Vi saknar ingenting i Stockholm, kanske du säger, om du bor i Stan, Vi är Sveriges huvudstad och alla andra är bönder. Eller om du råkar tillhöra majoriteten av Sveriges befolkning: Saknar? Ska ni ha allting i Stockholm, kan inte vi andra få ha någonting?
Jo, det finns en massa saker vi som vi saknar i Stockholm, kanske bostäder mest av allt, om man bara började bygga på höjden, istället för att bygga tre-fyra-femvåningshus på varje tillgänglig plätt-
I alla fall? avbryter du, lite bryskt, för du har hört mej tjata om skyskrapor förut.
Vi saknar en friluftsteater.
Skämtar du? Vi har ju parkteatern i varenda dunge här i stan?
Ja, men jag menar en teater dit folk i första hand inte kommer för att det är gratis.
Nu är du dum.
Jag menade inte så, jag menar en teater som är mer som en privatteater, men utomhus.
Som Fjäderholmarna?
Ja, men nära.
Okej?
En riktigt bra friluftsteater. Nånstans där man kan framför lustspel. En sån där dom har i Helsingborg, och som Krusenstiernska Gården i Kalmar?
Ja, men…
Ja men vad?
…
Nu blev du allt tyst.
Jag och Achromotrichia är i Kärrtorp, på väg till genrepet av Charmörer på Vift, tillfälligt inhysta för repetition i Turteaterns lokaler, innan dom flyttar ner till Kalmar och Krusenstiernska Gården.
Det är Sveriges Nationaldag, och nere på torget i Kärrtorp är det värsta gatufesten. Man har ställt upp en scen, en loppmarknad, en massa andra stånd och en hel del partytält, under vilka man säljer mat. Köerna är långa. Jag dyker in i en second hand-butik medan Achromotrichia, som inte ätit frukost, går in på ett fik för att köpa en macka. När jag tomhänt kommer tillbaka några minuter senare står han och avslutar den sista av tre pizzaslicer. Kön inne på fiket sniglade, och här ute i solen gick det undan.
Jag gillar en bra fars, och jag avskyr en dålig. Det är verkligen en balansgång på en smal, smal svajande spång. Det är så lite som ska till för att det hela ska falla platt, och bara bli en slags sceniska fjaterier som inte ens en dagisunge skulle ge mycket för, och det är så mycket som ska stämma för att det ska lyckas: historien måste kännas angelägen, men humoristisk, karaktärerna trovärdiga men komiska, och allting på något sätt logiskt. Det måste vara livsviktigt. Och så måste givetvis måste aktörerna vara på topp: tajming, tempo, humor och en himla massa energi.
Det handlar om två moraliska Nybro-män som åker till Stockholm på en sedlighetskongress, men som hamnar på avvägar, träffar en hyllad varietéstjärna, börjar pimpla champagne, och försnillar föreningskassan på juveler och alkohol. Väl hemma igen försöker dom sopa igen sina spår, då en av deras nya bekantskaper från storstaden bestämmer sej för att titta förbi.
Författarna till detta verk, Ernst Bach och Franz Arnold var två komediskådespelare som möttes 1909 möttes i Berlin, och upptäckte att dom tillsammans hade en jäkla talang när det gällde att hitta på dråpligheter. Tillsammans författade om Spanska Flugan, Fars Lille Påg, Oskulden från Mölle, Hjälten från Öresund, och givetvis, Charmörer på Drift. Ernst Bach dog redan 1929, men Franz Arnold, som flydde till London för att slippa Hitler, levde till 1960.
Scenografin i början av pjäsen föreställer scenen och backstage på en varieté i Stockholm, för att sen, när handlingen förflyttas till Nybro, liksom vikas ihop och vridas och skjutas in i sej själv så snabbt och fyndigt att jag liksom missade vad det var som hände. Trots att det bara är tunna kulisser känns det mycket gediget, och påminner om något som Ingemar Wiberg kunde ha gjort.
Mask och kostym känns gedigen och påkostad, och Linda Olsson, som spelar stjärnan, är ibland nästan Evangelista-vacker.
