onsdag 21 februari 2018

ROMANTICS ANONYMOUS, föreställning 73, 28/11 2017

Manus Emma Rice, Sångtext Christopher Dimond, Musik Michael Kooman, Based on the film Les Émotifs Anonymes avJean-Pierre Améris och Philippe Blasband, Regin Emma Rice, Scenografi och kostym Lez Brotherston,  Musikaliskt ansvarig Nigel Lilley, Koreografi Etta Murfitt, Orkestrering Simon Hale, Ljusdesign Malcolm Rippeth, Ljuddesign Simon Baker, med Marc Antolin, Carly Bawden, Philip Cox, Joe Evans, Natasha Jayetileke, Dominic Marsh, Joanna Riding, Lauren Samuels, Gareth Snook

”Vad sägs om den här?” hade min kompis Patti-Li Leuk sagt, när vi skypade hemma i Sverige.
”Okej,” hade jag sagt, och inte tänkt mer på det. 
Vi hade tisdagsmatinén obokad, och jag var glad att vi lyckades pricka in en föreställning att fylla den med, eftersom de flesta teatrar inte kör med matinéer den dagen. 
När sen min kompis Cukor Karlsson, några dagar senare hade sagt:
”Om ni åker till London måste ni se ROMANTICS ANONYMOUS,” så hade jag bara svarat, lite nöjd och förvånad:
”Jag tror faktiskt att vi redan har biljetter till den…”

Sånt man kan vräka i sej
Kvällen innan hade varit lite av en orgie. I snabbköpsmat, vill säga. Efter att vi hade varit på Charing Cross Theatre och sett THE WOMAN IN WHITE hade vi stapplat förbi Sainsbury’s och plockat på oss en massa, och sen, på hotellrummet  hade jag dragit i mej en halv liter tjock, organisk ingefärsyoghurt (Varför finns inte det i Sverige?), en hel påse Tyrells grönsakschips, en halv påse Salt and Vinegar Cruncy Sticks (Lite som en blandning mellan ostbågar och pommes frites), och en av Sainsburys egna Ägg- och krasse-trekantsmackor. Och en burk Old Jamaica Ginger Beer. Och en stor flaska bubbelvatten. Patti-Lis diet hade varit likvärdig.
Så vi borde inte vara utsvultna när vi vakande, men vi var det. Eller, utsvultna var väl att ta i, men frukost stod liksom högst på listan, ovanför ta oss till andra sidan Themsen och gå på teater.
Utsikt från en bro
Vi har haft ambitionen att försöka hitta mysiga ställen att käka frukost på, men det verkar aldrig bli tid att söka upp dom: istället får vi ta nåt på vägen österut, söderut, ner mot Themsen; vi slinker in på ett Pret a MangerHigh Holborn, innan vi svänger ner på Kingsway, ner till Temple Gardens. Jag köper en trekantsmacka med Curried Chickpeas och Mango Chutney, och en stor kaffe. Två och en halv timme senare, efter att ha korsat Themsen på Blackfriars Bridge, vandrat längs med vattnet på andra sidan, tittat in på Tate Modern - verkligen: bara tittat in - har vi kommit från till Shakespeares Globe, och det är dags för lunch på teaterns lilla restaurang: Patti-Li köper en Chicken Stew, och jag sörplar i mej en potatis- och purjolökssoppa. 
Mercandise = minnen.
Innan föreställningen löper jag amok i gift shoppen: det finns ingen merchandise från föreställningen vi ska se, men jag köper tre t-shirtar med Shakespeare-citat, och en mössa.

Sam Wannamaker Playhouse, är en liten salong i ett större complex som är Shakespeares Globe som ligger 230 från den plats där den ursprungliga The Globe låg. Det öppnade 2014, och är en slags kopia av en 1600-tals inomhusteater. Ursprungligen skulle den heta Inigo Jones Theatre, en arkitekt verksam under första delen av 1600-talet som bland annat designade Covent Garden Square, men han sysslade också med scenografi. 
Shakespeares Globe

Sam Wannamaker var en amerikan som kom till London då har fruktade att han skulle bli svartlistad i Hollywood på grund av sina liberala åsikter. Han var också den pådrivand personen bakom finansierande och byggande av Shakespeares Globe.
The Pit, och en fransk-
talande chokladutdelare.





Salongen är liten, och scenen är inte mycket djupare än en vanlig förscen. Parketten, där vi sitter, har plats för 52 sittande i solfjäderformation. Publiken sitter inte på stolar, utan på inbyggda bänkar, och vi, som sitter längsta bak, är de enda som har ryggstöd. Det hela har känslan av en kyrka, och så mycket av teaterns etymologi faller plötsligt på plats, speciellt vad gäller engelska uttryck. Parketten, där vi sitter, kallas the Pit, eller, översatt, gropen eller diket, och jag kan tänka mej att uppe från scenen, eller från sittplatserna högre upp, är detta som en slags hål, eller brunn. Med tiden skulle denna plats tilldelas musiker och bli the orchestra pit, orkesterdiket. Det finns två övre plan: ett i samma nivå som scenen, och ett loftångsliknadne på läkare däröver. Båda kallas gallery, gallerier, och de omsluter auditoriet på tre sidor.
Det vackre innertaket, eller som
dom säger på franska:
Le Beau - nånting
Jag har aldrig varit här, men på något omöjligt sätt känns lokalen bekant. Vad är det den påminner om? Nån kyrka? Nåt rum i ett slott, nånstans?
Medan publiken långsamt fyller på, och en dragspelare går runt och spelar, sitter jag och försöker känna efter, leta i mitt känslominne, och kommer fram till att det känns lite som Gripsholms pyttelilla Slottsteater: De fasta bänkarna. Salongens hästskoformation. Överdådet. Utsmyckningarna. Det varma, försiktiga, indirekta ljuset, skimrande som reflektionerna från en julgran, en födelsedagstårta, ett luciatåg.

Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!
Musikalen ROMANTIC ANONYMOUS är en av de bästa musikaluppsättningarna jag har sett, men där produktioner som Charing Cross Theatres uppsättning av RAGTIME, och Wermland Operas PARADE var känslomässigt påfrestande - vackra men stundtals vidriga - var det  här som att hjula i meterhög nysnö, leka utter under vattnet, eller som den där underbara millisekunden när slänggungan når sin högsta nivå, precis innan den vänder, och man är viktlös. Det var sensuellt utan att vara sexuellt.

Det började som en fransk film, Les Émotifs Anonymes, 2010, och musikalen, som kom 2017, följer i stort sätt förlagan: 
Angelique, en ung talangfull chocolatier, har en social fobi som gör henne sjukligt blyg, söker jobb på en chokladfabrik som drivs av en man med samma sociala fobi. På grund av ett missförstånd med fabrikens ägare, en man med samma sociala fobi, blir hon inte anställd för att tillverka choklad, utan som försäljare.

En bra regissör måste ha många färdigheter, men ur ett publikt perspektiv anser jag att det först och främst krävs smak. Med detta menar jag en tydlig åsikt, en klar ståndpunkt om vad som är bra, och en uppfattning om vad som är mindre bra. 
Regissören och manusförfattaren Emma Rice har smak så det stänker och blir över. Från första stund, när jag kommer in i den lilla salongen, känner jag mej trygg och omhändertagen. Den anmärkningvärt äldre foajépersonalen går runt, säljer program och visar var man ska sitta, och personer ur ensemblen, utklädda till ”fransmän” - basker, röd näsduk runt halsen och horisontrandig fransk fiskartröja - går runt, delar ut chokladbitar och uppmanar oss - på franska - att inte äta dom innan vi blir ombedda att göra det. När vi sen, några minuter in i en föreställning som ditintills framförts på franska, får klartecken, visar det sej att chokladbitarna är förtrollade: plötsligt förstår vi franska! Det är nästan som om skådespelarna börjat prata engelska istället.
Den lilla ensemblen, förutom de två huvudrollerna, spelar alla andra småroller, från fabriksarbetare till döda fäder, till självupptagna mödrar, servitörer och sekreterare. De gör alla de många scenbytena, koreograferade så att de blir en del av föreställningen, inte något som avbryter. 
Till och med i pausen blir vi underhållna: Mannen som bland annat spelar den döde pappan går runt och sjunger en sång om den förödande tryggheten i att ifall du aldrig gör någonting  kan ingenting gå fel.



Musikalens text och musik är skriven av Kooman & Diamond, ett amerikanske produktivt team som inte fullständigt har slagit igenom. Än. De bubblar, kan man säga. Musiken till den här föreställningen är charmig, och förtrollande, lite som de där tonerna som kommer när någon kastar glitter, eller viftar med ett trollspö. Det klinkar, plingar, klingar och ringer. Orkestern får jobba, för det är nästan aldrig tyst; det känns som om det alltid ligger en liten klinkande slinga i bakgrunden.


Men det mest underbara med ROMANTICS ANONYMOUS, först och främst, är att det finns ingen uttalad antagonist. Ingen har helt igenom fel, ingen är den skyldige, den onde. Föreställningen känns väldigt vuxen, och något naiv, på så sätt. Detta är inte skrämselteater, teater som visar upp vad som är fel, vem som har fel, detta är teater som visar hur det skulle kunna bli rätt, bättre. Man håller upp ett ideal, inte en skrämselspegel.



Under senare år har jag märkt att jag blivit överkänslig för när jag upplever det att man från scenen försöker pådyvla mej någon slags politiskt korrekt propaganda. Jag tror på jämlikhet, vad gäller skyldighet och rättighet, så det är inte så illa att jag tar avstånd från budskapet i sej, det är bara det ofta så simplicerade sättet att framföra det som får mej att fjärma mej. Pekpinneteater. För mej verkar det mer handla om avsändarnas vilja att uttrycka sej, än en övergripande ambition att nå ut med ett budskap.
För mej är det lite som när folk lägger upp budskap på Facebook av typen Bu för Bostadsbristen! och sen tycker att dom har gjort sitt. Dom har tagit ställning. Dom anser inte att dom kan göra så mycket mer. 
Kanske är det bara det att jag ser så mycket teater att jag upplever det som att jag får samma budskap framfört, på samma sätt, gång på gång på gång, men ofta sitter jag och tänker:
”På vad sätt gör mannen - eller männen - det problematiskt för kvinnan att vara kvinna just i den här situationen, i den här pjäsen, i den här scenen?” 
Det har faktiskt gått så långt att när jag nyligen såg Stadsteaterns urusla uppsättning av MY FAIR LADY, och Eliza - som ensam kvinna - dansade med ett gäng killar, och dom lyfte henne, så satt jag och funderade på om detta kunde anses vara ett övergrepp. Hon hade inte uttalat sagt att hon ville bli lyft, så det var inte som om dom hade hennes samtycke. Och även om om hon ville bli lyft, så var det nog ett tecken på att samhället hade intalat henne att hon, som kvinna, borde vilja bli lyft.
Jag vet, jag vet, det är inte troligt att det var vad de ansvariga ville säga, med det visar hur indoktrinerad jag har blivit.



”Aren’t we lucky?” säger en av de medelålders kvinnorna som sitter bredvid mej, till den andra, när det är över. Dom är inte som den vanliga West Endpubliken, den vi brukar trängas med. Detta är lite mer kulturtanter, lite mer sjalar, lite mer färg, lite mer mönster och bekväma skor. Dom verkar fullständigt hemma här, så till den grad att det känns som om dom jobbar i huset, vilket dom kanske gör.
”This i such a treat,” svarar väninnan, emfatiskt. ”Such a treat!”
Hon menar, tänker jag, att dom har tur som får uppleva det här, och kanske också att dom har haft tur som har fått biljetter; det är en kritikerprisad uppsättning, under en begränsad spelperiod, i en liten teater. 
Den första kvinnan, som inte sitter bredvid mej, ser att jag har lyssnat på dom, och sträcker sej över sin väninna, fram mot mej:
”We are the lucky ones, aren’t we?”
Det känns som om hon förväntar sej att jag ska göra något mer, tjoa, hojta, prisa gudarna med något gospelaktigt, men jag liksom bara ler och myser, plötsligt blyg och försiktig:
”Yes…” 
Vi ler mot varandra. Jag tittar tillbaka mot scenen: det vita, svartprickiga scengolvet, fondväggens mörka paneler med gulddetaljer, som rutorna i en chokladkaka, och jag försöker liksom samla ihop intrycken, så att jag ska minnas. Jag tänker på kostymerna, knäppa, vardagliga, med en twist: på alla utmejslade och minnesvärda karaktärer, på den unika lokalen, men mest av allt: på hur allt har fått mej att må.
Och så, nästan utan att jag tänker på det, tillägger jag, avslutar jag:
”… we are lucky.”


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

Instagram Follow me on Instagram

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:


THE WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre i London: 

"För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln."


CINDERELLA ON ICE, på Winter Wonderland i London: 

"Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp."


TOXIC AVENGER på Arts Theatre i London: 

”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”
Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:
”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar