TONY KUSHNER WRITER, JEANINE TESORI COMPOSER, MICHAEL LONGHURST DIRECTOR, FLY DAVIS DESIGNER, ANN YEE CHOREOGRAPHER, NIGEL LILLEY MUSICAL DIRECTOR, JACK KNOWLES LIGHTING DESIGNER, PAUL ARDITTI SOUND DESIGNER, CHARLOTTE SUTTON CASTING DIRECTORS, DEBBIE O'BRIEN CHILD CASTING DIRECTOR, TOM BRADY ASSOCIATE MUSICAL DIRECTOR, JENNIFER WHYTE ASSISTANT MUSICAL DIRECTOR, ROB BETTLE ASSOCIATE SOUND DESIGNER, DIALECT COACH HAZEL HOLDER, ANDY BARNWELL ORCHESTRA MANAGER, PHIJ ADAMS MUSIC TECHNOLOGY, LISA AITKEN COSTUME SUPERVISOR, MATT GEORGE WIGS SUPERVISOR, PAUL HENNESSY PRODUCTION MAN
Med Sharon D. Clarke, Me'sha Bryan, Dujonna Gift-Simms, Tanisha Spring, Keisha Amponsa Banson, Ako Mitchell, Vincent Pirillo, Sue Kelvin, Lauren Ward, Alastair Brookshaw, Naana Agyei-Ampadu, , Angela Caesar, Abiona Omonua, Teddy Kempner, Jack Meredith, Isaac Forward, Aaron Gelkoff, Kenyah Sandy, Mark Mwangi, Jeremiah Waysome, Josiah Choto, David Dube, Raphael Higgins-Humes, Teddy Wills, Cassiopeia Berkeley-Agyepong, Zalika Henry, Laura Medforth, Timothy Quinlan
MEL BROOKS & THOMAS MEEHAN: BOOK, MEL BROOKS:MUSIC & LYRICS, SUSAN STROMAN: DIRECTOR & CHOREOGRAPHY, BEOWULF BORITT:SET DESIGN, WILLIAM IVEY LONG:COSTUME DESIGN, GLEN KELLY: MUSICAL SUPERVISOR, ANDREW HILTON: MUSICAL DIRECTOR
DOUG BESTERMAN: ORCHESTRATIONS, BEN CRACKNELL: LIGHTING DESIGN, GARETH OWEN: SOUND DESIGN, PAUL HUNTLEY; WIGS AND HAIR DESIGNER; JILL GREEN CDG; CASTING DIRECTOR, NIGEL WEST
:ASSOCIATE DIRECTOR, RICHARD PITT; ASSOCIATE CHOREOGRAPHER, LEIGH THOMPSON; ASSOCIATE MUSICAL DIRECTOR, JARED RUTHERFORD; DESIGN ASSOCIATE, OLLY STEEL; SOUND ASSOCIATE, KEVIN SALTER, MICHAEL HARRISON & FIERY ANGEL; PRODUCERS, FIERY ANGEL; GENERAL MANAGEMENT, med HADLEY FRASER, LESLEY JOSEPH, ROSS NOBLE, DIANNE PILKINGTON, SUMMER STRALLEN, PATRICK CLANCY, NIC GREENSHIELDS, IMOGEN BROOKE, MATT CRANDON, BETHAN DOWNING, NATHAN ELWICK, KELLY EWINS-PROUSE, ANDREW GORDON-WATKINS, SAMMY KELLY, PERRY O’DEA, RICHARD PITT, HARRIET SAMUEL-GRAY, GEMMA SCHOLES, EMILY SQUIBB, MATTHEW WHENNELL-CLARK, ARON WILD, JOSH WILMOTT
Det är sista dagen, sista kvällen, I London. Dagarna har tumlat förbi, och när vi efter en matiné av EVERYBODY'S TALKING ABOUT JAMIE, sitter och käkar, försöker vi räkna upp alla föreställningar vi har sett. Det går sådär.
”… sen på kvällen var det… Vad var det?” Patti-Li slutar skovla in vegansk Mac & Greens, och stirrar på mej. Jag stirrar tillbaka. Vi stirrar på varandra, idisslande.
Första dagen vi var här i London - var det tre dagar sen? I söndags? - så hade vi på vänners rekommendation sökt upp en cupcake-butik, The Hummingbird Bakery, och det var när vi gick därifrån, på väg till vår första föreställning, en matiné av BIG FISH, som vi snubblade över något som verkligen hetsade upp mej: på Broadwick Street i Soho, hade den ekologiska snabbmatskedjan Pret a Manger öppnat en helt vegetarisk restaurang, kallade Veggie Pret!
”Var det… Var det The Woman in White?” försöker Patti-Li.
Jag slutar tugga:
”Var det?”
”Var det inte?”
Vad såg jag igår?
Det känns som om det var månadsvis sen vi kom hit, samtidigt som om det är som om allt hände igår, som om jag just stigit upp och inte fått min första kaffe än. Jag blir till och med tvungen att tänka efter vad det var för föreställning vi precis kommer ifrån.
”Nej,” säger han, ”nu vet jag: The Toxic Avenger!”
”The Toxic Avenger…”
Vi fortsätter äta, nöjda och lättade, och försöker båda låta bli att fråga oss: Vad var det vi såg dagen efter?
Nu återstår det bara en föreställning, musikalen YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, nästan så långt ner man kan komma på Charing Cross Road.
Du vet när man säger ”Break a leg…” när någon ska ha premiär, ska upp på scenen, eller över huvudtaget prestera något utöver det vanliga? Anledning till att man säger så är enligt legenden att 1700-tals-skådespelaren David Garrick var så uppslukad, så koncentrerad på att spela Richard III, att han inte märkte att han brutit ett ben.
Garrick var också den första skådespelaren som fick äran att blir begravd i Westminster Abbey. Senare skulle Henry Irving (1838-1905), den första skådespelaren som blev adlad, begravas bredvid honom, och även om han inte fick en teater uppkallad efter sej, står en staty av honom mittemot Garrick Theatre.
Musikalen YOUNG FRANKESTEIN bygger på Mel Brooks film från 1974, som i sin tur bygger på 1930- och 40-talets Frankenstein-filmer, och filmen var ursprungligen inte en Mel Brooks-film, utan initiativet togs av Gene Wilder, som skrev det första utkastet, och visade det för Mel Brooks när de filmade Blazing Saddles, Det Våras För Sheriffen, och först därefter började de samarbeta på manus.
Efter succén med musikalen THE PRODUCERS, som kom 2001, och som med sina tolv statyetter har rekordet för flest Tony Awards, verkade det bara vara sunt förnuft att Mel Brooks gjorde musikal av ännu en av sina filmer.
Förväntningarna var höghushöga på den nya musikalen, som hade premiär på Broadway 2007, och jämfört med hans tidigare musikal ansågs den vara något av en flopp, trots att den spelade 484 föreställningar, i lite över ett år.
Nu, tio år senare, sätter samma kreative team upp den igen, men i en mindre, mer avskalad version. Och, för säkerhets skull, i ett annat land. Susan Stroman, som även hade regisserat och koreograferat THE PRODUCERS, och vunnit tony awards i respektive kategori, står åter för regi och koreografi.
Filmen, i sej, är en parodi på skräckfilmsgenren: man tar avstamp i en etablerad historia och liksom stiger ur handlingen, skämtar om den och gör komiska kommentarer. Handlingen är inte det viktiga. Jag tror ganska många, efter att ha sett filmen, har ganska svårt att berätta vad som hände, men säkert kan citera flera repliker.
Inom den tidiga italienska teaterformen Commedi dell’arte finns något som heter lazzi, från italienskans lazzo, skämt eller rolighet, och det är en slags komiska rutiner som inte hade något med handlingen att göra, utan tvärtom brukade man avbryta skeendet för att införa clownerier, eller till och med skriva om förutsättningarna för att klämma in en lustig incident.
Jag har svårt att tänka mej att man skulle kunnat sätta upp den här bearbetningen, om det inte varit en musikal, men på något sätt blir musiken - som för övrigt är mycket bra - lite tårta på tårta. I en handling som avbryts för att ofta ovidkommande skämt, avbryts skämten i sin tur, eller ersätts helt, av ett musikalnummer. När man sen ska återgå till handlingen blir det lite av ett bakslag, om man undrar, lite: Var var det vi var nu igen?
Med detta sagt har jag svårt att tänka mej en bättre, mer effektiv uppsättning av den här musikalen. Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.
När jag var liten fanns det en tecknad serietidning som hette En Rolig Halvtimma, ämnad åt vuxna män, fullproppad av tecknade fräckisar, bara brudbröst och snuskiga, oattraktiva gubbar. (Ville man ha manlig fägring fick man köpa Tarzan, Stålmannen eller Läderlappen.) Den här föreställningen känns lite som om Royal Shakespeare Company köpts upp av Donald Trump och tvingats framföra ett exemplar av En Rolig Halvtimma från pärm till pärm.
För pk-kritiska ögon finns det nästan ingenting som kan passera utan anmärkning, men för mej, som gillar när teater provocerar, är problemet nästan det omvända: Det utmanar inte tillräckligt.
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, på Apollo Theatre i London:
"Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan."
ROMANTICS ANONYMOUS på Sam Wanamaker Playhouse i Shakespeares Globe i London:
"Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!"
THE WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre i London:
"För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln."
Manus Emma Rice, Sångtext Christopher Dimond, Musik Michael Kooman, Based on the film Les Émotifs Anonymes avJean-Pierre Améris och Philippe Blasband, Regin Emma Rice, Scenografi och kostym Lez Brotherston, Musikaliskt ansvarig Nigel Lilley, Koreografi Etta Murfitt, Orkestrering Simon Hale, Ljusdesign Malcolm Rippeth, Ljuddesign Simon Baker, med Marc Antolin, Carly Bawden, Philip Cox, Joe Evans, Natasha Jayetileke, Dominic Marsh, Joanna Riding, Lauren Samuels, Gareth Snook
”Vad sägs om den här?” hade min kompis Patti-Li Leuk sagt, när vi skypade hemma i Sverige.
”Okej,” hade jag sagt, och inte tänkt mer på det.
Vi hade tisdagsmatinén obokad, och jag var glad att vi lyckades pricka in en föreställning att fylla den med, eftersom de flesta teatrar inte kör med matinéer den dagen.
När sen min kompis Cukor Karlsson, några dagar senare hade sagt:
”Om ni åker till London måste ni se ROMANTICS ANONYMOUS,” så hade jag bara svarat, lite nöjd och förvånad:
”Jag tror faktiskt att vi redan har biljetter till den…”
Sånt man kan vräka i sej
Kvällen innan hade varit lite av en orgie. I snabbköpsmat, vill säga. Efter att vi hade varit på Charing Cross Theatre och sett THE WOMAN IN WHITE hade vi stapplat förbi Sainsbury’s och plockat på oss en massa, och sen, på hotellrummet hade jag dragit i mej en halv liter tjock, organisk ingefärsyoghurt (Varför finns inte det i Sverige?), en hel påse Tyrells grönsakschips, en halv påse Salt and Vinegar Cruncy Sticks (Lite som en blandning mellan ostbågar och pommes frites), och en av Sainsburys egna Ägg- och krasse-trekantsmackor. Och en burk Old Jamaica Ginger Beer. Och en stor flaska bubbelvatten. Patti-Lis diet hade varit likvärdig.
Så vi borde inte vara utsvultna när vi vakande, men vi var det. Eller, utsvultna var väl att ta i, men frukost stod liksom högst på listan, ovanför ta oss till andra sidan Themsen och gå på teater.
Utsikt från en bro
Vi har haft ambitionen att försöka hitta mysiga ställen att käka frukost på, men det verkar aldrig bli tid att söka upp dom: istället får vi ta nåt på vägen österut, söderut, ner mot Themsen; vi slinker in på ett Pret a Manger på High Holborn, innan vi svänger ner på Kingsway, ner till Temple Gardens. Jag köper en trekantsmacka med Curried Chickpeas och Mango Chutney, och en stor kaffe. Två och en halv timme senare, efter att ha korsat Themsen på Blackfriars Bridge, vandrat längs med vattnet på andra sidan, tittat in på Tate Modern - verkligen: bara tittat in - har vi kommit från till Shakespeares Globe, och det är dags för lunch på teaterns lilla restaurang: Patti-Li köper en Chicken Stew, och jag sörplar i mej en potatis- och purjolökssoppa.
Mercandise = minnen.
Innan föreställningen löper jag amok i gift shoppen: det finns ingen merchandise från föreställningen vi ska se, men jag köper tre t-shirtar med Shakespeare-citat, och en mössa.
Sam Wannamaker Playhouse, är en liten salong i ett större complex som är Shakespeares Globe som ligger 230 från den plats där den ursprungliga The Globe låg. Det öppnade 2014, och är en slags kopia av en 1600-tals inomhusteater. Ursprungligen skulle den heta Inigo Jones Theatre, en arkitekt verksam under första delen av 1600-talet som bland annat designade Covent Garden Square, men han sysslade också med scenografi.
Shakespeares Globe
Sam Wannamaker var en amerikan som kom till London då har fruktade att han skulle bli svartlistad i Hollywood på grund av sina liberala åsikter. Han var också den pådrivand personen bakom finansierande och byggande av Shakespeares Globe.
The Pit, och en fransk- talande chokladutdelare.
Salongen är liten, och scenen är inte mycket djupare än en vanlig förscen. Parketten, där vi sitter, har plats för 52 sittande i solfjäderformation. Publiken sitter inte på stolar, utan på inbyggda bänkar, och vi, som sitter längsta bak, är de enda som har ryggstöd. Det hela har känslan av en kyrka, och så mycket av teaterns etymologi faller plötsligt på plats, speciellt vad gäller engelska uttryck. Parketten, där vi sitter, kallas the Pit, eller, översatt, gropen eller diket, och jag kan tänka mej att uppe från scenen, eller från sittplatserna högre upp, är detta som en slags hål, eller brunn. Med tiden skulle denna plats tilldelas musiker och bli the orchestra pit, orkesterdiket. Det finns två övre plan: ett i samma nivå som scenen, och ett loftångsliknadne på läkare däröver. Båda kallas gallery, gallerier, och de omsluter auditoriet på tre sidor.
Det vackre innertaket, eller som dom säger på franska: Le Beau - nånting
Jag har aldrig varit här, men på något omöjligt sätt känns lokalen bekant. Vad är det den påminner om? Nån kyrka? Nåt rum i ett slott, nånstans?
Medan publiken långsamt fyller på, och en dragspelare går runt och spelar, sitter jag och försöker känna efter, leta i mitt känslominne, och kommer fram till att det känns lite som Gripsholms pyttelilla Slottsteater: De fasta bänkarna. Salongens hästskoformation. Överdådet. Utsmyckningarna. Det varma, försiktiga, indirekta ljuset, skimrande som reflektionerna från en julgran, en födelsedagstårta, ett luciatåg.
Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!
Musikalen ROMANTIC ANONYMOUS är en av de bästa musikaluppsättningarna jag har sett, men där produktioner som Charing Cross Theatres uppsättning av RAGTIME, och Wermland Operas PARADE var känslomässigt påfrestande - vackra men stundtals vidriga - var det här som att hjula i meterhög nysnö, leka utter under vattnet, eller som den där underbara millisekunden när slänggungan når sin högsta nivå, precis innan den vänder, och man är viktlös. Det var sensuellt utan att vara sexuellt.
Det började som en fransk film, Les Émotifs Anonymes, 2010, och musikalen, som kom 2017, följer i stort sätt förlagan:
Angelique, en ung talangfull chocolatier, har en social fobi som gör henne sjukligt blyg, söker jobb på en chokladfabrik som drivs av en man med samma sociala fobi. På grund av ett missförstånd med fabrikens ägare, en man med samma sociala fobi, blir hon inte anställd för att tillverka choklad, utan som försäljare.
En bra regissör måste ha många färdigheter, men ur ett publikt perspektiv anser jag att det först och främst krävs smak. Med detta menar jag en tydlig åsikt, en klar ståndpunkt om vad som är bra, och en uppfattning om vad som är mindre bra.
Regissören och manusförfattaren Emma Rice har smak så det stänker och blir över. Från första stund, när jag kommer in i den lilla salongen, känner jag mej trygg och omhändertagen. Den anmärkningvärt äldre foajépersonalen går runt, säljer program och visar var man ska sitta, och personer ur ensemblen, utklädda till ”fransmän” - basker, röd näsduk runt halsen och horisontrandig fransk fiskartröja - går runt, delar ut chokladbitar och uppmanar oss - på franska - att inte äta dom innan vi blir ombedda att göra det. När vi sen, några minuter in i en föreställning som ditintills framförts på franska, får klartecken, visar det sej att chokladbitarna är förtrollade: plötsligt förstår vi franska! Det är nästan som om skådespelarna börjat prata engelska istället.
Den lilla ensemblen, förutom de två huvudrollerna, spelar alla andra småroller, från fabriksarbetare till döda fäder, till självupptagna mödrar, servitörer och sekreterare. De gör alla de många scenbytena, koreograferade så att de blir en del av föreställningen, inte något som avbryter.
Till och med i pausen blir vi underhållna: Mannen som bland annat spelar den döde pappan går runt och sjunger en sång om den förödande tryggheten i att ifall du aldrig gör någonting kan ingenting gå fel.
Musikalens text och musik är skriven av Kooman & Diamond, ett amerikanske produktivt team som inte fullständigt har slagit igenom. Än. De bubblar, kan man säga. Musiken till den här föreställningen är charmig, och förtrollande, lite som de där tonerna som kommer när någon kastar glitter, eller viftar med ett trollspö. Det klinkar, plingar, klingar och ringer. Orkestern får jobba, för det är nästan aldrig tyst; det känns som om det alltid ligger en liten klinkande slinga i bakgrunden.
Men det mest underbara med ROMANTICS ANONYMOUS, först och främst, är att det finns ingen uttalad antagonist. Ingen har helt igenom fel, ingen är den skyldige, den onde. Föreställningen känns väldigt vuxen, och något naiv, på så sätt. Detta är inte skrämselteater, teater som visar upp vad som är fel, vem som har fel, detta är teater som visar hur det skulle kunna bli rätt, bättre. Man håller upp ett ideal, inte en skrämselspegel.
Under senare år har jag märkt att jag blivit överkänslig för när jag upplever det att man från scenen försöker pådyvla mej någon slags politiskt korrekt propaganda. Jag tror på jämlikhet, vad gäller skyldighet och rättighet, så det är inte så illa att jag tar avstånd från budskapet i sej, det är bara det ofta så simplicerade sättet att framföra det som får mej att fjärma mej. Pekpinneteater. För mej verkar det mer handla om avsändarnas vilja att uttrycka sej, än en övergripande ambition att nå ut med ett budskap.
För mej är det lite som när folk lägger upp budskap på Facebook av typen Bu för Bostadsbristen! och sen tycker att dom har gjort sitt. Dom har tagit ställning. Dom anser inte att dom kan göra så mycket mer.
Kanske är det bara det att jag ser så mycket teater att jag upplever det som att jag får samma budskap framfört, på samma sätt, gång på gång på gång, men ofta sitter jag och tänker:
”På vad sätt gör mannen - eller männen - det problematiskt för kvinnan att vara kvinna just i den här situationen, i den här pjäsen, i den här scenen?”
Det har faktiskt gått så långt att när jag nyligen såg Stadsteaterns urusla uppsättning av MY FAIR LADY, och Eliza - som ensam kvinna - dansade med ett gäng killar, och dom lyfte henne, så satt jag och funderade på om detta kunde anses vara ett övergrepp. Hon hade inte uttalat sagt att hon ville bli lyft, så det var inte som om dom hade hennes samtycke. Och även om om hon ville bli lyft, så var det nog ett tecken på att samhället hade intalat henne att hon, som kvinna, borde vilja bli lyft.
Jag vet, jag vet, det är inte troligt att det var vad de ansvariga ville säga, med det visar hur indoktrinerad jag har blivit.
”Aren’t we lucky?” säger en av de medelålders kvinnorna som sitter bredvid mej, till den andra, när det är över. Dom är inte som den vanliga West Endpubliken, den vi brukar trängas med. Detta är lite mer kulturtanter, lite mer sjalar, lite mer färg, lite mer mönster och bekväma skor. Dom verkar fullständigt hemma här, så till den grad att det känns som om dom jobbar i huset, vilket dom kanske gör.
”This i such a treat,” svarar väninnan, emfatiskt. ”Such a treat!”
Hon menar, tänker jag, att dom har tur som får uppleva det här, och kanske också att dom har haft tur som har fått biljetter; det är en kritikerprisad uppsättning, under en begränsad spelperiod, i en liten teater.
Den första kvinnan, som inte sitter bredvid mej, ser att jag har lyssnat på dom, och sträcker sej över sin väninna, fram mot mej:
”We are the lucky ones, aren’t we?”
Det känns som om hon förväntar sej att jag ska göra något mer, tjoa, hojta, prisa gudarna med något gospelaktigt, men jag liksom bara ler och myser, plötsligt blyg och försiktig:
”Yes…”
Vi ler mot varandra. Jag tittar tillbaka mot scenen: det vita, svartprickiga scengolvet, fondväggens mörka paneler med gulddetaljer, som rutorna i en chokladkaka, och jag försöker liksom samla ihop intrycken, så att jag ska minnas. Jag tänker på kostymerna, knäppa, vardagliga, med en twist: på alla utmejslade och minnesvärda karaktärer, på den unika lokalen, men mest av allt: på hur allt har fått mej att må.
Och så, nästan utan att jag tänker på det, tillägger jag, avslutar jag:
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre i London:
"För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln."
"Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp."
”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”
Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:
”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”
Follow me on Instagram