Det är så underbart att upptäcka en ny förmåga, en skådis som kommer in och tveklöst levererar. Allan Svensson och Robert Gustavsson, som de två vilsegångna moralisterna prickar rätt varenda poäng, precis som alltid like fantastiske Per Eggers, som en fransk greve, men av dom förväntar man sej liksom storverk varje gång dom tar ett steg in på scenen.
Hon kommer in redan från början, som stjärnan påkläderska, och tar liksom över, med en gång. Jag, som innan föreställningnen, ute i foajén fått höra att dom tagit in lokala skådisar från Kalmar, tror först att hon måste vare en av dom, men efterhand som hon sätter varenda poäng, vrider humor ur varenda situation och grimaserar mej till förtjust fnitter, inser jag att det kan väl inte stämma? Vem är hon?
I andra delen, i Nybro, dubblerar hon i rollen som kärlekskrank husa. Vem är hon?
Jag hör Achromotrichia fnissa bredvid mej, och tänker att om man kan få två bögar på första raden att nästan kissa ner sej, då kan man omöjligt vara en liten lokalamatör. En stjärna är född!!!
I pausen visar det sej att det här stjärnan varit född ett bra tag, och att jag och Achromotrichia bara råkat missa dopet. Hon heter Jeanette Capocci, och har varit strålande i över tio år.
Jag kan bli lite nervös när jag ska se en fars, för om det inte är roligt så finns det liksom inte så mycket annat att luta sej mot. Ändamålet för en fars är ju att få oss att skratta, och om vi inte gör det, vad gör vi då här?
Gudskelov är det här väldigt, väldigt roligt.
Det här var det sista publikrepet innan man packar ihop allt och drar ner till Krusenstiernska Gården. Man har premiär om drygt tre veckor. Jag vet inte vad dom ska göra med all tid som är kvar, för mej kan det inte bli mycket bättre. Lyckliga Kalmar!
Bara en sak till:
Vet du vad vi saknar i Stockholm?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack:)
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT, med Stockholms Operastudio på Teatern i Årsta Folkets Hus.
"Den här våren har varit full av kvinnor i manskläder. Byxroller, tror jag man kallar det inom opera. Och även om alla har varit förvånande bra är den här Orpeus något extra. Jag har en hel del väninnor som föredrar hallongrottor framför finska pinnar, och som definitivt skulle gå igång på denna Orfeus, och några förvirrade killkompisar, alltid på jakt efter ett litet kex eller en mer rejäl Budapestrulle, som nog skulle känna ett förvirrande söt-sug. "
Låter det intressant? Här är resten:
BALETTAKADEMIEN OCH KUNGLIGA SVENSKA BALETTSKOLAN: CHAPTER NUMBER TWO på Dansens Hus.
"Först ut är Kungliga Svenska Balettskolan. Detta är slutet för en gymnasieklass. När stan nu under början av Juni fylls av lastbilar på vars flak det står en massa brölande tonåringar som under några timmar faktiskt får glömma att dom är arbetslösa till hösten, kan jag inte låta bli att undra hur man firar att man går ut Kungliga Svenska Balettskolan. Jag har lite svårt att tänka mej dom skränande på ett dunka-dunkande flak, sprutande billig skumpa och långsamt rullande nerför Hornsgatan. Mitt tips är att dom nog firar genom att dricka lätt-cider och hoppa runt barfota i Tantolunden i ett försök att genom dans i ett experiment återuppväcka Isadora Duncan. Isadora Franken-Duncan-Stein, liksom."
Låter det intressant? Här är resten:
PURER AIR THAN MORTALS på Operahögskolan.
"Jag och Prosopagnosias sitter på Operahögskolan, där dom idag ger fyra nyskrivna kortoperor, och tack vare att jag i en podcast hört ett reportage om människor som misslyckats med att nå Mount Everest, kände jag mej lite… insatt.
Det handlar om en bergsbestigarexpedition 1924, där två av tre deltagare försvinner, och detta är deras sista timmar tillsammans. "
Verkar det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar