måndag 9 juni 2014

ROCK THE DANCE, Scandinavian Dancers, Silja Serenade, Föreställning 127 2014

 ”Ja-happ…”
”Det var det…”
”Ska vi gå till hytten?”
Det var inte så mycket en fråga som en obeservation: Vi ska gå till hytten. 
Scanidinavian Dancers har precis avslutat sin midnattsshow, Rock the Dance, och jag och Achromotrichia är helt slut. Kanske inte direkt slut för att showen golvade oss, utan mer för att en heldag i Helsingfors sätter sina spår. 

Vi steg upp redan klockan åtta, för att riktigt hinna utnyttja frukostbuffen. Kvällen innan hade vi gått förbi entrén till Grande Buffé och förhört oss om när det passade bäst att komma, och mannen i kassan hade sagt att från klockan nio var det det mest folk där, så halv nio lät som en bra tid, tyckte vi. Och det verkade resten av passagerarna också tycka. Det var knökfullt, och klockan nio, när det borde vara som passagerartätast, började det tunnas ut. Kanske hade de allihop också gått förbi, frågat när det passade bäst att komma, och fått samma svar?
Det är lite svårt att uppbåda någon aptit så här tidigt, men efter några tuggar är det nästan lite svårt att sluta: Man börjar lite försiktig med musli och mackor. Kanske lite mer Musli, nu med lite frukt, en annan yoghurt, och hur smakar det här brödet. Är det här juice? Och kaffe, kaffe, kaffe.

Tillbaka till hytten för dusch, rakning och packning av förnödenheter. Jag och Achromotrichia har helt olika uppfattningar om hur långt sommaren har kommit: han väljer shorts och jag tar på mej en varm jacka. 

Achromotrichia hade läst att sightseeingbussen Hop-On-Hop-Off stannade inte långt från där vår färja lägger till, och när vi går inne i stationshuset ser vi den köra förbi ute på gatan,  men när vi kommer ut har den redan kört. Nästa går om en halvtimme, och vi bestämmer oss för att istället promenera in till city. 

En sak som slår mej vad gäller skillnaden mellan Stockholm och Helsingfors är de stora torgen. Vi har inte så många verkligt stora torg i Stockholm. Och det största, Senatstorget, känns enormt. Som ett skövlat Kungsträdgården. Högt uppe på en kulle, ligger Domkyrkan från 1852. Den är byggd i empirstil, och är så vit att det ser ut som man doppat den i gips. En mycket bred trappa, nästan lika bred som hela torget, och mycket hög, leder dit upp. 
Achromotrichia, som samlar på nyckelringar, hittar en shop i en liten byggnad till vänster om Domkyrkan, och utökar sin samling.
Innan vi går in rundar vi kyrkan, och när vi sen kommer in inser vi att byggnaden är mer imponerande utifrån. Den känns nästan lite liten härinnifrån.

När vi kommer ut från Domkyrkan hör vi operasång. Nere vid Alexandersgatan framför några parkerade turistbussar står en gatumusikant med en liten vagn med någons slags musikmaskin ur vilken en stor lur sticker upp, lite som en trattgrammofon.
En bit ifrån mannen står en grön, och en röd hop-on-buss. Vi går nerför trapporna. På en röda bussen sitter gott om folk. På den gröna är det nästan tomt. Vi resonerar att den röda har stått här länge, så den ska nog snart köra, och om vi hade bråttom skulle vi givetvis tagit den. Men den gröna, nästan folktom, erbjuder så väldigt mycket bättre platser. Vi väljer grönt. 
Efter att vi betalat (25 EUR) och fått våra limegröna in-ear-hörlurar, skyndar vi upp på övervånging, men ett väldigt överviktigt danska par har hunnit före och sitter längst fram. Kvinnan tar upp de två högra sätena, och mannen breder ut sej på den två högra. Vi sätter oss bakom kvinna, och får plats båda två på ett säte. Bussen erbjuder gratis wi-fi, och efter nästan en och en halv timme i huvudstaden har vi massor att facebooka om. 
En guidad busstur är ett utmärkt sätt att se en ny stad. Man kopplar in sina hörlurar, väljer språk och sen är det bara att luta sej tillbaka, man behöver inte vara rädd att gå vilse, eller att missa något, och man kan slappna av och bara ta in, och kanske notera om något verkar intressant, för att besöka senare. 
När turen är över, en dryg timme senare - de feta danskarna gick av efter några hållplatser, och vi flyttade fram - har vi en ganska klar uppfattning om Helsingfors. Vi har åkt förbi Olympiastadion, Sibeliusmonumentet, loppmarknaden vid  Hietalahti Markets Square, och vi har också hunnit lämna av passagerare till två olika lyxkryssare. 
Esplanaden är populär promenadgatan, men vi gick där förra gången vi var i stan, så nu väljer vi en bakgata, och tar Alexandersgatan. Vårt första mål är det stora varuhuset Stockman, där Achromotrichia hoppas hitta en present på en av de övre våningarna. Vad och till vem? Det är en annan historia. 
När man ändå är på Stockman kan man passa på att besöka toaletterna. Dom ligger i källaren och är gratis. 
På baksidan av Stockmann, där Alexandersgatan möter Mannerheimgatan, finns ett litet torg, och på torget står tre nakna ärgade smeder och hamrar på ett städ. För säkerhet skull kanske jag ska förtydliga: det är en staty.
Runt stensockeln löper en bänk, och vi sätter oss i solen, plockar fram mackorna och muffinsen vi smugglade med oss från frukostbuffen och korkar upp varsin flaska Hartwall Novelle Plus, det finska vitamin- och mineralberikade bubbelvattnet vi köpte inne på delin i Stockmanns. Mitt vatten smakar jasmin och persika och innehöll extra vitamin E och zink, för huden, tydligen. Inte en klar favorit, men ganska intressant i alla fall. 
När vi käkat och solat klart trotsar vi trafik och spårvagnar och irrar över Mannerheimgatan och in på gallerian Forum, och det känns plötsligt som om vi är hemma i Sverige, i en liten galleria i en förort till Stockholm, eller i en mellanstor stad. Gina Tricot, Buttericks, Stadium, H&M och Kicks. Om man vill känna sej helt hemma när man är lite borta ska man definitivt gå hit. 
Efter att ha letat oss igenom gallerian, kommer vi ut på en sidogata, och ännu ett stort torg öppnar upp sej. Det påminner mej på något konstigt sätt om Göteborg. Plötsligt pekar Achromotrichia på något och ropar:
”Där är den!” 
Vi är på väg till Tempelplatsens Kyrka, så jag tror att det är den han har sett, och hinner tänka att det kan väl inte vara möjligt, innan jag ser vad det är han pekar på. 
Fridens Kapell ser ut som kölen på en träbåt, eller som en enorm skål från Ikeas PS-serie. Det finns inga fönster, och de honungsbruna, kolasåsfärgade brädorna är mjukt rundade i en slags oval, stor som en barnbassäng, tre våningar djup. Fasadens tunna listlikande brädor ligger överlappade, som takplattor. 
Vi går in. Eller, försöker gå in. Ingången ligger inte där vi tror den är, utan precis på andra sidan den runda byggnaden. En ansvarig kvinna ler mot oss. 
Det här är ett kapell för lugn och ro. Några bänkar, ljusinsläpp ovanifrån och väggar av björkträ. Lite som en sval, vacker spatiös bastu. Om man hade tid, jag menar gott om tid, hade det varit helt okej och hänga här ett tag. Inte för att Helsingfors har någon direkt hektiskt puls, men i alla fall. 

Vi är upp på taket på kyrkan och går, och det var inte riktigt meningen. Hur kommer vi ner? Hur kommer vi in?
Tempelplatsens kyrka ligger på promenadavstånd från city och är väl värd ett besök. Om man bara hittar in. Hela kyrkan ligger nämligen insprängd i den upphöjda berggrunden i en liten kvarterspark. Gör inte som jag och Achromotrichia, som bara tog sikte på toppen på kyrkan och började kliva uppför stenarna. Vi fick snällt klättra ner igen, precis vid entren, som två lite ostadiga stengetter. En busslast med japanska turister gav oss lite konstiga blickar, och jag förstår dom. Det var en konstig, osmidig form av parkour. 
Inne i kyrkan är det väldigt vackert. Berggrunden ligger blottad upp till taket, och genom jalusiliknande, snedställda fönster högt däruppe tittar dagsljuset in. Solen kastar spännande skuggor över bänkar och väggar, taket är flätat av några kilometer koppartråd, och man känner sej lite som den där harpalten som lyfts upp och satts i odalmannens korg i Bo Setterlinds  Döden Tänkte Jag Mej Så. 
Det är inte så mycket som skiljer svenska och finnar, utseendemässigt. Det är samma kläder, och samma frisyrer, nästan. Men det finns några saker som skiljer sej. Det röda, hennade håret. Det är inte vidare populärt i Sverige, inte som i Finland i alla fall. Och så är det vissa blickar, från kvinnor. Jag mötte den flera gånger. Den är trotsig, stolt, utmanande, på något sätt. Som en slags tyst, allvarlig protest. 

Väl ute promenerar vi förbi parlamentet, tar en tripp genom Centralstationen, och möter vår första tiggare. 
Varför finns det så få tiggare i Helsingfors? Finns det några lagar, eller är helsingforsborna helt enkelt mindre givmilda än vi svenskar? 
Vi var egentligen på väg runt stationsbyggnaden på jakt efter några statyer som bussguiden hade sagt var väldigt populära fotomotiv, när jag på ett hus över torget - ännu ett torg - råkar se en stor skylt med Tove Jansson.
Achromotrichia är ganska likgiltig, men jag älskar Tove Jansson, och det här muséet var ett av mina inplanerade mål, om vi hade vägarna förbi, men efter att ha googlat lite hemma i Sverige, såg det ut som om det låg för långt bort från stan. Helsingfors är inte så stort. Jag jämförde med Stockholm, och då såg det ut som om det låg någonstans i Ropsten, om vi var i Gamla Stan. 
Centralstatyerna glömda rusar vi som förvirrade ankor över gator och fram till Ateneum, som Finlands nationalgalleri heter. Stängt. Det är måndag, och måndag är det stängt. Inte ens shoppen är öppen. 
Några mer besvikna än andra, svänger vi in på Centralgatan, förbi Stockmann och ut på Esplanaden, som är lite som Kungsträdgården, men mer centralt, liksom. Som om K12 stod på plattan, på nåt sätt, och om den berömda striden om almarna ägt runt längs Drottninggatan. Som om Kulturhuset och Kungsan bytt plats, kort och gott.  Visste ni förresten att Kungsträdgårdens östra allé heter Birgit Nilssons Allé och den västra heter Jussi Björlings Allé? Varsågod. Kunskap är makt. 
Vi kommer ner till hamnen, och nu måste vi välja: Vi vill ha kaffe och något att mumsa på, men det finns fortfarande gott om tid, så ska vi inte ta en tur bland stånden på marknadsplatsen? 
Det blir en stånd-tittar-tur. Mycket lappländsk mat, handarbeta och souvenirer. Det var inte svårt att gå tomhänt därifrån, diskuterandes morföräldrarnas generations förkärlek för prydnadsföremål.
Dom har gjort om inne i saluhallen, sen vi var här sist, för två år sen. Fräschare, men vi hittar inte alls tillbaka dit där vi fikade förra gången. Jag hade helst velat besöka ett ställe som hette Röntgens café och Konditori, för namnets skull, men det var stängt, så det blev  Scandinavian Café, mitt i saluhallen. En varsin bryggkaffe och en munkki-possu, en stor slags friterad fyrkantig munk. 

Det är bara en kort promenad till båten, och Mumintrollet och Lilla My står och hälsar oss och andra barn välkomna ombord, och inne på promenaden står två akrobater på mycket höga styltor. 
Vi dör, en liten stund, i hytten, men när båten börjar röra på sej går vi ut på däck för att fota och ta ett sista farväl, i alla fall för den här gången. En bit utanför stan ligger en ö med befästningar, och vi bestämmer att nästa gång, då är det dit vi ska. 

Vi gör ett effektivt besök på den stora taxfreeshoppen. Jag köper parfym, Valentino Uomo och Terre d’Hermés. Lika bra att bunkra, man vet aldrig när man hamnar utomlands igen. Achromotrichia investerar i lite alkohol och en välbekant doft. Jag tror det är något från Dolce&Gabbana han använder.

Klockan åtta är det dags för buffén. Det kanske känns som en kliché, men det är en väldigt trevlig avslutning på resan. Maten är fräsch, och även för mej som är vegetarian finns det mycket att äta. Jag plockar lite i salladsbaren, lite bland varmrätterna, och gå ofta tillbaka och tar mer. 
Jag har nog aldrig varit så populär, i alla fall inte på något som flyter, som när jag hittade mjukglassmaskinen på en finlandsfärja. Den står lite avsides på ena siden i det stora bufférummet, och det är mest på prov jag drar i spaken, fullt beredd på att personal ska komma rusanden och förklara att glassen inte ingår. Men när jag lyckats fylla en liten bägare av en perfekt formad kall och kladdig glass kommer folk framrusande på alla håll, pekar på det långsamt smältande i min hand och undrar på en himla massa olika språk var jag hittat det. 
Jag pekar glatt, och när vi sen sitter och sörplar vårt kaffe kan vi se att det har bildats en lång kö till glassmaskinen. 

På något sätt dras vi hela tiden tillbaka till Karaokebaren. I Sverige, där det verkar som om ingen går upp utan att vara fast övertygad om att hon/han är den nästa Liza Minnelli, Mariah eller Springsteen, verkar man på den här sidan av Östersjön inte ha några sådana kriterier. Man går upp och sjunger något, bara, och i nio fall av tio verkar det vara något som går i moll. 

Så är det äntligen dags för showen. Det är knökfullt i Atlantis Palace, och vi blir stående så nära scenen som möjligt, i en trappa. Några berusade ryskor vill inte riktigt lämna scenen när det är dags att höja upp den inför showen, och vakter får komma fram och säga till dom. Till och med när scenen håller på att höjas är det en ryska som tycker att hon inte är där hon borde vara, och rusar ut över scengolvet, kamikaze-style. 
Rock the Dance, heter showen, är sammanbunden av rockmusik, och är precis som showen kvällen innan mycket ambitiös vad gäller koreografi och kostym. För ambitiös vad gäller koreografin. Två gånger drattar dansare i golvet, båda gånger under misslyckade lyft. Jag tror inte dom kommer att hålla sommaren ut om dom inte modifierar de mest akrobatiska stegen. 
Sångerskan verkar fortfarande ha lite problem vokalt, men hennes humör är det inget fel på. 
De fyra kvinnliga dansarna är ofta lite lättklädda, men även två av den fyra manliga dansarna lättar lite på kostymen och blottar bringor och sexpack, till glädje för många tanter i publiken och minst två medelålders herrar. 
När jag brukade springa ute på discon under början på 90-talet var det ganska vanligt på vissa ställen med scenshower, runt midnatt, och det var liksom inte förrän den showen var över som kvällen verkligen började. Nu för tiden - i alla fall för mej -  är det ett tecken på att det är dags att gå och lägga sej.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

 Gratis, tack:)
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:  

NEVER-ENDING NIGHT med Scandinavian Dancers på Silja Serenade.

"Det är lite som en dröm. En kvinna inne i ett litet inglasat kontrollrum utropar vad jag antar är namnet på nästa sångare och sång, och någon som tidigare överlämnat en skriftlig intresseanmälan, släntrar över till det lilla podiet med mikrofonstativet, och börjar sjunga. Det är väldigt sällan det finns någon slags show över framförandet, det är som oftast mer likt en bikt vi inte kan förstå. Översatt och utan musik skulle det kunna lyda:
”Hejsan, jag heter Janniki, och jag är alkholist, och jag började dricka vodka redan som tonåring. Min mamma såg mej inte, min pappa var på sjön…""

Låter det intressant? Här är resten: 


CHARMÖRER PÅ VIFT, tillfälligt inhysta på Turteatern i Kärrtorp, innan dom flyttar ner till Krusenstiernska Gården.

"Jag hör Achromotrichia fnissa bredvid mej, och tänker att om man kan få två bögar på första raden att nästan kissa ner sej, då kan man omöjligt vara en liten lokalamatör. En stjärna är född!!!
I pausen visar det sej att det här stjärnan varit född ett bra tag, och att jag och Achromotrichia bara råkat missa dopet. Hon heter Jeanette Capocci, och har varit strålande i över tio år. "

Låter det intressant? Här är resten:


KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT, med Stockholms Operastudio på Teatern i Årsta Folkets Hus. 

"Den här våren har varit full av kvinnor i manskläder. Byxroller, tror jag man kallar det inom opera. Och även om alla har varit förvånande bra är den här Orpeus något extra. Jag har en hel del väninnor som föredrar hallongrottor framför finska pinnar, och som definitivt skulle gå igång på denna Orfeus, och några förvirrade killkompisar, alltid på jakt efter ett litet kex eller en mer rejäl Budapestrulle, som nog skulle känna ett förvirrande söt-sug. "

Låter det intressant? Här är resten: 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar