Ömsa i regi av Ika Nord och Ögonblick i regi av Anne Jonsson. Konstnärligt team båda akterna Scenografi och ljusdesign: Charlie Åström Ljuddesign: Safoura Safavi Maskdesign: Helena Andersson Dramaturgi (I Ögonblick även vissa texter): Lena Stefenson Akrobatikcoach: Ulf Rönnell Kostymdesign: Linda Prejner Producent: Katarina Tillberg Tekniskt team: Pedro Martinez, Ragnar Fäst, Lina Benneth Foto: Anna Ukkonen Prefekt: Josette Bushell-Mingo Med Ida Jensen, Jacob Danielsson, Jessie Lewis Skoglund, Lucas Carlsson, Matilda Bördin, Oskar Webrell, Tilda Henriksson.
”Vad är det här för musik?” viskar jag till min kompis Skäggige Skalman.
”Är det inte något från The Virgin Suicides?” viskar han tillbaka.
”Är det?”
Det var inte så, egentligen, att jag ifrågasatte honom och hans kunnande, det var mer så att jag hade trott att han skulle svara: Det är Pastische, av Gravel, eller Jag tror det är L’Ambulance av Maupin. Kanske La Canasta av Rigor Mortiç.
Skäggige Skalman är nämligen mycket smartare än jag.
”Kanske,” tillägger han, ”är det bara för att dom springer omkring i underklänningar,” han pekar på dom på scenen, ”det gjorde dom på filmen.”
Jag gillar när man i programblad anger vad man använder för musik i en föreställning, och om man använder en dikt: vem som har skrivit den, och vad dikten heter. Jag gillar inte, när man som, som här, inte anger musiken man använder eller varifrån texten kommer.
Vi är på StDH, Stockholms Dramatiska Högskola, och tittar på mimskådespelarelevernas examensproduktion.
Jag tycker om mim. Eller, kanske ska man kalla det rörelsebaserad teater? Nej, mim, förresten. Det får inte bli ett sånt där fult ord man slutar använda för att man inte tycker om associationerna man får. Då är det mycket bättre att ändra sättet man tänker på ordet.
I alla fall: jag gillar mim, och den här sortens föreställnignar. Jag gillar det kollektiva sättet att berätta. I ”vanlig” teater handlar det ofta om en eller två personer, och alla andra är underordnade, biroller, småroller, som helst ska stå still, inte sno fokus när huvudrollen talar. I den här sortens teater berättar man tillsammans. Det finns ingen huvudroll, eller ”viktigare” roll.
Kvällens föreställning är en dubbelakt: samma elever, men två olika regissörer, uppdelade i två verk och två akter.
Jag har gillat, nästan älskat - i all fall varit totacharmad - av föreställningen, fram till nu. Första akten handlar om skador som eleverna haft under sin utbildning - eller kanske innan - och det funkar bra som en presentation av dom och deras konst. Det snowboardas, bryts armbågar och ben, och tänder tappas och blindtarmar spricker. Det är ett gemensamt berättande, även om det är en persons historia som framförs. De fysiska lösningarna är många, och jag sitter och skrattar och ler så att jag får ont i nacken, där jag antar att mina smilband sitter fast.
Vad jag gillar med mimklasser är att jag aldrig tycker mej hitta någon fåfänga vad gäller det egna utseendet. Jag menar absolut inte att någon inte är till sin fördel, men i ett teatersverige där de stora rollerna oftast går till blonda botoxade brudar och muskulösa manliga män, så är kvinnorna här underbart fysiskt starka och männen upplyftande mjuka.
I alla fall, plötsligt händer något som jag inte är riktigt med på. Man river ner några tyger, klär av sej, och står i underklänningar, män som kvinnor. Det skrattas lite i publiken, men vi förstår snabbt att detta inte ska vara roligt. Detta är en oväntad vändning, och så stilbrytande att jag ser det som att en helt annan föreställning har börjat. Den pretentiösa delen. Jag hade nämligen läst att det skulle vara två regissörer, så jag antar att det är den andra regissören som tagit över. Man börjar också klättar upp på ett podie, ställt på högkant, och läser en dikt av Edit Södergran. Plötsligt förstår jag inte vad något har med något att göra.
Tyvärr hade jag fel. Det visar sej, när pausen kommer att allt varit av samma regissör, och jag antar att man behövt en dramaturg som sagt till dom att de två sista scenerna - dansen i underklänning och Edit-Södergran-klättrandet behöver vara längre, och kanske tydligare bindas ihop med delen om de egna skadorna.
Jag anser att akten hade behövt en helt annan sammanfattande avslutning. Nu går jag ut och hämtar lite vårluft i en tillstånd av förvirring. Och mina tanker handlar mer om förvirringen än det underbara jag har sett.
Andra akten är ett annat djur, kanske inte lika charmig, men väl så intressant. Även här lider man lite av en frånvaro av en dramaturg: det handlar om människor på ett torg, och det offentliga rummet just som rum, men när det är dags att knyta ihop påsen känns det som om man kunde ha sagt något mer, kommit fram till något. Jag saknar den där nöjda känslan när man vet att det är slut, att något har blivit sagt. Nu presenteras en massa intressanta personer och situationer, men jag minns faktiskt inte ens hur det slutar.
När vi åker hem pratar vi om att det borde finnas en scen vigd åt det fysiska berättandet. Jag skulle älska en teater som satte upp en rörelsebaserad version av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga, eller varför inte Tove Janssons Pappan Och Havet, eller Det Osynliga Barnet?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ANDANTE, på Dramaten:
I början sitter jag och försöker samla in ledtrådar, lite som om dramat vore en deckare, där det gäller att hänga med i svängarna. Jag förväntar mej en invecklad intrig, en minimalistisk struktur och en tillfredställande men överraskande upplösning, en slags katarsis. Det är inte den sortens pjäs.
Låter det intressant? Här är resten: ANDANTE
DEN SISTA KABARÉN på Soppteatern:
Jag är lite orolig, lite rädd att det jag ska se är sådär politisk korrekt och tillrättalagt, presenterad med samma trygga synsätt, sådär självgott och självförhärligande, som när någon plötsligt deklamerar ett avståndstagande mot barnaga och djurplågeri, och förväntar sej att bli nominerad för något slags fredspris.
Men den största anledningen till min oro är att jag är rädd att jag inte ska tycka om det. Jag tycker nämligen väldigt mycket om Sara Jangfeldt och Andreas T. Olsson.
Det går någon sekund in i föreställningen, och sen är alla mina tvivel borta.
Låter det intressant? Här är resten:
ASHES TO ASHES med Polar Eclipse Theatre, på Olympiateatern:
Givetvis glömde jag helt bort att gå hem och lyssna lite på Mahler. Jag sa, på min Instagram Story, när jag kom ut från teatern, att jag skulle hem och lyssna på Mahler, men när jag väl cyklat hem var alla såna tankar bortblåsta.
Hängde du med vad jag menade med Mahler? ”A Matinée, a Pinter play, Perhaps a piece of Mahler’s”?
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar