa i programbladet, och det känns plötsligt lite som om jag är med i Pelikanfallet, eller Da Vinci-koden, eller nåt, du vet, när man inte riktigt tror på det man ser, att man tänker att det kan väl verkligen inte stämma:

 Att allt har regisserats av kvinnan som gör den kvinnliga birollen, och varit ansvarig för rekvisitan. Att kostym - en kostym på  mycket hög nivå - har gjorts av den kvinnliga huvudrollen, som också gjort den utmärkt intressanta koreografin."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/the-wedding-singer-teater-poff.html

DINA VÄNNER OCKSÅ, en reading på Dramalabbet: 

"Det är svårt, som man, att uttala sej om feminism. Man har all rätt i världen att uttala sej om feminismens fiender, men att på något sätt ifrågasätta, kritisera, diskutera själva feminismen, det är nästan omöjligt. Det känns som om man är med i en klubb där en kvinna när som helst kan komma och ta ifrån dej ditt medlemsskap genom att säga: du vet inte vad du talar om, tack för ditt stöd, men du är ingen kvinna, du är en typisk man. Där har du dörren. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/dina-vanner-ocksa-en-reading-pa.html

DINA VÄNNER OCKSÅ, en reading, på Dramalabbet, föreställning 31 12/5 2015

av Ebba Kulnef. 

Medverkande: Jenny Jernberg, Erika Blix(SVALBARD), Sara Lewerth, Christopher Lehmann och Marie Öhrn, plus ett blixtinhopp av någon som hette Joakim.

Moderator: Rut Jarl

Readingansvarig: Sophie Helsing

Ohhh... she takes care of herself

She can wait if she wants, she's ahead of her time

Ohhh... and she never gives out

And she never gives in, she just changes her mind

And she'll promise you more than the garden of Eden

Then she'll carelessly cut you and laugh while you're bleeding

But she'll bring out the best and the worst you can be

Blame it all on yourself 'cause she's always a woman to me

She's frequently kind and she's suddenly cruel

She can do as she pleases, she's nobody's fool

She can't be convicted, she's earned her degree

And the most she will do is throw shadows at you,

But she's always a woman to me

SHE’S ALWAYS A WOMAN TO ME

Billy Joel

”Men herregud, det var tur att du inte sa det, dom hade ju dödat dej!” nästan utropar Abercrombie Clone. Inte direkt utropar, men han säger det högt, och med eftertryck. 

Vi står utanför Dramalabbet, på gatan, och vi har just hört en reading och deltagit i en efterföljande diskussion. Eller, deltagit: vi satt där och lyssnade. Jag sa något om att pjäsen verkade utspela sej på en massa platser, och Abercrombie sa ingenting. Det var inte så mycket det vi sa, som det vi inte sa. I alla fall i mitt fall.

I scenografin till PARET, liksom inne i huset, på stolar, sitter de 6 skådespelarna och Sophie Helsing, som läser scenanvisningar och småroller, och som är den på dramalabbet som ansvarar för denna reading. I diskussionen efteråt är Rut Jarl moderator.

Jag älskar readings. Jag har inte varit på en himla massa, men jag skulle gärna gå på en i veckan. Ibland är det nästan så att readingen räcker. Upplevelsen är total, och jag har liksom sett allting framför mej. 

Givetvis beror det på hur bra skådisarna är, och här är det ett bra gäng. Det är synd att det inte verkar finnas så mycket scenanvisningar, för det är många korta scener, som alla utspelar sej på olika platser, och det tar ofta en liten stund innan man förstår var man är. Givetvis hade man säkert förstått det vid en full uppsättning, men på en reading skulle sån tydlighet uppskattas. 

Det handlar om fyra kvinnor. Maja, som väntar barn med sin man, och som super och röker, för att till slut lämna honom och säga att han aldrig kommer att få se barnet. Magda, en misshandlad hustru som anklagar sin dotter för att inte ha tagit ställning mot pappan, är arbetslös och försöker få sjukersättning. Harriet, som verkar leva hos sin pojkvän och bli försörjd av honom, nöjd med att få små presenter då och då. Och Daddys Girl, som inte uppfattar att hon blivit våldtagen, men av en omgivning som anser att hon blivit det, tvingas att göra en anmälan. 

Eller, det var vad jag trodde det handlade om. Det var det jag var på väg att räcka upp handen och säga, och som Abercrombie tyckte att det var tur att jag inte sa: att jag missförstått alltihop. 

Jag trodde det här var en feministiskt pjäs som tog en kritiskt blick på feminismen, lite sådär som vi i vårt demokratiska land kan ta oss en titt på vårt avlånga och säga att allt inte är toppen. Visst, många andra länder är värre, men vi har våra brister, vi också. 

Det är inte alls en sån pjäs. Jag förstår det, mot slutet, och jag fattar det, slutgiltig, under den följande diskussionen. Det är inget jag är stolt över, och jag skyller allt på Agatha Christie: hon har lärt mej att man inte ska ta något för givet, att allt kanske inte är vad det förefaller att vara. 

Jag började läsa hennes deckare i mellanstadiet, tror jag, som ett alternativ till fem-böckerna, eller vi sju, eller vad dom nu hette. Och någonstans slängde jag in en radda av min mammas gamla Pippi Långstrump-böcker. Och något intressant. hände: jag började undra vad den där fräkniga, rödhåriga tjejen hade för dolda planer. Varför hängde hon med dom där ungarna? Var hon verkligen bara ett barn själv? Varifrån hade hon egentligen fått pengarna, och vad var det egentligen hon ville?

Jag är van att dramatik vänder och vrider på saker, utmanar, att den kan, ska vara svårsmält, provocerande och nytänkande. 

Maja, kvinnan som röker och dricker och planerar att slänga det nyfödda barnet i en container, tänkte jag, är ett inlägg i debatten om att en kvinnas rätt till sin egen kropp. Har hon alltid den rätten, även om det skulle skada barnet? Är mamman alltid bättre än pappan? Svårsmält? Javisst!

Magda, den misshandlade kvinnan, som tidigare försörjde sin man, och som anklagar sin dotter för att välja faderns sida, såg jag som ett inlägg i debatten att kvinnor ofta är hårdare mot varandra än mot män. En man vars fru eller flickvän, varit otrogen med en annan man, brukar lägga skulden på kvinnan, och inte den andre mannen, medan en kvinna vars man varit otrogen brukar lägga sitt krut på att hata den andra kvinnan. Eller? Utmanande? Absolut!

Daddys Girl tolkade jag ett inlägg i debatten om ifall du känner dej kränkt så är du kränkt, och om du inte känner dej kränkt så är du inte det. Provocerande? Javisst!

Harriet, den unga tjejen som lever på sin pojkvän - i alla fall tolkade jag det så: hon bor i hans studentlägenhet, och han kommer alltid hem med presenter till henne - som plötsligt blir nyfiken på feminismen, efter att några män visslat efter henne - gör män så i Sverige, är det inte bara i amerikanska filmer? - såg jag som ett inlägg i att det är lätt att säga att man är en feminist, men inte lika lätt att vara det. Nytänkande? Någorlunda. 

Jag hade inte rätt någonstans. Det var inte alls den provocerande, utmanande, svårsmälta, nytänkande pjäs jag väntat mej. Föreställningen gick inte alls åt det hållet jag trodde. Ingenting, egentligen, förändrades. Det började som det slutade, förutom att Harriet lämnar sin kille, och vi får veta att Daddys Girl kommer fram till att hon nog blivit våldtagen. Det hade nog varit mer intressant om man strukit de två manliga rollerna, Harriets kille och Magdas man. Kanske hade det inspirerat ett lite mer kreativt författande, att inte ha någon som bara fungerar som ”straight man” och bara ställer rätt frågor och mer verkar inskriven för att det ska bli någon slags dialog. 

Som verk tyckte jag att den är en ganska ointressant pjäs, vars enda raison d'être är att den kallar sej feministisk. Men jag tycker nog att man måste ställa högre krav på pjäser, oavsett vilken -ism dom påstår sej tillhöra. 

Jag tänker på alla sopiga filmer och undermåliga teveserier jag genomled under 80- och 90-talet, bara för att filmerna var gayrelaterade, eller för att serierna hade en homosexuell karaktär. Inte är det väl så illa ställt inom feministisk dramatik?

I diskussionen efteråt märker jag att det inte är läge att vädra mina tankar. Det blir lite som om vi inte bedömer själva pjäsen, utan försöker luska ut om den är feministisk. Är den feministisk? Då är den bra. Eller, inte ens det: om den utger sej för att vara feministisk, då är den bra. Man ifrågasätter inte ens om den är det. Men kanske kan man inte göra det. Det blir som om kritik mot pjäsen skulle vara samma sak som kritik mot feminismen.

Det är svårt, som man, att uttala sej om feminism. Man har all rätt i världen att uttala sej om feminismens fiender, men att på något sätt ifrågasätta, kritisera, diskutera själva feminismen, det är nästan omöjligt. Det känns som om man är med i en klubb där en kvinna när som helst kan komma och ta ifrån dej ditt medlemsskap genom att säga: du vet inte vad du talar om, tack för ditt stöd, men du är ingen kvinna, du är en typisk man. Där har du dörren. 

För mej handlar jämlikhet och feminism inte bara om rättigheter, utan också om skyldigheter. Rättigheterna gör att vi kan utvecklas, men skyldigheterna utvecklar oss. Rätten till bättre pjäser. Men också skyldigheten att inte nöja oss med vad som helst.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Genrepsbiljetter! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1110:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

PEOPLE RESPECT ME NOW, med Lumor på Turteatern

"Men först och främst är detta skådespelarnas föreställning. De är fyra stycken, men föreställer 24 personer, och de flesta så övertygande att det flera gånger, när en ny karaktär gjorde sin första entré, tog några sekunder innan jag insåg att det inte var en ny skådespelare som kom in, bara en ny roll. Det är som ett After Dark-medley, men utan musik och med riktiga människor."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/people-respect-me-now-med-lumpor-pa.html

101 HATTAR ATT SPARKA NER INNAN JAG DÖR på Dansmuseet. 

"Ibland kan en affisch få in mej på fel bana. Den här affischen föreställer dansaren i närbild, leende mot kameran, med en massa färglada hattar, staplade i varandra, på huvudet. Sminkningen drar åt 50-talet, och jag associerar till filmen Fröken April, med Gunnar Björnstrand, Lena Söderblom, Jarl Kulle, från 1958, eller Amelie från Montmartre, eller på modister och konstblommor och flor och flätade hattar sköra som sockerkristyr. 

Det är inte alls den typen av föreställning."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/101-hattar-att-sparka-ner-innan-jag-dor.html

SVALBARD på Dramalabbet:

"”Varför skulle hon inte kunna ha en bikini på sej?” resonerar jag. ”Varför skulle hon inte kunna ha bikini, högklackade skor, vara blonderad och prata som ett litet barn?”

Jag sitter på min cykel och rullar nerför Högbergsgatan. Klockan är nio på kvällen. Det är kallt igen. Solen har skinit hela dagen, människorna har för första gången på månader lyft blicken från hala trottoarer och snöslask, gått ut i vårsolen och börjat le mot den blå himmelen, men nu, som för att påminna oss om att det bara är Mars, och bara början på Mars, är det kallt igen. Och folktomt. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/svalbard-pa-dramalabbet-forestallning.html

BLODSBAND, Manus & regi: Lovisa Onnermark, På scen: Malin Tengvard, Ljus: Ann-Marie Fritiofsson, Koreografi: Lilja Fredrikson, Producent: Hend Aroal, Affisch- och pressfoto: Joakim Enoksen, på Dramalabbet, föreställning nr 18 12/2 2015

I was sitting by the phone

I was waiting all alone

Baby by myself I sit and wait and wonder about you

It's a dark and dreary night

Seems like nothing's going right

Won't you tell me honey how can I go on here without you?

Yes I'm down and feeling blue

And I don't know what to do, oh-oh

Ring, ring, why don't you give me a call?

Ring, ring, the happiest sound of them all

Ring, ring, I stare at the phone on the wall

And I sit all alone impatiently

Won't you please understand the need in me

So, ring, ring, why don't you give me a call?

So, ring, ring, why don't you give me a call?

RING RING 

ABBA

Det är bara jag i salongen. Bara jag som har gått in, alltså. Alla andra står ute i foajén. Nej, jag har fel, det sitter en kvinna vid teknikbordet också. Annars är jag ensam. Helt ensam i salongen. Förutom skådespelerskan som sitter och trycker längst uppe i trappan. 

Det är premiär på Dramalabbet, av Lovisa Onnermarks BLODSBAND, och jag sitter ensam i salongen, på andra bänkraden.  

Om jag har möjlighet brukar jag alltid sätta mej längst fram i mitten, men den här gången, liksom för att pigga upp mej, bryta en vana, hindra att något blir slentrian, sätter jag mej på andra bänkraden, men i mitten. 

Det var inte länge sen jag var här och såg Paret. Då, för en månad sen, var det här ett barområde, vars ena vägg var baksidan på föreställningens publikgradäng. Dramalabbet försöker sej nämligen på något nytt: deras föreställningar är så populära att man nu prövar att spela två parallellt, inte samtidigt, men två samtidigt löpande. Parets scenografi står orörd, bakom oss, och man har byggt upp en ny här, så att dom kan spela liksom rygg mot rygg.

Scenområdet är täckt av trasmattor. Där finns en vit pinnstol, en svart pall, och en grå gammaldags telefon, en sån där siffrorna snurrar. Man kan se blodiga avtryck på fondväggen, på elementet och gammalt, intorkat blod på en del av mattorna. Och det finns en trappa, en riktig trappa, en trappa som jag antar går upp till Dramalabbets kontor, eller också kanske bara ut på gården eller nåt. Och däruppe sitter skådespelerskan. 

Och här sitter jag. Ensam. 

Det ska handla om Agamemnons dotter Elektra. Man har skrivit om henne förr. Många har skrivit om henne förr: Sophocles, Euripides, Aischylos och Girandoux har avhandlat henne, Richard Strauss har gjort en opera om henne, hon dyker upp hos Eugene O’Neill, och det finns till och med en katt i musikalen Cats som har hennes namn. Och en Marvel Comics karaktär. Att säga att någon har Elektrakomplex är motsatsen till att ha ett Oidipuskomplex. 

Till slut kommer publiken in, och jag ångrar med en gång att jag inte satt mej längst fram. Han är inte lång, han som sitter framför mej, men han sitter där, och det räcker. 

Skådespelerskan kommer ner för trappan. Hon är klädd i färgglada gympadojjor, rosa eller brandgula, jag minns inte, mysbyxor, en svart topp och två långa, nästan fotsida kapplikande uppknäppta skjortklänningar, den ena över den andra. Hon har en sladdrig axelväska. Det börjar. 

Det börjar med ett skratt. Ett lyckligt, nästan hysteriskt skratt, på gränsen till gråt.

Det är en slags modern version. Elektra väntar på att hennes bror Orestes ska ringa och berätta att han har mördat deras mor och hennes älskar, som hämnd för att hon lät döda deras för att hämnas att han offrade deras syster Iphigenia till gudarna för att kunna segla till Troja för att hämta hem Helena, hans bror Menelaus fru. 

Hon har väntat i femton år på det här telefonsamtalet. Hon vill ha, hon måste ha, hon kan inte leva utan hämd. Det verkar vara det enda som håller henne vid liv, det finns inget efter det. Henne plan är att dom bara ska resa bort.

Jag tänker på folkgrupper som hatar andra folkgrupper, på hedersmord, på det där hatet som är det enda som håller en vid liv. På hämnd. På sista scenen i West Side Story. På oförmågan att förlåta. Att säga att det här, det slutar här, nu. 

Confucios sa “Before you embark on a journey of revenge, dig two graves.”

Han kommer att ringa, det är hon säker på, men allteftersom tiden går blir hon mer osäker. Till slut är hon säker på motsatsen.  

Det påminner mej lite om Jean Cocteaus Vox Humana och Dorothy Parkers Ett Telefonsamtal. En ensam kvinna väntar på att en man ska ringa. 

Hon skulle kunna göra det själv, säger hon, men hon är kvinna, och alltså är hon svag. Ett djur. Han är en man, en högre stående varelse. 

Och det var nu jag tyckte det blev väldigt intressant. Hur kvinnan låter sej begränsas av sej själv, av sitt kön. Hur hon, i mångt och mycket är mer driven, mer kapabel än mannen, men att hon låter sitt kön stå i vägen. Kanske trygg i att själv inte behöva ta steget, eller kanske sådär helt övertygad om sin egen ickeexisterande begränsning, sådär som katter man kan se på Youtube som har lärt sej att man inte kan gå genom en glasruta och som inte försöker ens när fönstret är öppet, som en slags Lady Macbeth som står där bakom sin make ropar efter blod, förbannande sin egen kvinnlighet, utan en tanke på att själv lyfta en kniv. 

Texten rytmisk, tydlig, poetiskt i sitt upprepande, och skådespeleriet är säkert och spänner från humor till det riktigt svarta. Jag tycker mycket om personregin, men vissa yttre konstnärliga grepp anser jag att man kunde varit utan. Det viktiga är i alla fall det som sker inom kvinnan på scenen. 

Jag tänker på en diskussion om feminism som jag hade med en väninnna för något halvår sen. Hon påstod att kvinnliga komiker inte släpptes fram. Jag sa att jag inte visste tillräckligt om den branschen för att kunna uttala mej med någon vidare expertis, och att jag höll i princip med, men att hennes resonemang var lite skevt: jag ansåg att ingen, inom vissa hårt konkurrerande yrkesområden, släpptes fram, och jag tror att man gjorde sej en otjänst om man gick och väntade på att någon, någonsin skulle släppa fram en. 

När det är över reser jag mej. Dom andra sitter kvar. Jag går ut. Dom andra sitter kvar. Jag inser att alla andra, utom jag, verkar känna varandra. 

För mej, bland annat, handlar föreställningen om hur många människor, för det gäller inte bara kvinnor, låter sej begränsas av det dom är, och inte det dom kan bli. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Teresia och Dramalabbet! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:

TRETTONDAGSAFTON på Dramaten: 

"”Vilka är munkarna?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone. 

"Va?"

"Vilka är munkarna?"

Vi sitter i Dramatens stora salong och ser på Åsa Melldahls uppsättnings av Trettondagsafton. På scenen pratar Narren med den inspärrade Malvolio. Narren är utklädd till präst, trots att Malvolio inte kan se honom, och och bakom honom står fem, sex munkar, lite överraskande, eftersom Narren bara klätt ut sej till präst på skämt, för att driva med Malvolio. Varifrån kom alla munkar? 

Abercrombie rycker på axlarna. Det känns som om vi har gett upp, båda två. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/02/trettondagsafton-av-william-shakespeare.html

SKVALLER på Uppsala Stadsteater: 

"I pausen sätter vi oss och knaprar på vårt medhavda godis, och jag tweetar och facebookar: ”Stockholms roligaste föreställning går i Uppsala; Skvaller på Stadsteatern är feno-fucking-menal!”

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/02/skvaller-av-neil-simon-oversattning.html

DET FLYGANDE BARNET på Orionteatern:

"DEN FÖRSTA RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen i tensonjacka och med en bok om Gilbert &Sullivan i sin vintage fjällrävenryggsäck som står och tittar på en publikrepetition av Lars Rudolfssons uppsättning av Roland Schimmelpfennigs DET FLYGANDE BARNET fullständigt hatar det här. Hans fötter värker. Hans rygg gör ont. Han ställer sej på vänster ben. Han byter till höger ben. Vänster. Höger. Han svankar. Han kröker ryggen. Den någorlunda knubbiga mannen i tensonparkas, bok, fjällräven - 

DEN ANDRA RÖSTEN: - vänder sej om, bort från scenen. Undrar varför i helvete dom inte kan få sitta ner? 

DEN FÖRSTA RÖSTEN: Han vill sitta ner. 

DEN FÖRSTA OCH ANDRA RÖSTEN: Varför får han inte sitta ner? "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/02/det-flygande-barnet-orginaltitel-das.html

PARET, Av och med: Eva Johansson och Louise Löwenberg Producent: Teresia Pettersson, Handledare: Anna Pettersson, Scenografi och ljusdesign: Jenny André, Kostym: Eva Strengbohm, Mask: Angelica Ekeberg, Tekniker: Ann-Marie Fritiofsson, Affisch: Matilda Flodmark, Fotograf: José Figueroa, Affischfoto: Louise Löwenberg, på Dramalabbet, föreställning 4 10/1 2015

So we have don't have the memories

I have enough memories

I've watched enough mornings

I've cried enough evenings

I've had enough birthdays to know what I want

Life is anyone's guess

It's a constant surprise

Though you don't plan to fall in love

When you fall you fall

FIFTY PERCENT

From the Broadway Musical: Ballroom

(Goldenberg / Alan & Marilyn Bergman; 1978)

Helen Reddy

Stillsam snö: Claude Monet, Skatan, 1868-1869

Det är premiär på Eva Johanssons och Louise Löwenborgs Paret, på Dramalabbet, och det har snöat hela dagen. Vintern är äntligen här, nu när vi börjar vänta på våren. Jag brukar cykla, året om, i hagel, regn och blåst, men det är lite svårt med just nyfallen snö. Det blir halt, och det är lite svårt att akta sej för trottoarkanter och gupp. Hela lördagen, när jag sitter hemma och skriver på en teaterrapport, tittar jag med jämna mellanrum ut för att se om det har slutat snöa. Det har det inte. Stora, tunga, våta bomullstussar dalar ner, och det blåser så kraftigt att dom nästan dalar horisontellt, vilket ju betyder att dom inte dalar alls, utan kastas. I 45 graders vinkel, i alla fall. 

Dramalabbet startade 1998, med målet att sätta upp nyskriven, svensk dramatik. Idag, 17 år  och ungefär 60 produktioner senare, har man riktat in sej på mer normkritiska och feministiska verk. Jag både gillar och ogillar den tanken. Å ena sidan tänker jag att det är en slags censur, att man bara producerar en viss slags nyskriven dramatik, men sen, å andra sidan, tänker jag att det väl just den slags dramatiken jag vill se, så länge man vågar ta en kritisk blick på sej själv?

Hur stavar du till lårbenshals?

Jag stiger av tunnelbanan vid Slussen och börjar slira upp mot Mosebacke. Jag har varit på Dramalabbet en gång tidigare, för några år sen, för att se Den Störste Av Dom Största, av och med samma personer som skapat och spelar i kvällens föreställning. Den handlade om när Mikael Persbrandt och Thommy Berggren, spelade av de två kvinnliga skådespelarna, skulle sätta upp en föreställning tillsammans, har jag för mej. På hemsidan står det att den handlade om att lämna och att bli lämnad, men det minns jag inte alls. Jag minns att jag var mer imponerad av skådespelarna som skådespelare än jag var av dramatikerna som dramatiker. Om man hade tagit bort de två skådespelarna och ersatt dom med män, hade det inte varit mycket till föreställning, och jag antar att det var lite det som var meningen. 

Det ska handla om ett äldre, lesbiskt par, om åldrande, sex och utanförskap, och på den hala vägen nerför Östgötagatan tycker jag mej möta fler äldre kvinnor än vanligt, många med gåstavar, alla rädda att dratta omkull och bryta nåt. Jag är snart där, tänker jag, i landet av lårbenshalsar, halkskydd och hörapparater. Många av mina vänner har redan börjat tackla av, känns det som. Eller också använder dom det bara som en ursäkt för att slippa klättra i containrar.

Hittar du min lilla fjäril?

Jag får min biljett och går in. Över högtalaranläggningen hörs Halo med Ane Bruun och Linnéa Olsson. Man har delat in det stora rummet i två delar, där ryggen på scendelens gradänger får verka som rumsavdelare. Ute i den allmänna delen finns det liten bar. Några mindre gradänger står mitt på golvet, som bord eller sittplatser. Några lätt vinklade spotlights i taket skiner ner och gör oss alla lite snyggare. Marlene Dietrich insisterade på sånt här ljus. Om det görs rätt får man liksom en liten skuggfjäril under näsan, och plötsliga kindben. 

Sexualitet och åldrande är vad jag tänker på, när jag ser mej omkring. Det är inte det att det jag ser får mej att tänka på sexualitet och åldrande, det är två skilda saker: jag tänker på en sak, och jag ser en annan. Eller, jag ser lite av det jag tänker på när jag tittar på det andra. 

Och plötsligt kommer jag att tänka på en dikt, av Dorothy Parker, tror jag, som slutar ”After such pleasures”. Nånting om lejon, och om vara nöjda i efterdyningarna av sex, minns jag. Jag tar upp min telefon. Googlar. Hittar inget. Googlar vidare. Inget. Till slut hittar jag att Dorothy Parker snott det hela ur en dikt av en renässanspoet, samtida med Shakespeare, John Donne, 1572-1631: ”Ah cannot we As well as cocks and lions jocund be, After such pleasures?” Jocund betyder cheerful, merry och gay, googlar jag. Dikten heter Farewell To Love, förresten.

John "I've Done it!" Donne

Det är dags att gå in, och jag plockar upp och räcker tillbaka ett par gåstavar som rasat ifrån en äldre kvinna. Jag sätter mej längst fram, bredvid en kvinna som håller ett plastglas med rödvin. Det luktar gott. Jag hade en period när jag gillade rödvid, tjockt och fylligt som en blåbärssoppa. 

En kvinna sitter på scenen, som föreställer en del av ett rum. Halva delen av ett rum, om man från det nordvästra hörnet och det sydöstra gått lös med en motorsåg. Ett bord, och två pinnstolar i Nesto-stil, två små, rektangulära och moderna fönster, och så kvinnan, till vänster i en bekväm 50-talsfåtölj med ångböjda armstöd. Ljuset går ner. Kvinnan sitter där, och funderar. Ingenting händer, och efter en stund går det upp för oss att det är det som händer: ingenting, förutom att kvinnan sitter där och funderar. Hon är klädd i svarta skor med kadborrknäppning, vad jag tror är vinröda plyschbyxor, och en flanellskjorta.

Margaretha som Gertrude

Hennes hår, en någorlunda kort grå peruk, får mej att tänka på Margaretha Krook som Gertrude Stein. Så reser hon sej. Funderar. Hon verkar ha problem att resa sej, att gå, att röra sej. Hon sätter sej. Funderar. Det hela är lite tröttsamt. Jag antar att det är väldigt givande för en skådis: allt ljus på mej, jag kan göra vad jag vill, ni tittar i alla fall, men det är ganska påfrestande för en publik. Vi fattar: okej, hon funderar. Jösses….

Så plötsligt går hon av scenen, och det går liksom en våg av förväntan genom publiken: någonting har hänt, något måste ju hända, nu, ju.

Tove Jansson 

En annan gråhårig kvinna kommer in från motsatt håll. Hon påminner mej om en annan kvinna som inte heller fått något Nobelpris: Tove Jansson. Hon, kvinnan alltså, inte Tove Jansson, har mörka, snäva byxor, gymnastiskskor och en grön stickad tröja med ett ganska intrikat mönster. 

Hon går ut. Den första kvinnan kommer in. Så kommer den andra kvinnan in, och dom möts. 

Det sägs inte mycket i den här föreställningen. Det handlar mer om det som inte sägs. Om det som borde ha sagts, och det märkvärdiga med att det inte sades. 

Skådespelarna är författarna och regissörerna, och det är, precis som med deras tidigare verk, Den Störste av de Största, skådisarna som imponerar, inte pjäsen i sej eller regin. Då var det kvinnor som spelade män, nu är det unga som spelar äldre. 

Det känns som om detta är en framimproviserad föreställning, på så sätt att dom verkligen verkar veta vad dom håller på med. När en skådespelare tar tag i en text skriven av någon annnan, finns det alltid en viss tveksamhet: var det det här författaren menade? Och när man sen blandar in en regissör finns det ännu en person, ännu ett filter som har en åsikt, en tolkning. Jag saknar det, här. Nån, som suttit utifrån och sett, som sagt: nu räcker det, nu har vi förstått. Eller också är meningen med att det här med att förstå inte är meningen. Inte målet.

Men här tvingas man liksom aldrig ut i det okända. Man gör precis det man är bekväm i. Man är tyst precis så länge man själv känner för. Man levererar repliker på ett stakande, upprepande sätt som gör att man kan hålla på tills dess den verkliga känslan infinner sej. Det är bara vid de tillfällen där man lagt in vändpunkter eller specifika handlingar som det känns lite krystat. Som när den ena säger: Du får inte dö, eller när den ena ska kräkas, eller när man måste säga: du är mitt livs stora kärlek, och vi, som publik, måste tro dom.

Å andra sidan funkar den här otvungna, opressade spelstilen mycket bra när det ska till att vara lite intima. Det känns naturligt. Fumligt, frustrerat, ångestfyllt, men naturligt.

Man får inte veta speciellt mycket om kvinnorna: den ena, som har barnbarnsbarn, äger stugan, har varit journalist, och har lånat sitt barnbarns bil. Den andre är författare, barnlös och i bättre fysisk form. Jag vet inte varför dom har träffats här, om hur och var dom har träffats tidigare, om det är ett tillfälligt besök, eller om besökaren ska sova över. Sånt där som jag vill ha svar på, men som inte nödvändigtvis behöver besvaras. 

Jag sitter och funderar på hur detta skulle vara om man verkligen hade haft två äldre kvinnor i rollerna. Hade det tillfört något, eller hade det känns tommare, när man liksom inte hade själva skådespelarprestationen, det här att det är en ung kvinna som spelar en äldre, att imponeras av?

För många år sen såg jag en film om en CP-skadad man, spelad av en normalfungerande skådis. Jag var väldigt imponerad av skådisens skådespeleri. Hur han nästan var trovärdig, och hur det var detta nästan som imponerade mest. Ta en vanlig CP-skadad person med skådisambitioner och släng in i rollen, och vi hade plötsligt blivit tvungna att ta ställning till något helt annat: en slags storebroderlig, nedsättande förundran hur en person med funktionsnedsättning kunde spela teater, men också: vad det var det egentligen handlade om. Hur det är att inte behöva spela den du är. 

På något sätt har man här lyckas stryka den åldrande sexualiteten genom att helt enkelt inte ha åldrande kvinnor med en sexualitet på scenen. Det hade varit intressant att se Meta Velander och Yvonne Lombard i rollerna, men då hade man väl, å andra sidan, suttit där och varit imponerad av hur bra som spelade lesbiska, hur övertygande dom tog fram sina sexuella sidor, trots att dom är så gamla. 

För, för mej, handlar det inte om så mycket om sexualitet, åldrande och utanförskap, utan mer om väldigt bra skådespeleri. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Teresia Pettersson och Dramalabbat. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 485:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PÅ SOPPKANTEN på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern:

"Det finns två olika skådisar: dom som liksom alltid är sej själva, och dom som nästan aldrig är sej själva, på samma sätt som det finns två sätt att spela teater: att ljuga jävligt bra eller tala sanning jävligt bra. I stort. Självklart varierar det, och det finns ingen värdering i det. Resultatet, föreställningen, är det viktiga. Publikens upplevelse är det viktiga. Givetvis tillför det något om man vet att i just den här uppsättningen av Romeo och Julia spelas Mercutio av Yvonne Lombard, i rollen som 20-årig gosse. Det är helt okej, om hon gör det bra. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/01/pa-soppkanten-av-bengt-jarnblad-regi.html

BIBELN på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Riktigt obehagliga åsikter om kvinnor och homosexuella framförs, utan att man på något sätt verkar ta ställning, varken för eller emot, och om man använder neutralitet som en ursäkt: ”Det står ju så i Bilbeln” så vet jag inte vad man håller på med. Och efter varje sån där smocka tar det tid för mej att komma in i föreställningen igen."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/01/bibeln-av-niklas-radstrom-regi-asa.html

OTHELLO på Kulturhuset Stadsteatern: 

”Och nu sjunger du.”

Hon, lite förvirrad, mitt uppe i andra tankar, stannar av, stirrar på honom:
”Sjunger?”

”Ja.”

Hon känner efter hur det skulle kännas om hennes karaktär, Desdemona, skulle börja sjunga här. Kan hon det? Är det läge för det?

Hon bestämmer sej för att hon kan, och gör liksom ett litet ljud för att visa att det här ska nog funka, men så tystnar hon.

”Vad är det?” undrar regissören.

Hon, fortfarande kvar i känslan, stannar kvar i positionen, tittar inte på honom utan svarar, som om hon bett om sufflering:

”Vad ska jag sjunga?”

”Sjung: I Will Always Love You…”

Hon fryser, stelnar till. Skämtar han med henne? Ska hon, mitt i all den här misären, brista ut i Whitney Houston?"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/01/othello-av-william-shakespeare.html