HUR JAG FICK MIN VATTENMELON-LIKÖR #teater #fars #buskis #likör #systemb...

Så, jag hade lite tid över innan det var dags för föreställningen, så jag tänkte...

#teater #fars #buskis #likör #systembolaget 

#skådespelare #loppmarknad #stockholm 

#turteatern #papporpåprov #nubbe 

#godlikör #genrep #komedi

#j230619

PÅ TAL OM PAPPOR PÅ PROV #fars #komedi #krusenstiernska #krusenstierns...

THOMAS PETERSSON, OLA FORSSMED, SUSSIE ERIKSSON mfl. bjuder på ett komiskt kaos i Ray Cooneys fars regisserad av Edward af Sillén.

För första gången möts de komiska genierna Thomas Petersson och Ola Forssmed på samma scen, dessutom förstärkta av publikfavoriterna Sussie Eriksson som den pålitliga översköterskan och Andreas Nilsson som den senila gubben samt en stark ensemble. Det här blir en hysterisk skrattfest man inte vill missa, signerad succéregissören Edward af Sillén (Trassel, Rakt Ner i Fickan).

Doktor Ljung (Thomas Petersson) står inför sin livs viktigaste dag. Han ska hålla föredrag inför 250 kirurger som rest ifrån hela världen till vackra Kalmar, och hela hans karriär står på spel. På plats är naturligtvis också hans högsta chef och dessutom hans fru. Ingenting får gå fel!

Men bara några minuter innan gästerna anländer får han oväntat besök av Maria som han inte sett på evigheter. De hade en kort passionerad affär för 18 år sen och nu avslöjar hon en oväntad hemlighet: Hon blev gravid efter deras kärleksnatt och födde en son. Nu har han fyllt 18, blivit myndig, och fått händerna på informationen att han minsann HAR en pappa vid liv, och som tydligen jobbar som doktor på detta sjukhus. Nu är sonen på väg dit i en desperat jakt på sin pappa. Medan doktor Ljung som försöker hålla både sin karriär och sitt äktenskap intakt, virar in sig i ett nät av galna lögner som blir mer och mer komplicerade att hålla reda på. Till sin hjälp tar han sin godtrogne, bäste vän; doktor Johansson (Ola Forssmed) som tvingas hjälpa till i det invecklade kaoset som även inkluderar en misstänksam polis, en livsfarlig sjuksköterska (Sussie Eriksson), en showsugen doktorskollega samt en senil gubbe (Andreas Nilsson) vilse på sjukhuset. Farskarusellen snurrar snabbare och snabbare i denna twistfyllda fars av mästaren själv; Ray Cooney, som även skrev succén Trassel 2019.

I rollerna: Thomas Petersson, Ola Forssmed, Sussie Eriksson, Andreas Nilsson, Anki Albertsson, Anna-Karin Palmgren, Tobias Persson, Martin Rydell, Peter Gröning och Hjalmar Freij.

Regi och Översättning – Edward af Sillén
Manus – Ray Cooney
Förlag – Nordiska ApS
Producent – Bosse Andersson
Medproducent – Vicky von der Lancken
Scenografi – Fredrik Dillberg
Kostym – Maria Felldin
Mask & Peruk – David Julio
Marknadsansvarig – Sofia Ekskog
Projektledare – Jonas Månsson
Grafisk design – Therese Sandström
PR – Magnus Stråberg
Produktionsbolag – 2Entertain & Vicky Nöjesproduktion

FLAGGAN I TOPP, genrep i Kärrtorp, föreställning 40, 16/6 2016

Bearbetning & Regi  Adde Malmberg Manus – Franz Arnold & Ernst Bach Förlag – Arvid Englind AB, Producent – Johan Von der Lancken,  Exekutiv producent – Vicky von der Lancken, Scenograf – Magnus Ahlström Kostymdesign – Camilla Thulin Mask- och perukdesign – David Julio, Marknadsförare & Projektledare– Annika Torstenson & Johanna Cervin, Foto – Mats Bäcker, Grafisk design – Therese Sandström   PR – Rickard Werecki Lycknert, Produktionsbolag Teatersviten, Med Robert Gustafsson – Per Svensson- Allan Svensson – Rachel Mohlin – Jeanette Capocci- Andreas Nilsson – Nadine Kirschon Blanck – Siw Erixon

I pausen bjuder man oss, genrepspubliken, på saft och kakor i foajén, och jag och min kompis Lady Lake går och ställer oss utanför teatern, i solen, och smaskar och smuttar, lite tagna. Eller betagna kanske man ska säga. Charmade. Smått förförda och ganska matta. Jag har skrattat så att jag har ont i det där muskelfästet bak i nacken, där jag antar att mungipornas muskler är fästade. 

Lady Lake har fått en ny idol.

”Vem är hon?” frågar hon, nästan lite andäktigt.

”Jeanette Capocci,” svarar jag, för jag vet precis vem hon menar.

En av mina favoritfilmer är The Ritz, med ett manus av Terrence McNally som bygger på hans pjäs. Nej, nu ljuger, jag, det är inte min favoritfilm, det är den film som innehåller en av mina absoluta komediprestationer. Rita Moreno, i rollen som Googie Gomes, snor varenda scen hon är med i, utan att det verkar som om hon anstränger sej. Hon bara är. 

Jeanette Capocci är lite likadan. Här spelar hon husets hus, och hon behöver bara gå in genom en dörr för att jag och Lady Lake ska börja fnissa. Jag vet inte hur hon gör det, och jag vill inte veta. Men nånstans borde dom uppkalla en teater efter henne. 

Ofta kan äldre farser vara ganska pratiga och planlösa, som Oscar Wildes THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST, Noël Cowards HAY FEVER, PRESENT LAGUGHTER och BLITHE SPIRIT, eller Brandon Thomas CHARLIES TANT, där det är väldigt mycket set-up innan man börjar smasha in bollarna, och även då krävs det för det mesta att humorn i sej är så ogrundad i situationen att skådisarna måste gå in rent clowneri. 

Här är det inte alls så, vilket får mej att under första akten börja fundera om detta är ett nyskrivet verk. Det är för effektivt, på något sätt, i sitt berättande. Man använder sej av samma beprövade ingredienser, som otrohet, svartsjuka, lögner och lidelse, men har på något sätt lyckats koka ihop en helt ny soppa.

Skådisarna kan lita på humorn, kan luta sej tillbaka mot en dramaturgisk medvind, utan att behöva fjanta till det. 

Vi är ute i Kärrtorp, på turteatern, och ser en repetition av en föreställning som repas i Stockholm, men som kommer att spelas på Krusenstjernska Gården, i Kalmar. Det här är det tionde året man gör en sån här produktion, och jag vet, från mina föräldrar, som bor i området, att man lokalt är väldigt stolt över dessa uppsättningar. 

Och det borde man vara, det fanns ingenting så här påkostat och proffsigt när jag bodde där nere: det enda jag minns är nyårsrevyer, historiska slottsspel, och att riksteatern ibland gjorde besök med så konstnärligt förvirrade produktioner att jag alltid kände mej riktigt, riktigt dum efteråt. 

Det utspelar sej i ett luftigt, ljust vardagsrum i en sekelskiftesvilla i Kalmar, inredd lika mycket i Carl Larssonstil som i jugend: vitmålade, rakryggade karmstolar med gulddetaljer, palmer i vita krukor på piedestaler i välvda nischer, lampetter med frostade porslinskupor, lindblomsgröna tapeter inramade av smala olivgröna trälister, och givetvis - eftersom detta är en fars - en massa dörrar. Några skjutdörrar leder in ett bibliotek, någon annan leder ut i en hall, med det är tre eller fyra dörrar till som jag inte har en aning om vart dom leder.

Det handlar om en man och en kvinna som just ska fira sin första bröllopsdag, när han av sin advokatvän får veta att en person ur hans förflutna söker honom, just idag, när hans svärmor och svärfar är på väg. Hur ska han lyckas smita iväg utan att berätta sanningen för sin fru, hennes väninna, och sina svärföräldrar? Han hittar på en vän att besöka, en känd författare, utan att veta att personen bakom pseudonymen redan befinner sej i huset… 

Kostymt är det väldigt intressant, nästan lyxigt snyggt, speciellt vad gäller kvinnorna, som var för sej representerar ett decennium från förra seklets början: Mamman är klädd i pepparkaksbrun linneklänning med vita detaljer och spets vid byst och handled, med smal midja, utsvängd klänning, fokus på bröst och bak, och med  en frodig belle epoquefisyr: en vågvolme av hår, uppsvept i en slags pompadourlik maräng. Dottern är klädd i första värdskrigets snävare siluett, i duvblått, tunnt ylle, men med sobrare, manligare detaljer, och har även hon uppsatt hår, men i en inte fullt så pompös frisyr, utan i en stil jag kallar can-can-knut.

Så har vi den högst moderna väninnan, flapper-flickan; i raka linjer, kort page, kort klänning i tunt, ljusgrönt tyg i veck och volang med vita pärldetaljer.

Det här är designglädje, och det gör mej mycket glad, för det hade varit så enkelt att bara sy upp något stormönstrat i bomull, för ingen förväntar sej ambitiösa, tidstrogna kostymer i en fars.

Förr i tiden var det ganska vanligt att den här typen av uppsättningar hade en rolig roll: en känd person som hade clownrollen, en Nils Poppe, och dom andra skådisarna var liksom där som bollplank, för att ha något att studsa skämten emot, inte mycket mer än pappdockor.

Vanligtvis satt man bara och väntar på att komikern skulle komma in, men här finlirar man på så hög nivå att jag hinner glömma bort att vänta, jag är så underhållen att när väl Robert Gustafsson dyker upp, då är det mer i form av parmesanen på pasta puttanesca - för att inte säga grädden på moset - och trots att jag egentligen vet att han ska komma, så blir jag ändå glatt överraskad. 

Vad jag älskar med föreställningen är att det är tänkande teater: det finns inga logiska luckor och ingen behöver spela dum, det är vansinnigt roligt ändå, och man agerar nästan som om du och jag skulle göra, om våra liv vore lite roligare. 

Och nej: det är inte en nyskriven pjäs. Den skrevs redan 1926. 

Men det här är en fantastiskt bra bearbetning.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

PETRA VON KANTS BITTRA TÅRAR, på Dramaten: 

"Jag hade en tjejkompis som en gång påstod att hon inte kunde se hudfärg. Till hennes försvar måste jag säga att hon vid tillfället var ganska berusad, och att hon som nykter var väldigt präktig och mycket politiskt korrekt. 

”Vad menar du?” sa jag. Klockan var över tre på natten, det var i början på nittiotalet, vi hade precis varit på gayhaket Hus1 på Sveavägen och dansat arslet av oss, och nu satt vi och eftersvettades på McDonalds på Sveavägen, käkade pommes och drack milkshake.

”Jag ser inte s-s-skillnad på folk och folk,” sluddrade hon, stolt. ”Jag gör inte det. Jag kan inte göra det.”

Jag hade precis läst Oliver Sacks Mannen som Förväxlade sin Hustru med en Hatt, och trodde först att hon hade någon slags ansiktsblindhet på gång, men jag förstod sen att hon påstod sej vara oförmögen att se skillnad på en vit och en svart person. Hon tyckte nämligen att det var rasism."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/petra-von-kants-bittra-tarar-dramaten.html

KARMELITSYSTRARNA och THE TURN OF THE SCREW med Stockholm Operastudio på Årsta Teater:

Efteråt, när vi cyklade hem från Årsta teater, pratade vi om konst. Scenkonst, speciellt. Det låter kanske mer pretentiöst än det var, för varken jag eller min kompis Patti-Li Leuk är några konstvetare eller filosofer, och vi pratade egentligen bara om vad det är som gör vissa föreställningar magiska, medan andra saknar någon som helst förtrollning.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/karmelitsystrarna-och-turn-of-screw.html

I AND YOU, en reading på Playhouse Teater:

”Tröttnar du aldrig på teater?” frågar folk ibland. 

Det är liksom en negativt formulerat inlägg, ett påstående förklätt till fråga, man säger egentligen ”Du borde tröttna på teater.”

Man frågar inte en maratonlöpare ”Varför ger du inte upp?” man frågar ”Vad får dej att orka fortsätta?” Eller: man borde fråga så i alla fall. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/i-and-you-reading-playhouse-teater.html 

CHARMÖRER PÅ VIFT, Robert Gustafsson, Allan Svensson, Linda Olsson, Per Eggers, Ing-Marie Carlsson, Jeanette Capocci, Lars Väringer, Mira Andersson, Hani Arrabi, Bearbetning & Regi Bo Hermansson, Manus – Arnold & Bach, Producent Johan von der Lancken, Exekutiv producent Vicky von der Lancken, Scenograf Magnus Ahlström, Kostym Camilla Thulin, Mask och Peruk David Julio, Produktionsledare & Marknadsförare Johanna Cervin, Foto Mats Bäcker, Grafisk design Therese Sandström, PR – Rickard Werecki Lycknert, Krusenstiernska Gården, Föreställning 125, 2014.

