Flickan i den vita empireklänningen rusar upp för trapporna och fram till vår bänk, böjer sej fram och viskar:
”Jag är ledsen, men det är inte tillåtet att fotografera här inne…”
Hon var snabb. Jag hade bara hunnit ta två foton, och ett av dom en helt oduglig selfie, där jag är för nära skärmen och Achromotrichia är så mörk att han försvinner i motljuset från scenen.
Det blixtrar till någonstans bakom henne, och hon vänder sej om: Lite längre bort står en kvinna och fotar taket. Hon rusar dit, snabb som en oljad blixt från början av 1800-talet.
Vi sitter på tionde bänkraden inne på Drottningholms Slottsteater och väntar på att föreställningen Esprit! med Loa Falkman, ska börja. I taket hänger ljuskronor med Drottningholmsljus, ett slags elektriskt ljus som på avstånd ser ut och uppför som ett stearinljus, flackande låga och allt. Det är både dunkelt och upplyst härinne. Vad är det för ord jag letar efter? Glimrande?
Jag tycker inte alls om maskerader, men det känns, när man sitter här, som om det hade varit lite kul om vi alla varit utklädda, tidstypiskt, i rokokokläder. Knäbyxor, vita strumpor, en sån där kjolig kavaj, och kanske en liten grå peruk med tofs?
Vi har haft en härlig dag, trots att vädret inte verkar vilja bestämma sej. Solen skiner, men det blåser, och mörka moln lurar i periferin.
Vi cyklade hit ut. Det är inte alls speciellt ansträngande, och tar kanske inte mer än omkring 40 minuter. Det största problemet var att ta sej över Drottningholmsvägen, när vi väl kom fram. Trafiken är tät, och de gröna gubbarna få.
Vi stannar till på pressbyrån, precis vid ångbåtsbryggan, för en mjukglass. Inne i kiosken är det så mycket glass-suget folk att dom måste ta en paus i produktionen. Maskinen behöver kylas ner. Vi köper tre flaskor - det var ta 3 betala för 2 - av den där nya lokasmaken, blandad med juice, och sätter oss att vänta ute på den lilla verandan. Min dricka, med päronsmak, är förvånande mycket sötare än Achromotrichias, som smakar hallon. Vi delar på den tredje. Vi var törstigare än vi trodde.
Solen blänker i Mälaren. Folk, trötta efter en heldag på slottet, väntar på båten nere vid bryggen, några med mjukglass, och några, olyckliga, utan. Deras äventyr är snart över. Vårt har precis börjat. Vi försöker att inte bry oss om åskmolnen som börjar bolma upp söderöver.
Efter glassen blir det en liten promenad i allén upp till slottet, och några selfies, med statyerna från Gustav IIIs tid i bakgrunden. För något år sen var vi här på slottsbesök och guidad tur, och jag har för mej att statyerna ursprungligen kommer från Italien. Eller är det bara kopior från Italien?
Innan föreställningen har vi bokat in en guidad visning av Teatern. Vi är en intressant liten skara svensktalande turister som följer den empirklädda guiden runt i byggnaden. Två av oss, ett medelålders par, är så där härligt avslappnade man blir efter ett par glas vin, och dom ställer fråga på fråga, den ena dummare än den andra. Och många inte alls så dumma, kanske ska tilläggas, i rättvisans namn.
Folk bodde här, inne på teatern, förr i tiden. Skådisar, sångare och dansare sov i sina loger, och nere i källaren sov tekniker. Jag antar att den kommunala lokaltrafiken inte var så utvecklad i slutet på 1700-talet. Arkitekten fick ett eget rum, men han fick aldrig betalt.
Vi går in i auditoriet. Det här känns speciellt. Det känns inte riktigt på riktigt, och det är kanske för att ingenting är på riktigt. Kulisserna sträcker sej hit ut. Graniten på målad, några av dörrarna är trompe-l'œil, och perspektiven förvrängda. Det är på något sätt ingen skillnad mellan oss här nere och låtsasvärlden där uppe. Vi står i mitten av det publika rummet, ett slags utsvullnad i huskroppen, som en galleria, eller ett torg. Det var här dom fina besökarna satt. Bakom oss, där väggarna smalnar, satt dom mindre fina, och bakom dom, dolda av ett draperi som bara drogs ifrån när det var dags att börja föreställningen, satt packet.
Vi får till och med göra ett besök uppe bland kulissen på scenen, och den yngsta av oss, en liten flicka, får testa åskmaskinen och maskinen som låter som blåst. Utanför kan vi höra den verkliga ovädret dundra, väntande, i fjärran.
Efter visningen, och innan föreställningen har vi gott om tid för att äta. Alternativen är inte så många. Det finns en restaurang på området.
Vi sitter ute, under tak, när regnet kommer. Vi käkar en varsin, ganska dyr filodegspaj, och tar påtår efter påtår av kaffe, i väntan på att Jupiter, regnets och åskans gud, ska ta och lugna ner sej.
Inne i slottsboden köper Achromotrichia ännu en nyckelring, med motiv från Slottsteatern, och ett helt gäng kakformar, såna där man har när man gör pepparkakor. I år ser jag fram emot kakor i form av kungakronor, grodor, prinsar och slott.
Vi provar masker och fingrar på prinsesskronor och make-up-väskor med kitschiga tryck, och till slut tittar vi på en loopad kortfilm om Slottsteaterns scenteknik. Jäklar vad det går undan! Alla sidostycken byts ut, och ersätts av andra, i samma rörelse. Man går från palats till grotta på några sekunder. Människor gör entré på moln ovanifrån. Vågor sköljer över bakscenen. Träd skjuter upp ur golvet och tak försvinner.
Under cykelturen hade vi pratat om att det var lite synd att det, första gången vi ser en föreställning på Drottningholms Slottsteater, inte är en ”riktig” föreställning vi får se, utan ”bara” en konsert. Nu, efter att ha sett filmen, känns det extra kymigt, eftersom vi antar att det inte finns några dramatiska behov för vågor och växande träd under en konsert.
Gissa om vi hade fel?
Man kan inte börja bättre än såhär. Jag, som verkligen inte är bevandrad bland arior, mezzosopraner och terzetter, och som ibland känner det som att jag - trots att det inte verkar komma många nya verk - aldrig riktigt kommer ikapp vad gäller min operaorienterade allmänbildning, kan lugnt luta mej tillbaka. Det här är Mozart. Lite Gluck, lite Schubert och lite Mendelsohn, men mest Mozart. Mozart är för massorna. Man kan inte misslyckas med Mozart.
Och även om en hel opera av Mozart vore toppen, så finns det något som är bättre: the best of Mozart. I en opera får man givetvis dom fantastiska topparna, men man får också dalarna, om man nu kan tala om dalar när det gäller Mozart? Toppar och… mindre toppar?
På en konsert kan man liksom hoppa mellan topparna. Lite av det bästa ur Don Giovanni, och lite av det bästa ur Trollflöjten. Lite Così van tutti? Något ur Figaro? Varsågod. Vi hoppar som värsta bergsgetterna.
Och det här är ingen vanlig konsert, där man står rakt upp och ner och river av en aria efter en annan. Det här är en föreställning.
Det handlar, lite löst, om Loas minnen av teatern, om hur han som pojke började vid tekniken, och senare hans minnen av olika föreställningar. Och han är inte ensam på tiljorna. Han har sällskap av Sofie Asplund, i rollen som… Musa? Osalig ande? Drottningholms Slottsteaters eget lilla vålnad?
För mej blir hon ett slags komiskt spöke, någonting kvarglömt som inte förstår att tiden har gått. Lite som en vacker version av teaterråttan Emma, ur den där boken om mumintrollen, Farlig Midsommar?
Kvällen tillhör två storheter; Loa Falkman och själva Slottsteatern, och båda är helt fenomenala.
Jag är så glad att vi gick den där visningen av teatern, innan, och såg filmen om teatertekniken, för nu får vi se allt, live. Moln, vågor, väggar, rubbet. Teknikerna på teatern tänkte nog, när dom fick höra att teatersommaren skulle börja med några konserter med Loa, att dom skulle få det lugnt. Dom har nog aldrig haft så mycket att göra. Scenografin ändras i stort sett efter varje sång
Loa Falkman är fantastisk. Så, då var det sagt. Fait accompli. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Han är den sån där artist som får det att verka enkelt. Där andra är som cirkusartister, där varje stordåd ska föregås av en trumvirvel, är han som en balletdansör. Han hoppar så högt att han förefaller viktlös, och vi ser inte ens att han tar sats.
Han berättar om sitt liv, drar några Shakespearesonetter, river av aria efter aria, och flänger ut och in på scenen med en energi som skulle få en student på en idrottsskola att börja mumla om vasalopp och blåbärsdricka.
Jag vet att han är hovsångare, men det känns som om han vore värd något mer? Kan man inte dubba honom? Eller instifta och ge honom Svenska Folkets Pris till Synnerligen Fantastiska Personer som Verkligen Är Värda Det? SFPSFPVVD? Uttalas lite sådär som som när en trumpetare värmer upp sina läppar, eller när barn försöker lära sej vissla. Vi kan kalla det visselpriset?
När vi cyklar hem är solen på väg ner. Ja: Solen. Ovädret har dragit vidare. Vi pratar om föreställningen, och jag berättar att jag, första gången jag såg Don Giovanni på Kungliga Operan, inte förstod hur det kom sej att jag kände igen musiken, tills man kom från till Zerlinas aria Vedrai, Carino, då jag plötsligt insåg att jag kände igen allt för att jag älskat Suzanne Bröderna Mozart, en film som handlar om uppsättandet av Don Giovanni. Achromotrichia, som inte sett filmen, vet inte vilken aria jag menar. Jag sjunger, gång på gång, dom enda orden jag kommer ihåg:
”Känn hur det bultar här, känn hur det bultar här, lägg handen hä-är…” men till till slut säger han att jag lika gärna kan sluta sjunga, han förstår ändå inte vad det är för aria jag försöker sjunga, så han är nog inte alls är så klassiskt bevandrad som han tror. För det kan väl inte vara så att det är jag som svajar runt bland tonerna? Det verkade ju så enkelt, nyss?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett 695:-
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6935:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
ROCK THE NIGHT, med Scandinavian Dancers på Silja Serenade.
”Sångerskan verkar fortfarande ha lite problem vokalt, men hennes humör är det inget fel på.
De fyra kvinnliga dansarna är ofta lite lättklädda, men även två av den fyra manliga dansarna lättar lite på kostymen och blottar bringor och sexpack, till glädje för många tanter i publiken och minst två medelålders herrar. "
Låter det intressant? Här är resten:
NEVER-ENDING NIGHT med Scandinavian Dancers på Silja Serenade.
"Det är lite som en dröm. En kvinna inne i ett litet inglasat kontrollrum utropar vad jag antar är namnet på nästa sångare och sång, och någon som tidigare överlämnat en skriftlig intresseanmälan, släntrar över till det lilla podiet med mikrofonstativet, och börjar sjunga. Det är väldigt sällan det finns någon slags show över framförandet, det är som oftast mer likt en bikt vi inte kan förstå. Översatt och utan musik skulle det kunna lyda:
”Hejsan, jag heter Janniki, och jag är alkholist, och jag började dricka vodka redan som tonåring. Min mamma såg mej inte, min pappa var på sjön…""
Låter det intressant? Här är resten:
CHARMÖRER PÅ VIFT, tillfälligt inhysta på Turteatern i Kärrtorp, innan dom flyttar ner till Krusenstiernska Gården.
"Jag hör Achromotrichia fnissa bredvid mej, och tänker att om man kan få två bögar på första raden att nästan kissa ner sej, då kan man omöjligt vara en liten lokalamatör. En stjärna är född!!!
I pausen visar det sej att det här stjärnan varit född ett bra tag, och att jag och Achromotrichia bara råkat missa dopet. Hon heter Jeanette Capocci, och har varit strålande i över tio år. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar