Visar inlägg med etikett mim. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mim. Visa alla inlägg

tisdag 7 maj 2019

ÖMSA // ÖGONBLICK, Stdh, föreställning 21, 29/4 2019


Ömsa i regi av Ika Nord och Ögonblick i regi av Anne Jonsson. Konstnärligt team båda akterna Scenografi och ljusdesign: Charlie Åström Ljuddesign: Safoura Safavi Maskdesign: Helena Andersson Dramaturgi (I Ögonblick även vissa texter): Lena Stefenson Akrobatikcoach: Ulf Rönnell Kostymdesign: Linda Prejner Producent: Katarina Tillberg Tekniskt team: Pedro Martinez, Ragnar Fäst, Lina Benneth Foto: Anna Ukkonen Prefekt: Josette Bushell-Mingo Med Ida Jensen, Jacob Danielsson, Jessie Lewis Skoglund, Lucas Carlsson, Matilda Bördin, Oskar Webrell, Tilda Henriksson. 


”Vad är det här för musik?” viskar jag till min kompis Skäggige Skalman. 
”Är det inte något från The Virgin Suicides?” viskar han tillbaka.
”Är det?” 
Det var inte så, egentligen, att jag ifrågasatte honom och hans kunnande, det var mer så att jag hade trott att han skulle svara:  Det är Pastische, av Gravel, eller Jag tror det är L’Ambulance av Maupin. Kanske La Canasta av Rigor Mortiç.
Skäggige Skalman är nämligen mycket smartare än jag. 
”Kanske,” tillägger han, ”är det bara för att dom springer omkring i underklänningar,” han pekar på dom på scenen, ”det gjorde dom på filmen.”

Jag gillar när man i programblad anger vad man använder för musik i en föreställning, och om man använder en dikt: vem som har skrivit den, och vad dikten heter. Jag gillar inte, när man som, som här, inte anger musiken man använder eller varifrån texten kommer. 

Vi är på StDH, Stockholms Dramatiska Högskola, och tittar på mimskådespelarelevernas examensproduktion.
Jag tycker om mim. Eller, kanske ska man kalla det rörelsebaserad teater? Nej, mim, förresten. Det får inte bli ett sånt där fult ord man slutar använda för att man inte tycker om associationerna man får. Då är det mycket bättre att ändra sättet man tänker på ordet. 
I alla fall: jag gillar mim, och den här sortens föreställnignar. Jag gillar det kollektiva sättet att berätta. I ”vanlig” teater handlar det ofta om en eller två personer, och alla andra är underordnade, biroller, småroller, som helst ska stå still, inte sno fokus när huvudrollen talar. I den här sortens teater berättar man tillsammans. Det finns ingen huvudroll, eller ”viktigare” roll. 

Kvällens föreställning är en dubbelakt: samma elever, men två olika regissörer, uppdelade i två verk och två akter. 
Jag har gillat, nästan älskat - i all fall varit totacharmad - av föreställningen, fram till nu. Första akten handlar om skador som eleverna haft under sin utbildning - eller kanske innan - och det funkar bra som en presentation av dom och deras konst. Det snowboardas, bryts armbågar och ben, och tänder tappas och blindtarmar spricker. Det är ett gemensamt berättande, även om det är en persons historia som framförs. De fysiska lösningarna är många, och jag sitter och skrattar och ler så att jag får ont i nacken, där jag antar att mina smilband sitter fast. 

Vad jag gillar med mimklasser är att jag aldrig tycker mej hitta någon fåfänga vad gäller det egna utseendet. Jag menar absolut inte att någon inte är till sin fördel, men i ett teatersverige där de stora rollerna oftast går till blonda botoxade brudar och muskulösa manliga män, så är kvinnorna här underbart fysiskt starka och männen upplyftande mjuka. 

I alla fall, plötsligt händer något som jag inte är riktigt med på. Man river ner några tyger, klär av sej, och står i underklänningar, män som kvinnor. Det skrattas lite i publiken, men vi förstår snabbt att detta inte ska vara roligt. Detta är en oväntad vändning, och så stilbrytande att jag ser det som att en helt annan föreställning har börjat. Den pretentiösa delen. Jag hade nämligen läst att det skulle vara två regissörer, så jag antar att det är den andra regissören som tagit över. Man börjar också klättar upp på ett podie, ställt på högkant, och läser en dikt av Edit Södergran. Plötsligt förstår jag inte vad något har med något att göra. 

Tyvärr hade jag fel. Det visar sej, när pausen kommer att allt varit av samma regissör, och jag antar att man behövt en dramaturg som sagt till dom att de två sista scenerna - dansen i underklänning och Edit-Södergran-klättrandet behöver vara längre, och kanske tydligare bindas ihop med delen om de egna skadorna. 
Jag anser att akten hade behövt en helt annan sammanfattande avslutning. Nu går jag ut och hämtar lite vårluft i en tillstånd av förvirring. Och mina tanker handlar mer om förvirringen än det underbara jag har sett. 


Andra akten är ett annat djur, kanske inte lika charmig, men väl så intressant. Även här lider man lite av en frånvaro av en dramaturg: det handlar om människor på ett torg, och det offentliga rummet just som rum, men när det är dags att knyta ihop påsen känns det som om man kunde ha sagt något mer, kommit fram till något. Jag saknar den där nöjda känslan när man vet att det är slut, att något har blivit sagt. Nu presenteras en massa intressanta personer och situationer, men jag minns faktiskt inte ens hur det slutar. 

När vi åker hem pratar vi om att det borde finnas en scen vigd åt det fysiska berättandet. Jag skulle älska en teater som satte upp en rörelsebaserad version av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga, eller varför inte Tove Janssons Pappan Och Havet, eller Det Osynliga Barnet?

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ANDANTE, på Dramaten: 

I början sitter jag och försöker samla in ledtrådar, lite som om dramat vore en deckare, där det gäller att hänga med i svängarna. Jag förväntar mej en invecklad intrig, en minimalistisk struktur och en tillfredställande men överraskande upplösning, en slags katarsis. Det är inte den sortens pjäs. 

Låter det intressant? Här är resten: ANDANTE

DEN SISTA KABARÉN på Soppteatern: 

Jag är lite orolig, lite rädd att det jag ska se är sådär politisk korrekt och tillrättalagt, presenterad med samma trygga synsätt, sådär självgott och självförhärligande, som när någon plötsligt deklamerar ett avståndstagande mot barnaga och djurplågeri, och förväntar sej att bli nominerad för något slags fredspris. 
Men den största anledningen till min oro är att jag är rädd att jag inte ska tycka om det. Jag tycker nämligen väldigt mycket om Sara Jangfeldt och Andreas T. Olsson.

Det går någon sekund in i föreställningen, och sen är alla mina tvivel borta.

Låter det intressant? Här är resten:


ASHES TO ASHES med Polar Eclipse Theatre, på Olympiateatern: 

Givetvis glömde jag helt bort att gå hem och lyssna lite på Mahler. Jag sa, på min Instagram Story, när jag kom ut från teatern, att jag skulle hem och lyssna på Mahler, men när jag väl cyklat hem var alla såna tankar bortblåsta. 
Hängde du med vad jag menade med Mahler? ”A Matinée, a Pinter play, Perhaps a piece of Mahler’s”? 

Låter det intressant? Här är resten: 


måndag 26 juni 2017

FROZEN SOULS, Examensföreställning, StDH, Föreställning 33 3/5 2017


Adam Stålhammar, Alica Tserkovnaja, Hanna Ollikainen, Isabelle Boström, Jakob Olausson, Matilda Dahl, Idé, koreografi och regi: Karina Holla, Scenografi: Youlian Tabakov, Musik/ljuddesign: Henk van Riemsdijk, Ljusdesign: Anders ”Shorty”Larsson, Foto: Jonas Jörneberg, Produktionstekniker: Ragnar Fäst och Pedro Martinez, Producent: Katarina Tillberg, Ansvarig lärare Mimskådespeleri, lektor i mimgestaltning: Lena Stefenson

Det finns en slags föreställningar som jag kallar för tillståndsteater. Det är uppsättningar som saknar en tydlig tid, ett skeende, en handling, en början, en mitten och ett slut, där man efteråt inte kan säga: Först hände det här, sen hände det här, och sen…  De är ofta mer som installationer än iscensättningar. Jag gillar när man som publik uppleva en slags dramaturgi. När man känner att slutet närmar sej, när det nästan är över; det finns en kulmen, det tar inte bara slut.
Med tillståndsteater vet man inte varför det börjar just där det började, och när det är över undrar man varför det slutade just då, just så.

För några år sen såg jag och min kompis Malvolio Morrhår en fantastisk uppsättning av den avgående mimklassen, en hemskt omruskande uppsättning om våld i hemmet. Och så, förr-förra året, 2015, såg vi MÖTA HÖSTEN TILLSAMMANS? på Dansens Hus, som handlade om ensamhet och kontakt, också den en fantastisk avgångsproduktion av mimlinjen. 
Vad jag gillade med båda produktionerna var att om man inte hade vetat att det var mimklasser som framförde verket så hade man nog bara trott att det var väldigt fysiskt begåvade regelrätta skådisar som agerade. För mej var det en slags ny mimteater, där man pratade lika mycket som man mimade och där jag inte upplevde skådisarna som begränsade av att dom inte pratade. Det var fysisk teater när den var som mest underbar. 
Jag antar att det var på grund av att jag hade dessa två föreställningar i minnet som den här uppsättningen fick mej att känna mej lite besviken, som om man tagit ett steg tillbaka mot det ordlösa, det begränsade. Och jag menar inte att klassen, eleverna, på något sätt var en besvikelse, det var själva produkten som lämnade mej ganska… opåverkad. Eller oförändrad kanske är ett bättre ord om en föreställning om metamorfos? Det var som om själva verket var något som var ämnat som redovisning för första årskusen, men den framfördes av den tredje, om du förstår vad jag menar?
Skådisarna i sej var ganska underbara, och fick mej att tänka på målningar av Caravaggio. Det var något med ögonens uttryck, ett resultat av undertext, smink, och ljussättning, antar jag. 

Jag har kompisar som gillar galenskap och vansinne på scenen, som tycker att när folk spelar besatta av djävulen, schizofrena, skvatt galna och drogdementa, så är det tecken på avancerad teaterkonst, och ju konstigare något är, ju större konst är det. 
Säkert är det väldigt svårt, men även tillfredställande, att spela såna roller i såna pjäser, men jag tycker att det är ganska ointressant att titta på. Jag gillar det nyktra, det logiska, det psykologiskt tydliga, jag föredrar det jag förstår, det jag kan relatera till. Om någon är galen så föredrar jag att den försöker leta sej genom dimmorna till en förnuftig verklighet, försöker förstå, försöker reda ut, eller i alla fall att jag kan följa med på resan.

När regissören eller koreografen uttalar sej i program eller pressrealease, kan det bli ganska intressant, speciellt om det är en förställning där hon eller han också är verkets auteur. Programbladet går  ofta till tryck långt innan verket är klart, så vad man får läsa är ofta vad man ämnade, vad man siktade på, ambitionen, inte nödvändigtvis det som blev. Här skriver regissören att det handlar om mänsklighetens utveckling, historien som vi alla bär i våra kroppar, om metamorfos, om att förmågan att förvandla sej till någon annan, till växter och djur gör det möjligt för oss ha ha empati för andra levande varelser, och att dom delar detta med oss i dessa svåra tider. Livet är värt att leva, skriver hon.
Det är lite vagt, eller hur? Det skulle kunna passa in på vilken föreställning som helst, nästan. 

