So we have don't have the memories
I have enough memories
I've watched enough mornings
I've cried enough evenings
I've had enough birthdays to know what I want
Life is anyone's guess
It's a constant surprise
Though you don't plan to fall in love
When you fall you fall
FIFTY PERCENT
From the Broadway Musical: Ballroom
(Goldenberg / Alan & Marilyn Bergman; 1978)
Helen Reddy
 |
| Stillsam snö: Claude Monet, Skatan, 1868-1869 |
Det är premiär på Eva Johanssons och Louise Löwenborgs Paret, på Dramalabbet, och det har snöat hela dagen. Vintern är äntligen här, nu när vi börjar vänta på våren. Jag brukar cykla, året om, i hagel, regn och blåst, men det är lite svårt med just nyfallen snö. Det blir halt, och det är lite svårt att akta sej för trottoarkanter och gupp. Hela lördagen, när jag sitter hemma och skriver på en teaterrapport, tittar jag med jämna mellanrum ut för att se om det har slutat snöa. Det har det inte. Stora, tunga, våta bomullstussar dalar ner, och det blåser så kraftigt att dom nästan dalar horisontellt, vilket ju betyder att dom inte dalar alls, utan kastas. I 45 graders vinkel, i alla fall.
Dramalabbet startade 1998, med målet att sätta upp nyskriven, svensk dramatik. Idag, 17 år och ungefär 60 produktioner senare, har man riktat in sej på mer normkritiska och feministiska verk. Jag både gillar och ogillar den tanken. Å ena sidan tänker jag att det är en slags censur, att man bara producerar en viss slags nyskriven dramatik, men sen, å andra sidan, tänker jag att det väl just den slags dramatiken jag vill se, så länge man vågar ta en kritisk blick på sej själv?
 |
| Hur stavar du till lårbenshals? |
Jag stiger av tunnelbanan vid Slussen och börjar slira upp mot Mosebacke. Jag har varit på Dramalabbet en gång tidigare, för några år sen, för att se Den Störste Av Dom Största, av och med samma personer som skapat och spelar i kvällens föreställning. Den handlade om när Mikael Persbrandt och Thommy Berggren, spelade av de två kvinnliga skådespelarna, skulle sätta upp en föreställning tillsammans, har jag för mej. På hemsidan står det att den handlade om att lämna och att bli lämnad, men det minns jag inte alls. Jag minns att jag var mer imponerad av skådespelarna som skådespelare än jag var av dramatikerna som dramatiker. Om man hade tagit bort de två skådespelarna och ersatt dom med män, hade det inte varit mycket till föreställning, och jag antar att det var lite det som var meningen.
Det ska handla om ett äldre, lesbiskt par, om åldrande, sex och utanförskap, och på den hala vägen nerför Östgötagatan tycker jag mej möta fler äldre kvinnor än vanligt, många med gåstavar, alla rädda att dratta omkull och bryta nåt. Jag är snart där, tänker jag, i landet av lårbenshalsar, halkskydd och hörapparater. Många av mina vänner har redan börjat tackla av, känns det som. Eller också använder dom det bara som en ursäkt för att slippa klättra i containrar.
 |
| Hittar du min lilla fjäril? |
Jag får min biljett och går in. Över högtalaranläggningen hörs Halo med Ane Bruun och Linnéa Olsson. Man har delat in det stora rummet i två delar, där ryggen på scendelens gradänger får verka som rumsavdelare. Ute i den allmänna delen finns det liten bar. Några mindre gradänger står mitt på golvet, som bord eller sittplatser. Några lätt vinklade spotlights i taket skiner ner och gör oss alla lite snyggare. Marlene Dietrich insisterade på sånt här ljus. Om det görs rätt får man liksom en liten skuggfjäril under näsan, och plötsliga kindben.
Sexualitet och åldrande är vad jag tänker på, när jag ser mej omkring. Det är inte det att det jag ser får mej att tänka på sexualitet och åldrande, det är två skilda saker: jag tänker på en sak, och jag ser en annan. Eller, jag ser lite av det jag tänker på när jag tittar på det andra.
Och plötsligt kommer jag att tänka på en dikt, av Dorothy Parker, tror jag, som slutar ”After such pleasures”. Nånting om lejon, och om vara nöjda i efterdyningarna av sex, minns jag. Jag tar upp min telefon. Googlar. Hittar inget. Googlar vidare. Inget. Till slut hittar jag att Dorothy Parker snott det hela ur en dikt av en renässanspoet, samtida med Shakespeare, John Donne, 1572-1631: ”Ah cannot we As well as cocks and lions jocund be, After such pleasures?” Jocund betyder cheerful, merry och gay, googlar jag. Dikten heter Farewell To Love, förresten.
 |
| John "I've Done it!" Donne |
Det är dags att gå in, och jag plockar upp och räcker tillbaka ett par gåstavar som rasat ifrån en äldre kvinna. Jag sätter mej längst fram, bredvid en kvinna som håller ett plastglas med rödvin. Det luktar gott. Jag hade en period när jag gillade rödvid, tjockt och fylligt som en blåbärssoppa.
En kvinna sitter på scenen, som föreställer en del av ett rum. Halva delen av ett rum, om man från det nordvästra hörnet och det sydöstra gått lös med en motorsåg. Ett bord, och två pinnstolar i Nesto-stil, två små, rektangulära och moderna fönster, och så kvinnan, till vänster i en bekväm 50-talsfåtölj med ångböjda armstöd. Ljuset går ner. Kvinnan sitter där, och funderar. Ingenting händer, och efter en stund går det upp för oss att det är det som händer: ingenting, förutom att kvinnan sitter där och funderar. Hon är klädd i svarta skor med kadborrknäppning, vad jag tror är vinröda plyschbyxor, och en flanellskjorta.
Hennes hår, en någorlunda kort grå peruk, får mej att tänka på Margaretha Krook som Gertrude Stein. Så reser hon sej. Funderar. Hon verkar ha problem att resa sej, att gå, att röra sej. Hon sätter sej. Funderar. Det hela är lite tröttsamt. Jag antar att det är väldigt givande för en skådis: allt ljus på mej, jag kan göra vad jag vill, ni tittar i alla fall, men det är ganska påfrestande för en publik. Vi fattar: okej, hon funderar. Jösses….
 |
| Margaretha som Gertrude |
Så plötsligt går hon av scenen, och det går liksom en våg av förväntan genom publiken: någonting har hänt, något måste ju hända, nu, ju.
 |
| Tove Jansson |
En annan gråhårig kvinna kommer in från motsatt håll. Hon påminner mej om en annan kvinna som inte heller fått något Nobelpris: Tove Jansson. Hon, kvinnan alltså, inte Tove Jansson, har mörka, snäva byxor, gymnastiskskor och en grön stickad tröja med ett ganska intrikat mönster.
Hon går ut. Den första kvinnan kommer in. Så kommer den andra kvinnan in, och dom möts.
Det sägs inte mycket i den här föreställningen. Det handlar mer om det som inte sägs. Om det som borde ha sagts, och det märkvärdiga med att det inte sades.
Skådespelarna är författarna och regissörerna, och det är, precis som med deras tidigare verk, Den Störste av de Största, skådisarna som imponerar, inte pjäsen i sej eller regin. Då var det kvinnor som spelade män, nu är det unga som spelar äldre.
Det känns som om detta är en framimproviserad föreställning, på så sätt att dom verkligen verkar veta vad dom håller på med. När en skådespelare tar tag i en text skriven av någon annnan, finns det alltid en viss tveksamhet: var det det här författaren menade? Och när man sen blandar in en regissör finns det ännu en person, ännu ett filter som har en åsikt, en tolkning. Jag saknar det, här. Nån, som suttit utifrån och sett, som sagt: nu räcker det, nu har vi förstått. Eller också är meningen med att det här med att förstå inte är meningen. Inte målet.
Men här tvingas man liksom aldrig ut i det okända. Man gör precis det man är bekväm i. Man är tyst precis så länge man själv känner för. Man levererar repliker på ett stakande, upprepande sätt som gör att man kan hålla på tills dess den verkliga känslan infinner sej. Det är bara vid de tillfällen där man lagt in vändpunkter eller specifika handlingar som det känns lite krystat. Som när den ena säger: Du får inte dö, eller när den ena ska kräkas, eller när man måste säga: du är mitt livs stora kärlek, och vi, som publik, måste tro dom.
Å andra sidan funkar den här otvungna, opressade spelstilen mycket bra när det ska till att vara lite intima. Det känns naturligt. Fumligt, frustrerat, ångestfyllt, men naturligt.
Man får inte veta speciellt mycket om kvinnorna: den ena, som har barnbarnsbarn, äger stugan, har varit journalist, och har lånat sitt barnbarns bil. Den andre är författare, barnlös och i bättre fysisk form. Jag vet inte varför dom har träffats här, om hur och var dom har träffats tidigare, om det är ett tillfälligt besök, eller om besökaren ska sova över. Sånt där som jag vill ha svar på, men som inte nödvändigtvis behöver besvaras.
Jag sitter och funderar på hur detta skulle vara om man verkligen hade haft två äldre kvinnor i rollerna. Hade det tillfört något, eller hade det känns tommare, när man liksom inte hade själva skådespelarprestationen, det här att det är en ung kvinna som spelar en äldre, att imponeras av?
För många år sen såg jag en film om en CP-skadad man, spelad av en normalfungerande skådis. Jag var väldigt imponerad av skådisens skådespeleri. Hur han nästan var trovärdig, och hur det var detta nästan som imponerade mest. Ta en vanlig CP-skadad person med skådisambitioner och släng in i rollen, och vi hade plötsligt blivit tvungna att ta ställning till något helt annat: en slags storebroderlig, nedsättande förundran hur en person med funktionsnedsättning kunde spela teater, men också: vad det var det egentligen handlade om. Hur det är att inte behöva spela den du är.
På något sätt har man här lyckas stryka den åldrande sexualiteten genom att helt enkelt inte ha åldrande kvinnor med en sexualitet på scenen. Det hade varit intressant att se Meta Velander och Yvonne Lombard i rollerna, men då hade man väl, å andra sidan, suttit där och varit imponerad av hur bra som spelade lesbiska, hur övertygande dom tog fram sina sexuella sidor, trots att dom är så gamla.
För, för mej, handlar det inte om så mycket om sexualitet, åldrande och utanförskap, utan mer om väldigt bra skådespeleri.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Teresia Pettersson och Dramalabbat. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 485:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
PÅ SOPPKANTEN på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern:
"Det finns två olika skådisar: dom som liksom alltid är sej själva, och dom som nästan aldrig är sej själva, på samma sätt som det finns två sätt att spela teater: att ljuga jävligt bra eller tala sanning jävligt bra. I stort. Självklart varierar det, och det finns ingen värdering i det. Resultatet, föreställningen, är det viktiga. Publikens upplevelse är det viktiga. Givetvis tillför det något om man vet att i just den här uppsättningen av Romeo och Julia spelas Mercutio av Yvonne Lombard, i rollen som 20-årig gosse. Det är helt okej, om hon gör det bra. "
Låter det intressant? Här är resten:
BIBELN på Kulturhuset Stadsteatern:
"Riktigt obehagliga åsikter om kvinnor och homosexuella framförs, utan att man på något sätt verkar ta ställning, varken för eller emot, och om man använder neutralitet som en ursäkt: ”Det står ju så i Bilbeln” så vet jag inte vad man håller på med. Och efter varje sån där smocka tar det tid för mej att komma in i föreställningen igen."
Låter det intressant? Här är resten:
OTHELLO på Kulturhuset Stadsteatern:
”Och nu sjunger du.”
Hon, lite förvirrad, mitt uppe i andra tankar, stannar av, stirrar på honom:
”Sjunger?”
”Sjunger?”
”Ja.”
Hon känner efter hur det skulle kännas om hennes karaktär, Desdemona, skulle börja sjunga här. Kan hon det? Är det läge för det?
Hon bestämmer sej för att hon kan, och gör liksom ett litet ljud för att visa att det här ska nog funka, men så tystnar hon.
”Vad är det?” undrar regissören.
Hon, fortfarande kvar i känslan, stannar kvar i positionen, tittar inte på honom utan svarar, som om hon bett om sufflering:
”Vad ska jag sjunga?”
”Sjung: I Will Always Love You…”
Hon fryser, stelnar till. Skämtar han med henne? Ska hon, mitt i all den här misären, brista ut i Whitney Houston?"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar