Producent James Cundall, Skapad och koreograferad av Tony Mercer tillsammans med Evgeny Platov, Albena Denkova och Maxin Staviski, scenografi Eamon D’Arcy, Kostym Albina Gabueva, Musik Tim A. Duncan och Edward Barnwell.
Jag tror att vi var ganska chockade när vi kom ut, efteråt, när det hela var över. Föreställningen hade knappt tagit en timme, och det var fortfarande bara tidig eftermiddag. Solen sken genom nåt slags vinterdis. Festivalområdet hade börjat fyllas på: det var avsevärt mer människor här nu, än när vi gick in. Det verkade också vara kallare.
”Det har var ju bra,” sa jag, förvånat.
”Riktigt, bra,” avgjorde min kompis Patti-Li Leuk.
”Borde vi äta nåt?”
”Absolut.”
Vi är i London på teaterresa, och för att maximera vårt teatertittande hade Patti-Li rotat reda på något som lät ganska plastigt: CINDERELLA ON ICE, på något som heter Winter Wonderland.
Jag erkänner att jag är fördomsfull; jag tycker det är ganska svårt att ha ett öppet sinne, att inte ha förväntningar och förutfattade meningar. Om jag fullständigt avskyr en uppsättning av en viss regissör har jag lite svårt bli riktigt exalterad över hans eller hennes nästa uppsättning. Givetvis funkar det tvärtom: älskar jag något någon har gjort, är jag lite mer välvillig till nästa produktion.
Kanske hade jag undermedvetet associerat Cinderella med Viking Line-båten, och de många gånger ganska billiga scenproduktionerna man får se på den typen av kryssningar. Och isdans är lite för nära sport och livsfara för att jag verkligen ska uppskatta det. De gånger jag har följt en tävling på teve har jag alltid varit rädd att dansarna ska daska i isen och skada sej. Det är samma sak när jag är på cirkus: jag blir inte imponerad av att luftakrobaterna, jag vill bara att dom ska komma ner, helskinnade.
Winter Wonderland är ett årligen återkommande vinterevent i Hyde Park, den största parken i centrala London. Sen starten 2007 har 14 miljoner människor besökt området. Man har öppet från 10 på morgonen till 10 på kvällen, från November till början av Januari.
Den här föreställningen var inte något jag direkt hade sett fram emot, utom möjligen på ett ondskefullt sätt; som något att skratta åt. Jag antog att man skulle ha hiskelig make-up, stela leenden, lackerade frisyrer och kostymer som kunde platsa på en comic-con för superhjälte-wannbees; jag hade förväntat mej hopp med påföljande applåder, och piruetter där man helt frångick narrativet och istället försökte slå världsrekord i snurrar.
The Imperial Stars är ett koncept sammansatt av internationella skridskoåkare på olympisk nivå, ett slags Cirque du Soleil på is, kan man säga, och det visade sej att dom håller på med konst.
Redan när vi kommer in i det stora tältet blir vi lite ruckade, jag och Patti-Li. Vi hade antagit att vi skulle sitta i ett kallt, dragit cirkustält, och istället stiger vi in i något som är rent, påkostat och stiligt. I taket och väggar blänker en stjärnhimmel, och ger oss intrycket att vi är utomhus, på natten. Indirekt blålila ljus lyser upp sittplatser. Och en lugnande, betryggande julmuzak bubblar i bakgrunden.
Det känns nästan mer som om vi har kommit hit för en påkostad modeshow, det känns lite som om vi är inne i ett av de där temporära tälten dom bygger i Bryant Park inför New York Fashion Week.
Den isbelagda scenen, eller rinken, skjuter ut en bit från salongens kortsida, men den är inte bredare än att det finns plats för mindre läktare på var sida, förutom den stora som löper längst med hela rummet. Fonden är vit, och på den projiceras bilder och och data-animerade filmer.
Vi sätter oss så att vi får scenen rakt framför oss. Det är gott om plats. Detta är dagens första show, och även om alla platserna runt scenen är fyllda, så är den stora huvudgradängen, tyvärr, nästan helt tom.
 |
| Prinsen och (skrid-)skon |
Det är den klassiska sagan om Askungen, förlagd till vad jag tror ska vara i början av förra seklet. Kostymerna är påkostade, utan att vara pråliga, och alla har flera byten. Den elaka styvmodern är klädd i karmosinrött, har ett långt cigarettmunstycke, och flera små hattar, så kallade coiffe, eller fascinator.
Vad vi än hade väntat oss så var det inte det här: det flygs, det sprutas eld, det regnar och det jongleras. Vi, som hade kommit in med en lite von oben-känsla, är vederbörligen imponerade.
Efter applådtacket, eller, som en avslutning på det, blir det en slags uppvisning av trick och trix som det inte fanns utrymme för i själva föreställningen. Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp. Man märker en tydlig kärlek till den valda konsten.
 |
| Ostgratinerad vitlöksbröd, friterad halloumi med marinarasås, Bubble Waffle och vegetarisk bratwurst med surkål och pommes frites. |
Innan föreställningen hade vi käkat lunch, en varsin Bratwurst - min var vegan - med pommes frites, surkål och curryketchup på Heidis Kitchen i den Bavariska Byn, men nu, en knapp timme senare, är vi hungriga igen. Innan vi många timmar senare lämnar området - för att se WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre - så har vi lyckats få i oss både friterad halloumi med marinarasås, ostgratinerade vitlöksbröd, och något så fantastiskt som Bubble Waffle med Nutella och marshmallows.
Winter Wonderland, nämligen, bjuder både på Bröd och Skådespel.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
TOXIC AVENGER på Arts Theatre i London:
”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”
Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:
”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/toxic-avenger-arts-theatre-london.html
BIG FISH, på The Other Palace i London:
”Vänta, jag ringer dej:” Jag plockar upp min telefon, letar fram hans nummer. Det ringer…
”Det ringer,” informerar jag.
Det ringer.
Det ringer igen.
”Säkerhetskontrollen,” svarar en kvinnlig röst. Det tar en stund för mej att fatta.
”Hej?” säger jag, och så fattar jag: ”Är det säkerhetskontrollen?”
”Ja?”
”Har du glömt din telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag Patti-Li.
”Kanske?” svarar han.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/big-fish-other-palace-london.html
FOLLIES, på Bio Rio:
"Här är det de yngre idealisterna, drömmarna, som ser framåt på de åldrades dårskaper, på vad livet gör med oss, och vad vi gör med livet."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/follies-bio-rio-forestallning-68-2011.html
Follow me on Instagram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar