Av Andreas T Olsson och Sara Jangfeldt, Kostym Gudrun Rösnes, Ljus Robert Larein, Ljuddesign Fredrik Meyer, Mask Carina Saxenberg
”Har du fått en n*gerboll?” frågade han. Hans röst var lite för hög, lite för stark för att detta bara skulle vara en fråga endast riktad till mej. Det här är något för fler att höra. Det ligger liksom inget verkligt intresse för min kaka bakom hans fråga. Hade jag haft ett havreflarn på min tallrik hade han inte alls tagit samma plats i rummet. Detta var en provokation. Han väntade på min reaktion.
Och jag visste inte vad jag skulle svara. Skulle jag låtsas som ingenting, som om jag inte hört ordet, det vill säga, inte nappa, eller skulle jag ge honom vad han vill ha, en möjlighet att prata om sin favoritsyssla: att inte behöva ta hänsyn till någon annans känslor.
Jag har mött dom här gubbarna och tanterna förr, de som inte kan förstå varför de inte borde välja vissa ord:
”Vi har alltid sagt n*gerboll, det är inte illa menat.”
”Ingen ska komma hit till oss och lära oss vad vi får och inte får säga.”
”Dom säger ju det till varandra, varför får inte vi säga det då? Det är ju rasism, kan man tycka!”
Och jag förstår dom, nånstans, även om jag inte håller med. När jag växte upp var det inget fult ord. Det var inget vi sa på ett nedsättande sätt. Men å andra sidan var världen mycket mindre då, och det okända var mycket större. På min gymnasieskola till exempel fanns det bara en elev som inte var vit.
Det är första gången jag är här, i soppteaterns nya lokaler, under Edvin Öhrströms glasobelisk, i lokalen där det brukade ligga en skoaffär, tror jag. Kön utanför var lång, för det finns inte lika mycket plats här inne. Själva scenrummet, och sittplatserna, är lika många, tror jag, men där vi förut hade alla Stadsteaterns småsceners foajé att valla runt i, så släpper man nu inte in oss förrän det är dags att ta plats.
Jag är lite orolig, lite rädd att det jag ska se är sådär politisk korrekt och tillrättalagt, presenterad med samma trygga synsätt, sådär självgott och självförhärligande, som när någon plötsligt deklamerar ett avståndstagande mot barnaga och djurplågeri, och förväntar sej att bli nominerad för något slags fredspris.
Men den största anledningen till min oro är att jag är rädd att jag inte ska tycka om det. Jag tycker nämligen väldigt mycket om Sara Jangfeldt och Andreas T. Olsson.
Det går någon sekund in i föreställningen, och sen är alla mina tvivel borta. Det här är bra. Det här är mycket, mycket bra. Det är intelligent och roligt, underfundigt och fyndigt, och vansinnigt begåvat. Texterna är så välskrivna att det nästan är synd att många av dom kommer att vara inaktuella ganska snart, för de har egentligen potentialen att bli klassiker.
Det kängas hit och dit, men alltid utan självbelåtenhet. Man slår inte uppåt, för man anser sej vara på samma nivå, vilket jag tycker är ett underbart förhållningssätt.
Om man ska vara petig, så är min anmärkning att detta nästan är för bra. Det är snudd på pärlor för svin. Det är inte så att jag missunnar den sittande publiken den här upplevelsen, men det här är något som borde ses av fler, på kvällstid, i ett rum lite som det här, men med ett eller flera vinglas på bordet, som en slags nattkabaré där man börjar eller avslutar en utekväll, lite som man väljer.
Om du undrar vad som hände med min bordskamrat så valde jag den tredje vägen: jag förklarade för honom att jag är vegan, så jag har fått specialkost. Jag visste att det skulle få honom att rikta all ammunition mot oss "Gräsätare".
Han börjar berätta om en man som brukade jobba på hans jobb, och som var vegetarian, och skryter med hur de hade ”skämtat” med honom, vilket jag antar är ett förklätt uttryck för artig mobbing. Långsamt vänder jag mej ifrån honom så att jag till slut sitter med ryggen mot honom. Jag tänker att det inte är någon idé att jag avbryter och berättar att jag är vegan, inte vegetarian. För honom är vi samma sak. Dom där. Dom där som väljer att inte säga n*gerboll.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ASHES TO ASHES med Polar Eclipse Theatre, på Olympiateatern:
Givetvis glömde jag helt bort att gå hem och lyssna lite på Mahler. Jag sa, på min Instagram Story, när jag kom ut från teatern, att jag skulle hem och lyssna på Mahler, men när jag väl cyklat hem var alla såna tankar bortblåsta.
Hängde du med vad jag menade med Mahler? ”A Matinée, a Pinter play, Perhaps a piece of Mahler’s”?
Låter det intressant? Här är resten:
ART på Rival:
Det är precis såna här pjäser och produktioner jag gillar: när det inte finns en klar vinnare eller en klar bov, där man under kvällen liksom vacklar och vänder, ändrar sej och tänker om. Detta är definitivt inte barnteater. Med det menar jag att man inte går från teatern med ett klart förpackat och presentinslaget svar. Här finns inte häxa som är ond, ingen prins som är god, inget skylls rakt av på patriarkatet, kapitalismen, eller andra -ismer, -ier eller -ater.
Låter det intressant? Här är resten:
LISA NILSSON - KVINNAN SOM ÄR JAG, ett genrep, på Rival:
Det känns också som om Lisa Nilsson vill visa att hon är en vanlig människa, medan hon gång efter gång bevisar att hon inte är vem som helst.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/03/lisa-nilsson-kvinnan-som-ar-jag-genrep.html
Om vi nu ska vara petnoga så är Delicatos chockladboll faktiskt vegansk! :)
SvaraRadera