Vet ni vad vi saknar i Stockholm? 

Vi saknar ingenting i Stockholm, kanske du säger, om du bor i Stan, Vi är Sveriges huvudstad och alla andra är bönder. Eller om du råkar tillhöra majoriteten av Sveriges befolkning: Saknar? Ska ni ha allting i Stockholm, kan inte vi andra få ha någonting?

Jo, det finns en massa saker vi som vi saknar i Stockholm, kanske bostäder mest av allt, om man bara började bygga på höjden, istället för att bygga tre-fyra-femvåningshus på varje tillgänglig plätt-

I alla fall? avbryter du, lite bryskt, för du har hört mej tjata om skyskrapor förut. 

Vi saknar en friluftsteater. 

Skämtar du? Vi har ju parkteatern i varenda dunge här i stan?

Ja, men jag menar en teater dit folk i första hand inte kommer för att det är gratis.

Nu är du dum.

Jag menade inte så, jag menar en teater som är mer som en privatteater, men utomhus.

Som Fjäderholmarna?

Ja, men nära. 

Okej? 

En riktigt bra friluftsteater. Nånstans där man kan framför lustspel. En sån där dom har i Helsingborg, och som Krusenstiernska Gården i Kalmar? 

Ja, men…

Ja men vad?

…

Nu blev du allt tyst. 

Jag och Achromotrichia är i Kärrtorp, på väg till genrepet av Charmörer på Vift, tillfälligt inhysta för repetition i Turteaterns lokaler, innan dom flyttar ner till Kalmar och Krusenstiernska Gården. 

Det är Sveriges Nationaldag, och nere på torget i Kärrtorp är det värsta gatufesten. Man har ställt upp en scen, en loppmarknad, en massa andra stånd och en hel del partytält, under vilka man säljer mat. Köerna är långa. Jag dyker in i en second hand-butik medan Achromotrichia, som inte ätit frukost, går in på ett fik för att köpa en macka. När jag tomhänt kommer tillbaka några minuter senare står han och avslutar den sista av tre pizzaslicer. Kön inne på fiket sniglade, och här ute i solen gick det undan. 

Jag gillar en bra fars, och jag avskyr en dålig. Det är verkligen en balansgång på en smal, smal svajande spång. Det är så lite som ska till för att det hela ska falla platt, och bara bli en slags sceniska fjaterier som inte ens en dagisunge skulle ge mycket för, och det är så mycket som ska stämma för att det ska lyckas: historien måste kännas angelägen, men humoristisk, karaktärerna trovärdiga men komiska, och allting på något sätt logiskt. Det måste vara livsviktigt. Och så måste givetvis måste aktörerna vara på topp: tajming, tempo, humor och en himla massa energi. 

Det handlar om två moraliska Nybro-män som åker till Stockholm på en sedlighetskongress, men som hamnar på avvägar, träffar en hyllad varietéstjärna, börjar pimpla champagne, och försnillar föreningskassan på juveler och alkohol. Väl hemma igen försöker dom sopa igen sina spår, då en av deras nya bekantskaper från storstaden bestämmer sej för att titta förbi. 

Författarna till detta verk, Ernst Bach och Franz Arnold var två komediskådespelare som möttes 1909 möttes i Berlin, och upptäckte att dom tillsammans hade en jäkla talang när det gällde att hitta på dråpligheter. Tillsammans författade om Spanska Flugan, Fars Lille Påg, Oskulden från Mölle, Hjälten från Öresund, och givetvis, Charmörer på Drift. Ernst Bach dog redan 1929, men Franz Arnold, som flydde till London för att slippa Hitler, levde till 1960.

Scenografin i början av pjäsen föreställer scenen och backstage på en varieté i Stockholm, för att sen, när handlingen förflyttas till Nybro, liksom vikas ihop och vridas och skjutas in i sej själv så snabbt och fyndigt att jag liksom missade vad det var som hände. Trots att det bara är tunna kulisser känns det mycket gediget, och påminner om något som Ingemar Wiberg kunde ha gjort. 

Mask och kostym känns gedigen och påkostad, och Linda Olsson, som spelar stjärnan, är ibland nästan Evangelista-vacker. 

Det är så underbart att upptäcka en ny förmåga, en skådis som kommer in och tveklöst levererar. Allan Svensson och Robert Gustavsson, som de två vilsegångna moralisterna prickar rätt varenda poäng, precis som alltid like fantastiske Per Eggers, som en fransk greve, men av dom förväntar man sej liksom storverk varje gång dom tar ett steg in på scenen. 

Hon kommer in redan från början, som stjärnan påkläderska, och tar liksom över, med en gång. Jag, som innan föreställningnen, ute i foajén fått höra att dom tagit in lokala skådisar från Kalmar, tror först att hon måste vare en av dom, men efterhand som hon sätter varenda poäng, vrider humor ur varenda situation och grimaserar mej till förtjust fnitter, inser jag att det kan väl inte stämma? Vem är hon? 

I andra delen, i Nybro, dubblerar hon i rollen som kärlekskrank husa. Vem är hon?

Jag hör Achromotrichia fnissa bredvid mej, och tänker att om man kan få två bögar på första raden att nästan kissa ner sej, då kan man omöjligt vara en liten lokalamatör. En stjärna är född!!!

I pausen visar det sej att det här stjärnan varit född ett bra tag, och att jag och Achromotrichia bara råkat missa dopet. Hon heter Jeanette Capocci, och har varit strålande i över tio år. 

Jag kan bli lite nervös när jag ska se en fars, för om det inte är roligt så finns det liksom inte så mycket annat att luta sej mot. Ändamålet för en fars är ju att få oss att skratta, och om vi inte gör det, vad gör vi då här?

Gudskelov är det här väldigt, väldigt roligt.

Det här var det sista publikrepet innan man packar ihop allt och drar ner till Krusenstiernska Gården. Man har premiär om drygt tre veckor. Jag vet inte vad dom ska göra med all tid som är kvar, för mej kan det inte bli mycket bättre. Lyckliga Kalmar!

Bara en sak till:

Vet du vad vi saknar i Stockholm?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

 Gratis, tack:)

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:  

KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT, med Stockholms Operastudio på Teatern i Årsta Folkets Hus. 

"Den här våren har varit full av kvinnor i manskläder. Byxroller, tror jag man kallar det inom opera. Och även om alla har varit förvånande bra är den här Orpeus något extra. Jag har en hel del väninnor som föredrar hallongrottor framför finska pinnar, och som definitivt skulle gå igång på denna Orfeus, och några förvirrade killkompisar, alltid på jakt efter ett litet kex eller en mer rejäl Budapestrulle, som nog skulle känna ett förvirrande söt-sug. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/06/karleken-overvinner-allt-med-stockholms.html

BALETTAKADEMIEN OCH KUNGLIGA SVENSKA BALETTSKOLAN: CHAPTER NUMBER TWO på Dansens Hus.

"Först ut är Kungliga Svenska Balettskolan. Detta är slutet för en gymnasieklass. När stan nu under början av Juni fylls av lastbilar på vars flak det står en massa brölande tonåringar som under några timmar faktiskt får glömma att dom är arbetslösa till hösten, kan jag inte låta bli att undra hur man firar att man går ut Kungliga Svenska Balettskolan. Jag har lite svårt att tänka mej dom skränande på ett dunka-dunkande flak, sprutande billig skumpa och långsamt rullande nerför Hornsgatan. Mitt tips är att dom nog firar genom att dricka lätt-cider och hoppa runt barfota i Tantolunden i ett försök att genom dans i ett experiment återuppväcka Isadora Duncan. Isadora Franken-Duncan-Stein, liksom."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/06/balettakademien-och-kungliga-svenska.html

PURER AIR THAN MORTALS på Operahögskolan.

"Jag och Prosopagnosias sitter på Operahögskolan, där dom idag ger fyra nyskrivna kortoperor, och tack vare att jag i en podcast hört ett reportage om människor som misslyckats med att nå Mount Everest, kände jag mej lite… insatt.

Det handlar om en bergsbestigarexpedition 1924, där två av tre deltagare försvinner, och detta är deras sista timmar tillsammans. "

Verkar det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/06/purer-air-than-mortals-musik-petter.html