Jag har sett verkets regissör på scenen, i FRÄMMANDE KROPP på Teater Giljotin, där hon spelade en kvinna som levde som man under andra världskriget, och med den föreställningen i ryggen så känns inte den här som någon överraskning, utan lite vad jag skulle kunna förvänta mej. 

Kostymerna är svarta, och speciellt kvinnornas kläder är väldigt vackra och detaljerade, och jag punktdaterar dom till 1900-talets första årtionde, ungefär, med långa, ganska vida kjolar, nästan korsett-tajta jackor med långa smala ärmar och högt knäppta halsar, med imponerande vackra detaljer i knappar, veck och volanger. Herrarnas kostymer verkar inte ha varit lika intressanta för kostymören, men så har ju manskläder sett lite likadana ut sen några århundranden tillbaka. Man byter kläder några gånger, och avslutar föreställningen i kalsonger och underkläder.

Det finns ingen egentlig handling, utan föreställningen består mer av fristående scener. Man förvandlas till kacklerlacksliknande insekter, man krigar, man tar på sej pälsar, horn och skinn, det är energiskt, komiskt och levererad med hög inlevelse av elever som nog aldrig kommer att vara mer skärpta, exakta, vältränade och engagerade än dom är just nu. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar


FRUN FRÅN HAVET, ett genrep, på Dramaten: 

När det är som bäst tangerar den Tjechov, speciellt i Bengt Braskereds kärlekskranke lärare, och i Andreas T. Olssons kulissmålare som stannade kvar i byn, och blev något av en överlevnadsexpert, och när det är som sämst så är det lite som en opera utan orkester, som en telenovela utan soundtrack.


LÖWENSKÖLDSKA RINGEN på Uppsala Stadsteater: 

Jag är inte onyttigt neurotisk, jag är snarare onödigt energisk, men tidtabeller gör mej nervös. Och biljettköp. 
Vanligtvis reser jag tillsammans med min kompis Patti-Li Leuk, och då är det alltid han som bokar och beställer, och jag dyker bara upp, packad och klar.
Den här gången ska han inte med. Den här gången måste jag fixa allting själv. 
Snygg, dramatisk uppbyggnad, eller hur? Man riktigt undrar vart det är jag är på väg: Tokyo, Sydney, den thailändska övärlden…

Jag ska till Uppsala. 


FUNHOME på Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag brukar försöka leva som om jämlikhetsrevolutionen redan var över, som om alla hade samma rättigheter. Och som om alla hade samma skyldigheter. Jag anser nämligen att skyldigheterna är nästan viktigare än rättigheterna, för utan rättigheter har du inga skyldigheter. 
Det är därför jag har bestämt mej för att inte hip-hurra-a när en kvinnlig chef blir tillsatt, eller när vi ser en person med icke-europeisk utseende på scenen. 
Det borde inte vara så jävla fantastiskt, eller hur? 



måndag 23 februari 2015

EN KROPP SÄGER MER ÄN TUSEN ORD, av och med Ika Nord, gästartist Meg Westergren, på Dansmuseet, föreställning 19 18/2 2015


And every little movement has meaning of its own
Every little movement tells a tale
When she walks in dainty hobbles
At the back round here, there's a kind of wibble-wobble
And she glides like this
Then the Jonnies follow in her trail
'Cos when she turns her head like so
Something's going, don't you know
Every little movement tells a tale

EVERY LITTLE MOVEMENT (HAS A MEANING ALL ITS OWN)
Ur  Musikalen Madame Sherry, 1910
Musik Karl Hoschna, text Otto Harbach

Det är föreställning på Dansmuseet, och jag är inte riktigt där. Ika Nord och Meg Westergren står på scenen, och jag är - mentalt - nere i källaren, och någonstans i minnets vindlande katakomber. Senare, tänker jag. Och Varifrån?

Varje gång Dansmuseet har en föreställning så måste dom stänga delar av sin utställning, vilket gör att dom släpper in gratis till den del man fortfarande kan besöka, den nere i källaren. Den med kläder från den Ryska Baletten. 
Och varje gång jag går och ser en föreställning på Dansmuseet så tar jag mej en tur ner i källaren. Det är gratis, kläderna är fantastiska, och Charles Korolys utställning i det mindre förrummet är lite magiskt. 
Det är bara det att den här gången är den inte är här, längre. 

Jag kommer ganska sent och tänker att jag bara ska ta en flängrunt därnere, kolla in lite Bakst och sen upp och sätta mej, och jag blir stående nedanför trappan. En ny, stor guldstatyett i en ny monter. Jag tittar in i det lite större rummet och ser att björkarna, den döda hästen, dödsmaskerna, är borta. Något nytt finns här. Jag läser på väggen, något om Nijinsky och hans syster. Jag visste inte att han hade en syster? Oj, oj, det här vill jag se! Jag fattar inte att jag inte hade koll på att dom hade en ny utställning, då hade jag ju kommit tidigare, men som tur är har jag tid efteråt. Jag får inte glömma att gå hit ner, efteråt.
Första gången jag såg Kristina Från Duvemåla satt jag bara och väntade på att hon skulle dö. Det var inte det att någon av skådisarna var dålig, eller att musiken tråkade ut mej: Det var det att föreställningen var lååång, och jag behövde gå på toaletten. Verkligen gå på toaletten. Sådär mycket att började småsvettas. Jag minns att när man på scenen kom in och började sjunga en sång om nån  jäkla järnspis så var jag redo att ställa mej upp och skrika. Det var som om devisen Less Is More betydde nada för detta kreativa team. Om man lyckats stryka ner Victor Hugos Les Miserables till en överskådlig afton borde man kunna göra samma sak med vad han nu heter.
Sen dess är jag lite neurotisk vad gäller toabesök innan föreställningar. Vad flygfobiker känner på Arlanda är en värre version av vad jag känner i en teaterfoaje innan jag hittar toaletten. 
Det finns en toalett nere i dansmuseets källare, och jag tänkte att jag skulle passa på. Men det är upptaget.
Jag hör hur någon pratar i telefon därinne. Typiskt. Jag väntar lite och försöker tjuvlyssna, men det hörs för dåligt, och jag ger handtaget ett ryck. 
Det är nästan som om dörren vore en enarmad bandit, och dörrhandtaget en sån där spak man drar i, för nästan med en gång öppnas dörren, och en blond kvinna kommer ut, fortfarande pratande i telefon. Jag ger henne en blick, som för att säga: Du, det där kanske inte var så smart, tänk om det varit en jättekö härute, meter efter meter av nödiga människor, och därinne står du och låtsas att du är i en telefonkiosk?
- men hon bara ler och försvinner upp och ut. Jag antar att min blick inte var tillräckligt tydlig. Och så farligt var det ju inte.
Efter en stund går jag upp, vi släpps in, och jag sätter mej, mentalt inställd på att jag måste ta mej en svängom där nere, sen, efter föreställningen. 
Vanligtvis, under föreställningar här, brukar vi, publiken, sitta i en ring längs med väggarna, och artisterna burkar dansa i mitten. Den här gången har man byggt upp en liten scen, lite som till ett föredrag, och vi sitter i rad på rad på rad. 
Jag tänker på utställningen därnere och på några böcker jag har hemma, om Nijinsky: en av hans fru, och hans dagbok. Och jag undrar lite varför det inte verkar finnas en massa böcker om Djagilev, eftersom han - i mitt tycke - verkar vara den mest intressanta av dom allihop. Vad vore Ryska Baletten utan honom, vad vore baletten utan honom, vad vore konsten, modet, musiken, nittonhundratalet, utan honom? Jag tror att någon måste skriva en monologföreställning, lite som Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein av Marty Martin. Vem skulle spela? Vore det nåt för Dan Ekborg?
Det är en liten värld: tjejen som stod inne på toaletten och talade i telefon går upp på scenen och berättar lite om verksamheten på muséet, och jag inser att hon nog inte pratat i telefon, utan övat på det här lilla talet. Så presenterar hon Ika Nord och Meg Westergren, som kommer upp och tar över. 
Ika Nord är klädd i en beige slags beige kostym, byxa och kavaj, i något stretchigt, och i mitt minne har hon revär, eller kantband, eller några slags mörka rand-detaljer. Hon har platta svarta enkla dansskor. Meg har en röd ullig, nästan filtad dräkjaktsliknande kofta, och tvåfärgade, lågklackade damskor av den där typen man på 60-talet bar med en chaneldräkt.  
Ika Nord börjar med att visa hur man går, står och sitter, och jag är betagen från första stund. Genom att skifta fysik och förhållningssätt blir hon olika människor, på olika humör i olika berättelser. Personerna och humören liksom flyter igenom henne, lite som en mannekäng som visar olika sidor av samma plagg, det är bara det att när just den här modellen har gjort en snurr så är plagget ett helt annat. 
Jag har ingen relation till Ika Nord, och med det menar jag att jag har hört hennes namn, men aldrig sett henne. Eller; någonstans måste jag ha sett en bild av henne, för jag vet av någon anledning att hon är mörkhårig. Och så något om Pettersson och Findus, och en adventskalender. Eller var det Pettersson och Findus som var kalendern? 
Men nu, när jag ser henne, är det något bekant med hennes ansikte, med hennes mimik. Det är inte henne själv jag minns, utan någon annan, sådär som människor, som berättelser, kan eka i varandra. Vem? Varifrån?

Jag vet inte vad Meg Westergren går på, men jag vill ha nåt likadant. Människan är 83 år gammal, har jag räknat ut, och det enda som tyder på att hon skulle vara någorlunda till åren kommen är att hon är lite försiktig när hon går upp och ner för scenens trappsteg. Är det så att skådisar inte åldras som vi andra? 
Hennes stora bidrag till föreställningen är att läsa tre dikter, och det låter kanske mer minimalt än det verkligen är, om man inte har hört hennes diktläsning. 
Vissa människor verkar lyssna till sej själva när dom läser poesi, som om dom väntade på att ekot av deras röst ska klinga ut. Andra anammar ett afferkterat, personligt sätt att läsa som gör att man mer lyssnar på rösten än vad dom läser. Gudskelov läser dess människor oftast sina egna dikter, så dom får skylla sej själva. 
Meg Westergren läser dikter som om dom vore monologer. Jag får och ser tankar. Bilder. Om det inte vore för rimmen skulle jag kanske inte ens tänka på att det är poesi. Jag föredrar det så. 
Ika Nord framför något av Isadora Duncan, förklarar vad varje rörelse betyder, och jag fattar plötsligt varför hon var så stor. Det är ett språk. Bokstavligen. 
Så - pam! - vet jag vem det är Ika Nord påminner om! Lily Tomlin!
Det fanns en tid - sådär en kanske tolv tretton, femton, sjutton år sen - när jag upptäckte Amazons second hand-avdelning för böcker och dvd-filmer. Varje månad avsatte jag en viss summa pengar som jag fick lyxa till det för, beställde hem varor, och sen, under månaden som kom, och ibland under längre tid, så damp det ner små paket på min dörrmatta, paket som jag ibland nästan glömt bort att jag beställt. Det var lite som julafton, året om, eller kanske mer som om jag fyllde år lite närsomhelst. 
Det var där jag hittade Lily Tomlins och Jane Wagners dvd-film från 1991 av deras scenföreställning The Search for Signs of Intelligent Life in the Universe, en one woman show som Tomlin vann en Tony Award för 1986. I scenföreställningen föreställer och framställer hon olika personer, olika liv, helt utan rekvisita eller smink, bara med ljudeffekter - ljudet av en ölburk som öppnas när hon öppnar den, till exempel, i den filmade versionen klipper man mellan det mimade och en mer verklig, sminkad, kostymerad och ”verklig” version. Filmen är ett litet mästerverk, och Lily Tomlin är ett fenomen.
Det är detta jag tänker på när jag ser Ika Nord, kanske med den skillnaden att Lily lägger tyngden på det talade ordet, och Ika gör tvärtom. Hon visar kroppens möjligheter. 
Hon visar ett mimstycke om 1900-talsmänniskan som är mycket starkt och  svårt att glömma. Hur reser sej människan efter första världskriget? Hur reser hon sej efter andra? Jag vet, för jag har sett det. 
Jag känner redan när jag sitter där att jag vill ha mer. Föreställningen har en lite eklektisk, hopkokad natur, lite som ett collage av idéer, historia, och av sånt som har gjorts och som har funkat, och jag vill se den i ett större sammanhang, med en övergripande tanke. Vad jag menar är att det är bra, och jag vill ha mer. Jag känner mej som Oliver Twist den dagen dom på barnhemmet blir bjudna på risgrynsgröt, nej, Ris a la Malta, nej, nånting, väldigt, väldigt gott, i alla fall. Och jag vill ha mer. 

Efteråt, nere på utställningen, där jag går och lär mej om en syster jag inte visste fanns, tänker jag på en teveshow som Shirley Maclaine gjorde 1980, ”Every Little Movement” där hon - som började som dansare - framför låten Sweet Georgia Brown på fyra olika sätt, i de fyra vitt skilda stilar som Bob Fosse, Michael Kidd, Lester Wilson och till slut tv-showens koreograf Alan Johnsons skulle kunnat eller har gjort numret. 
Jag skulle vilja se Ika Nord göra till exempel sagan om Rödluvan, och visa hur den skulle kunna tolkas av Isadora Duncan, Meyerhold, Decroux och dom andra som jag är för dum för att känna till. Jag vill ha mer Ika Nord, helt enkelt. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Dansmuseet! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:

BLODSBAND på Dramalabbet: 



"Det är bara jag i salongen. Bara jag som har gått in, alltså. Alla andra står ute i foajén. Nej, jag har fel, det sitter en kvinna vid teknikbordet också. Annars är jag ensam. Helt ensam i salongen. Förutom skådespelerskan som sitter och trycker längst uppe i trappan. 
Det är premiär på Dramalabbet, av Lovisa Onnermarks BLODSBAND, och jag sitter ensam i salongen, på andra bänkraden. "

Låter det intressant? Här är resten: 


TRETTONDAGSAFTON på Dramaten: 

"”Vilka är munkarna?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone. 
"Va?"
"Vilka är munkarna?"
Vi sitter i Dramatens stora salong och ser på Åsa Melldahls uppsättnings av Trettondagsafton. På scenen pratar Narren med den inspärrade Malvolio. Narren är utklädd till präst, trots att Malvolio inte kan se honom, och och bakom honom står fem, sex munkar, lite överraskande, eftersom Narren bara klätt ut sej till präst på skämt, för att driva med Malvolio. Varifrån kom alla munkar? 
Abercrombie rycker på axlarna. Det känns som om vi har gett upp, båda två. "

Låter det intressant? Här är resten: 


SKVALLER på Uppsala Stadsteater: 

"I pausen sätter vi oss och knaprar på vårt medhavda godis, och jag tweetar och facebookar: ”Stockholms roligaste föreställning går i Uppsala; Skvaller på Stadsteatern är feno-fucking-menal!”

Låter det intressant? Här är resten: 





onsdag 1 oktober 2014

CONNECTION, PLEASE, av och med Ana Stanišić, Mimskådespeleriutbildningen på STDH, LJUDDESIGN: Axel Fagerberg, Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, föreställning 175 26/9 12:00 2014

JUST WHAT DO YOU THINK YOU'RE DOING, DAVE?
Det fanns en tid när vi alla hade samma historia, samma verklighet. När vi följde samma media, kollade samma teveprogram, läste samma tidningar, lyssnade på samma radio. Fick samma information. 
Jag undrar vilka vi blir nu?
Det här är en ganska rolig idé. Redan ute i foajén blir vi hämtade av Max, som önskar oss välkomna till den här guidade turen av FM-Cube360™, en maskin som sänder ut all världens mediaflöde. Vi får titta, men vi får inte röra. Det är livsfarligt. Vi släpps in i ett tomt rum. Tomt såhär som på Bob, som står i ett hörn och bidrar med ljudeffekter. Max går runt i rummet, duckar för saker som inte finns, vänder runt hörn som inte syns, vrider på knappar och rattar som bara hon ser. Max och Bob är klädda i Steam Punk-inspirerade kläder, och även om vi inte ser något av den verklighet dom lever i får vi en klar bild av hur den ser ut.
Man har till och med en mullvadsstatist: en kille som inte lyssnar på varningen om att vara försiktig, slår sej, och blödande får ge sej iväg ut på toaletten för att tvätta sina sår. 
Så får vi sätt oss i specialdesignade stolar som liksom ska föra oss fram under den guidade turen. Max visar flera olika rum, men när det plötsligt uppstår ett problem blir vi tvungna att gå ner i källaren, där Max sätter ihop två sladdar och får tidernas stöt. Hon har absorberat all media. Allt finns i henne. Hon öppnar munnen, och det flyger ut reklamslogans, nyhetsinformation och repliker ur såpoperor. Till slut blir det för mycket, och hon kollapsar. Bob gör några mycket tafatta upplivninsförsök innan han IRL soundeffektar sej ut ur rummet. 

Det här var gränslös mim som visar konstformens alla möjligheter. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ZEBRAFINKEN av Carlos Francisco Romera på STHD:

"För tusen år sen, på Sveavägen, låg ett gaydisco som hette Pride. Jag, Skäggige Skalman och Aloe-Vera hängde här, helgen lång under slutet på 80- och början på 90-talet. Vi drack mest vatten och dansade disco. Jag och Skäggige Skalman dansade tango till Marcia Baila med Les Rita Mitsouko, och när vi tyckte det var musikalisk passande slängde vi oss båda bakåt, båda säkra på att den andra skulle fånga. Ingen fångade, och vi dunsade både ner i marmorgolvet, bakhuvet först. Men vi var unga, och hårdhuvade. En annan gång ska jag berätta om när jag skrek:
”Nobody puts baby in the corner!” Och försökte lyfta Aloe-Vera."

Låter det intressant? Här är resten: 


STÖRRE ÄN DU SJÄLV på STDH.

"Det har hänt någonting med mimarna, och det har hänt något med dragkingsen, kvinnorna som spelar män. Kanske var det länge sen det hände, men det känns som om dom plötsligt har blivit hur bra som helst, mimarna och dragkingsen. Från att förut ha varit parodier, schabloner med dildos i byxorna, påmålade mustascher och buffligt sätt, har dom de senaste åren smugit sej in en sofistikering, ett djup, något som tjänar på att en kvinna spelar en man. Något som tillför något av det kvinnliga ögat, en kvinnas sätt att se? Ett djup? En nakenhet? 

Och mimarna är mycket långt från Marcel Marceau, gång i motvind och osynliga kuber."

Låter det intressant? Här är resten: 


EVITA på Göta Lejon

"Innan föreställningen antog jag att Göta Lejon hade tänkt: Om vi kan få Charlotte Perrelli kan vi sätta upp Evita. Men nu, efter att ha sätt föreställningen, tror jag att Göta Lejon tänke: Vi har Patrik Martinsson. Vad kan vi sätta upp åt honom? För det är han som är den stora behållningen, bredvid det rent visuella godiset. Han är sylvass, glasklar och har utstrålning och tydlighet som en neonskylt. Ingen risk att man tappar bort honom i en mass-scens-tango."

Låter det intressant? Här är resten: